GOD JUL!

NU DRAR VI TILL SPANIEN!

 

GOD JUL TILL ER ALLA FRÅN OSS TAJTA!

Filosofiska rummet

Jag har den senaste tiden följt lite graddiskussioner på både utländska och svenska forum. Ursprunget till diskussionerna är egentligen detsamma - det brittiska gradsystemet, och frågorna som ställs är av slaget: Hur funkar det? Vad är det som bedöms? Gäller graden för onsight eller redpoint? m.m.

Den sista av frågorna är den intressantaste. För vilken stil ska graderingen egentligen gälla, för visst är det skillnad i svårighet mellan att onsighta och att redpointa.

I denna fråga kan man urskilja två läger. Det finns dem som vill att graden ska gälla enbart den enklaste vägen upp (redpoint) och de som vill gradera konsten att hitta den lättaste vägen upp (onsight). Onsightgraderingen har en ganska lång historia eftersom onsight var den stil man klättrade mest back in the days, medan de flesta idag verkar göra flera försök på en och samma led. Det är därför ganska förlegat att använda onsightgradering idag och visst finns det leder som är svårare att onsighta än andra men varför måste detta synas i en grad?

Nu går vi från denna praktiska fråga till en mer filosofisk.

Simon Lee som jag skrev om i förra blogginlägget menar följande:

"Whilst grading is based on average all-round ability at different levels let's not forget that the route itself has an inherent grade independent of the climber i.e. the grade of the route – the climber measures up to the route not the other way around."

Han menar alltså att en led har en inneboende grad oberoende av klättraren.
Om jag förstår honom rätt så menar han då att alla leder som ännu inte har klättrats har en grad, men den kanske inte har blivit uppmätt ännu.

Jag tycker att Simon Lee har fel. Svaret hittar vi i frågan vad en grad är för något.

En grad är en människas subjektiva bedömning av sin mentala och fysiska insats på en led. Innan du klättrar eller provar en led kan du inte uppleva leden. Eftersom en grad speglar din upplevelse så kan du inte heller gradera den. Gradering är helt och hållet en konstruktion av oss människor och har ingen människa upplevt leden kan den inte heller ha en grad. Ganska enkelt. Att en led oftast är beständig över tid är en sak, men det har ingenting med grader att göra och absolut ingenting med en leds inneboende grad ( som då inte finns).

Eller vad tycker du?

R, X, V, S eller E?

Bohusläns klätterklubb hade för cirka ett år sedan en diskussion om deras nästa förare, var på graderingssystem kom på tal. Diskussionen finns att läsa här.

I diskussionen presenterade Petter Restorp den amerikanska R, X- idén där R står för runout och X för att man slår (ihjäl?) sig om man faller och så länge man tydligt definierar vad respektive bokstav betyder så tycker jag systemet är sympatiskt.

Att införa den brittiska adjektivgraden är otänkbart och igår försökte Simon Lee dräpa det brittiska graderingssystemet i en mycket läsvärd artikel på UK-climbings hemsida.

"The use of the risk multiplier as part of the E grade entangles itself with style when modifications in style can significantly affect the risk of certain routes. It also takes for granted that there is a generally accepted and acceptable way to draw meaningful equivalent comparisons between difficulty and danger. I think this is highly questionable when risk and perception of risk is so variable and personal. Again, are we comparing apples and pears or rhyme and reason?"

"As much as I would personally like to see the Adjectival/E grade consigned to the dustbin of history I anticipate we will increasingly get a second grade for a route in new guidebooks and general discussion. Probably a French sport grade for longer trad routes and boulder grades for shorter grit type routes that can be 'highballed'. These alternative grades convey information that is more meaningful for newer generations of climbers and visitors from abroad."

Ska bli spännande att se vad traditionalisterna säger om ett graderingssystem som överlevt sig själv.

Filmstjärnor utan hjärnor

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i klätterfilm. Jag blir helt enkelt inte så inspirerad av att se halvnakna amerikaner slänga sig mellan juggar till körer skrikandes - "Come on dude! - Stick it!". När de öppnar munnen för att säga något blir allting så pinsamt att jag helt enkelt bläddrar vidare till nästa actionladdade scen med nästa halvnakna amerikan.

När det sedan kommer klätterfilmer med en annan utgångspunkt än "muskler på berget", där man kan skönja någon sorts genomtänkthet och djupare mening (kanske rentav ett etisk ståndpunkt) så görs såna kullerbyttor att det kan vara svårt för åskådaren att avgöra om det är på skämt eller på allvar. Tyvärr är jag rädd för att det är på fullaste allvar.

Filmen "Sharp end" och "On sight" gör ett tappert försök att visa den nya tidens klättrare som klättrar traditionellt och pressar gränser. Men det är inte bara gradgränsen de pressar utan även gränsen för vilka säkringar som ska ingå i en led som räknas som traditionell. Eller kanske har de rätt när de kallar det traditionellt när de säkrar med pitonger och annat fast skrot. Det är ju faktiskt så att traditionen inte är fullt så naturromantisk som ordet vill göra sken av. Faktum är att traditionell säkring med pitonger har förstört långt mycket mer klättring än vad borrbultar någonsin kommer att kunna göra. Pitonger har också möjliggjort en hel del "fribestigningar" eftersom pitongernas forna placeringar idag är perfekta fingerlås. Om detta är bra håller jag osagt.

Det är kanske dags att göra upp med begreppet traditionell klättring så att vi kan börja kalla saker vid dess rätta namn. Naturligt säkrad är ett begrepp som inte är lika liberalt och som betyder att man lägger sina egna säkringar, som dessutom har en ganska liten inverkan på klippan. Begrepp som naturligt säkrad och friklättring förpliktigar.

Jag har tidigare fört ett resonemang angående bestigningen av "Savage horse" på Häller i Bohuslän där jag ställer mig tvivlande till om förstabestigaren av den naturligt säkrade leden verkligen är förstabestigaren.

Mitt resonemang är ganska enkelt, men har givetvis vissa svagheter. Jag menar att klättring aldrig kommer att vara endast en serie rörelser på en klippa. Klättring är inte rörelser, klättring är rörelser och tankar. Det går inte att bortse från de mentala aspekterna när man pratar om klättring.

Om man nu köper att klättring, framförallt naturligt säkrad klättring, till stor del består av psyke och mental styrka så tycker jag att det är ett enormt mentalt hjälpmedel att ha någon på toppen redo att rädda en om/innan det skiter sig. Om man då förbereder sin klättring genom att ha en räddningskår på toppen så tycker jag att man inte har tagit sig an utmaningen på ett ärligt sätt. Bättre är då att välja en mer passande utmaning som man hanterar.

En "naturlig" del av utvecklingen av att klättra hårdare och farligare leder är att man försöker göra omständigheterna så säkra de bara går, men frågan är om man kan kalla det utveckling. När omständigheter består av 17 crashpads och ihopringlat topprep redo att firas ner är det dags att fråga sig vad man håller på med.

MINARET

(Från helgens bestigning)

(Bilden är tagen i somras från ett topprepsförsök)

10 år efter att Rickard Ekehed gjorde förstabestigningen av Minaret på Häller i Bohuslän har jag nu klättrat den.

Ingen led har någonsin gett mig så mycket att fundera över och det har inte gått många dagar de senaste 2 åren utan att Minaret gjort sig påmind.

För att visa vad Minaret betytt för mig följer nu några avsnitt ur mina anteckningar jag gjort om leden under mina resor till Bohuslän:

"Första gången vågade jag knappt släppa taget på topprep. Förmodligen för att jag hela tiden burit leden med föreställningen att jag ska leda den. Den mentala spänningen finns där även på topprep. Exponeringen är påtaglig. Beslutet att börja klättra irreversibelt. Väl på leden finns inga andra alternativ än att lyckas."

"Tjusningen med en sådan här led är att jag som klättrare måste vända mig till mitt innersta. Frågorna jag ställer mig är många. -Är det värt risken? Blir jag lyckligare? Kan jag ge upp? Kommer jag någonsin kunna släppa leden ur mina tankar? När jag är gammal, kommer jag ångra att jag inte försökte?"

"När det gäller att falla på leden så vill jag inte arbeta för att göra det så säkert som möjligt med crash pads och andra grejer. Jag får inte misslyckas. Ju mer jag funderar på fallet och arbetar för att göra den aspekten säkrare desto mer är jag rädd för att jag tillåter mig själv närma mig det alternativet."

Nu såhär i efterhand börjar vissa av svaren träda fram medan några av frågorna sakteliga försvinner bort ur minnet.

Jonas Paulsson fanns på plats med kameran och kanske kommer bestigningen finnas att beskåda på Crackoholic...

Nu ska jag bara fortsätta att le.

Då bär det av mot ett förhoppningsvis torrt Bohuslän!

Tidigt imorgon åks det. Prognosen säger -2 grader, 9 meter/sek nordlig vind och strålande sol. Jag tolkar det som perfekta förhållanden för Häller. Vi får väl se om det stämmer.

Jag gillar inte att jag gillar det

De flesta av oss klättrar nog för vår egen skull, vilket i och för sig inte verkar så konstigt. Det vore snarare konstigt om det inte vore så, men ibland börjar jag undra vad människor har för motiv med sin klättring. En del verkar vara stora mysiga kommunistmaskiner med det gemensammas bästa som ledstjärna. Några strävar efter att skriva historia medan andra strävar efter total personlig upplevelse. De olika målen står inte i motsats till varandra men ibland känns det nästan så.

Ett (1) historiskt avtryck är att utveckla områden och publicera "skapelserna" med förstabestigarens namn. Kampen om utrymme i en förare kan som i Peak District leda till perversa utvecklingar av regelsystem allt för att ge området en längre historia.

Följande resonemang hörde jag för ett gäng år sedan på British Mountain Councils årliga möte i Norra Wales. För att kunna göra utvecklingen en längre livslängd ville några unga klättrare att nyturer endast skulle kunna göras i en strikt superpuristisk stil - onsight. Det betyder alltså att en led först är bestigen när en klättrare har onsightat leden. Inget arbete får ske på leden, inga topprepsförsök, inget hängande, ingenting.

Jag tycker att tanken på sätt och vis har några charmiga poänger och det kommer att leda till att linjer sparas för framtiden. Kul idé, men till vilket syfte och vad är värdet med att lämna saker för framtiden?

Oavsett vilken stil en led görs i idag så kan stilen alltid ändras. Om jag gör en led idag efter 200 topprepsförsök och min kompis onsightar leden så vad fan spelar det för roll? Min kompis är bevisligen starkare än jag men vad har det med historia att göra? Vem klättrar jag för? För mig eller historieböckerna? Så länge inte stilen förstör leden/berget så kan jag inte se några problem i att alla gör på sitt egna sätt. Hur mycket prestige ska man ge någon som är först? I ärlighetens namn skiter jag fullständigt i vem som var först. Det intressanta för mig är vem som gör den bäst, utifrån min egen definition.

Men likförbannat finns det något i förstabestigarkänslan som är eggande. När jag själv varit ute och borstat fram någonting som kan vara bra så blir jag ivrig och glad och ju mer arbete jag lagt ner desto mer "precious" blir leden. Vid första anblick kan jag ha förståelse för de som har stängda projekt (vilket jag själv haft) men vid närmare eftertanke inser jag att denna företeelse är ett självbedrägeri.

Ett stängt projekt är inget annat än ett framtida claim to fame som världen vore bättre utan.

När jag läser mitt namn som förstabestigare i föraren blir jag glad. På sätt och vis är jag stolt. Jag gillar det. Men jag gillar inte att jag gillar det.

------

Såhär i höstens mörker måste jag bara tipsa om världens bästa musikvideo, å några nya viner jag provat och ska prova.

It's all about style...

När man gick i plugget kunde man skolka för att klättra och när läraren sa: "Du förstör bara för sig själv" så tänkte man bara "Mmm visst.. skit på dig. Jag ska klättra när jag blir stor."

Ja, den typen av långsiktighet hade man som ung och bra var väl att man inte allena tog alla viktiga beslut som rörde en själv. När man nu som "vuxen" skolkar så är det mer av det slaget att det känns i lönekuvertet, men denna veckosluts skolk kommer att kompenseras genom diverse produkter vi kommer att få som vinst i Arc'teryxbutikens quiz som presenterades på releasekvällen av nya Stockholmsföraren.

Här följer redogörelsen av Jonas Paulssons fantastiska idé som resulterade i en bokstavsjakt som ledde till desperata reverseringar på blöt klippa, off route i dåligt pannlampsljus och en trefaldig joggingtur upp över Träskbergets höjder.

På torsdagkvällen i Kiosken så fick jag och Stefan Lindström följande ledtrådar på ett papper.

Led 1. Enligt Stockholmsföraren gjordes den här leden 1983. Men stämmer det verkligen? Alice Babs slog ju igenom här redan 1940!

Led 2. En del hävdar att hjältarnas tid är över och ska man tro Stockholmsföraren så tog den slut 1982.

Led 3. Av lednamnet att döma kan man tro att det här är en nästan mytiskt svårfångad led. Använd fötterna!

Led 4. Enligt litteraturen är det här ett fiktivt paradis som ligger i en dalgång i Tibet. Det är lätt att ta sig dit från Stockholm, men man måste sträcka sig förbi ett överhäng och klara av en travers innan resan är över.

Led 5. Ett Bowie-album från 80-talet.

Tillsammans med Per Calleberg lyckades vi få till svar som vi då trodde stenhårt på. Två av dem var fel, och tur var väl det. Äventyret blev desto större!

Våra första gissningar var Swing it magistern, No more heroes, Moby Dick, Shangri La och Let's dance. Vi såg en röd tråd. Klippor i Tyresöområdet och eftersom jag känner Jonas så kände jag på mig att quizen skulle handla om klassiker i 6a-registret.

Vår plan var att få Klövberget överstökat eftersom det var det sista stället i Stockholm vi ville klättra i mörker. Vi firade oss ner och där var Shangri La och den första bokstaven "U". Kruxet var lite klurigt tills jag försökte sträcka lite på mig, och sen var det lätt travers förbi rostig pitong och sedan osäkrat avslut upp över kanten. Inte helt trivialt!

Vårt självförtroende växte och vi skyndade vidare till Träskberget för att köra Moby Dick. Den gjordes i all hast och ytterligare en bokstav, "R", rikare gasade vi vidare mot Dyviksudd för att göra No more heroes. Efter de två bokstäverna var vi övertygade om att bokstäverna skulle leda till RUNSA där man skulle lista ut att Vampyren var det självklara valet.

Stefan ledde No more heroes övertygande och vi kände att vi hade möjlighet att avsluta allt samma kväll/natt för att kunna glida in i Kiosken på lördagsmorgonen och casha in. Ytterligare en bokstav, "K" krasade Runsaidén och vi räknade ut att Urkki på Gritstoneberget var den sista och avslutande 6:e leden.

Reglerna var att göra samtliga leder och hederliga som vi är gick vi vidare i begynnande mörker mot Uddeuddberget och Swing it magistern och Let's dance. Fick verkligen tänka efter för att minnas vägen dit och i pannlampsljus kunde vi skymta den stora väggen. Har bara klättrat där en gång tidigare och det var just Swing it så jag mindes ungefär vart leden gick. Som tur var hade vi den nya Stockholmsföraren så det var inga problem att hitta rätt ;D

Stefan onsightade Swing it i totalt mörker och det dämpade skenet från Stefans lampa med fukten i luften och lukten av förmultnade löv gav en perfekt höstkänsla. Kändes som om man var mitt ute i ingenstans. Från toppen tänkte vi att vi skulle fira ner till hyllan på Let's dance för att vara effektiva och göra den snabbt. Vilken jävla skitled. Igenmossad 6-metersspricka som startar från en amazonasbeklädd hylla. Ingen bokstav där inte. Helvete! 45-minuter åt skogen. Det kunde i alla fall inte bli mörkare, men vår plan som vi trodde stenhårt på kanske var fel.

Åka bil tillbaka till Träskberget och likt "Vem vill bli miljonär" ringde vi ett samtal till Stefans bror för att få reda på Bowies samtliga album från 80-talet. Let's Dance trodde vi var det självklara och det andra Scary Monsters kändes inte rätt. Har aldrig hört talas om leden och eftersom de andra lederna är är klassiker så verkade en led med "osäkrad upp till fast bult" helt enkelt inte bra.

Vi scramblade ner i ravinen i mörkret och försökte orientera oss till rätt vägg. Efter ett tag insåg vi vårt misstag. Leden vi trodde var Moby Dick var en led bredvid Scary monsters som inte alls är med i quizen. Bokstaven vi fick hängde egentligen inte på leden vi klättrade utan någon meter till höger, men eftersom vi från början var övertygade om att vi var rätt så tänkte vi inte på det. Kanske hängdes lappen upp där för att Jonas visste att man inte skulle missa den eller för att han fick slut på småkilar att hänga den i. Så nu var klockan sent. Det var blött ute och vi hade gjort 3 leder när vi trott att vi gjort 4, på väg till den femte.

Ok. Scary monsters får vänta till nästa dag men Moby Dick kan vi hur som helst köra. Nu hittade vi rätt och jag började klättra det blöta insteget som via "en svår start på minimala grepp leder upp till en liten rundad hylla."

Glöm det! Gjorde två försök men kände att jag kunde flyga av när som helst. Att det inte går att lägga några säkringar de första 6 metrarna gör inte saken bättre. Det andra försöket höjde min puls ordentligt när jag insåg att jag varken kunde klättra upp eller ner. Att hoppa ner kändes inge bra. Fel ställe att stuka foten på med tanke på hajken över berget till bilen. Stefan övertalade mig att försöka reversera och det slutade med att jag mer eller mindre klättrade ner på Stefan.

Hemgång. För att göra Moby Dick behöver jag dagsljus och torr klippa. Denna kväll kommer inte bjuda på något av dem. Skickade ett mess till Jonas där jag uttryckte min förtvivlan.

Lördag.

Vaknade och var riktigt seg efter allt springande. Kände inte alls för att sticka ut igen. Men efter 1 cappuccino, 1 espresso och 1 espressino så kom suget. Stefan plockade upp mig och vi åkte till Träskberget. Moby Dick is going down!

Jag firade ner och kunde inte skymta bokstaven någonstans. Vadå!? Det måste ju vara Moby Dick som är mytiskt svårfångad och eftersom det är en slabb så måste ju uppmaningen "använd fötterna" stämma. Men det gjorde det inte. Vi är än en gång lurade. Jonas - Robo/Steve, 2 -0.

Fram med föraren och hjärnan. Jag tog fram föraren, Stefan hjärnan. Gammelgäddan måste det ju vara. Mytisk svårfångad, stämmer. En led på Dödskalleberget, stämmer bra eftersom det hittills varit en led per klippa. "Använd fötterna" stämmer bra eftersom ledbeskrivningen på Gammelgädden lyder: "mycket fotarbete".

Då gör vi Scary monsters först eftersom vi klättrat leden bredvid dagen innan. Fin led och någonting nytt för både Stefan och mig.

Vidare till Dödskalleberget för att hämta den femte och sista bokstaven så att vi kan åka till Gritstone och riva av Urkki. Halvvägs upp säger jag förtvivlat "jag kan inte se någon lapp!". Stefan uppmuntrar och tillslut ser jag den i sista bulten.

Mot Gritstone! Nu ska hämtas produkter! Urkki gjordes men på nedfirningen hände det som inte fick hända... jag fastnade med håret i repbromsen!

Stefan och jag hade en plan. En ambition. Gamla leder ska göras på gammalt vis. It's all about style, och stiliga var vi dagen till ära.

Utspökade som average 80-talsklättrade trodde vi att vi skulle få den där känslan, som gör att man liksom bara glider upp för bergets skrevor, motlut, utsprång och fingerfästen. Det var exakt det som hände. I ninjalik stil klättrade vi, med fotplaceringar högre än någonsin - tack tajtsen. Den blonda flumfrisyren däremot, fastnade i munnen, på berget och i mina aliens, för att inte tala om repbromsen. Detta måste vara den enda anledningen till att denna stil dog ut. Risken.

Men hur kommer det sig då att Ludde Hagberg kunde bära denna utstyrsel långt inte på 90-talet? Jo, just fan. Han blev bouldrare!

Tack Jonas för äventyret!

Tack Micke och Classe för nya Stockholmsföraren.

Tack alla ni som orkat läsa ett alldeles för långt inlägg om 6st 6a-leder.

Här följer en liten bildserie från eskapaderna.

Fega klättrare firar från dåliga ankare!

Du klättrar en led, bult eller kil, skitsamma. Kommer till toppen av leden och ställs där inför ett val.

Det ena är att ta dig till toppen av leden fjällstajl för att sedan gå ner runt klippan. Det andra är att fira dig ner från toppen av leden från ett borrat ankare, newschoolstajl. Den första är en naturromantisk kvarleva från tiden då asaguden Tor var allsmäktig, än dock inte mer felaktig, sett ur ett naturetisk perspektiv, oavsett vad "puritanerna" hävdar. Det andra, borrbultat ankare, går stick i stäv med klassiska "lämna inga spår"-konventioner men är faktiskt det motsatta - det absolut bästa för naturen. Förutom detta skäl är det effektivt, bekvämt och säkert. Visserligen är begreppen effektivt, bekvämt och säkert tre ord som "puritanen" knappast vurmar om men likförbannat går de inte att bortse ifrån.

Vill jag till fjället åker jag dit. Vill jag till en mindre klippa, även om det ligger i dubbelmoralens högborg (Bohus), så bör följande regler råda:

Ett ankare som lämnas som fast installation ska vara säkert över en lång tid oavsett vad det består av. Min tes blir följande: Alla jävla fasta slingor runt träd, fasta kilar, pitonger och allt annat jävla skrot ska tas bort, eldas upp och ersättas med bultade ankare. Utan diskussion. Detta är ingen naturetisk fråga.

Den som firar ner från ett sådant provisoriskt ankare kan omöjligt invända mot ett borrbultat ankare. Och om man nu menar att man kan det så måste det bero på en totalt oigenomtänkt idé och brist på intellekt. Enbart den som konsekvent klättrat till toppen och gått ner kan invända.

För att knyta vidare till Tor.

Torline på Häller är ett lysande exempel. Fasta slingor, kilar och diverse skit har länge varit ankaret från denna led och många är väl de som undrat om och hur fan den där kilen sitter fast. Att fira av från ett sånt ankare gör dig inte djärvare. Din historia blir inte glamorösare. Du är inte en bättre människa.

Nuförtiden sitter ett borrbultat ankare precis bredvid. Ankaret är uppsatt av en av Sveriges och Bohusläns främsta klättrare, vilket i och för sig inte ger det legitimitet, men det berättar ändå något om diskrepansen mellan de som skriker högst och de som klättrar mest och det är intressant nog.

Den mest patetiska kommentaren jag hört är:

"Är du kompetent nog att ta dig dit (till standplatsen), är du också kompetent nog att ta dig därifrån (utan borrbultar)."

Kommentaren är ett retoriskt skämt och kan inte ens beaktas i ett seriöst resonemang. Därför lämnar jag det.

Glädjande nog har Svenska Klätterförbundet (i alla fall delar av det) insett vikten av att förkasta puritanernas förlegade syn på klättring. För att citera Gert Fylking: "Äntligen!"

"I ett samarbete med Länsstyrelsen pågår ett omfattande arbete inom Naturreservatet vid Simondsberget. Det omfattar bl a... iordningställande av fasta firningsankare. Flera av sakerna är redan på gång och resten sker under hösten. Det som redan gjorts är röjning av sly och firningsankare. Viktigt angående firningsankare! Eftersom flera träd skadats då rep dragits ner efter firning skall denna verksamhet upphöra snarast."

Hoppas nu att detta exempel kan bli stilbildande för hur klätterklubbar ser på populära traditionella klippor runtom i Sverige när det kommer till "spårlös färdsel" och säkerhet.

Ett exempel på absolut brist på förnuft är den underbara leden Melange i Tullboden i Bohuslän. Du toppar ut vid ett block som ligger på en hylla på toppen av leden. I ena hörnet av leden sitter ett näste av slingor trädda, menade att fira av ifrån. Det finns inga alternativ. Du kommer inte upp, du kommer inte ner utan att fira dig. Feg är den människa (förstabestigare) som inte vågat sätta en borrbult eller två som ett ankare utan istället accepterat ett ankare som ser ut som en bulgarisk halsduk trädd runt ett block. Det är inte en fråga om etik, utan snarare estetik och i detta fall vet jag inte om jag ska förakta eller förlåta och hoppas på botgöring.

Inte ens söndagsklättrare...

Efter ett hektisk avslut på arbetsveckan med två långa dagar ledbygge och tävlingsdag så kom jag hem uttorkad, trött och sliten. Stekte på ett bra kött och korkade upp La Spinetta Pin, som är ett förföriskt rödvin, så förföriskt att jag dagen efter vaknade med känslan att jag låg under det gigantiska block som en gång fallit ner från Huvudleden i Skevik.

Som den söndagsklättraren jag är var det ju faktiskt min dag att bestiga, men denna friskusaktivitet fick snabbt strykas från agendan. Vad göra istället?

Kaffeprovning på Tvålpalatset vid Mariatorget såklart!

Cappuccino på kaffet San Sebastian tillsammans med dessertvinet Moscatel de Setúbal och en liten men fyllig chokladtryffel från Italien. Fantastisk smakkombination!

Söndagsklättrare...

Apropå onsight...

Givetvis är det mer imponerande om en person gör en led på första försöket än på andra men om jag onsightar en led med en viss grad och redpointar en annan med en högre grad så är det plötsligt inte lika givet vilken av prestationerna som värderas högst.

Jag tycker att det är en större prestation om Göte gör Icones (grad 7-)på 72:a försöket än om Chris Sharma gör skitleden Super Mickey (grad 8-) onsight. Vem pressade sig hårdast? Vem ligger på sin gräns och kämpar? Vem presterar? Det som skiljer lederna är svårighetsnivån och i linje med mitt tidigare resonemang med att det inte finns några farliga leder finns det inte heller några svåra leder. Prestationen är inte en led. Det är inte en grad. Prestationen är personen och leden. Mötet dem emellan. Göte vinner fajten, den här gången.

Man kan bemöta jämförelsen mellan onsight och redpoint på två sätt. Antingen försöker man hitta en lösning och konstruerar ett "logiskt" system som viktar sannolikhet, tidsåtgång på leden, genomsnittsonsight och genomsnittsredpoint och Fan och hans moster, eller så skiter man fullständigt i det och nöjer sig med att konstatera att detta värdesystem bygger på ledens grad vilket säger lika lite som en mellanstadieelevs betyg säger något om dennes framtid.

Om man nu bestämmer sig för att värdera den ena stilen högre än en annan så är det rimligt att man presenterar sina bevekelsegrunder och visar hur man resonerar. Problemet är inte att ta ställning, utan hur man motiverar det.

Hur som helst.

När det kommer till jämförelser...

Det totala redpointorgie som sker i Granitgrottan just nu, signerad Strömberg är fantastisk att se. Över hundra försök. Fan, vilken hängivenhet. Vilken insats! Att prata om mental styrka när man klättrar traditionellt är helt i sin ordning men det vi ser prov på nu i GG är inget annat än ett psyke av stål. Jag är inte säker på att han blir en bättre klättrare av att försöka göra leden (men visst blir han bättre på att göra Den leden), men han måste bli härdad mentalt. Att gå på en hård onsight är på sätt och vis en lägre insats för vad gör det om det skiter sig? Ja, vafan. Det är bara att testa nästa.

Men efter hundra+ försök, kan man lägga leden åt sidan, ogjord?

5 försök på en led är i min värld mycket. 10 gör mig lite smått galen. Jag funderar om leden verkligen är möjlig för mig och jag blir otålig. Jag vet samtidigt att det tar tid att anpassa kroppen vid ledernas sekvenser och att det blir lättare och lättare för varje gång, men likförbannat bär det mig emot. Men om man inte är en fantastisk onsightare eller tålmodig redpointare på sin yttersta gräns, vad är man då? Just nu är jag jävligt nöjd.

Shit, jag är en söndagsklättrare.

I Solvik skiner aldrig solen

Båda gångerna jag har varit där har det varit lite mulet och regnet har hängt i luften. Och bra är väl det. Man får leta länge efter en sådan kompromisslös klippkvalitet där varenda plusgrad har betydelse. När solen inte skiner är Solvik som allra bäst och faktum är till och med regn är uthärdligt på grund av att det är brant. Säsongen är kort och begränsad till svala förhållanden. Dessutom decimeras säsongen ytterligare av diverse fåglar och jägare som inte verkar ha samma intressen som klättrarna. Om jägarna sköt fåglarna skulle man kunna klättra året om men det kommer inte jag ta upp till Länsstyrelsen och Jägareförbundet.

I Stockholmsområdet får man leta efter hängivna ledklättrare, om man inte åker till avskrädeshögen Svarttjärn eller det natursköna Flaten, där vältränade boulderfenomen för en kort stund får glänsa i ledklättrandets suveräna sken.

I Solvik råder oldschoolstil, och klättrare vallfärdar. Fantastiskt!

Långa ihållande leder på svagt överhängade klippa där sann bergsteknik och fingerstyrka premieras framför bulgarisk gymnaststyrka.

Vid klippan idag var det folk (10-15 pers) från Linköping, Jönköping, Uppsala och Stockholm som kämpade sig uppför leder som Ali Baba (Sveriges bästa 6c?), Akapella (Sveriges bästa 7b+?) och ja nästan alla leder på klippan, och det är det som gör Solvik unikt. Kvalitet.

Tyvärr är flera leder chippade men faktum kvarstår ändå, lederna bjuder på bra klättring. Konstigt hade varit om man chippade en led som blev skit. Det måste vara det ultimata tecknet på en patetisk klättrare. En dåligt chippad led.

De chippade lederna lämnar dessvärre en bitter eftersmak och jag tror att några av lederna skulle kunna klättras utan de blev chippade men tyvärr är framtiden bestulen på dessa möjligheter.

Detta till trots är Solvik ett otroligt bra ställe i vacker miljö där man bjuds på varierad klättring. Leden Krigarkaninen innehar det mesta. Känslig start, heelhook, mantling, hanglande på slopers, smearing, fingrig gaston, dynamiska moves, laybacking och slutjuggar! Kan det bli bättre!?

Alldeles i närheten ligger Målstena som är ett Solvik i miniatyr, fullpepprad med inbjudande linjer. Det ser ut som om det mesta går att göra med egna säkringar så jag är lite förvånad över att det är bultat, men jag har å andra sidan inte klättrat något där än. Framtiden får utvisa om bultarna är en styggelse.

Tick tack tick tack NEJ tack...

Nuförtiden klättrar de flesta grader, inte leder. En leds popularitet och rekommendationerna som följer är en summa av ledens tillgänglighet och hur svår leden är för sin grad. Med detta följer att "Voodoo" i Skevik och "Köp och..." på Anneberg är populära leder trots att lederna kvalitativt bleknar i jämförelse med intilligande turer. Hur många bestigningar hade "Köp och..." haft om den hade varit graderad 6c+ som sig bör? Många hade kanske försökt men många hade lagt ner. För vad är en, för vissa knallhård, 6c+ att jaga? Ja, svaret är, Ingenting. Lika Ingenting som i att jaga leden om den står som 7b. Skit förblir skit.

Viktigt att tillägga: en led blir inte "fantastisk" bara för att man "tickat" den. Personbästa i grad görs oftast på leder som är lätta för sin grad och blir i och med detta gradgenombrott en upplevelse men behövs denna typ av lätta ticks som en motivator för progression. Svaret är både ja och nej. Dessa ständiga villfarelser krävs bevisligen om vi ser utveckling och framgång mätt på gradmätaren för visst är jag en bättre klättrare om jag klättrar en led med högre grad!?
Samtidigt tror jag inte att det behövs om vi faktiskt försöker se till vad leden och klättringen lär oss. Fokus bör ändras från att ticka till att lära.

Det var länge sedan jag fick frågan "var leden fin" "hur kändes det" eller "kan du rekommendera en riktigt en fin och utmanande led". Istället avhandlas dialogen genom "hörde att du gjorde en 8a...", "vet du någon lätt 7b+?", punkt. Är det här en oundviklig del av klättringens "utveckling" eller är det ett språng avsett att dö ut i framtiden? Kan vi påverka det? Jag ska i alla fall försöka.

Medan övergraderade skitleder blir populära "ticks" och utmanande lärande leder står nästintill orörda som "hidden gems" urskiljs de i mina ögon imponerande klättrarna. En av Sveriges meste klättrare Anders Granander formulerade det så bra när vi pratade om klättringen i Claret, Frankrike: "Allt är svårt. Det är totalt krig från början till slut. Det är helt fantastiskt".

Fråga dig själv om du vill klättra en svår grad eller en svår led.
Skillnaden i utmaning och inställning är enorm.

8a.nu är Skaparen

Att 8a.nu har Skapat råder det inget tvivel om men en skapelse behöver inte betyda att det är vare sig begåvat, särskilt kreativt eller av godo. Största behållningen med 8a.nu är det internationella sociala forum som gör det enkelt att debattera klättringens utveckling, avarter, prestationer, galenskaper, osv, klättersamfund ocn nationsgränser emellan. Därmed inte sagt att dessa diskussioner inte går att ha på annat forum, men 8a.nu har ändå lyckats hitta ett förenande kitt som andra forum och websidor bara vågar drömma om.

Att 8a.nu har problem att skilja på nyheter och redaktionella kommentarer är väl kanske symptomatiskt en liten redaktion med hybris och alltför ofta publiceras korkade idéer uppenbart provocerande, och lika uppenbart för att få fler besök på sidan. Men, bara för att många tittar när jag bajsar på Sergels Torg, och som sedan säger det till sina vänner, betyder det inte att jag har en bra idé och är smart.


Nu har 8a.nu publicerat en lista med "sina" uppfinningar - 8a innovations
Scorecard, airpad, årsbok och mobilfunktionen kan räknas som innovativa, resten är till största del humbug när man ser till själva innovationen. En vedertagen idé, teori eller åsikt blir inte en innovation bara för att den publiceras på nätet.

Att grader är en subjektiv bedömning och att kollektivet av dessa bedömningar ger en mer "precis" grad är inget nytt påfund. Denna publicering, som säkerligen inte heller var först är ingen innovation.

Idéerna om tävlingar är ingenting annat än uttryckta önskemål. Dessa önskemål har kommit från många håll, länge. Hur äran hamnar hos 8a.nu kan man fråga sig.

Behovspyramiden i The ABC of climbing är ett parodiskt experiment att teoretisera idéer hämtade ur en galen människas sinne.

Artikeln om dynamisk säkringsteknik är förvisso ganska bra men föga innovativ.

Hur man överhuvudtaget kan skriva "Since 8a.nu consider the GRIGRI to be the safest belaying device for sport climbing we believe these accidents to be caused by improper handling" förstår jag inte. Är inte den viktigaste parametern i en repbroms säkerhet att den är användarvänlig, alltså lätt att hantera och svår att misslyckas med? VEM SKA ANVÄNDA DEN FÖRUTOM ANVÄNDAREN!?

Som grädde på moset finns ju följande totalt schizofrena "statement":

No slash grades - Grades are not so important!
"Play" with points for motivation and ranking.

Där ranking och poängjakt kommer in kommer angelägenheten om grader in - en utveckling jag inte vill stå bakom.

Det finns inga farliga leder...

Tankar om risk

Att klättring är en potentiellt riskabel sport känner nog alla till, både klättrare som icke klättrande allmänhet. Men vad betyder det att någonting är riskabelt och vad menar vi när vi säger att den ena leden är riskablare/farligare än en annan?

Här följer mina tankar om begreppet risk.

Ofta får man höra att någonting är riskabelt/farligt och att den som utsätter sig för något farligt är galen och/eller omdömeslös. Ni har säkert hört talas om ”spindelmannen”, Alain Robert, som är en fransk klättrare som klättrar på byggnader men även är en mycket duktig klippklättrare. Allmänheten uppfattning om honom är att han är galen och att det han gör är farligt. Men är det han gör verkligen farligt? Och om vi svarar ja på denna fråga, har vi kommit någon vart då? Vad har vi svarat på? Frågan bör istället vara, är situationen farlig för HONOM? Utsätts han för hög risk, en ännu bättre fråga.

För att reda ut hur stor risken (farlighetsgraden) är måste vi sätta saker och ting i ett relevant sammanhang. Risk är en funktion av Sannolikheten att något inträffar och dess Konsekvens. För att exemplifiera: Om jag går över en gata med mycket lite trafik så är sannolikheten att jag blir påkörd mycket liten. Ju mer trafik det är, desto större sannolikhet att jag blir påkörd. Oavsett trafiken så är konsekvensen detsamma - jag slår ihjäl mig. Risken är alltså betydligt större om jag går över gatan när det är mycket trafik. Ganska logiskt, eller hur?

Men förutom denna teoretiska förenkling av en situation så måste vi sätta situationen i ett sammanhang med en utövare, en gångtrafikant i det här exemplet. Gångtrafikantens förmåga (omdöme, snabbhet, reaktionsförmåga m.m) påverkar situationen avsevärt. Inte främst sett till konsekvenserna utan till sannolikheten. Det betyder alltså att två identiska situationer, må det vara trafikerade gator, eller i våra fall klätterleder kan vara olika farliga/riskabla beroende på vem som befinner sig på dem. Utövaren är avgörande för sannolikheten. Därför är det hög risk om person A som precis har gått grundkurs i inomhusklättring ska försöka klättra uppför en hög byggnad, medan det är låg risk när Alain Robert gör det. Det vi sällan ser utifrån är huruvida personen är kompetent eller inte, och därför ser det vansinnigt ut, men ofta drar vi felaktiga slutsatser. Likaså är det svårt att se det omvända. Ser vi en klättrare på en borrbultad lätt och flack led med hyllor tänker vi spontant kanske att risken är låg men vad vet vi om det?

Inte förrän vi känner till klättrarens kapacitet kan vi yttra oss om risken. Följden av mitt resonemang och min filosofiska ansats är:

Det finns inga farliga leder, bara klättrare med bristande omdöme och kompetens.

Lilla klippan i Södertälje / Chassieporten

Kjell å jag åkte till Södertälje för att testa leden han bultade för några veckor sedan. Klippan är inte stor men har man vägarna förbi så kan det vara värt att stanna en snabbis.


Det är alltid skönt att beta av alla leder på en klippa och här är det än så länge lätt, sett till antalet. 1st 7b+ (4bb+ankare) "Bayram" är det enda som finns men linjen till höger verkar fullt görbar, dock svårare än Bayram. Linjen till höger går att göra på egna säkringar alternativt en bult på mitten. Ytterligare till höger går det att göra en 6b+ eller nåt sånt så med alla tre leder kan det vara vart en omväg (t.ex. om man har rökpaus på Scanias chassieravdelning mittemot).

För en snyggare och mer detaljerad förare, gå in HÄR

OBS! ALLA PROJEKT ÄR ÖPPNA! GO FETCH!


ps. eventuella förstabestigningar är oåterkalleliga. ds

Minaret finns kvar

För varje försök känns det som om jag mentalt kommer lite närmare.
Vad jag kommer närmare vet jag dock inte riktigt.




Juni månads alldeles för varma topprepsförsök på Minaret. Solen ligger på leden från morgon till kväll. Hoppas på en sval sensommar.

Underbara Bohuslän!

Efter en veckas klättring i Bohuslän är jag sådär underbart sliten som man omöjligt kan bli när man sportklättrar. Varken hud på fingertoppar, handleder eller knogar! Blåmärken på armar och skrapsår på knäna. Vafan har jag sysslat med undrar ni säkert. Fem dagar klättring i rad kostar. Och det är värt det, många gånger om.

Första dagen åkte jag och Stefan Lindström till Vetteberget. Efter att ha sett bilden på Oskar Råström i Bohuskalendern kunde jag inte motstå Fladdermusen, grad 8, med sin överhängande sportiga klättring. Toppade den för att lista ut de bouldriga sekvenserna och gick den sedan på första ledförsöket, men jag var rätt pumpad på toppen, trots att leden inte är längre än ca 10-12 meter. Fantastisk klättring med slopers, handjam, juggar och deadpoints. Mycket klättring!

Andra dagen åkte vi till Galgeberget där jag vill testa Dynamo, grad 8. Sena som vi var blev vi ertappade av solen och kruxet med sin kristallina crimper blev plötsligt väldigt slitande på fingertopparna. Fick i alla fall en bra bild av leden och vad den innebär. På kvällen jagade jag en C3 strl 000 vid Bohusstugan. Den passar perfekt vid toppmantligen och jag trodde aldrig att jag skulle känna sig så trygg av att placera en så liten friend. Svart Alien är liten men var på tok för stor. Som tur var fick jag låna två stycken och med dem kände jag att jag var tvungen att gå på press följande dag.
Stefan Wulf ville boosta och sa på kvällen: "Erik Massih föll på kruxcatchen, så det e lugnt, säkringen håller."
Jag och Stefan L gick upp tidigt på morgonen och var på klippan långt innan solen kom fram på väggen. Tyvärr låg fukten tung och det kändes som om kritan inte spelade någon roll. Efter att ha gjort kruxcatchen en gång bestämde jag mig att knyta in mig i den skarpa änden av repet. Med en blå alien under fötterna skickade jag catchen och jag visste då att jag skulle göra resten, bara jag tar det piano. Petar in 000:an och backar upp den med ett litet näste av tre små RP.
Voìla! Leden kändes lätt. Kanske håller den inte grad 8. Kruxsekvenserna kändes hårda tills jag hittade rätt fotsekvens och då var det lätt.

På kvällen frågar Stefan Wulf om jag satte leden, och när jag svarat jakande sa han: "Erik föll aldrig på kruxet, jag skojade bara. Jag ville liksom inte förstöra uppladdningen, du verkade så peppad! Ingen vet om säkringar håller! (SKRATT)"
Men jag vet att säkringen skulle hålla och skulle den mot all förmodan inte göra det så håller nästa säkring, men då är det risk att snuddar lerbajsträsket. Mjuk landning alltså.

Efter Dynamo börjar solen titta fram och vi går till Masken, grad 7. Stefan L som testat den förut men misslyckats glider upp utan problem. Perfekt! Då har vi tid kvar innan det blir för varmt!

Sätter upp ett topprep på Degan Runner (tror jag den heter), grad 8-. Behöver några häng för att lista ut sekvenserna som är lite känsliga i starten. Går den en gång på topprep och leder den sen. Bra säkringar i början som är lite jobbiga att lägga. Sedan klockren röd+gul alien runt taket innan man går på mot toppen. Solen värmer så sista biten, där man inte får falla, var lite svettig, men det gick vägen även det.

Fjärde dagen var halv "vilodag" på Häller. Gjorde Mallorol innan det var dags att för första gången förhandla med Torline. (Minns att jag hämtat ner nån säkring från flaket under taket men aldrig testat taket). Första ledförsöket gick åt helvete. Men Wulf och Rapp gav lite tips sen var jag igenom taket. Det var varken en graciös eller effektiv bestigning men det gick. Nu var det dags att testa igen och denna gång gick det bättre. Stefan tyckte det såg stabilare ut men skenet bedrar. Panikplacering av knä, stön och "är du med!" känns inte som ett kvitto på stabilitet men upp kom jag. Ont hade jag. Men hädanefter ska jag ge mig på Torline varje gång jag är på Häller. Torline har blivit ett fostrande obligatorium. Jag ska lära mig.

Femte dagen åkte vi till Hallindens branta vägg. Började med Afterburner, grad 6+, som är en fantastisk led med perfekta fingerlås varvat med juggar så stora att jag blev skeptiskt till om de verkligen sitter fast. Men det gör dem.
Satte upp ett topprep på Goa Brunetter, grad 8-, men det skulle jag aldrig ha gjort. Jag flashade den hyfsat enkelt och lade grejer på vägen. Jag skulle ha försökt onsighta den. Det hade varit fullt möjligt. När jag skulle leda den så kändes det löjligt enkelt ända tills toppen. Regnet började droppa och det tilltog i styrka. De sista fem metrarna gjordes i ösregn. Från sista tvärsprickan ska man upp på sluttande steg, slopiga sidogrepp, krimpa liten kristall innan man är hemma. Allt var blött. Andreas Klarström klättrade utsteget på Afterburner precis bredvid och hejade friskt. Kristallen var dyblöt och Andreas såg hur jag försökte krita och krita den torr men det blev bara gegg. Jag fick improvisera fram en ny sekvens som var avsevärt mycket mer desperat och det var knappt att jag höll balansen till gastonsprickan under slutjuggen. "Bring it on!" Skrek jag till han som styr vädret (John Pohlman, John Påhlman eller Gud) när jag fick slutjuggen. No rain ain't stoppin' me!

Branta Hallinden.... Fyfan vilken bra klättring! De resterande lederna, vilka är många, ska jag inte topprepa först. Allt ska testas onsight. Det är ett löfte till mig själv.

För mig var denna vecka i Bohuslän det min själ behövde. I bilen på väg hem till Stockholm funderade jag på när jag kunde åka tillbaka. För tillbaka dit måste jag. Snart.

Nissedal

Har spenderat en underbart fin vecka i Nissedal. Stålande väder, skydd från knotten, trevligt sällskap/elever och fina leder var en bra kombination. Syftet med resan var att guida och undervisa tre långtursnybörjare så Via Lara (4-) var ett klockrent val. I slutet av veckan kom examensprovet Mot Sola (6-) som de gjorde övertygande. Visserligen fick alla följa på topprep på kruxreporna, men ändå.

För att stilla min egna klätterhunger efter en veckas guidande så var jag tvungen att frisola Via Lara, ca 400m. Löpning till insteget, bestigning och nedstigning tog under 2 timmar. Ett bra träningspass i norska fjällen. Tänk om man kunde få göra det varje morgon.

I morgon bär det av mot Bohuslän i en vecka.

Den som klagar på vädret...

... ska vara glad att han inte befinner sig här:

Gissa stenen!

Gissa stenen!

Är det något som vet vart detta är?

Katedralen

Följande har David Fält skrivit:

"I slutet pa 80-talet så borrade Lasse Granqvist den klassiska aidleden Katedralen i Tunaberg. Lasse klarade inte att fria leden och den var ett öppet projekt i många år innan Eva Selin satte den. Leden är extremt estetiskt tilltalande och har en spektakulär avslutning. Leden går i ett dieder upp till ett tak (7a klättring) som man sedan måste traversera under ca 5 meter och detta utgör cruxet. Leden är mig veterligen bara klättrad av Eva Selin och mig sa det vore kul om någon ger sig ut och gör den nu när den fått nya fina bultar."

Det intressanta i kråksången är att Eva påstår sig ha "klättrat" leden. Hon menar med "klättra" att hon gått den utan de bultar som Lasse Granqvist satt upp, dessutom innan dessa bultar fanns. Flera saker är tvivelaktiga:

1. Enligt källor satt bultarna uppe när hon gjorde elden.

2. Att gå leden på egna säkringar (det Eva menar att "klättra") är mycket, mycket seriöst. Det finns nästan inga tillfredsställande säkringar att lägga. Helt klart seriösaste turen Selin påstår sig har klättrat, som jag känner till.

3. Leden är förutom seriositeten även mycket svår, med sekvenser i Yosemiteklass. Passagen genom taket får en att känna sig som Tommy Caldwell (minus inaveln) på El Cap. Jag har försökt göra moven men hittills inte lyckats.

Att Eva har gjort den på egna säkringar!?

I believe it when I see it.

Nu har dessutom flera grepp på väggen upp till taket fallit bort så är det någon som vill göra en nytur är det bara att ge er ut till Tunaberg och testa Katedralen. Retrobultad från botten till toppen.

Klavertrampet

Härom veckan snackade jag med Scott "hesgotmoney" Mooney. Han hade varit på västkusten och i sedvanlig ordning rivit av det mesta han testat. Av någon anledning kom diskussionen in gradering och sedan in på Flaten i Sthlm och vi sa båda att vi tyckte att Baretta inte alls är så lätt som det ibland påstås. Om någon har trovärdiga referenser när det gäller gradering på den nivån så är det vara Scott.

Att Jens Larsen har varit "ödmjuk och modig" vet nog de flesta om. Att gradera ner lederna i Flaten från marken, utan att överhuvudtaget känna på lederna är enligt mig inte det mest signifikativa för det epitetet, men det är det enligt J.L.
Utan att dra för stora filosofiska växlar på det så borde detta påstående innebära att samtliga klättrare som inte nedgraderat leden Baretta är fega... och sedan dras harangen igång om "Kejsarens nya kläder" (ytterligare en argumentation som ohotat gör att han kan säga "vad var det jag sa" när han har rätt).

Intressant i frågan är att Jens enligt sitt eget system menar att populationen bestämmer graden, vilket då borde betyda att även om tveksamhet råder från vissa klättrare så blir det nån sorts majoritet som avgör vilken poäng leden ska ha på 8a.nu....suck.

Baretta i Flaten står som 8a och har enligt 8a.nu 28 registrerade bestigningar.Tre av dessa registrerade bestigningar är nedgraderade. Tre av 28. En klar minoritet.
Av dessa tre bestigningar så är endast en klättrare trovärdig i sin nedgradering. Av de två andra så är den ena en påhittad karaktär som under en kort period gjorde svåra leder i Sthlm lite för enkelt. Den andra är Jens Larsens adept och nickedocka och vågar inte göra annat än att ge Jens vatten på sin kvarn, annars skulle prestigeförlusten bli alltför stor.

Med andra ord så är det endast en person som är trovärdig i sin nedgradering. Denna person är en urstark stockholmare som enligt mig inte hade särskilt mkt att referera till och jämföra med vid den tiden han gjorde leden medan Scott har drygt 150st 8a att jämföra med. Den enda trovärdiga nedgradering bör ses i detta ljus.

Det är svårt att inte skönja Göteborg vs. Stockholm i argumentationen. Jens är lika dålig retoriker som han är dålig argumentativt men dessa försök börjar bli pinsamma.

Till slut är det bara en sak jag undrar: Varför tvekar inte Jens över graderingen när det kommer till Barbro, Puss på morfar och Frontline?

Åsikternas slasktratt

Eftersom bultkommitténs hemsida, för att parafrasera Lundahl/Selin "är och ska vara" formell och korrekt så används Robowar som en åsikternas slasktratt.

Om det är detta tagteam, Lundahl/Selin, som har satt upp det livsfarliga ankaret i Gustavsberg vet jag inte. Men om det är det så, kanske vi ska dra till minnes följande kommentar från duon: "Klättring är och ska vara farligt".

Jo, vi märker det.

Bergspuritanen

Bergspuritanen ej i naturen går
Växter kan ju dö å det lämnar ju spår

En kil i en spricka, det känns inte bra
Tänk om jag faller
En bergsflisa slås av!

Hur ska jag möjligtvis kunna försvara det
Ett irreversibelt ingrepp
Det kan jag inte leva med

En borrbult naturetiskt är oförsvarbar
Men mobilmaster fastborrade på bergstoppar
Måste jag för all del ha kvar
Hur ska jag annars använda min telefon, som är bärbar?
Över detta behöver jag ej fundera
Godtycklighet är mitt bästa försvar

Krita på händerna, det beviljas ej
Göra det enklare än vad Naturen tillåter, är inte okej

Selar, rep och karbiner är den räddhågsnes bäste vän
En sann bergskarl använder inte ens en friend

Säkringar på en standplats är helt enkelt otänkbart
Med bergskraft å händer jag håller min kamrat
En slinga runt ett träd kan ju visserligen rädda mig
Men ack hör trädet skrika
"Hjälp! Du stryper mig!"

Mossan ymnigt på klippan frodas
Att klättra tar den bort
Stå på de ondas sida? Tror icke det
Jag står på de Godas

Bultar i berget!?
Ni må driva gäck!
Att se oss människor som en del av Naturen
Gud förbjude - det vore skräck

Mitt liv på naturen så mycket sliter
Det finns bara en väg
Så skynda innan modet tryter

Bergen står orörda i ursprungsskick
Våra liv har vi offrat
Men se, det gick!

Längtan till Promised land

Trots att min förra USA-resa präglades av skräckblandad förtjusning så kan jag inte, snart ett år senare, göra annat än att längta tillbaka. En psykolog skulle nog säga att det tar ungefär så lång tid för att romantisera ett trauma, men det spelar ingen roll. Oavsett hur rädd jag bitvis var så känner jag mig nu redo att tackla nya runouts långt över vad min självbevarelsedrift egentligen tillåter. Konstigt egentligen. Trial and error släng dig i väggen.

Efter att ha bläddrat igenom ett fantastiskt nummer av Rock and Ice från 2004, "Ethics issue", så inser jag att det är få saker som lockar så mycket som fenomenalt vackra sprickor. Needles i Kalifornien är ett ställe som har sprickor och formationer av en helt annan värld. Det är också i Needles som en av världens främsta klätterprestationer har genomförts. Förutsatt att prestationen är sann.

Dave MacLeod har ju som ni säkert vet solat Darwin Dixit, 8c i Margalef. En imponerande prestation, 8c måste vara skitjobbigt, men i jämförelse med Michael Reardons on-sight soloklättring av Romantic Warrior (5-12b) 9 replängder, är det som att göra Totalvägra i Nacka Kvarn på topprep. Läs om Romantic Warrior här. Även om Michael Reardons klättring nog tangerar gränsen för vad som kan kallas en onsight så är prestationen av en helt annan dignitet. Att klättra överhängande kalksten med sportiga fysiska moves hyfsat nära marken kan vara svårt men sällan i närheten av de svårigheter man möter på granit i tekniska hörn med smears och annan galenskap.

Peter Bosma som är något av en balanskonstnär och känd för att ha en jävligt bra teknik klättrar här en 5.11b i Yosemite, och det är nog inte ofta Peter får arbeta så mycket med att klura ut moven på en led i de graderna. När man ser det här (och vet av vilken kaliber Peter är) så inser man hur små marginalerna måste vara om man solar en led i den stilen. I Reardons fall var det en siffergrad hårdare, 7 replängder upp.

Tyvärr är filmsnutten på fel ledd...

K-märkning, pitonger och rätt och fel...

Saxat från Bruno:

"Bultkommittén har fått nytt liv och verkar vara aktivare än någonsin. Kul! Vi överaskas dock lite av några av de nya namnen och funderar på om det inte handlar om en subversiv verksamhet som i slutändan ska leda till ett fullständigt övertagande. Bli inte förvånade om namn som Houlding, Macleod och Ekehed inom kort kommer att figurera i bultkommittén."

Fullt medveten om att det är skrivet med glimten i ögat men det berör ändå några viktiga frågor. Hur ska en sån här grupp i en förenings namn sammansättas? Kan/bör vem som helst ha tillträde?

Till skillnad från författarna till SKF's bultpolicy känns sammansättningen faktiskt nästan lite för välbalanserad, på gränsen till PK. Det enda som saknas är en principfast bultmotståndare men varför en sådan skulle göra sig besväret att vara med i BK, och överhuvudtaget klättra i Stockholm kan man fråga sig. Istället för denna bultmotståndare har dialog inletts med flera förstabestigare för att på så vis inte köra över någon. Dialogen med Lundahl/Selin är enligt Robowar är den intressantaste och håller på att gå från ytliga kommentarer till grundläggande principfrågor med ordentligt intentionsdjup. Förhoppningsvis kommer denna dialog publiceras. Det återstår att se.

Med förstabestigarnas godkännande blir BK's arbete mycket lättare. Jag är personligen dock inte övertygad om förstabestigarprincipens helighet eftersom den i princip accepterar vilken godtycklighet som helst. Rent praktiska problem har redan uppstått. Ska vi byta ut pitong mot pitong eller ska en pitong ersättas med en borrbult?

Ska vi i en sådan här fråga överhuvudtaget bry oss om vad förstabestigaren tycker om konsekvenserna blir att leden blir ett rostigt monument över en svunnen tid som dessutom kommer att glömmas bort!? Som Kjell sa... "bara för att alla hade utsvängda jeans på 70-talet måste vi ju inte spara alla jeans idag". Vi kan ju utan problem se tillbaka och konstatera att leder gjordes på ett sätt för 20 år sedan utan att vi måste göra likadant idag.

Jag har faktiskt riktigt svårt för att förstabestigare ser sina leder som konstverk. Egentligen är det ganska skruvat. Vad gör det rätt att en bit berg präglas för alltid av en förstabestigning? Bara för att man är först betyder det ju inte nödvändigtvis att man gör "rätt". Och även om "rätt och fel" inte är helt oprovocerande begrepp att använda i klättring så måste det finns något som är bättre än någon annat och eftersom detta "bättre" är ett relativt begrepp så måste det finnas ett bra/dåligt/rätt/fel att förhålla sig till.

Det finns massor av leder som jag anser är präglade av förstabestigare på ett dåligt sätt och om dessa förstabestigare inte är vid liv eller ens är aktiva i området ser jag inte det nödvändiga i att göra leden på samma sätt som de gjorde. Negerbollar av stål gjordes första gången i en stil som inte görs idag. Förstabestigaren var själv den som retrobultade turen men det verkar allmänt känt att han gjorde den första gången med bitvis usla säkringar å all heder till honom. Det måste ha varit en djärv bestigning. Jag tycker inte att han var mindre djärv för att den idag är bultad, som sig bör. Visserligen säger lednamnet kanske en del som ledens karaktär men jag ser verkligen inte poängen med en djärv tur på borrbult. Markfallspotential från fjärde bulten har ingenting med djärvhet att göra, utan ogenomtänkt dumsnålhet.

Idén om en K-märkning av leder kanske inte är dum. Att vissa leder av särskild kvalitet och karaktär är värda att bevara i ursprungsskick. Tillbaka till jeasen... vissa utsvängda kanske hör hemma på ett museum, men inte mer än så.

Hur en myt blir till "sanning"

Efter att följt debatten på 8a angående motioner från Tunabergs Högfjälls och Klätterklubb, har en hel del förvirring uppstått angående klättring, dess form och delaktighet i Riksidrottsförbundet.

Debatten innehåller många olika ämnen, men detta inlägg kommer främst att handla om Svenska Klätterförbundets del i Riksidrottsförbundet.
Underlaget till den debatt som uppstår gång på gång, är pengar och hur dessa skall fördelas.
Ofta hävdar tränare, föräldrar, tävlingsaktiva och tävlingskommittéledamöter:

”Anledningen att vi får statliga bidrag är att vi har ungdomsverksamhet och tävlingsklättring (www.8a.nu citat Björn Strömberg)”.

Liknande kommentarer angående Klätterförbundets bidrag från RF har under lång tid sagts i olika diskussioner av en mängd människor.

Låt oss se vilka krav som vi har på oss från RF för att få vara ett specialidrottsförbund.
Svenska Klätterförbundet är en av 68 olika specialförbund. Detta innebär att vi är en del av Sveriges största folkrörelse, med ca 3 200 000 enskilda medlemskap i klubbar anslutna till RF i åldern 7-70 år (Källa SCB 2006).

För att antas som idrottsförbund i RF krävs:
RF-stämman säger ja till idrotten i fråga.

Invalet grundas på vissa formella kriterier:
Vid prövning av förbunds medlemskap gäller följande:
1. Förbundet skall bedriva/administrera idrott.
2. Förbundet skall vara en ideell förening.
3. Förbundets verksamhet skall stå i samklang med den av RF-stämman beslutade verksamhetsidén.
4. Förbundet får inte bedriva/administrera idrottslig verksamhet som är nära besläktad med
verksamhet inom till RF redan anslutet SF.
5. Förbundet bör ha minst 50 medlemsföreningar med minst 3 000 medlemmar och finnas
representerat inom minst 10 DF.
(Källa RF:s Stadgar I lydelse efter RF-stämman 2007)

När vi läser igenom stadgarna från RF-stämman 2007 finner vi att det inte någonstans står att bidraget som RF ger oss årligen ställer krav på att vi skall bedriva tävlingsverksamhet. Det närmaste åliggande vi kommer är att ”Specialförbund skall bedriva sin idrottsliga verksamhet i enlighet med den av RF-stämman beslutade verksamhetsidén”.

Varken här i RFs stadgar eller i RFs idéprogram ”Idrotten vill” finns krav på hur vårt bidrag fördelas inom vårt förbund. Det finns däremot tydliga riktlinjer på hur vi skall bedriva vår verksamhet som direkt baserar sig på FNs barnkonvention samt FNs deklaration om mänskliga rättigheter.

RF säger med andra ord att vart enskilt förbund är myndigt att själva fatta sina beslut angående budget, mål samt specifika riktlinjer, då vart förbunds styrelse är framröstat av dess medlemmar genom ombud på årsmötet.

Med ovannämnda i minnet förstår vi också att det vore, ur bidragssynpunkt, helt verkningslöst för tävlingskommittén att bryta sig ur klätterförbundet för att på så sätt skapa ett tävlingsförbund, och därmed få bidraget från RF. Ett tävlingsförbund skulle inte bli medlem i RF enligt punkt 4, RF:s stadgar, då klätterförbundet redan är medlem RF

Klippan som Gud uppenbarligen glömde

När ändå estetiken är på tapeten så kan jag inte låta bli att presentera den kanske fulaste klippan i Sverige. På samma sätt som betong kan vara vackert för en innerstadsunge kan denna klippa säkert tilltala någon. Jag är själv uppvuxen i husen mittemot klippan och har för övrigt ramlat ner för klippan och brutit handen. 

---

Nostalgin lyser med sin frånvaro.

Graffitti, klotter, konst eller något som inte borde lämnat inomhusgymmet.

Bruno och jag måste tänka samma sak, samtidigt. Påbörjade ett inlägg i morse som inte hann avslutas förrän nu. Ämnet gäller just företeelsen tickmarks. Bild efter bild på hårda sends publiceras och många med denna sorgliga gemensamma nämnare.

Det måhända att många klättrare/klottarare inte bryr sig, eller rättare sagt ser ett estetiskt värde i att hitta ett block med vita ticks. Jag vet flera av mina vänner som tycker så, men till en viss gräns. En del välkritade problem kan (för vissa) liksom utstråla "klättra mig" just tack vare kritan. Likt klottrandet på stadens gator och torg finns det personer som gillar det, anser att det är konst eller menar att det har just ett estetiskt värde. Jag tycker inte ge mig in i diskussionen vad som är konst eller inte, utan här handlar det om hur klättrare beter sig i naturen för att göra miljön mer tillrättalagd - för att kunna klättra svårare.

Måste du göra en halvmeter lång markering för att veta vart greppet du ska till är så:

1. Skaffa glasögon

2. Bli starkare så att du kan göra movet med marginal.

3. Borsta bort ert jävla skit efter er.

4. Stanna inne och tejpa å ticka, måla och gör vad fan du vill.


Är dessa tickmarks en förutsättning för dessa hårda sends så efterlyser jag en ny etik, eller kanske bara lite naturmedvetenhet och hänsyn till andra klättrare och andra som vistas ute i naturen. Ser hellre att det klättras lägre grader utan tickmarks än att man kletar på blocken för att sedan kunna göra patetiska fladderbestigningar.


Over and out!

Suicid da capo

Fortsättning av Suicid stil.

Jag måste ha missförstått min gode vän. Han förstod, eller hörde åtminstone vad jag sa men kom tydligen till en helt annan slutsats. Frågan kom igen för någon dag sen, denna gång lite annorlunda formulerad. Nästan lite lirkande. Jag fick helt och hållet ändra inställning från avrådande till rådgivande. Jag rekommenderade honom att först läsa 'HTCHT' för lite handfasta onsighttips och sen gav jag några "confidence boosters", givetvis inom ramen för vad som är etiskt.
Utan att sätta någon press på honom så vore det intressant att se om det blir av. Jag har full förståelse om det inte blir så och jag ser helst att onsightförsöket uteblir. Jag minns när Figge (Fredrik Jakobsson) orerade om att han skulle onsighta Lord Hård. Något jag både ville och inte ville se. Givetvis blev det inte av. Jag vet ju tyvärr att min gode vän är av ett helt annat virke och om beslutet nu blir att göra ett försök så säger jag:
Godspeed

Stålborstens dag

Idag firade jag ner igen på projektet med stålborsten i hand. Ofta när man borstar nya leder uppenbaras små grepp som man inte alls såg vid första anblicken. Ibland är dessa nya fynd välkomna, ibland inte och denna gång så önskade jag verkligen att dolda små lister och placeringar skulle få se dagsljus, men nej nej. Leden är mycket hårdare och seriösare än vad jag trodde från början och det känns nästan löjligt att den är så hård eftersom den varken är ihållande eller jättebrant.

Efter borstandet gick jag till Kosmos Kid och gjorde den hur enkelt som helst och det kändes så bra att jag bara inte kunde låta bli Zorro som är ett hårdare alternativinsteg till Kosmos Kid. Jag gled igenom moven som vid tidigare försök har varit otroligt tunga och föll först efter att ha halkat av ett steg mitt på Kosmos. Gjorde ett nytt press och det kändes hur bra som helst. Första gången jag känt mig som en maskin.

Så lätt som de lederna kändes och så hårt som projektet kändes så började jag oundvikligt fundera på hur hårt projektet egentligen är, sett till graden. Antingen är rörelserna bara jävligt tekniska, balansiga och känsliga, (vilket kan vara svårt att gradera) eller så är det bara skithårt och kräver sann bergskraft. Kruxet är som ett hårt boulderproblem, hårdare än jag bouldrat hittills. Har i och för sig inte bouldrat hårdare är 7b+, knappt heller testat hårdare.

Med Zorro och Kosmos Kid i bagaget gick jag, Kjell å Maja förbi Dödskalleberget där det pågick full rekreation. Hela åtta(!) personer, exklusive oss tre, utspridda på de klassiska lederna som Mio, Diana och Holidays in Eden.

Nästan som förr i tiden.

Majoritetens makt och förstabestigarens veto

Crackoholic tar upp en intressant frågeställning rörande bultning i allmänhet och retrobultning i synnerhet. Frågeställningen har sin grund i vem som avgör retrobultningens omfattning och på vilket sätt beslut ska tas. Frågan har aldrig känts mer aktuell än nu. Det var cirka 20 år sedan som det stora flertalet av Stockholms borrbultar sattes och många av dem är i dag i mycket dåligt skick och många är dåligt placerade. Att byta ut gamla mot nya är inga problem (förutom i de fall där accesskonflikter finns), utan frågan rör snarare om vi ska sätta fler bultar idag än det var när leden först gjordes.

För mig är denna fråga ganska enkel och jag vilar min uppfattning på följande princip. Vi måste skilja på ledernas karaktärer. Det finns sportturer som ursprungligen bultades som sportturer för att minimera risken för farliga fall samt kanske även för att minska den mentala påfrestning, genom att sätta den fysiska dito i fokus. Om en leds karaktär är "sport" så kan jag inte se några som helst problem med att vi idag, 20 år efter förstabestigningen, sätter fler bultar. En sak att reda ut blir snarare vilka är "vi" som ska bestämma ledernas karaktärer? Här kan vi ta förstabestigaren till hjälp, om denne fortfarande lever, annars får vi göra ett välgrundat antagande.

Det finns flera rimliga anledningar till att man tidigare inte satte fullt så många bultar:

Man hade inte alltid tillgång till borrmaskin (och vi som vet hur jävla jobbigt det är att handknacka förstår att man drar ner på antalet borrade hål).

Sportklättringen var inte fullt ut accepterad av klättersamfundet och att borra i klippan sågs av många som otänkbart.

Sportklättringen bar fortfarande till viss del den traditionella klättringen äventyrliga prägel.

Jag ser ingen som helst poäng med att man av princip byter ut en idiotiskt placerad borrbult mot en ny lika idiotiskt placerad, enbart för att följa förstabestigarens fotspår. Är det en sportklätterled, bulta leden som om den var en nytur efter dagens standard (vad det nu än är). Jag skulle tro att det är väldigt få förstabestigare som skulle misstycka om detta. Om de nu gör det så låt det vara deras ansvar att kontakta klubben för att uttrycka detta. Om en klubb har beslutat att man ska ha en bultkommitté som behandlar dessa frågor så bör man lita på deras omdöme, och om man inte gör det så finns det möjlighet att i sann demokratisk ordning att påverka detta inom klubben.

När det kommer till exemplet "Icones" i Skevik så ser jag inga problem med att två bultar har satts på "den lätta delen". Det som är lätt för någon är svårt för någon annan. Varför ska man soloklättra 10 meter upp till en i övrigt välbultad sportled? Bulta en led som om du gjorde det för en person som har ledens grad som sin gräns. De nästföljande två bultarnas existens tycker jag kan rättfärdigas av att ledens övergripande karaktär är sportklättring.

Det som kan diskuteras i exemplet "Icones" är varför JAG egenmäktigt har gjort denna retrobultning. Jag har kritiserats liksom applåderats för detta och jag välkomnar fortfarande diskussion.

Suicid stil

En god vän ringde till mig härom dagen efter att han hört om Jonas nya led i Dyvik.

"Ehh, jag funderar på om jag ska gå på leden onsight. Vad tror'u om det?"

Jag förklarade för honom att jag gärna skulle vilja umgås med honom åtminstone några år till. Han förstod vad jag menade.

Orup

"Å, till Magaluf styrde vi vår sista resa.
Och jag kunde inte hindra dig.
Jag vet inte vad det var.
Men du ville stanna kvar."

Robowar förstår henne. I Magaluf finns något av det galnaste jag har sett. Som första utlänningar blir jag å Kjell guidade av Manuel "Lito" Flo till det som kallas "Museum". Efter en halvtimmes promenad upp i bergen skymtar toppen på arken av en grotta. Dold bakom träd och stenblock uppenbarar sig den största grotta jag sett i hela mitt liv. Med ca 45 meter klättring fullpepprad av tufor och stalaktiter måste detta vara en grotta av världsklass.

Trots åtskilliga besök på ön har grottan fortfarande inte besökts av mr Sharma, som förmodligen skulle ha fantastiskt kul med projekt runt 9a i en miljö hämtad som om den var från en annan värld. Inga av de bilder vi tog kan på ett rättvist sätt visa Museum - atmosfären och omgivningen fastnar inte på bild och trots enormt vidvinkelobjektiv rymdes inte hela arken.

Vi dödliga får, förutom en magisk 30 meters 7b mitt i grottan, hålla oss till kanterna där klättringen inte är lika brant. Kjell blir bortjagad från toppen av en 7b av 100 vilda bin och kommer efter mycket om och men (läses reptrassel) ner med röda bistick strategiskt utplacerade på HELA överkroppen. Jag testar en otroligt läcker 7c+/8a, och blir också bortjagad på toppen. Nån gång i mitt liv ska jag återvända till Museum, i bra form, för att ge mig i kast med vuxenlederna.

fler bilder finns här

1000 punx

Leden jag inspekterade i helgen var Daniel Bidners '1000 punx'. Jag firade ner för leden för att se om den skulle vara möjlig att fria men det ser inte särskilt lovande ut. Det satt cirka ett tiotal fasta aluheads på leden, av vilka fyra gick att rycka ut med handkraft. Andra säkringsmöjligheter finns inte och de återståeende headsen sitter i bitvis ganska smulig klippa. Sounds great huh!?

Fick lite dåligt samvete efter att jag ryckt ut dem. Om det nu är headsen från förstabestigningen så är det nästan som om ett historiskt minne blivit förstört. Snabbt trängde jag dock undan blödigheten med ett stort knippe rationalitet och konstaterade för mig själv att allt löst skit som lämnas på klipporna är av ondo och ska bort.

Har istället för denna hittat ett annat projekt i närheten som kan bli intressant. 10-15 meter varierande klättring med överhängande krux på fin vattenslipad klippa. Säkringarna ser ut att bli dåliga till godkända och dubbelrep kommer nog att behövas. Om jag kan göra leden återstår att se. Jag ska i alla fall ge den ett ordentligt försök.

Anglofil stil

Igår gjorde Jonas Paulsson sitt nytursprojekt på lilla Dyviksväggen kallad 'Little Britain'. Efter fem topprepsomgångar lyckades han samla mod nog att gå de 12 metrarna på en läckert skuren överhängande arête helt solo, säkrad med crashpads och spotters. Svårighetsgraden ligger runt 6c+. Förstabestigningen fångades på film men det mesta försvann p.g.a. ett tekniskt missöde. Det lilla som finns kvar kan du se här. Hela första repetitionen kan du se här. Mer om leden finns att läsa på Jonas blogg.

OLD NEWS

Det måhända att det är "old news" men för mig är det relativt nytt. Gamla Stockholmsföraren av Svadängs/Björnerstedt är ju våldsamt gammal men är ändå den senaste tryckta föraren vi har här i Stockholm. Sedan många år har den varit slutsåld och jag antar att S/B inte gjort någon nyupplaga p.g.a. snacket om den "nya föraren" samt kanske osäkerhet i om en ny upplaga når break even och att den nytryckta gamla föraren skulle kännas inaktuell. Detta är rena spekulationer men fullt rimliga. Personligen tror jag att den gamla Stockholmsföraren skulle ha sålt ett par tusen exemplar till utan problem.

Plonks nätförare har varit ett bra komplement både för ledskisser, beskrivningar och access och jag gick länge och väntade på att Plonks tryckta bok skulle komma. Nya releasedatum presenterades, nya releasedatum passerades, men ingen bok kom. Som jag förstår det så fanns det en tidsfrist för Plonk att publicera föraren innan Svadängs och Björnerstedt ville släppa det gamla materialet på annat håll. På Sverigeföraren finns allt det gamla materialet nu publicerat vilket gör att en del klippor som nästan fallit i glömska nu helt plötsligt återuppstått, i cyberrymden. Det är med nöje jag bläddrar mig fram över Dyviksudd, Stockholms Stanage, med scrollen, för att bestämma helgens äventyr.

Mina planer är att inspektera ett eventuellt friprojekt. En gammal aidlinje med sämst säkringar. Leden är gjord av Daniel Bidner och dess namn är med all säkerhet hämtat från titeln till en låt med följande text:
Då USA stod med flaggan i topp
Då det inte längre fanns något hopp
Då pressen bara ljög
Då travolta och skateboards bara dög

Mycket väsen för ingenting

Det räcker med så otroligt lite. En liten vårvind som träffar näsan men likt en maffig Brunello lovar fantastiska upplevelser. Klockan är 19.00, det är mörkt, lite ruggigt och bitvis ganska blött ute, men våren finns där. Stockholms, för tillfället, kanske meste klättrare dundrar in på KC. Han har hämtat ett 40 kilos aggregat i Knivsta som ska ge oss ljus när vi ska klättra. Packar in 4 paddor och bränner iväg. Backar upp mot Houdini på Långholmen, öppnar bagageluckan och drar igång ett väsnandes åbäke, plockar fram en halogenlampa, dukar fram paddorna och börjar torka greppen med brännare. En halv timme senare står vi där, redo att börja klättra. Kjell äter upp Houdini på kvällens första försök, med samma övertygelse som han själv blivit uppäten under tidigare försök. Jag kritar på och gör den också på första presset. Vi undrar om kvällens klättring är över, efter allt förarbete känns det nästan löjligt. Vi som hade sett fram emot att kämpa lite.

Antiklimax, på ett bra sätt.

Att Stockholmsområdet inte är särskilt bortskämt med bra klippor är nog för de flesta ingen hemlighet och jakten på dolda juveler bör ha haft sin kulmen i mitten av 90-talet, då klippjägare likt amerikanska bounty hunters frenetisk sökte efter äventyr, ära och berömmelse.

Att få signera en nytur är få förunnat. Att få signera en nytur med dignitet är för många en dröm. Frågan är om denna dröm kan bli verklighet. Har klippjägarna verkligen studerat sina topografiska kartor omsorgsfullt nog? Har de verkligen hållt sig ajour med den samhälleliga utvecklingen eller kan det vara så att en av Stockholms kanske största klippor ligger orörd inte alltför långt ifrån stan?

Jag har skickat ut mina warriors för att ta reda på saken.

Forearm power

Efter en halv minut i den här maskinen smög sig surpumpen fram och byggde bosättningar à la västbanken i mina underarmar. Huruvida detta är bra eller ej tvistar de lärda.

Onsightens etiska gränsland

I Dave McLeod's e-bok How to climb hard trad, står följande:

"Although there is not a great deal of information that is not allowed within the onsight rules, general confidence boosters are extremely useful and often used among top end trad onsighters. If a friend who has done or been on the route can tell you:

'It's really obvious what to do at the crux'

'It's short lived and the gear is fine'

'You don't need any big gear, but take plenty of small cams'

...these things will significantly affect your strategy on the onsight attempt. Often your climbing partners can estimate your ability quite well and a recommendation by a trusted friend can afford you a much more determined approach on a bold route than you could otherwise have justified."

Med andra ord...

-Den här leden är kort och har bra säkringar. Det är uppenbart vad du ska göra på kruxet och du behöver inga stora säkringar, men ta med gott om små friends. Jag gjorde den igår så den är krita på alla grepp. Testa att onsighta den! Jag vet att du kan göra den, du har gjort mycket hårdare leder förr.

Kan en bestigning som föregås av denna kunskap kvala in som en onsight? Det tål fan att diskuteras.

Till inomhusklättrarens försvar

Dagens unga talangfulla klättrare är renodlade inomhusprodukter. Detta är i mångas öron något negativt och man får titt som tätt höra "visst e hon/han bra, men hur bra är hon/han ute?" eller "de måste ju komma ut å klättra, det är ju det som är grejen..." osv.
Kvädena kommer inte sällan från den något äldre generationen och ger sannerligen uttryck för att de känner sig hotade. Är man inte längre bäst måste man ju hitta något annat värde som man kan hävda mot nykomlingarna.
Fenomenet är på intet sätt nytt, men inte mindre patetiskt för det.

Den traditionella klättringens renässans

Alltsedan Richard Ekehed öppnade upp den fantastiska leden Minaret i Bohuslän har "seriös" tradklättring och headpointing blivit ett vedertaget begrepp inom den svenska klättringen och faktum är att de senaste 3 årens prestationer signerat Wulf håller mycket hög internationell standard. Den traditionella klättringen har tagits till nya nivåer - nivåer som kommer att stå sig en bra bit in de kommande decennierna.

Med denna utveckling föds kritik.

Kritiken heter "risk" och access, varav det senare är det enda som är relevant att diskutera. Riskdiskussionen som äger rum runtom på diverse forum är löjligt pinsamma och saknar stringens och relevans. Citatet nedan är hämtat från en go gubbe:

”Ang hur farligt klättring är. Jag vet mycket väl att olyckor sker men i regel sker dessa på grund av den mänskliga faktorn. Inte för att utrustningen falerar. Sportklättring i sig är därmed tämligen ofarlig att vi sen gör personliga misstag är en helt annan sak.”

När man pratar om risk i sammanhanget sport contra trad så måste ju den mänskliga faktorn räknas med. Vi kan ju inte gå runt och hävda att sportklättringens utrustning är säkrast och därför är sportklättring säkrast. Om ”sportklättring i sig” betyder sportklättring minus människa så ger du dig ut på djupa semantiska vatten. Ett sådant resonemang vore befängt och påminner om 8a.nu’s Grigri lobbyism.

Det här med fara och risk i klättersammanhang är en intressant fråga. Med risk för att uppfattas provokativ så tror jag att de som sysslar med seriösa leder generellt har ett betydligt mer genomtänkt riskbegrepp än allmänheten. Å vad menar jag med det? Jo, att man har funderat mycket på sin klättring i form av vad det kan få för konsekvenser för sig själv och anhöriga och i form av vad man VET att man klarar av, alltså en självkännedom som är nyttig.

Visst är det så att leder som t.ex. Minaret, taget ur sammanhang, är en potentiellt livsfarlig led. Men taget ur ett sammanhang så betyder detta påstående inte någonting. Mallorol (som är en välsäkrad 6:a) är också potentiellt livsfarlig. Då kanske ni tänker ”men Minaret är ju betydligt farligare”. Där håller jag inte med. En led måste sättas i ett sammanhang tillsammans med en klättrare. Först då kan vi avgöra ledens farlighetsgrad – alltså RISKEN.
Sätter vi en nybörjare på att leda Minaret så kommer det troligtvis gå väldigt illa. Risken att personen faller och slår sig är mycket stor, medan risken för t.ex. Neil Gresham är mycket liten. Han föll visserligen på sitt första ledförsök, men just på det ställe där fallet inte innebör döden. Var detta en slump eller in i minsta detalj planerat? I detta exempel är jag övertygad om att han hade goda marginaler och var fullt medveten om konsekvenserna. Risken för Neil är mindre än för
Risken är alltså en funktion av Sannolikheten gånger Konsekvensen.

Samma goa gubbe fortsätter:

”Därför förespråkar jag bultklättring som direkt minskar skaderisken avsevärt.”

Jag är faktiskt inte helt säker på att detta påstående är korrekt. Först måste vi definiera vilka risker som är acceptabla, sedan kan vi se vilken typ av klättring som oftast hamnar utanför denna zon av acceptabla risker.
Dessutom har det visat sig att de situationer som människan känner sig säkra i ofta är farligare än de situationer där tryggheten inte infinner sig. T.ex. har det visat sig att bilförare med försäkring oftare hamnar i olyckor än de som är oförsäkrade. Detta menar då forskare beror på att de försäkrade bilförarna är mer vårdslösa eftersom de känner sig tryggare i situationen och tillåter sig själva att slarva i högre utsträckning. Denna situation tror jag går att överföra till t.ex. sport- och inomhusklättring. ”Åh, ett topprep nu känns det tryggt… Åh en bult, nu känns det tryggt… Min säkringsman har grigri, nu känns det tryggt”.