Krossad fot? Ja tack!

Erik Massih är ute å drytoolar, faller i marken och en debatt blossar upp. Detta måste vara ett tecken på en alldeles för lång vinter. Debatten väcker ändå några filosofiska björnar ur idet.

Jag tycker det är fantastiskt att Erik föll i marken.

Givetvis hade det varit en oerhörd tragedi om han skadade sig men händelsen är på sätt och vis ett bevis på att Erik är suverän i sina beslut. Inga regler kan hindra honom från att vara ute och göra det han gillar att göra allra bäst. Att ta ifrån mig detta suveräna beslut gör mig och kanske Erik mer illa än en krossad fot eller bruten handled.

The Bruno show menar att mitt resonemang om risk sätts i ett annat ljus "När erfarenheten själv missbedömer säkringarnas tillförlitlighet...". Jag förstår faktiskt inte vad The Bruno show menar. Erik påstår själv att han tagit en kalkylerad risk och brustit i omdöme. Resonemanget sätts inte i ett annat ljus. Ljuset är bara starkare.

8a.nu använder mitt resonemang som om det vore representativt för "de Konservativa Bohusklättrarna" vilket jag starkt betvivlar. Mitt resonemang om risk har egentligen ingenting att göra med sport vs. trad. Den har att göra med klättring. Klättring är potentiellt livsfarligt oavsett stil den bedrivs i. Knyter du in dig fel riskerar du att dö, oavsett om du har kilar eller expresser på selen.

Att Jens Larsen buntar ihop mig med begreppet "tradklätterretoriken" är nog lika fel som det är intetsägande. Inlägget han hänvisar till har han uppenbarligen inte läst alls. Du som orkar läsa kommer att förstå.

8a's journalistiska ambitionsnivå är i paritet med Kamratposten, vilket inte betyder att 8a saknar existensberättigande. Det finns ju massvis av 8-14 åringar som läser KP.

Erik säger att han inte är sportklättrare eller tradklättrare utan helt enkelt Klättrare. Jag beundrar Erik för den Klättrare han är och jag väntar med spänning på den dagen det kommer ett bra nyhetsforum för Klättrare. Jag är lika trött på "nyhetsrapportering" som handlar uteslutande om grader som jag är trött på denna vinter. Ya basta!

Filosofiska rummet

Jag har den senaste tiden följt lite graddiskussioner på både utländska och svenska forum. Ursprunget till diskussionerna är egentligen detsamma - det brittiska gradsystemet, och frågorna som ställs är av slaget: Hur funkar det? Vad är det som bedöms? Gäller graden för onsight eller redpoint? m.m.

Den sista av frågorna är den intressantaste. För vilken stil ska graderingen egentligen gälla, för visst är det skillnad i svårighet mellan att onsighta och att redpointa.

I denna fråga kan man urskilja två läger. Det finns dem som vill att graden ska gälla enbart den enklaste vägen upp (redpoint) och de som vill gradera konsten att hitta den lättaste vägen upp (onsight). Onsightgraderingen har en ganska lång historia eftersom onsight var den stil man klättrade mest back in the days, medan de flesta idag verkar göra flera försök på en och samma led. Det är därför ganska förlegat att använda onsightgradering idag och visst finns det leder som är svårare att onsighta än andra men varför måste detta synas i en grad?

Nu går vi från denna praktiska fråga till en mer filosofisk.

Simon Lee som jag skrev om i förra blogginlägget menar följande:

"Whilst grading is based on average all-round ability at different levels let's not forget that the route itself has an inherent grade independent of the climber i.e. the grade of the route – the climber measures up to the route not the other way around."

Han menar alltså att en led har en inneboende grad oberoende av klättraren.
Om jag förstår honom rätt så menar han då att alla leder som ännu inte har klättrats har en grad, men den kanske inte har blivit uppmätt ännu.

Jag tycker att Simon Lee har fel. Svaret hittar vi i frågan vad en grad är för något.

En grad är en människas subjektiva bedömning av sin mentala och fysiska insats på en led. Innan du klättrar eller provar en led kan du inte uppleva leden. Eftersom en grad speglar din upplevelse så kan du inte heller gradera den. Gradering är helt och hållet en konstruktion av oss människor och har ingen människa upplevt leden kan den inte heller ha en grad. Ganska enkelt. Att en led oftast är beständig över tid är en sak, men det har ingenting med grader att göra och absolut ingenting med en leds inneboende grad ( som då inte finns).

Eller vad tycker du?

Filmstjärnor utan hjärnor

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i klätterfilm. Jag blir helt enkelt inte så inspirerad av att se halvnakna amerikaner slänga sig mellan juggar till körer skrikandes - "Come on dude! - Stick it!". När de öppnar munnen för att säga något blir allting så pinsamt att jag helt enkelt bläddrar vidare till nästa actionladdade scen med nästa halvnakna amerikan.

När det sedan kommer klätterfilmer med en annan utgångspunkt än "muskler på berget", där man kan skönja någon sorts genomtänkthet och djupare mening (kanske rentav ett etisk ståndpunkt) så görs såna kullerbyttor att det kan vara svårt för åskådaren att avgöra om det är på skämt eller på allvar. Tyvärr är jag rädd för att det är på fullaste allvar.

Filmen "Sharp end" och "On sight" gör ett tappert försök att visa den nya tidens klättrare som klättrar traditionellt och pressar gränser. Men det är inte bara gradgränsen de pressar utan även gränsen för vilka säkringar som ska ingå i en led som räknas som traditionell. Eller kanske har de rätt när de kallar det traditionellt när de säkrar med pitonger och annat fast skrot. Det är ju faktiskt så att traditionen inte är fullt så naturromantisk som ordet vill göra sken av. Faktum är att traditionell säkring med pitonger har förstört långt mycket mer klättring än vad borrbultar någonsin kommer att kunna göra. Pitonger har också möjliggjort en hel del "fribestigningar" eftersom pitongernas forna placeringar idag är perfekta fingerlås. Om detta är bra håller jag osagt.

Det är kanske dags att göra upp med begreppet traditionell klättring så att vi kan börja kalla saker vid dess rätta namn. Naturligt säkrad är ett begrepp som inte är lika liberalt och som betyder att man lägger sina egna säkringar, som dessutom har en ganska liten inverkan på klippan. Begrepp som naturligt säkrad och friklättring förpliktigar.

Jag har tidigare fört ett resonemang angående bestigningen av "Savage horse" på Häller i Bohuslän där jag ställer mig tvivlande till om förstabestigaren av den naturligt säkrade leden verkligen är förstabestigaren.

Mitt resonemang är ganska enkelt, men har givetvis vissa svagheter. Jag menar att klättring aldrig kommer att vara endast en serie rörelser på en klippa. Klättring är inte rörelser, klättring är rörelser och tankar. Det går inte att bortse från de mentala aspekterna när man pratar om klättring.

Om man nu köper att klättring, framförallt naturligt säkrad klättring, till stor del består av psyke och mental styrka så tycker jag att det är ett enormt mentalt hjälpmedel att ha någon på toppen redo att rädda en om/innan det skiter sig. Om man då förbereder sin klättring genom att ha en räddningskår på toppen så tycker jag att man inte har tagit sig an utmaningen på ett ärligt sätt. Bättre är då att välja en mer passande utmaning som man hanterar.

En "naturlig" del av utvecklingen av att klättra hårdare och farligare leder är att man försöker göra omständigheterna så säkra de bara går, men frågan är om man kan kalla det utveckling. När omständigheter består av 17 crashpads och ihopringlat topprep redo att firas ner är det dags att fråga sig vad man håller på med.