Fega klättrare firar från dåliga ankare!

Du klättrar en led, bult eller kil, skitsamma. Kommer till toppen av leden och ställs där inför ett val.

Det ena är att ta dig till toppen av leden fjällstajl för att sedan gå ner runt klippan. Det andra är att fira dig ner från toppen av leden från ett borrat ankare, newschoolstajl. Den första är en naturromantisk kvarleva från tiden då asaguden Tor var allsmäktig, än dock inte mer felaktig, sett ur ett naturetisk perspektiv, oavsett vad "puritanerna" hävdar. Det andra, borrbultat ankare, går stick i stäv med klassiska "lämna inga spår"-konventioner men är faktiskt det motsatta - det absolut bästa för naturen. Förutom detta skäl är det effektivt, bekvämt och säkert. Visserligen är begreppen effektivt, bekvämt och säkert tre ord som "puritanen" knappast vurmar om men likförbannat går de inte att bortse ifrån.

Vill jag till fjället åker jag dit. Vill jag till en mindre klippa, även om det ligger i dubbelmoralens högborg (Bohus), så bör följande regler råda:

Ett ankare som lämnas som fast installation ska vara säkert över en lång tid oavsett vad det består av. Min tes blir följande: Alla jävla fasta slingor runt träd, fasta kilar, pitonger och allt annat jävla skrot ska tas bort, eldas upp och ersättas med bultade ankare. Utan diskussion. Detta är ingen naturetisk fråga.

Den som firar ner från ett sådant provisoriskt ankare kan omöjligt invända mot ett borrbultat ankare. Och om man nu menar att man kan det så måste det bero på en totalt oigenomtänkt idé och brist på intellekt. Enbart den som konsekvent klättrat till toppen och gått ner kan invända.

För att knyta vidare till Tor.

Torline på Häller är ett lysande exempel. Fasta slingor, kilar och diverse skit har länge varit ankaret från denna led och många är väl de som undrat om och hur fan den där kilen sitter fast. Att fira av från ett sånt ankare gör dig inte djärvare. Din historia blir inte glamorösare. Du är inte en bättre människa.

Nuförtiden sitter ett borrbultat ankare precis bredvid. Ankaret är uppsatt av en av Sveriges och Bohusläns främsta klättrare, vilket i och för sig inte ger det legitimitet, men det berättar ändå något om diskrepansen mellan de som skriker högst och de som klättrar mest och det är intressant nog.

Den mest patetiska kommentaren jag hört är:

"Är du kompetent nog att ta dig dit (till standplatsen), är du också kompetent nog att ta dig därifrån (utan borrbultar)."

Kommentaren är ett retoriskt skämt och kan inte ens beaktas i ett seriöst resonemang. Därför lämnar jag det.

Glädjande nog har Svenska Klätterförbundet (i alla fall delar av det) insett vikten av att förkasta puritanernas förlegade syn på klättring. För att citera Gert Fylking: "Äntligen!"

"I ett samarbete med Länsstyrelsen pågår ett omfattande arbete inom Naturreservatet vid Simondsberget. Det omfattar bl a... iordningställande av fasta firningsankare. Flera av sakerna är redan på gång och resten sker under hösten. Det som redan gjorts är röjning av sly och firningsankare. Viktigt angående firningsankare! Eftersom flera träd skadats då rep dragits ner efter firning skall denna verksamhet upphöra snarast."

Hoppas nu att detta exempel kan bli stilbildande för hur klätterklubbar ser på populära traditionella klippor runtom i Sverige när det kommer till "spårlös färdsel" och säkerhet.

Ett exempel på absolut brist på förnuft är den underbara leden Melange i Tullboden i Bohuslän. Du toppar ut vid ett block som ligger på en hylla på toppen av leden. I ena hörnet av leden sitter ett näste av slingor trädda, menade att fira av ifrån. Det finns inga alternativ. Du kommer inte upp, du kommer inte ner utan att fira dig. Feg är den människa (förstabestigare) som inte vågat sätta en borrbult eller två som ett ankare utan istället accepterat ett ankare som ser ut som en bulgarisk halsduk trädd runt ett block. Det är inte en fråga om etik, utan snarare estetik och i detta fall vet jag inte om jag ska förakta eller förlåta och hoppas på botgöring.

Inte ens söndagsklättrare...

Efter ett hektisk avslut på arbetsveckan med två långa dagar ledbygge och tävlingsdag så kom jag hem uttorkad, trött och sliten. Stekte på ett bra kött och korkade upp La Spinetta Pin, som är ett förföriskt rödvin, så förföriskt att jag dagen efter vaknade med känslan att jag låg under det gigantiska block som en gång fallit ner från Huvudleden i Skevik.

Som den söndagsklättraren jag är var det ju faktiskt min dag att bestiga, men denna friskusaktivitet fick snabbt strykas från agendan. Vad göra istället?

Kaffeprovning på Tvålpalatset vid Mariatorget såklart!

Cappuccino på kaffet San Sebastian tillsammans med dessertvinet Moscatel de Setúbal och en liten men fyllig chokladtryffel från Italien. Fantastisk smakkombination!

Söndagsklättrare...

Apropå onsight...

Givetvis är det mer imponerande om en person gör en led på första försöket än på andra men om jag onsightar en led med en viss grad och redpointar en annan med en högre grad så är det plötsligt inte lika givet vilken av prestationerna som värderas högst.

Jag tycker att det är en större prestation om Göte gör Icones (grad 7-)på 72:a försöket än om Chris Sharma gör skitleden Super Mickey (grad 8-) onsight. Vem pressade sig hårdast? Vem ligger på sin gräns och kämpar? Vem presterar? Det som skiljer lederna är svårighetsnivån och i linje med mitt tidigare resonemang med att det inte finns några farliga leder finns det inte heller några svåra leder. Prestationen är inte en led. Det är inte en grad. Prestationen är personen och leden. Mötet dem emellan. Göte vinner fajten, den här gången.

Man kan bemöta jämförelsen mellan onsight och redpoint på två sätt. Antingen försöker man hitta en lösning och konstruerar ett "logiskt" system som viktar sannolikhet, tidsåtgång på leden, genomsnittsonsight och genomsnittsredpoint och Fan och hans moster, eller så skiter man fullständigt i det och nöjer sig med att konstatera att detta värdesystem bygger på ledens grad vilket säger lika lite som en mellanstadieelevs betyg säger något om dennes framtid.

Om man nu bestämmer sig för att värdera den ena stilen högre än en annan så är det rimligt att man presenterar sina bevekelsegrunder och visar hur man resonerar. Problemet är inte att ta ställning, utan hur man motiverar det.

Hur som helst.

När det kommer till jämförelser...

Det totala redpointorgie som sker i Granitgrottan just nu, signerad Strömberg är fantastisk att se. Över hundra försök. Fan, vilken hängivenhet. Vilken insats! Att prata om mental styrka när man klättrar traditionellt är helt i sin ordning men det vi ser prov på nu i GG är inget annat än ett psyke av stål. Jag är inte säker på att han blir en bättre klättrare av att försöka göra leden (men visst blir han bättre på att göra Den leden), men han måste bli härdad mentalt. Att gå på en hård onsight är på sätt och vis en lägre insats för vad gör det om det skiter sig? Ja, vafan. Det är bara att testa nästa.

Men efter hundra+ försök, kan man lägga leden åt sidan, ogjord?

5 försök på en led är i min värld mycket. 10 gör mig lite smått galen. Jag funderar om leden verkligen är möjlig för mig och jag blir otålig. Jag vet samtidigt att det tar tid att anpassa kroppen vid ledernas sekvenser och att det blir lättare och lättare för varje gång, men likförbannat bär det mig emot. Men om man inte är en fantastisk onsightare eller tålmodig redpointare på sin yttersta gräns, vad är man då? Just nu är jag jävligt nöjd.

Shit, jag är en söndagsklättrare.