tisdag 28 december 2010

Altruismens baksida


När jag pluggade ämnet djuretik på Stockholms Universitet så var det många av mina vänner som trodde jag pluggade juridik, inte djuretik. Skillnaden måste ju påstås vara enorm och djuretik är mycket intressantare på alla sätt eftersom juridiken måste vara mest komplicerade sätt att leta i facit (ingen värdering i detta alls...). Här i detta nu lanserar jag det tredje ämnet: juletik. Den har ingenting med julen att göra alls mer än att det är jul nu. Varsågoda!

Det finns en uppsjö av handlingar vi som klättrare och medmänniskor kan utföra för att bidra till en bättre klättervärld. Vilka handlingar som faktiskt är positivt bidragande är dock något som tål att diskuteras. Den senaste policydokumentet över bultning i Bohuslän väcker frågor som är långt mycket större och intressantare än sakfrågan som gäller hur bultning ska ske i Bohuslän.

Policyn deklarerar tydligt följande:
"Om klättrare idag inte har den kompetens som krävs för att säkra en linje, eller inte vill ta den risk friklättring av en naturligt säkrad linje medför, kan det komma klättrare som söker den utmaningen i morgon. Lämna hellre en linje ren för dem, än att placera bultar idag."

Resonemanget är intressant oavsett om det gäller accesskänsliga områden, sport- eller tradklättring. Frågan jag ställer mig är: Hur mycket och vad kan jag göra för andra, utan att jag stjäl från andra? Vart går egentligen altruismens gräns? När blir den kortsiktiga godheten långsiktigt skadlig för nästa generation?

Låt mig presentera följande tankeexperiment:
X har klättrat i många år och är erfaren och har mycket kompetens. X vet hur man bultar, har tillgång till verktygen som krävs och tar sig tid att iordningställa klippor med ankare och bultar. X bultar potentiella nyturer som hon medvetet inte kommer att klara av att klättra och bultar dessutom turer som är så lätta att hon egentligen inte har något intresse av klättra lederna, men hon antar att de kommer att bli populära för andra klättrare. Samtliga leder är öppna för alla att göra förstabestigningar.

Jag tror att de flesta skulle se denna handling som nobel, eftersom X inte agerar egoistisk, (vi lämnar frågan om psykologisk egoism till en annan diskussion). X agerar för andras skull, för andras bästa. Men vilka är dessa andra och vilket tidsperspektiv ska vi ha när vi gör saker för "andra"? Är de "andra" Xs närmaste vänner, eller vännernas vänner eller antar X att han gör en god gärning för alla klättrare, nu och för all framtid? Samma upptäckar- och nytursglädje som X har är det också rimligt att framtida klättrare kommer att ha och det vore kanske önskvärt att lämna något åt dem, eller ska vi inte bry oss om det? Är det ett rimligt förhållningssätt att inte bry sig?

Vad tycker du?

måndag 5 april 2010

Roadtrip som fastnade i Kjuge

Ambitionen var det inget fel på. Ursprungsidén var att göra ett besök per dag på klassiska områden med ännu mer klassiska (kända) leder. Pietà, 8a, på Garpedans i utanför Västervik är en mytomspunnen led eftersom den endast har en repetition, som gjordes för över 10 år sedan. Många starka har varit på den och misslyckats och såna fakta lockar. Bilen styrdes mot Västervik och Överums vandrarhem. Kvällen avslutades med den rykande färska filmen Crackoholic och vi var ruskigt tända på morgondagen. Besvikelsen var stor när vi vaknade av ett blött Överum.

Vi åkte förbi Garpedans ändå för att kika på Pietà. Tyvärr var den översta delen, som också är kruxet, blöt. Snabbt beslutade vi att åka vidare mot Kjugekull.

En nästan helt torr Pietà, 8a, Garpedans, Västervik.

På väg att toppa ur Caspersens arête, 7b.

Ghetto, 7a.

Daniel Andersson gör Kung Fu, 7b.

På väg hem i solnedgången.


lördag 27 mars 2010

Storm i ett vattenglas...

... Ett litet korn av sanning eller Ett hår av Hin.


Två av Bohusläns mest (ö)kända klättrare grälar om vem som har gjort förstabestigningen till ett par leder. Exakt vad de bråkar om får ni läsa om själva här och här men det känns som hela debatten är ett klassiskt manligt revirkissande. Vem som har gjort vad först, tycker jag egentligen är ointressant eftersom lederna inte förändras beroende vem som gjort den, jag är bara glad att någon rensat. Trots att upphovet till diskussionen verkar vara allvarliga trovärdighetsbekymmer de två klättrarna emellan så finns det några saker som faktiskt är intressanta för oss som står utanför konflikten.

1. Hur ska en led dokumenteras?
Finns den inte noterad någonstans så kanske man inte heller i efterhand kan hävda förstabestigningen. Har man inte noterat bestigningen har man kanske heller inget intresse av att hävda förstabestigningen. En förstabestigning är förvisso oåterkallelig men har å andra sidan bara ett värde för den bryr sig.

2. På vem ligger bevisbördan?
Prestationer och bestigningar inom klättring måste få väga på samvetssidan snarare än att man måste ha bombsäkra bevis genom en "oberoende" andreman. Litar vi inte på personen som hävdar en sak så letar vi efter bevis som styrker dennes historia. Hittar vi inte bevis så upplever vi ofta att personen ljuger, men ibland finns det inte bevis. Leder soloklättras, man kan glömma bort vem som säkrade osv. När indiciekedjan blir alltför lång och regelbunden så börjar det dock lukta unket. Frågan är dock om denna unkenhet faktiskt har ett existensberättigande i klättringen. Det kanske är det som gör att klättringen är unik. Vi ska inte behöva ha domare som avgör stil och etik.
Vi måste helt enkelt lita på varandra.
Om vi inte gör det så bör istället fokus riktas inåt, mot dig själv och du måste ställa dig själv en samvetsfråga; varför klättrar jag? Är det för äran och berömmelsen av att ha mitt namn i en förare eller är det för att det helt enkelt är så förbannat jävla roligt?

Är leden egentligen annorlunda om någon annan gjort den innan mig?
Rörelserna är där oavsett.
Upplevelsen är där oavsett.
Utmaningen är där oavsett.

När diskussionen gäller skitleder så känns det som om diskussionen inte spelar någon roll men diskussionen skiljer sig inte från frågan om vem som var först på toppen Mount Everest, och genast känner du kanske att frågan är relevant. Inom alpinismen så sker trovärdighetsdiskussioner likt denna dagligen, kanske mest för att det krävs mycket ekonomiska resurser för att kunna genomföra bestigningarna, och sponsorerna faktiskt "köpt produkten" först, snabbast, farligast eller något liknande.

Vi får luta oss tillbaka och beskåda fortsättningen. Kanske kan Tool ge dem hjälp på traven.

Point the finger, blame the other, watch the temple topple over.
To bring the pieces back together, rediscover communication.

måndag 8 mars 2010

Perfekt vecka i Margalef

Efter en hektisk höst och vinter med öppnandet av K2 var en vecka i Katalonien precis det jag behövde. Strålande väder och än bättre sällskap borgade för en veckas klättrande "a muerte".



Att klättra i sektorn Tenebres i Margalef är som att vara en apa i en bur. På det stora blocket brevid sitter åskådarna med fika och hejar på. Lederna är lätta att läsa eftersom man ser dem tydligt från blocket, vilket gjorde att jag lyckades göra Magic Festival och La Corva de la Felicitat onsight. Leden på bilden är Escalofrios, 7c+ och den lyckades jag göra på ett par försök.




Ingen klätterresa är fulländad utan vinprovning och är man i Priorat så måste man passa på! Här är vi i byn Cordunella de Montsant hos Baronia de Montsant, på vägen upp till Siurana. Den bästa flarran var dessertvinet Dolc D'Englora på druvan Garnatxa (Grenache) och Carignen som var björnbär och cassis i en ljuvlig kombination. Passar nog perfekt till en lagom salt mögelost med kanske just björnbärssylt eller marmelad.
Om ni har vägarna förbi så måste ni testa vinerna. De serveras alldeles för svala men man får ändå ett bra hum om hur de är. Leta efter det här huset längs vägen genom Cordunella de Montsant.

På blixtvisit i Siurana för att vila tvåfingerpocketgreppet. Jag och Johan börjar med en magnifik 7a på El Pati-sektorn som säkert är 40 meter lång med känslig toppslab, för att sedan gå till sektor L'Olla och några press på "La cara que no miente", 8a+. Det gick bra men inte tillräckligt bra tyvärr men leden finns förhoppningsvis kvar ett tag och nästa gång är jag en bättre klättrare.

Sista dagen i Margalef. Vädret är perfekt. 5 grader och moln och vi beger oss till sektor Raco de les Espadelles. Efter att ha klättrat "Viote, my friend" 7c+, på andra försöket några dagar tidigare så kunde jag inte låta bli att försöka grannleden "Telemaster" 8a. Jag föll på toppen på andra försöket och Johan Larsson var en tröstande kamrat och bra coach och övertalade mig till ytterligare ett försök, och det tackar jag Johan för. Jag gjorde leden ganska enkelt och det var en otroligt härlig känsla.

Som vanligt åker jag hemåt men den där känslan att jag skulle vilja vara borta 4 veckor till. När jag landar på Arlanda så skiner solen och vårvärmen börjar ta sitt grepp om Stockholm. I Barcelona regnar det och nu snöar det tydligen. Ännu en gång har Gud varit med oss.

Att få reda på vad någon klarade av är bara en del av det intressanta. Den andra delen är vad som inte klarades. Här kommer en sammanställning på vad jag minns att jag klättrat. ( det är lite rörigt med vad som är sektorer och vad som är leder... men ni som vet, ni vet).

De här klarade jag:
8a, Telemaster, 3e
7c+, Viote my friend, 2a
7c+, Escalofrios, 3e
7c, ? El Laboratori, 2a
7c, Magic Festival, onsight
7c, La Corva de la Felicitat, onsight
7b+, Madragora, onsight
7b, ?, Tenebres, onsight
7b, ?, Finestra, flash
7a+? El Laboratori, flash
7a, ?, El pati, flash
7a, Qué pasa neng?, flash
+ massvis lättare grejer.

De här försökte jag på:
8a+, Sargantana killer
8a+, La cara que no miente
8a, Dando Brea, Finestra
8a, Ximpleta, Espadelles
7c, ?, onsight, Finestra
7c, ?, onsight, Finestra
7b+, ?, onsight, Finestra (grepp lossnade på toppen med det lätta kvar)
7b+, ?, onsight


Gubbarna i soffan laddar med te innan klättringen. En av resans höjdpunkter är ni vi på ena sidan dalen hör en brölande Luhr som pressar sig uppför Dando Brea 8a/a+ i bar överkropp. När han klippt ankaret vrålar han så att stenarna i konglomeraten nästan trillar ur. Imponerande Johan!


Lina Asplund imponerade med att gång på gång leda 6c och ta fall som skulle skrämma de flesta.

Den korta klättrarens storhetsvansinne


Ständigt hör man kommentaren "Jag är för kort".

Att påstå det är att påstå något av enorma proportioner. Om meningen byts ut mot "Det har aldrig funnits, finns ingen, och kommer aldrig att finnas någon lika kort klättrare i hela världen som kan göra det här problemet" så kan vi fundera på om det senare påståendet verkligen är sant eller överhuvudtaget trovärdigt.

Att skylla på sin längd lämnar ingen som helst konstruktivitet utan underkastar den korta klättraren Omöjligheten. En synnerligen patetisk å miserabel utgångspunkt när man ställs inför en svårighet.

Det finns en mängd faktorer som påverkar en klättrare på klippan. Styrka, teknik, taktik och massor av mentala förmågor. Alla dessa går att förbättra men det kräver arbete å målmedvetenhet. Att skylla på det enda som inte går att påverka är ett uttryck av storhetsvansinne eftersom man i det ögonblicket implicit menar att övriga ovannämnda förmågor är fullkomliga.

Att ett enskilt move eller problem inte passar en person som är kort är en helt annan sak. Men det kommer att uppstå för samtliga klättrare men där längden kanske inte är det avgörande, eller så är det så fast åt andra hållet, att klättraren är för lång.

Innan du skyller på din längd, skyll på övervikt, slapphet, brist på styrka, torra läppar, långa naglar, dålig teknik eller något annat som faktiskt lämnar en öppning till förbättring.

fredag 19 februari 2010

Krossad fot? Ja tack!

Erik Massih är ute å drytoolar, faller i marken och en debatt blossar upp. Detta måste vara ett tecken på en alldeles för lång vinter. Debatten väcker ändå några filosofiska björnar ur idet.

Jag tycker det är fantastiskt att Erik föll i marken.
Givetvis hade det varit en oerhörd tragedi om han skadade sig men händelsen är på sätt och vis ett bevis på att Erik är suverän i sina beslut. Inga regler kan hindra honom från att vara ute och göra det han gillar att göra allra bäst. Att ta ifrån mig detta suveräna beslut gör mig och kanske Erik mer illa än en krossad fot eller bruten handled.

The Bruno show menar att mitt resonemang om risk sätts i ett annat ljus "När erfarenheten själv missbedömer säkringarnas tillförlitlighet...". Jag förstår faktiskt inte vad The Bruno show menar. Erik påstår själv att han tagit en kalkylerad risk och brustit i omdöme. Resonemanget sätts inte i ett annat ljus. Ljuset är bara starkare.

8a.nu använder mitt resonemang som om det vore representativt för "de Konservativa Bohusklättrarna" vilket jag starkt betvivlar. Mitt resonemang om risk har egentligen ingenting att göra med sport vs. trad. Den har att göra med klättring. Klättring är potentiellt livsfarligt oavsett stil den bedrivs i. Knyter du in dig fel riskerar du att dö, oavsett om du har kilar eller expresser på selen.

Att Jens Larsen buntar ihop mig med begreppet "tradklätterretoriken" är nog lika fel som det är intetsägande. Inlägget han hänvisar till har han uppenbarligen inte läst alls. Du som orkar läsa kommer att förstå.

8a's journalistiska ambitionsnivå är i paritet med Kamratposten, vilket inte betyder att 8a saknar existensberättigande. Det finns ju massvis av 8-14 åringar som läser KP.

Erik säger att han inte är sportklättrare eller tradklättrare utan helt enkelt Klättrare. Jag beundrar Erik för den Klättrare han är och jag väntar med spänning på den dagen det kommer ett bra nyhetsforum för Klättrare. Jag är lika trött på "nyhetsrapportering" som handlar uteslutande om grader som jag är trött på denna vinter. Ya basta!