Jag har den senaste tiden följt lite graddiskussioner på både utländska och svenska forum. Ursprunget till diskussionerna är egentligen detsamma - det brittiska gradsystemet, och frågorna som ställs är av slaget: Hur funkar det? Vad är det som bedöms? Gäller graden för onsight eller redpoint? m.m.Den sista av frågorna är den intressantaste. För vilken stil ska graderingen egentligen gälla, för visst är det skillnad i svårighet mellan att onsighta och att redpointa.
I denna fråga kan man urskilja två läger. Det finns dem som vill att graden ska gälla enbart den enklaste vägen upp (redpoint) och de som vill gradera konsten att hitta den lättaste vägen upp (onsight). Onsightgraderingen har en ganska lång historia eftersom onsight var den stil man klättrade mest back in the days, medan de flesta idag verkar göra flera försök på en och samma led. Det är därför ganska förlegat att använda onsightgradering idag och visst finns det leder som är svårare att onsighta än andra men varför måste detta synas i en grad?
Nu går vi från denna praktiska fråga till en mer filosofisk.
Simon Lee som jag skrev om i förra blogginlägget menar följande:
"Whilst grading is based on average all-round ability at different levels let's not forget that the route itself has an inherent grade independent of the climber i.e. the grade of the route – the climber measures up to the route not the other way around."
Han menar alltså att en led har en inneboende grad oberoende av klättraren.
Om jag förstår honom rätt så menar han då att alla leder som ännu inte har klättrats har en grad, men den kanske inte har blivit uppmätt ännu.
Jag tycker att Simon Lee har fel. Svaret hittar vi i frågan vad en grad är för något.
En grad är en människas subjektiva bedömning av sin mentala och fysiska insats på en led. Innan du klättrar eller provar en led kan du inte uppleva leden. Eftersom en grad speglar din upplevelse så kan du inte heller gradera den. Gradering är helt och hållet en konstruktion av oss människor och har ingen människa upplevt leden kan den inte heller ha en grad. Ganska enkelt. Att en led oftast är beständig över tid är en sak, men det har ingenting med grader att göra och absolut ingenting med en leds inneboende grad ( som då inte finns).
Eller vad tycker du?
Inlägg
6 kommentarer:
...vilket väl också torde innebära att grader kan förändras över tid? Brukar ju dyka upp i diskussionen ibland - om klätterpopulationen blir bättre på en viss typ av klättring (brant den senaste tiden) så kommer populationen att tycka att branta leder är lättare än vad tidigare population tyckte, och därmed ska dessa branta leder graderas ner? Medans mindre branta leder på samma sätt graderas upp (om nu populationen samtidigt blivit sämre på mindre brant klättring)
eller?
Precis, jag tycker att flera problem/leder som inte är branta borde graderas upp.
@ Sydde
Jo precis, det blir ju liksom konsekvensen, även om jag inte har varit förfäktat den åsikten tidigare. Men i slutändan är ju det det mest logiska.
Du ber om deep shit Robo.
Eftersom vi liksom gradsystemet enligt denna teori bedömer omvärlden utifrån vår rent subjektiva perceptionsförmåga kan jag logiskt sett slå fast att vördnadsvärde hr Robo för en gångs skull har fel. D v s han tycker inte som jag.
Fast egentligen tycker jag inte så.
Vill snarare vindicera att gradsystemet bygger på en kombination av de två faktorerna subjektiv upplevelse och ledens faktiska beskaffenhet, en symbiotisk samverkan som i uttolkarens öga (läs gradsättarens) ibland slår över åt ena eller andra hållet.
En led har specifika rörelsemönster, grepptekniker och fysiska krav på klättraren. Hur klättraren uppfattar dessa moves är inte bara subjektivt utifrån själva klättrarens fysiska och psykiska förmåga, utan påverkas även av vad som är faktiskt möjligt för människokroppen att åstadkomma.
Visst kan vi utvecklas som klättrare och skaffa oss nya färdigheter, människokroppen skulle generellt kunna bli starkare och mer akrobatisk, men vi kommer sannolikt aldrig att t ex kunna dyna 100 m eller klättra överhäng med sugkoppsteknik.
Berget gör således en propedeutisk och fördrivande åtskillnad. En grovhuggen svårighetsgradering, om man så vill.
Graden är endast en måttstock, tillverkad av människan. Precis som cm eller kg, om än något mer komplex.
Liksom längd och vikt mäts i olika enheter bygger graden på ett faktiskt förhållande, d v s vilka begränsningar bergets karaktär presenterar för människokroppen.
Vilken skala vi använder är egentligen helt irrelevant.
Men hur vi sedan finfördelar skalan beror på vår subjektiva upplevelse, vilken bl a innefattar vilka rörelserepertoarer vi har, vilken branthet vi har övat mest på och vilken typ av styrka som är förhärskande bland klätterpopulationen för tillfället.
I nyss nämnda avseende är jag tyvärr villig att ge den lille mannen i Göteborg, han som gillar matematiskt simpla teorier, ett halvt rätt. Det svider naturligtvis, men inte värre än att det kan lindras av en välbalanserad Shiraz eller det färska minnet av en underbar 7b+ i Thailand.
DISCLAIMER: Denna argumentation bygger på förhållandet mellan två faktorer – tingen omkring oss samt vår tolkning av tingen. Om man däremot utgår från att alla tings existens uppstår i vårt eget medvetande, d v s är beroende av den subjektiva tolkningen för att existera, faller hela resonemanget platt. Då har Robo rätt. Fast då har jag ju som sagt den subjektiva möjligheten att slå fast att han har fel…
=D
Väl argumenterat!
Skicka en kommentar