Ovisshet blir till erfarenhet

Smyger ut ur hörnet, ut på arêten och sträcker mig efter det läskiga blocket som jag inte riktigt kan slappna av i. Jag lägger två friends och försöker samla mig. Jag är på väg in i det sista kruxet på Rätt lätt på Häller som består av en skaplig runout med brottningsmoves och fullt ös.

Andas upp mig så att jag kan höra mig själv andas. Det blir en sorts trigger och gör att jag lättare kliver in i ett sorts görande och lämnar tänkandet.

Nu är det dags!

Jag börjar slappa mig upp för den överhängande pelaren och tittar ner på det läskiga flaket. Repet får bara inte hamna bakom flaket om jag faller!

Ett move till... och ett till... och ett till. Jag står nu två moves ifrån kanten på den överhängande pelaren men kommer inte riktigt på hur jag gjorde förra gången.

Nu är jag en bra jävla bit över mina säkringar och kan varken stå still, gå ner, eller ge upp.

Jag satsar... och landar på kanten med handen... jag har det!

Neeeeej det har jag inte alls. Jag flyger...

Jag hinner blicka ner för att se om repet lägger sig bakom flaket men hinner inte uppfatta vad som händer. 15 meter längre ner stannar jag i en mjuk sving i höjd med en klättrare som försöker göra kruxet på Klart svår. Allt är ok.

Ovisshet blir till erfarenhet och jag har precis tagit det kanske längsta fallet någonsin på Rätt lätt. Tack Kjell för briljant säkring.

Jag kommer ner med en ond klump i bröstet men samtidigt ett leende på läpparna. Jag föll där jag absolut aldrig ville falla, och det gick bra.

Någon timmer senare är det dags igen och jag är lite skakigare denna gång och lite tröttare men väl upp på det läskiga flaket så triggas specialkrafterna igång. Upp för pelaren, plocka kanten i lugn och ro och nu återstår fyra meter ruskigt exponerad jugfest. WOW! Vilken klättring. Vilken upplevelse. Såhär efteråt är jag glad att jag föll på första presset. Upplevelsen och minnet är helt enkelt mycket större och det var just ett fall som mitt huvud och min kropp behövde.

Obligatoriskt Maxmål på väg till Bohus. White trash 4 life!

Lite lagom nervös inför ledpress.

Oskar Råström i sedvanlig pose med punkis i handen.

Kjell på väg in i slutkruxet på Rätt lätt. Nästa gång sitter den!

Malin Holmberg på väg att ge sig i kast med Rätt lätt. Hon gjorde den rätt lätt.

Malin 4 prez!

Calle Martins mentalt stark på Dynamo 7b på Galgeberget. Satte den på första ledpresset. En perfekt födelsedagspresent kanske!

Förlåt!

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt till er som läser min blogg. Att inte uppdatera och komma med nytt material på över fyra månader är skandal.

Det sista halvåret har varit en snurrig tid i mitt liv med kärlekstrubbel, flytt, lägenhetsköp och sånt som hör därtill. Kanske en dålig ursäkt men ändå en förklaring.

Nu är nästan sommaren här och hela våren har varit fylld med spännande klättring. Två Bohuslänresor, en Tunabergssväng och massvis av klättring i Stockholm har tänt en gnista som snart tar form av en majbrasa.

För två helger sedan var jag nere i Bohus och testade Crackoholic (8+/9-), som är en helt makalös led. 20 meter svagt överhängande(?) väggtur med klättring som man bara läser om i tidningarna. På topprep gick det åt skogen men när jag ledde så tog det två försök innan jag var uppe och snuddade sista greppet. Fallet blev långt och härligt och det var trots "misslyckandet" svårt att vara arg när klättringen är så fantastisk. Klockan visade för mycket för att göra ett till försök, så ytterligare ett projekt lämnades öppnat.

Helger efter blev det Tunaberg där planen var ett hattrick, Aspleden (8-/8), Aeroflot (8) och Himlastegen (8-), men tid och kraft räckte endast till Aspleden och Himlastegen varav den första gick lätt men den andra var faktiskt riktigt kämpig. Var en millimeter från att flyga på slutsekvenserna. Kjell Stenström imponerade med en solid bestigning av Aspleden vilket är hans personbästa på egna säkringar (inte länge till dock) och Simon Brismo visade mental beslutsamhet när han på andra försöket på ett instruktörsmässigt sätt stövlade iväg på Himlastegens andra hälft säkrad endast av en blå alien, inför en publik bestående av Svenska Klätterförbundets utbildningskommitté. Många höll andan när Simon frustade sig upp för de sista laybackmoven. Fallet hade blivit långt och mjukt... med potentiell stenhård landning...

I fredags teamade vi ihop igen och Kjell gasade ner till Bohus i sedvanligt tidsbesparande manér. På agendan stod Crackoholic och tillsammans med ett lägenhetsköp dagen innan kunde jag knappt somna utan låg och tänkte på bankräntor och sekvenserna som jag gjort två veckor tidigare.

Klockan 10 var vi vid en perfekt sval klippa nere vid Ulorna. Två uppvärmningsleder och sen pang på Crackoholic. Jag hade tagit en bild på säkringarna vid förra tillfället så det vara bara att racka på samma grejer och köra. No topprep, no nothing.

På första försöket föll jag återigen på sista greppet och jag började fundera på om det skulle gå vägen. Upp, rensa, ner, paus, på igen. Allt kändes skitbra och första kruxet kändes oförskämt lätt. Vid vilan på slutet kände jag mig så jävla laddad och jag pressade på utav helvete. Sista movet som stoppat mig två gånger tidigare satt sådär klockrent som det gör ibland. Fantastiskt, på ett sätt som skiljer sig från Minaret. Crackoholic kan jag tänka mig att göra om och om igen. Klättringen är helt enkelt för bra för att lämnas till historien. Minaret gör jag endast om i fantasin.

Klockan var nu 12 och det var lördag. Mina första två klättertimmar i Bohus hade börjat bra. Resten var helt enkelt bara bonus. Vi teamade ihop med Malin Holmberg och åkte till Hallinden. Jag testade Pansarkryssaren Potemkin (8-/8) och är glad att jag inte gick på den onsight, som var min ursprungliga plan. Jag tycker att den bitvis var kexig och lite blockig och sånt gör mig alltid nojig. Klättring var hur som helst jävligt bra. På slutet var det fistjamming på sant Yosemitevis. Nästa gång gör jag den... eller nåt.

Malin Holmberg gled på ett övertygande sätt uppför Pansarkryssaren. Wow! Vilken klättare!

Jag och Malin avslutade med Prismaster och efter det blev det sill, potatis och öl i Bohusstugan.

Idag, söndag, var det Häller som gällde. Riggade topprep på Rätt lätt och firade ner och preppade grejer. Första topprepsförsöket gick käpprätt åt helvete och jag kände mig som en fettsäck på rollerblades. Kruxet i starten gick bara inte men resten gick bra. Slutkruxet är en nervkittlande exponerad runout som garanterat kommer höja pulsen. Vill inte ens tänka på hur det är att vara i den skarpa änden. Väl där så tänker jag förhoppningsvis inte alls.

Malin dansade upp för Rätt lätt på topprep ett snuskigt enkelt sätt. Kjell började ropa "Ledpress! Ledpress! Ledpress!" och sen var det hans tur. Kruxet gick också åt helvete men efter ett tag satt det men han föll strax därefter. Jag blir inte förvånad, icke desto mindre imponerad, om Kjell sätter Rätt lätt innan sommaren är slut. Kjell är just nu i sitt livs form och om det fortsätter såhär så knyter han ihop åtskilliga 9- innan året är slut.

På andra försöket så gjorde jag Rätt lätt på topprep och det kändes helt ok förutom några panikmoves i hörnet efter startkruxet.

Ännu en fin Bohushelg avslutad och för varje led som knyts ihop (Crackoholic) öppnas minst två nya upp (Rätt lätt och Pansarkryssaren Potemkin).

Nästa Bohustripp blir om två helger. Då ligger antingen jag eller Rätt lätt risigt till.

På återhörande!