Stålborstens dag

Idag firade jag ner igen på projektet med stålborsten i hand. Ofta när man borstar nya leder uppenbaras små grepp som man inte alls såg vid första anblicken. Ibland är dessa nya fynd välkomna, ibland inte och denna gång så önskade jag verkligen att dolda små lister och placeringar skulle få se dagsljus, men nej nej. Leden är mycket hårdare och seriösare än vad jag trodde från början och det känns nästan löjligt att den är så hård eftersom den varken är ihållande eller jättebrant.

Efter borstandet gick jag till Kosmos Kid och gjorde den hur enkelt som helst och det kändes så bra att jag bara inte kunde låta bli Zorro som är ett hårdare alternativinsteg till Kosmos Kid. Jag gled igenom moven som vid tidigare försök har varit otroligt tunga och föll först efter att ha halkat av ett steg mitt på Kosmos. Gjorde ett nytt press och det kändes hur bra som helst. Första gången jag känt mig som en maskin.

Så lätt som de lederna kändes och så hårt som projektet kändes så började jag oundvikligt fundera på hur hårt projektet egentligen är, sett till graden. Antingen är rörelserna bara jävligt tekniska, balansiga och känsliga, (vilket kan vara svårt att gradera) eller så är det bara skithårt och kräver sann bergskraft. Kruxet är som ett hårt boulderproblem, hårdare än jag bouldrat hittills. Har i och för sig inte bouldrat hårdare är 7b+, knappt heller testat hårdare.

Med Zorro och Kosmos Kid i bagaget gick jag, Kjell å Maja förbi Dödskalleberget där det pågick full rekreation. Hela åtta(!) personer, exklusive oss tre, utspridda på de klassiska lederna som Mio, Diana och Holidays in Eden.

Nästan som förr i tiden.