Viktigt att tillägga: en led blir inte "fantastisk" bara för att man "tickat" den. Personbästa i grad görs oftast på leder som är lätta för sin grad och blir i och med detta gradgenombrott en upplevelse men behövs denna typ av lätta ticks som en motivator för progression. Svaret är både ja och nej. Dessa ständiga villfarelser krävs bevisligen om vi ser utveckling och framgång mätt på gradmätaren för visst är jag en bättre klättrare om jag klättrar en led med högre grad!?
Samtidigt tror jag inte att det behövs om vi faktiskt försöker se till vad leden och klättringen lär oss. Fokus bör ändras från att ticka till att lära.
Det var länge sedan jag fick frågan "var leden fin" "hur kändes det" eller "kan du rekommendera en riktigt en fin och utmanande led". Istället avhandlas dialogen genom "hörde att du gjorde en 8a...", "vet du någon lätt 7b+?", punkt. Är det här en oundviklig del av klättringens "utveckling" eller är det ett språng avsett att dö ut i framtiden? Kan vi påverka det? Jag ska i alla fall försöka.
Medan övergraderade skitleder blir populära "ticks" och utmanande lärande leder står nästintill orörda som "hidden gems" urskiljs de i mina ögon imponerande klättrarna. En av Sveriges meste klättrare Anders Granander formulerade det så bra när vi pratade om klättringen i Claret, Frankrike: "Allt är svårt. Det är totalt krig från början till slut. Det är helt fantastiskt".
Fråga dig själv om du vill klättra en svår grad eller en svår led.
Skillnaden i utmaning och inställning är enorm.
Inlägg
15 kommentarer:
Det är det här som gör Indian Creek till världens bästa klätterområde. Graden är helt irrelevant, allt handlar om att lära sig något nytt! Bra post!
Refreshing perspective!
Nar jag borjade klattra i mitten pa 80 talet sa handlade klattring inte om gradering, inte om hard flytt och kanske viktigast inte om sport. Klattring var en kul social pryl alla bedomde leder efter hur fina de var och graden tittade man pa for att forsakra sig om att man inte skulle trilla ner i backen om gjorde leden onsight. Pa den tide var man inte an battre klattrare an vad man kunde prestera onsight. Att jobba in en led och satta sakringarna i rat ordning pa selen var inte cool och inte poppis.
Nar jag nu ater blivit en extremt aktivklattrare sa tycker jag lite av tjusningen ar det atletsika i klattringen. Allt pa kontinenten ar bulta och klattringen ar bara en fraga om rorelser. De mentala aspekterna som jag tror motiverade manga pa den tiden det var Trad eller Mix saknas och har de har ersatts av att jaga harda flytt och grader.
Jag tror att for manga ar det synonymt att klara ett hart flytt med att leden ar fin. De estetisk vardena har forskjutits och det ar mer en rorelse fixring snarare an en upplevelsefixering.
Jag sager inte att det ena ar battre eller samre men jag tror att ska man analysera det som skrivs av ROBOWAr sa maste man se klattringen i ett historiskt perspektiv. Fors da kommer man att forsta varfor verkligheten ser ut som den gor i dag.
Personligen ar jag extremt kritisk till att ta ett feg tick och jag tycker man har en moralisk plikt att vara sjalvkritisk nar man satter personbasta. Lika sa tyclker jag man har en moralisk plikt att inte tillgodorakna sig leder man vet ar chippade eller som ligger pa forbjudet omrade. Men dessa etiska varderinagr verkar det vara betydligt farre som oroar sig over. Kanske for att dom skulle tappa sa manga ticks....
David Falt
Jag brukar hålla med dig i det mesta du säger men nu måste jag säga emot!
Om det viktigaste för mig är att klättra höga grader ska väl ingen purist knäppa mig på näsan och förklara att det jag sysslar med är ofint?
Att hävda att saker ska göras som de gjorde på den gamla goda tiden eller att framhäva att ens egen åsikt är mer korrekt vinner säkert gehör hos de som redan håller med, men de som mest jagar grader lär bara fnysa.
Det framgår med all önskvärd tydlighet att du tycker att vridning mot gradklättring är negativ, men för att ditt resonemang ska bita saknar jag en beskrivnig av konsekvenserna. Visst, pärlor förblir oklättrade men om man inte vill ha pärlor utan tick kvittar det ju.
Varma hälsningar Peter
Även om vi på TBS har en historia av att försöka pränta in våran egen uppfattning av saker och ting till klätterallmänheten kan tycker vi ändå att det är upp till var och en att ha sina egna drivkrafter inom klättring.
Något som är skit i dina ögon förvandlas till guld i andras. Låt det vara så.
Jag har förresten en stackars 2004 Domaine La Monardière, Vacqueyras Vieilles Vignes som ligger och väntar på att bli uppkorkad efter en alldeles för lång och varm sommar i vår garderob. Big C är snart hemma så då kör vi ett Rhône-race.
mycket intressant inlägg.
Jag är en sådan person som blir lika glad när jag upplever en fin led som när jag klarar en hårdare led än jag tidigare gjort. Den första ger mig sann klätterglädje, medan den andra ger prestationsglädje i form av betyg på progression.
I min världsände så upplever jag inte hetsen efter ticks utan man letar primärt efter fina linjer. Jag hoppas det består så att jag i fortsättningen kan få svar på frågor som "Var hittar jag finaste leden på berget?" och inte behöver ställa frågor som "Var hittar jag hårdaste leden på berget?".
Jag hittade en fantastisk fin skitled i Viks Kile i sommar. Det handlar om en kraftigt övergraderat 6a av svakaraktär. Det måste vara en av de finaste lederna jag hade klättrat på länge.
Detta till trotts njuter jag för fulla muggar av att försöka klättra sportleder och boulderproblem vars numeriska svårighet är långt över min kapacitet. Jag letar inte lätta fina leder hela tiden, de bara är där.
Ärligt talat, de mest fantastiska upplevelserna min klättring har skänkt mig har varit leder som var lite över min kapacitet och de har jag letat i guideboken och 8a.nu pga sin grad, bestigningar och antalet stjärnor.
Det är svårt att bestämma vad som är en fin led. Upplevelsen varierar från person till person. Jag gissar att de allra flesta upplever både ledens kvaliteér och svårighetsgraden som en del av den totala upplevelsen. Det är två, av många, "kryddor" som gör klättringen till vad det blir för var och en. Att blanda dessa i olika proportioner är upp till varje klättrare/kock. Helt efter eget smak.
Jag tror att förstår din poäng men förstår lika mycket den som vill ticka grader. Smaken är som baken, etik och moral är kortlivade och föränderliga saker.
Hör av dig när du kommer till västkusten!
@ David
Jag tycker att du har en poäng, värderingarna har ändrats. Rörelser verkar för många
(inkl. mig själv för det mesta) vara viktigare än t.ex. äventyret, och jag tycker det är helt ok.
@ Peter
Jag reagerar mot denna trend att det är grader och inte leder som klättras. Mitt mål är inte att omvända de redan gradfrälsta, utan bara få de som står i frågeställningen att reflektera över vad som är viktigt. Jag tycker mig se en stor förändring i synen på utomhusklättring sedan poängkort och rankingsystem infördes. När jag börjare klättra fanns de inte. De kom, ifrågasattes av vissa, nyttjades av andra eller förkastades helt. Idag ses liknande företeelser som en självklarhet. Diskussionen har ebbat ut. Detta reagerar jag emot, måhända alltför provokativt.
Om konsekvenserna av gradklättring blir att vissa pärlor blir oklättrade så gör det egentligen mig ingenting. Äntligen kan man få göra en onsight utan tickmarks och beta ropandes av suspekt sällskap jag inte ens hälsat på, men framförallt tror jag att många människor har att tjäna på att fundera över denna fråga. Det finns hur som helst ingen risk med att göra det, bara något att vinna. Detta är en erfarenhet jag vill dela med mig av.
@ Jon
Om jag får en enda person att reflektera över det jag skrivit är det en större vinst än om jag höll käften.
Ring när flaskan ska öppna. Jag tar med en vit Hermitage, Cave de Tain. Har ej provat tidigare.
@ Carlos
Jag menar inte att det ligger något galet i att klättra svåra leder. Tvärtom. Utmaningar är bra och grader är en bra indikator på avancemang och om man ger sig på rätt led. Drar nog till västkusten snart. Hörs då!
Att springa en engelsk mil under 4 minuter fick löpare att pressa sig till det yttersta på femtiotalet. Utan den psykologiska men mätbara barriären hade Bannister & Co aldrig lyckats pressa sina personbästa på det sätt som de gjorde.
Sen om det var fin utsikt från träningsspåret var nog ingen avgörande faktor, även om det troligtvis hade en positiv effekt på viljan att träna.
Tycker personligen att grader tillför en hel dimension till klättring, men respekterar de som föredrar att Mysa och Uppleva på klippan.
Jag respekterar också de som gillar att nysa och uppleva. Visst tillför grader en spännande dimension, det är jag den första att erkänna, men inte som värdemätaren med stort V.
Jag anser att det är en stor skillnad på det konkreta målet som en tidsgräns innebär liksom att hoppa en viss höjd och en leds grad. Att klättra en led med en viss grad säger inte nödvändigtvis så mycket om klättraren eftersom en led med en given grad kan variera så otroligt mycket i stil. Säger du att du har sprungit en engelsk mil under 4 minuter så berättar det mer om dig som löpare än vad det säger om en klättrare som klättrat en 8a.
Det låter som mer än en diskussion det här.
Dels:
Ska man prioritera att klättra hårda eller fina leder?
Dels:
OM man nu väljer att främst klättra hårt; är då graden viktig - eller är den alltför ofta missvisande så att det finns risk att vissa jagar felgraderingar snarare än just hårda leder.
Mz
Hmmm... Tillåts en reflektion av en ickeklättrande förälder som försöker fostra ett gäng juniorer till "goda" klättrare? (Brukar inte fråga...)
Ä det verkligen så illa? Är det inte mest på 8a gradfrossan härjar? Jag trodde klättrarens själ låg i just det du söker och saknar? Jo - jag tror dig...
En effekt av samhällsutvecklingen? Allt går ut på att mäta sig både mot sig själv och mot andra. I en sådan världd blir gradjakten självklar. Ingen blev lyckligare man jag hade i alla fall flest poäng.. Det liknar "mest prylar när man dör vinner".
Hur fostrar vi in nya klättrare i gemenskapen? Jag vet, och uppskattar verkligen, att du och några andra ledare, försöker ta bort gradhetsen för barnen. Men - lyckas vi? Knappast - för barnen är det naturligt att mäta sig med siffror eftersom det är enkelt. De mäter sig med grader och sätter grader som mål. Den som klättrar hårdast är bäst - inte den som har roligast. Nu är det svårt att föra filosofiska resonemang med barnen men vi kanske skall träna dem helt annorlunda, sätta helt andra mål. Jag, som tror att tävling trots allt är ett bra sätt att locka ungdomar till sporten, kanske tänker helt fel (många säger det...) Då bär de med sig tävlandet och gradhetsen resten av sina klätterliv. Finns det andra sätt? Klättring är ju unikt på det viset att den som inte klättrar så "hårt" faktiskt kan ha precis samma upplevelse och känsla som de som tickar 8a - men utan prestationskravet och utan konkurrensen. Men - folk, både barn och vuxna gillar att tävla, gillar att mäta sig med varandra - inte alla men många.
Skulle vara intressant att ta ett resonemang kring hur vi skall fortsätta jobba med de yngre. De redan "förlorade" struntar jag i:-)
Jag vet var dottern hade roligast. På en överhängande ringled i Österrike. Grad? Inte en susning...
Trevlig diskussion!
Mats
Som du vet har jag har viss kontakt med juniorer och när jag pratar med de jag tränar försöker jag visa för dem att klättring är verkligen en månfassetterad sport och att man inte behöver nischa in sig för mycket.
Jag tror att såväl barn som vuxna närmar sig klättring i första hand som en blandning av lek och utmaning. Att behålla lekfullheten när man förtsätter utvecklas är viktigt, tycker jag. Barn vill gärna tävla och hos många kan det bli en drivkraft i sin sportsutövning.
Det finns en viss fara med att bara fokusera på enbart tävling. Tävlingskalendern är inte lika snäll som moder natur när det gäller tillgänglighet. Om man deltar i en handfull tävlingar per år med enda målsättning att prestera till max varje gång, får man lika många chanser att uppfylla sina mål som tävlingar man deltar i. That's it, inga fler. Åker man ut innan man hade förväntat sig får man vänta till nästa tävling.
Jag brukar envisst rekommendera att testa helst alla andra klättergrenar mer än en gång och bilda sig en uppfattning om dem. Har man mål både inom tävlingsarenan och utomhus, har man fler chanser att uppfylla ens mål och ha kul samtidigt.
Jag inbillar mig att det är trevligare att tänka "jag misslyckades på den och den tävlingen men klättrade ett antal roliga/svåra/utmanande leder/boulders/storväggar/isleder" än att tänka "det gick inte i år heller".
Dessutom lär man sig massor på att utöva olika sorters klättring. Man träffar många klättrare, hör och ser massor och förhoppningsviss lär sig att förstå olika sett att uppleva klättring.
Det är i alla fall min idé om klättring.
För er som tränar/assisterar barn (eller andra vuxna förd en delen) så har ni säkert märkt hur otroligt mycket förväntningarna styr prestationen. Detta är iofs en helt annan diskussion men när vi ändå är inne på ämnet....
Om du ber din elev göra en onsight av en led som du som tränare vet är på deras gräns så kommer de säkerligen fråga om graden. Säger du att leden är 7c när den är 7a (som är deras gräns) kommer de i många fall att klättra som om den vore 7c, och har de aldrig klarat 7c så kommer de klättra ganska dåligt. Säger du att leden är 6b så skulle man kunna tro att det motsatta kommer att ske. Men det gör det oftast inte. Risken att leden underskattas blir så stor att eleven börjar slarva. Säger du däremot ingenting om graden utan låter eleven läsa leden ordentligt och lära sig se problemen och dess lösningar så är det lättare för eleven att ge sig an leden i ett förväntanslöst stadium där man tar leden för vad det är, oavsett grad. Då blir helt plötsligt utmaningen att lära sig att läsa leder, se om det stämmer överens med verkligheten (onsighten) och att klättra med lägre prestationskrav. Om jag tillåts använda mig av filosofen John Rawls begrepp så skulle jag säga att klättringen sker
"bakom okunnighetens slöja". (Nu är detta ett moralfilosofisk begrepp men jag tycker att det passar bra i min beskrivning). Denna sorts träning har varit oerhört nyttig för mina elever. Graderna har varit vägledning för mig som tränare, men inte för mina elver.
Carlos och Robo
Just jag personligen har ju halkat in i detta som tävlingsarrangör men jag jobbar verkligen för att barn och ungdomar också skall finna andra former att utvecklas inom klättringen.
Jag har ju, strax efter den senaste istiden, varit aktiv (extremt aktiv och hyggligt framgångsrik) i en annan mental sport. Nu lär några sätta kvällsvarden i vrångstrupen men om man helt bortser från den fysiska prestationen finns det stora likheter mellan golf och klättring. Det är du mot naturen. Det är din egen prestation som räknas. Det är bara du som bestämmer, ingen annan har makt över situationen. Om du inte tror du skall lyckas kommer du att misslyckas. (Det senare gäller nästan alla nästan alltid). Jag hade en filosofiskt lagd tränare som talade om andra värden än att göra bra resultat och jag älskade varje sekund. Jag försökte förstå spelets själ och ju mer jag förstod desto roligare hade jag och desto bättre gick det (i termer av resultat och tävlingsplaceringar) Sedan fick jag en ledare som bara talade om resultat och som kallade ett skitslag för bra om det landade på rätt ställe. Mot min natur att tänka så så jag lade av...
Vi har få ledare som resonerar som ni. Vi har få ledare som har den kapaciteten. Klättring på klippa är svårtillgängligt för ungdomar. De måsta ha aktiva, gärna klättrande, föräldrar eller ledare som hjälper dem ut. Sådana växer inte på träd.
Det jag ofta ser av hur barnen tränar, med varandra, med sina förldrar eller med sina mer eller mindre välutbildade ledare är att allt handlar om prestation. Det handlar hela tiden om att klättra så mycket som möjligt, så länge som möjligt, så svårt som möjligt, så fort som möjligt och inte minst om att i någon mätbar storhet vara "bäst". Inte alltid tränarens fel. Många barn är hårt tävlingsinriktade av födsel och ohejdad vana men det går att komma runt. På vårt juniorläger mer Birgit och Matilda lekte de nästan hela tiden. Inte ett spår av prestation och fullständigt lysande träning. Inte vanligt att se i min närhet.
Så min fråga till er alla blir: Var finns alla erfarna klättrare, med ett historiskt perspektiv och med en filosofisk approach till sin klättring, som vill ta ansvar för att föra klättringens själ vidare till kommande generationer?
Med er hjälp kan vi kanske hjälpa ungdomarna "förstå" klättring. Sedan får ni naturligtvis inse att tiderna förändras och att jakt på svunna segrar lätt blir meningslös nostalgi men kanske kan vi tillsammans forma klättringens framtid i en mer mänsklig anda.
Skicka en kommentar