Jag är egentligen inte särskilt förtjust i klätterfilm. Jag blir helt enkelt inte så inspirerad av att se halvnakna amerikaner slänga sig mellan juggar till körer skrikandes - "Come on dude! - Stick it!". När de öppnar munnen för att säga något blir allting så pinsamt att jag helt enkelt bläddrar vidare till nästa actionladdade scen med nästa halvnakna amerikan.
När det sedan kommer klätterfilmer med en annan utgångspunkt än "muskler på berget", där man kan skönja någon sorts genomtänkthet och djupare mening (kanske rentav ett etisk ståndpunkt) så görs såna kullerbyttor att det kan vara svårt för åskådaren att avgöra om det är på skämt eller på allvar. Tyvärr är jag rädd för att det är på fullaste allvar.
Filmen "Sharp end" och "On sight" gör ett tappert försök att visa den nya tidens klättrare som klättrar traditionellt och pressar gränser. Men det är inte bara gradgränsen de pressar utan även gränsen för vilka säkringar som ska ingå i en led som räknas som traditionell. Eller kanske har de rätt när de kallar det traditionellt när de säkrar med pitonger och annat fast skrot. Det är ju faktiskt så att traditionen inte är fullt så naturromantisk som ordet vill göra sken av. Faktum är att traditionell säkring med pitonger har förstört långt mycket mer klättring än vad borrbultar någonsin kommer att kunna göra. Pitonger har också möjliggjort en hel del "fribestigningar" eftersom pitongernas forna placeringar idag är perfekta fingerlås. Om detta är bra håller jag osagt.
Det är kanske dags att göra upp med begreppet traditionell klättring så att vi kan börja kalla saker vid dess rätta namn. Naturligt säkrad är ett begrepp som inte är lika liberalt och som betyder att man lägger sina egna säkringar, som dessutom har en ganska liten inverkan på klippan. Begrepp som naturligt säkrad och friklättring förpliktigar.
Jag har tidigare fört ett resonemang angående bestigningen av "Savage horse" på Häller i Bohuslän där jag ställer mig tvivlande till om förstabestigaren av den naturligt säkrade leden verkligen är förstabestigaren.
Mitt resonemang är ganska enkelt, men har givetvis vissa svagheter. Jag menar att klättring aldrig kommer att vara endast en serie rörelser på en klippa. Klättring är inte rörelser, klättring är rörelser och tankar. Det går inte att bortse från de mentala aspekterna när man pratar om klättring.
Om man nu köper att klättring, framförallt naturligt säkrad klättring, till stor del består av psyke och mental styrka så tycker jag att det är ett enormt mentalt hjälpmedel att ha någon på toppen redo att rädda en om/innan det skiter sig. Om man då förbereder sin klättring genom att ha en räddningskår på toppen så tycker jag att man inte har tagit sig an utmaningen på ett ärligt sätt. Bättre är då att välja en mer passande utmaning som man hanterar.
En "naturlig" del av utvecklingen av att klättra hårdare och farligare leder är att man försöker göra omständigheterna så säkra de bara går, men frågan är om man kan kalla det utveckling. När omständigheter består av 17 crashpads och ihopringlat topprep redo att firas ner är det dags att fråga sig vad man håller på med.
Inlägg
6 kommentarer:
Jag tycker det här är nåt man kan diskutera i alla lägen där säkringen är undermålig (vad det nu är). Om en led klättras och säkringarna är för få eller för dåliga (enligt nån j-a definition som faktiskt borde gå att få till), så tycker jag faktiskt att det känns som tveksamt om man kan påstå att man lett leden! Har man solat en led så är det ju förstås så att man bestigit den, och som tidigare också diskuterats så kan det ju sedan diskuteras om de som repeterar "får" säkra??
Om jag klättrar en nytur som är 5-, och jag slarvar med att rensa, jag struntar i att bulta, istället för den sista "placeringen" som är obefintlig, så handlar det ju nästan om fusk och slarv. Det är lättare att inse om leden är lätt, och ingen imponeras av modet - utan mer störs av att jag registrerar en led som jag borstat/rensat/bultat slarvigt.
Å andra sidan; Att leda en tur är väl i grund och botten att klättra den utan assistans uppifrån.
Att ha nån som står beredd med ett rep - är det assistans? Om repet används är saken klar - och dessutom har man ju inte friat i det läget. Om det inte används, kan man ju tycka att det kvittar.
Man kan ju även tycka att det har betydelse om man är tillräckligt många på marken, för att nån vid behov ska kunnna kila upp med ett rep och undsätta. Finns det en gräns för hur många man får vara, vilka "plan-B-möjligheter" som får finnas?
Personligen tycker jag att räddningsmöjligheten som personen (i Savage Horse-fallet) representerar är så subjektiv och långsökt så att man kan bortse ifrån den. Faller man så är det sedan länge försent att be om ett rep... Fast jag vet ju inte, jag har inte klättrat den leden. Minaret har väl en del gemensamt med SR, så utifrån det så är väl du Robin numera en av de som verkligen kan tycka dig ha rätten till kvalificerade åsikter om saken! Ansvaret att prestera moraliska spetsfundigheter vilar tungt på axlarna hos de yppersta klättrarna!! :-)
Mz
Väl skrivet Mz, som vanligt. Jag kan ju också göra det lätt för mig och helt enkelt bara prata om olika stilar. Vissa stilar är bättre än andra och sen är det upp till var och en att uppleva sin egen och förhoppningsvis upptäcka någonting om sig själv.
För mig själv anser jag att det är en tydligt skillnad mellan en planerad plan B, redo att ta mig ur ett läge där bajset träffat fläkten, och en situation där jag helt enkelt får klara mig själv. Visst kan jag i den senare situationen alltid (kanske) be om hjälp och få någon ( om det finns) att springa runt med ett rep.
Men skillnaden är milsvid.
Syftet med räddningsrepet är att du kan ge upp utan konsekvenser mer än på samvetsplanet - ett mentalt hjälpmedel uppifrån och som du mycket riktigt säger Mz så vilar nog friklättringstanken på devisen utan assistans uppifrån.
/Robo
"mentalt hjälpmedel uppifrån" Låter som man måste börja gå till kyrkan för att kunna klättra hårda naturliga leder.
Tvärtom! Det är det man inte ska göra =D
För ordningens skull: Det fanns ju en kameraman hängandes i ett rep på toppen när Savage Horse fick sin andra (första?) bestigning. Vad säger etiken om det?
Uppsåtet var ju inte i det fallet att kunna rädda klättraren, men nog är möjligheterna för detta betydligt större om det hänger en person två meter bredvid kruxet?
Och visst är det väl så att alla de som givit sitt godkännande till att vi filmat dem på seriösa leder i Bohuslän, gjort så med tanken "vad bra, då kommer jag ha ett filmteam med som kan rädda mig om det går åt skogen"? ;-) Erkänn nu Robin att du lätt hade kunnat hoppa upp och greppa bommen som stack ut några meter ovanför ditt huvud på Minaret!?
Skicka en kommentar