Bachar Yerian - one step forward and two steps back

Dave Schultz runout on Bachar Yerian, photo Greg Epperson

The notorious mental testpiece route Bachar Yerian (BY) was really pushing the envelope at its time of birth. Doing a route of that difficulty, ground up, placing the bolts on lead by hanging on skyhooks and tied off knobs was way ahead and beyond the standard of early eighties. It was a testpiece then and even today it stands tall, keeping most people off to be let alone even though it gets repeated a couple of times every year and probably still delivering a full on experience for a bold few.

BY is known for its super exposed fingery knob climbing high above gear and even Wolfgang Güllich failed on his try, ending up with a 20 meter whipper onto the belayer. In an attempt to make the style of climbing the BY even a notch better british young gun George Ullrich tries a clean ascent, skipping the lonesome 9 bolts on the total of 150 meters of climbing and four pitches.

Watch a segment here

But on second thought, is the attempt really as clean as it appears?

If George falls on the tied off knobs my guess is that he would possibly break the knobs off, as same with falling onto skyhooks. Either the rock breaks or the skyhook. I feel the later is accepted, the first is not. So what could be a better style would only be so if he succeeds with the attempt. Isn't that really a kind of inconsistent and/or utterly odd ethical approach?

Just because the gear is marginal and the attempt is serious doesn't make it right to possibly destroy the route's delicate sea of knobs. Climbing is like all sports inherently egoistic in the non philosophical sense; we do it because we just feel good, but that usually doesn't come with potential complications for other climbers. Should we accept that other peoples failure affect the very rock we all climb on and rather keep intact for others to climb? I don't think we should.

A style of climb is not better than the impact on the rock an eventual failure makes.

In this case a fall would probably lead to broken off pieces of rock due to skyhooks and tie offs. Seriousness doesn't imply a moral free-to-do-whatever card. So instead of praise we should consider an other approach where clean means Clean, in the sense that impact on the rock in a fall is taken in consideration. This makes a clean ascent even stricter, and more accurate in an environmental point of view.

This position on clean ascents means that there might be situations where bolts are the cleanest solution possible, except solo climbing. The mega classic Wheat Thin is Yosemite Valley didn't raise as much controversy when it was rap bolted. The reason was the bolts saved the thin layback flake from cams breaking it, protecting the climb for future ascents - a perfectly pragmatic and legit reason in my ears. In contrast the route could have been done "clean" with cams, but a fall would destroy the route.

This all adds up to the following conclusion: There are only two ways of doing BY in a clean style. Either use the bolts as protection or solo the route, or to be more exact don't use skyhooks and tie offs. Both these styles make little impact on the route, that hasn't been done yet (i.e. the bolts). The few originally placed bolts doesn't affect the rock when you get airborne on a massive 20+ meter screamer.

The whole bolt skipping headpointing idea gets even more arbitrary when Ullrich used the bolted belay anchors. What is his statement really when skipping most but not all bolts? George Ullrich should do Bachar Yerian either on the existing bolts or without hooks and slings, and instead of taking two steps back he could take one step forward, creating a dream for a future generation - an onsight in the cleanest of all styles.

Ullrich's attempt on BY can be seen in the movie "Call It What You Want", indeed a suitable name, however of other reasons than its ambition.

Alltid känd – aldrig populär

En led är en led så fort den har klättrats och på något sätt äger varje led existensberättigande. Bestigningens stil kan alltid diskuteras och alltsomoftast utvecklas till en renare variant. Antingen renare för naturen/berget eller renare för samvetet och känslan.

Av en slump snubblar jag över en diskussion som nästan är uppe i 3000 kommentarer om en led i Yosemite som bultats efter relativt modern standard, och som just därför upprör en del av den konservativa grupp klättrare som vurmar för begreppet ground-up, och där bultar slås för hand på lead.

"The route (Growing Up) is not the first in Yosemite to be established top-down, but is provocative for its location: parallel to one of Yosemite's most notoriously-bold routes, Southern Belle. This 5.12 X horror went unrepeated for nineteen years, with one attempt resulting in a bad accident. Even the prodigious soloist, Dean Potter, who bagged the repeat with Leo Houlding in 2006, is reported to having been scared on it."

Läs resten av artikeln HÄR

Topo över Growing Up

Fascinerat letar jag efter mer info om leden och sökandet leder mig naturligt till berättelsen om Southern Belle. En berättelse om en led jag verkligen önskar att jag vågade uppleva men aldrig kommer att våga göra. En led som det tog 18 år innan den fick sin första repetition. En led som alltid kommer att vara känd men aldrig populär.

Tidningen Climbing, #110, 1988 om förstabestigningen:

En av förstabestigarna, Scott Cosgrove, skriver på Supertopo om förstabestigningen.

"The whole climb was an idea of Walt's, (Walt Shipley) he - in a mad bender - soloed the South Face Harding route, and in the process saw the line that would become Southern Belle.(…)

Walt and Dave both thought the line would go free, but Walt felt he lacked the free climbing skills to pull off the hard sections. Dave decided to fly to Boulder, Colorado and asked me to join him the following spring to free the thing, an offer I could not even consider turning down. (…)

Dave and I loved the idea of adventure and the beauty of the South Face-alone- above our own glory was really behind the idea of free climbing it; the magic dome truly seemed to be the greatest thing we could do with all the skills we had manage to muster. (…)

The climbing to this point had been fairly safe and the quality- out of this world, we where adrift on a massive featured face. Dave manage to red point the crux slab and the 12a death-slab crack above. I lead the next pitch through some dam scary sections, (…)

It is like being in a golden desert surrounded by beautiful golden earth worms disturbing the surface in their sub-terrianing wanderings. Joining the smiling Iron Monkey at the belay, he said how hard do you think it was. "11b," I said, although I knew it was way harder. (…)

I spent the day laying on my back looking up at the summit, the birds and the blazing hot sun and thought to myself, this could be my last day on the planet. (…)

Dave assured me the following pitch, the one Hank would get off route on and break his leg was the most scary of his life. Walt had told the story of how Dave on that pitch, looking at a death fall from 12a moves, was calling out,"watch me, I could come off here." Walt said that he could only laugh, because the only thing he could do was watch him die. (…)

At first light we busted up our tattered lines, and drop them, committing to the summit. Traversing out a long dike I got to a blown out section with no bolt, f*#kers! I thought to myself as I balanced to the next section of dike. I threw in some bad gear and punch it up 40 feet of glass 5.11 to a big ledge with a bolt. The first in a 130 feet! A few easy moves, another ledge and another bolt and the wall steepen above me. Bouldering up twenty feet, now looking at a very bad fall... back down onto the serpent like dikes, mantling on a small ledge to my horror no bolt greeted me.

I was in a trance and committed to the 12a/b moves above, unsure of the next move, I felt like I was in another world, no thoughts, no fear, just pure survival, having been willing to fall and die I had no second thoughts, with a final slap I reached what I thought would be a good hold and wasn't(…)"

Läs alla detajer och den spännande avslutningen HÄR

Topo över Southern Belle HÄR

1994 försöker Hank Caylor från Boulder repetera Southern Belle och misslyckas kapitalt.

"Alan Lester and I are in the prime of life. I've said it before and I'll say it again, Scott Cosgrove said that this was the most state of the art thing he'd ever done. If he did it, that means that if want to be "state of the art", I gotta do it. 12DX no problem(…)

We had a deal, I do all the freaky runout face pitches and Alan gets the cracks, that's his thing. Alan floats the 1st 5.9 pitch, cruises the shorty 5.12 2nd pitch and then HIKED the12C 3rd pitch with 2 #2cams. He just left one halfway up and milked the second for 60feet. I just pooed myself.

The 4th pitch is the "crux", 12DX, I work the 5 bolts and do what we considered an, A0? followed by a 100foot 12a runout. The scariest climbing moment of my life(in the 90's), almost so far. I tried to put in nests of RPs and just left them hanging cuz' they were crap! Who's foolin' who? (…)

Here's where I screwed up. The topo only sez' where the one bolt is and 1 bolt is hard to see. I missed, not hard to do on Half Dome. (…)

I just could not find the bolt. There was a garbage drawing Coz gave over but dangit. 14 bolts on the back half of Half Dome does not register in the heat of battle. So yeah I fell(you wanted to hear it and there it is). Crap I thought, where is the bolt. I already climbed 40 feet longer than Coz's(I love him) crappy topo said. And there the bolt was, 30' to the right of where I was climbing. I had already done way too many moves to downclimb.(…)

(…)this is where I thought you separate the "men from the boys". The Cali boys from the Boulder boys! If you've ever been that far off route, yet so close.What a mind f*#k. A BASE rig wouldn't help you.(…)

The 3rd worst moment of my climbing life was on the Belle. I had climbed to far to the left to ever get to the 1 bolt. 40' of 5.11 that I just could not downclimb. I yelled my ass off to Alan, get me the bolt kit!

Seriously people, I was wearing a baseball cap. I leaned in a little to far and the brim of the ballcap clicked on the rock and chucked me off. Alan needed 150' feet of rope, we didn't, have to send up a bolt kit. I started sketching as much as you can halfway up Half Dome. Mentally, I had a meltdown. Seriously, Alan was 100' below me separated by a #2 TCU and a tiny Lowe Ball Nut. If those two pieces blow, ugly factor 2 straight onto Alan. (…)"

Läs allting HÄR!

Jag är otroligt tacksam för att denna led finns trots att den tydligt definierar vart min gräns går för vad jag vågar försöka klättra. Jag är hänförd och fascinerad av Southern Belle. Kanske inte så mycket till leden i sig utan snarare till företeelsen av att allting inte är till för oss alla. Southern Belle måste få existera, om inte för att klättras så för att skapa drömmar och mardrömmar.

Altruismens baksida

När jag pluggade ämnet djuretik på Stockholms Universitet så var det många av mina vänner som trodde jag pluggade juridik, inte djuretik. Skillnaden måste ju påstås vara enorm och djuretik är mycket intressantare på alla sätt eftersom juridiken måste vara mest komplicerade sätt att leta i facit (ingen värdering i detta alls...). Här i detta nu lanserar jag det tredje ämnet: juletik. Den har ingenting med julen att göra alls mer än att det är jul nu. Varsågoda!

Det finns en uppsjö av handlingar vi som klättrare och medmänniskor kan utföra för att bidra till en bättre klättervärld. Vilka handlingar som faktiskt är positivt bidragande är dock något som tål att diskuteras. Den senaste policydokumentet över bultning i Bohuslän väcker frågor som är långt mycket större och intressantare än sakfrågan som gäller hur bultning ska ske i Bohuslän.

Policyn deklarerar tydligt följande:
"Om klättrare idag inte har den kompetens som krävs för att säkra en linje, eller inte vill ta den risk friklättring av en naturligt säkrad linje medför, kan det komma klättrare som söker den utmaningen i morgon. Lämna hellre en linje ren för dem, än att placera bultar idag."

Resonemanget är intressant oavsett om det gäller accesskänsliga områden, sport- eller tradklättring. Frågan jag ställer mig är: Hur mycket och vad kan jag göra för andra, utan att jag stjäl från andra? Vart går egentligen altruismens gräns? När blir den kortsiktiga godheten långsiktigt skadlig för nästa generation?

Låt mig presentera följande tankeexperiment:
X har klättrat i många år och är erfaren och har mycket kompetens. X vet hur man bultar, har tillgång till verktygen som krävs och tar sig tid att iordningställa klippor med ankare och bultar. X bultar potentiella nyturer som hon medvetet inte kommer att klara av att klättra och bultar dessutom turer som är så lätta att hon egentligen inte har något intresse av klättra lederna, men hon antar att de kommer att bli populära för andra klättrare. Samtliga leder är öppna för alla att göra förstabestigningar.

Jag tror att de flesta skulle se denna handling som nobel, eftersom X inte agerar egoistisk, (vi lämnar frågan om psykologisk egoism till en annan diskussion). X agerar för andras skull, för andras bästa. Men vilka är dessa andra och vilket tidsperspektiv ska vi ha när vi gör saker för "andra"? Är de "andra" Xs närmaste vänner, eller vännernas vänner eller antar X att han gör en god gärning för alla klättrare, nu och för all framtid? Samma upptäckar- och nytursglädje som X har är det också rimligt att framtida klättrare kommer att ha och det vore kanske önskvärt att lämna något åt dem, eller ska vi inte bry oss om det? Är det ett rimligt förhållningssätt att inte bry sig?

Vad tycker du?

Storm i ett vattenglas...

... Ett litet korn av sanning eller Ett hår av Hin.

Två av Bohusläns mest (ö)kända klättrare grälar om vem som har gjort förstabestigningen till ett par leder. Exakt vad de bråkar om får ni läsa om själva här och här men det känns som hela debatten är ett klassiskt manligt revirkissande. Vem som har gjort vad först, tycker jag egentligen är ointressant eftersom lederna inte förändras beroende vem som gjort den, jag är bara glad att någon rensat. Trots att upphovet till diskussionen verkar vara allvarliga trovärdighetsbekymmer de två klättrarna emellan så finns det några saker som faktiskt är intressanta för oss som står utanför konflikten.

1. Hur ska en led dokumenteras?

Finns den inte noterad någonstans så kanske man inte heller i efterhand kan hävda förstabestigningen. Har man inte noterat bestigningen har man kanske heller inget intresse av att hävda förstabestigningen. En förstabestigning är förvisso oåterkallelig men har å andra sidan bara ett värde för den bryr sig.

2. På vem ligger bevisbördan?

Prestationer och bestigningar inom klättring måste få väga på samvetssidan snarare än att man måste ha bombsäkra bevis genom en "oberoende" andreman. Litar vi inte på personen som hävdar en sak så letar vi efter bevis som styrker dennes historia. Hittar vi inte bevis så upplever vi ofta att personen ljuger, men ibland finns det inte bevis. Leder soloklättras, man kan glömma bort vem som säkrade osv. När indiciekedjan blir alltför lång och regelbunden så börjar det dock lukta unket. Frågan är dock om denna unkenhet faktiskt har ett existensberättigande i klättringen. Det kanske är det som gör att klättringen är unik. Vi ska inte behöva ha domare som avgör stil och etik.

Vi måste helt enkelt lita på varandra.

Om vi inte gör det så bör istället fokus riktas inåt, mot dig själv och du måste ställa dig själv en samvetsfråga; varför klättrar jag? Är det för äran och berömmelsen av att ha mitt namn i en förare eller är det för att det helt enkelt är så förbannat jävla roligt?

Är leden egentligen annorlunda om någon annan gjort den innan mig?

Rörelserna är där oavsett.

Upplevelsen är där oavsett.

Utmaningen är där oavsett.

När diskussionen gäller skitleder så känns det som om diskussionen inte spelar någon roll men diskussionen skiljer sig inte från frågan om vem som var först på toppen Mount Everest, och genast känner du kanske att frågan är relevant. Inom alpinismen så sker trovärdighetsdiskussioner likt denna dagligen, kanske mest för att det krävs mycket ekonomiska resurser för att kunna genomföra bestigningarna, och sponsorerna faktiskt "köpt produkten" först, snabbast, farligast eller något liknande.

Vi får luta oss tillbaka och beskåda fortsättningen. Kanske kan Tool ge dem hjälp på traven.

Point the finger, blame the other, watch the temple topple over.

To bring the pieces back together, rediscover communication.

Hagbergs höga hästar

Följande inlägg är ett svar till diskussionen på Bultkommitténs blogg. Anledningen att jag inte svarar på Ludde Hagbergs inlägg som medlem i Bultkommittén utan som klättrare medelst blogg kommer ni förstå här nedan.

Jag blir glad av engagemang. Det är otroligt kul att läsa gamla Bergsport från tiden med Leje som redaktör där åsikter dryftas och meningsskiljaktigheter belyses och där en redaktör tar ställning. Det skulle Bergsport må bra av idag. Men engagemang verkar oundvikligt provocera. Först provocerar det Hagberg och nu provocerar Hagberg i sin tur Robowar.

Hagberg hetsar upp sig över att leden Snoopys Crack i Häggsta har blivit bultad. Eller rättare sagt att de rostiga pitongerna bytts ut mot borrbultar.

"det (är) enligt mig fullständigt vansinnigt. Att förse Snoopys med borrbult. Tydligen har toppankarna nyligen fräschats upp vilket skulle göra att det var fullt möjligt att avnjuta detta stycke klippa utan den mentala utmaningen det innebär att leda. Nu fråntas dock denna möjlighet från dom som önskar sig den typen av utmaning. Och ja, jag tycker att modern säkringsteknologi som tex små kamkilar är alternativet när pitongerna har ruttnat. Alternativt att man får soloklättra leden om den är svårsäkrad och egot absolut inte klara att man gör den på topprep"

Det är ingen skillnad på hur Snoopys crack har letts tidigare mot hur den kommer att ledas idag. Fast punkt som fast punkt. Vad är alternativet? Att ta bort pitongerna och strunta i att ersätta dessa? Visst, om möjligheten att lägga eget finns. Frågan är dock om den som bekänner denna ståndpunkt är beredd att stå fast när det blåser hårt eller när den etiska orimligheten i resonemanget biter en i röven.

Att det ska vara eller har varit en mental utmaning att leda Snoopys crack håller jag inte med om. Med eller utan pitonger. Att det skulle vara en mental utmaning att klättra med dålig utrustning måste ses som ett skämt. Att lägga en säkring vars hållfasthet är marginell eller rentav usel kan jag tycka är helt ok, det är en kalkylerad risktagning, men att klippa fasta säkringar som är dåliga är bara idioti.

"Som en utav dom få bultmotståndarna så är jag lite engagerad kan man säga."

Vad vill Hagberg egentligen? Tycker han att samtliga borrbultsplaceringar är förskräckliga ingrepp i naturen eller är det just i pitongfrågan han tycker som han tycker?

Som bultmotståndare kanske Hagberg ska bekänna färg och erkänna sina "misstag" på nyturerna i Ekholmsnäs. Och hur gick det till på the Prow, Iron hawk, Triple direct och The shield? Att göra The Zodiac utan att använda hammare är som att ge cred till cyklisten som legat i förstacyklistens vinddrag hela loppet för att sedan rycka ifrån den trötta cyklisten som gjort förarbetet. "Vinnaren" var helt beroende av den som gick före. Hur många fasta säkringar klippte ni på vägen? Om Zodiac gjordes helt på egna punkter är det en annan sak. Jag tror inte att det var så det gick till dock.

Övriga synpunkter:

Det finns så vitt jag vet inget nytt ankare på Snoopys crack. Däremot är andra leder på rampväggen försedda med bultankare.

Har du klättrat Snoopys? Har du provat att någon form av "ny teknologisk säkring" på leden? Vet du vad du pratar om?

Bultkommittén kallas nog Bultkommittén för att de byter ut gamla bultar. Voìla! Hur du värderar detta faktum är upp till dig.

Det är dessutom alltid lätt att ha åsikter om bultning om man inte är aktiv repklättrare. Bouldering måste ju givetvis vara naturetikens högborg eftersom man inte gör åverkan på naturen... eller?

Kliv ner från din höga häst, erkänn klättringens mångfald och var god bidra till Svensk klättring i form av bromskloss, det är verkligen det som behövs...

Den inkonsekventa puritanen

Ibland blir jag förbryllad.

Särskilt när det kommer till inkonsekvens.

Något jag har svårt att begripa mig på är hur man som klättrare kan tycka att det är rätt i vissa situationer att riskera att förstöra klippan på ett sätt som antingen förstör klättringen och rörelserna eller dess estetik (hur klippan ser ut).

Att pitonger sliter mycket på sprickorna man slår in dem i verkar ha framgått med all önskvärd

tydlighet i den upplysta världen (förutom bland några få på Gotland), och tur är väl det.

Användandet av skyhooks är för de allra flesta inte särskilt vanligt och tur är väl det, annars hade vi haft skyhög skadestatistik och knappt några grepp kvar på våra leder.

Normalt används skyhooks när man aidklättrar och även inom aidklättring brukar skyhooks räknas som ganska risiga säkringar som enbart är tillför kroppsvikt, alltså inte som säkring vid eventuellt fall. Hooken är inte utformad för att hålla fall, även om det händer att de gör det. Och även om själva hooken håller så ska det mycket till för att den bit berg som man lägger den på gör det.

Placerandet av en skyhook som säkring vid klättring, liksom slingor runt små risiga flak är ett medgivande att det är ok att förstöra klippan eller att riskera att förstöra klippan. Det lustiga med det hela är att de få som lägger skyhooks som säkringar vid fribestigningar ofta hävdar strikt naturetiska ideal som spårlös färdsel. Jo jo, fint ska det va, bara det är farligt.

Om rättfärdigandet av att riskera att förstöra klippan ligger i att man i samma ögonblick utsätter sig för risk borde det i princip vara samma sak att klättra en sporttur med undermålig utrustning. Risken är ju där, liksom inverkan på klippan. Resonemanget blir emellertid absurt.

Att skyhooken KAN användas som säkring ifrågasätter jag inte och jag har i en svagt ögonblick lagt en själv vilket kändes skönt. Mindre skönt hade varit om jag fallit och förutom att slå mig dragit loss 2 kvadrat skiffer på klassikern Slipstream i Wales. Spårlös färdsel blir ett minne blott.

Att nästan vad som helst kan vara en säkring inser jag efter att ha sett Katy Whittaker på Braille Trail säkrad med ett dörrhandtag(!).

Frågan man får ställa sig dock är hur säkringarna påverkar klippan vid klättringen, vid ett fall, vid hundra fall. Idag, nästa vecka och om 50 år.

Filmstjärnor utan hjärnor

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i klätterfilm. Jag blir helt enkelt inte så inspirerad av att se halvnakna amerikaner slänga sig mellan juggar till körer skrikandes - "Come on dude! - Stick it!". När de öppnar munnen för att säga något blir allting så pinsamt att jag helt enkelt bläddrar vidare till nästa actionladdade scen med nästa halvnakna amerikan.

När det sedan kommer klätterfilmer med en annan utgångspunkt än "muskler på berget", där man kan skönja någon sorts genomtänkthet och djupare mening (kanske rentav ett etisk ståndpunkt) så görs såna kullerbyttor att det kan vara svårt för åskådaren att avgöra om det är på skämt eller på allvar. Tyvärr är jag rädd för att det är på fullaste allvar.

Filmen "Sharp end" och "On sight" gör ett tappert försök att visa den nya tidens klättrare som klättrar traditionellt och pressar gränser. Men det är inte bara gradgränsen de pressar utan även gränsen för vilka säkringar som ska ingå i en led som räknas som traditionell. Eller kanske har de rätt när de kallar det traditionellt när de säkrar med pitonger och annat fast skrot. Det är ju faktiskt så att traditionen inte är fullt så naturromantisk som ordet vill göra sken av. Faktum är att traditionell säkring med pitonger har förstört långt mycket mer klättring än vad borrbultar någonsin kommer att kunna göra. Pitonger har också möjliggjort en hel del "fribestigningar" eftersom pitongernas forna placeringar idag är perfekta fingerlås. Om detta är bra håller jag osagt.

Det är kanske dags att göra upp med begreppet traditionell klättring så att vi kan börja kalla saker vid dess rätta namn. Naturligt säkrad är ett begrepp som inte är lika liberalt och som betyder att man lägger sina egna säkringar, som dessutom har en ganska liten inverkan på klippan. Begrepp som naturligt säkrad och friklättring förpliktigar.

Jag har tidigare fört ett resonemang angående bestigningen av "Savage horse" på Häller i Bohuslän där jag ställer mig tvivlande till om förstabestigaren av den naturligt säkrade leden verkligen är förstabestigaren.

Mitt resonemang är ganska enkelt, men har givetvis vissa svagheter. Jag menar att klättring aldrig kommer att vara endast en serie rörelser på en klippa. Klättring är inte rörelser, klättring är rörelser och tankar. Det går inte att bortse från de mentala aspekterna när man pratar om klättring.

Om man nu köper att klättring, framförallt naturligt säkrad klättring, till stor del består av psyke och mental styrka så tycker jag att det är ett enormt mentalt hjälpmedel att ha någon på toppen redo att rädda en om/innan det skiter sig. Om man då förbereder sin klättring genom att ha en räddningskår på toppen så tycker jag att man inte har tagit sig an utmaningen på ett ärligt sätt. Bättre är då att välja en mer passande utmaning som man hanterar.

En "naturlig" del av utvecklingen av att klättra hårdare och farligare leder är att man försöker göra omständigheterna så säkra de bara går, men frågan är om man kan kalla det utveckling. När omständigheter består av 17 crashpads och ihopringlat topprep redo att firas ner är det dags att fråga sig vad man håller på med.

Jag gillar inte att jag gillar det

De flesta av oss klättrar nog för vår egen skull, vilket i och för sig inte verkar så konstigt. Det vore snarare konstigt om det inte vore så, men ibland börjar jag undra vad människor har för motiv med sin klättring. En del verkar vara stora mysiga kommunistmaskiner med det gemensammas bästa som ledstjärna. Några strävar efter att skriva historia medan andra strävar efter total personlig upplevelse. De olika målen står inte i motsats till varandra men ibland känns det nästan så.

Ett (1) historiskt avtryck är att utveckla områden och publicera "skapelserna" med förstabestigarens namn. Kampen om utrymme i en förare kan som i Peak District leda till perversa utvecklingar av regelsystem allt för att ge området en längre historia.

Följande resonemang hörde jag för ett gäng år sedan på British Mountain Councils årliga möte i Norra Wales. För att kunna göra utvecklingen en längre livslängd ville några unga klättrare att nyturer endast skulle kunna göras i en strikt superpuristisk stil - onsight. Det betyder alltså att en led först är bestigen när en klättrare har onsightat leden. Inget arbete får ske på leden, inga topprepsförsök, inget hängande, ingenting.

Jag tycker att tanken på sätt och vis har några charmiga poänger och det kommer att leda till att linjer sparas för framtiden. Kul idé, men till vilket syfte och vad är värdet med att lämna saker för framtiden?

Oavsett vilken stil en led görs i idag så kan stilen alltid ändras. Om jag gör en led idag efter 200 topprepsförsök och min kompis onsightar leden så vad fan spelar det för roll? Min kompis är bevisligen starkare än jag men vad har det med historia att göra? Vem klättrar jag för? För mig eller historieböckerna? Så länge inte stilen förstör leden/berget så kan jag inte se några problem i att alla gör på sitt egna sätt. Hur mycket prestige ska man ge någon som är först? I ärlighetens namn skiter jag fullständigt i vem som var först. Det intressanta för mig är vem som gör den bäst, utifrån min egen definition.

Men likförbannat finns det något i förstabestigarkänslan som är eggande. När jag själv varit ute och borstat fram någonting som kan vara bra så blir jag ivrig och glad och ju mer arbete jag lagt ner desto mer "precious" blir leden. Vid första anblick kan jag ha förståelse för de som har stängda projekt (vilket jag själv haft) men vid närmare eftertanke inser jag att denna företeelse är ett självbedrägeri.

Ett stängt projekt är inget annat än ett framtida claim to fame som världen vore bättre utan.

När jag läser mitt namn som förstabestigare i föraren blir jag glad. På sätt och vis är jag stolt. Jag gillar det. Men jag gillar inte att jag gillar det.

------

Såhär i höstens mörker måste jag bara tipsa om världens bästa musikvideo, å några nya viner jag provat och ska prova.

Fega klättrare firar från dåliga ankare!

Du klättrar en led, bult eller kil, skitsamma. Kommer till toppen av leden och ställs där inför ett val.

Det ena är att ta dig till toppen av leden fjällstajl för att sedan gå ner runt klippan. Det andra är att fira dig ner från toppen av leden från ett borrat ankare, newschoolstajl. Den första är en naturromantisk kvarleva från tiden då asaguden Tor var allsmäktig, än dock inte mer felaktig, sett ur ett naturetisk perspektiv, oavsett vad "puritanerna" hävdar. Det andra, borrbultat ankare, går stick i stäv med klassiska "lämna inga spår"-konventioner men är faktiskt det motsatta - det absolut bästa för naturen. Förutom detta skäl är det effektivt, bekvämt och säkert. Visserligen är begreppen effektivt, bekvämt och säkert tre ord som "puritanen" knappast vurmar om men likförbannat går de inte att bortse ifrån.

Vill jag till fjället åker jag dit. Vill jag till en mindre klippa, även om det ligger i dubbelmoralens högborg (Bohus), så bör följande regler råda:

Ett ankare som lämnas som fast installation ska vara säkert över en lång tid oavsett vad det består av. Min tes blir följande: Alla jävla fasta slingor runt träd, fasta kilar, pitonger och allt annat jävla skrot ska tas bort, eldas upp och ersättas med bultade ankare. Utan diskussion. Detta är ingen naturetisk fråga.

Den som firar ner från ett sådant provisoriskt ankare kan omöjligt invända mot ett borrbultat ankare. Och om man nu menar att man kan det så måste det bero på en totalt oigenomtänkt idé och brist på intellekt. Enbart den som konsekvent klättrat till toppen och gått ner kan invända.

För att knyta vidare till Tor.

Torline på Häller är ett lysande exempel. Fasta slingor, kilar och diverse skit har länge varit ankaret från denna led och många är väl de som undrat om och hur fan den där kilen sitter fast. Att fira av från ett sånt ankare gör dig inte djärvare. Din historia blir inte glamorösare. Du är inte en bättre människa.

Nuförtiden sitter ett borrbultat ankare precis bredvid. Ankaret är uppsatt av en av Sveriges och Bohusläns främsta klättrare, vilket i och för sig inte ger det legitimitet, men det berättar ändå något om diskrepansen mellan de som skriker högst och de som klättrar mest och det är intressant nog.

Den mest patetiska kommentaren jag hört är:

"Är du kompetent nog att ta dig dit (till standplatsen), är du också kompetent nog att ta dig därifrån (utan borrbultar)."

Kommentaren är ett retoriskt skämt och kan inte ens beaktas i ett seriöst resonemang. Därför lämnar jag det.

Glädjande nog har Svenska Klätterförbundet (i alla fall delar av det) insett vikten av att förkasta puritanernas förlegade syn på klättring. För att citera Gert Fylking: "Äntligen!"

"I ett samarbete med Länsstyrelsen pågår ett omfattande arbete inom Naturreservatet vid Simondsberget. Det omfattar bl a... iordningställande av fasta firningsankare. Flera av sakerna är redan på gång och resten sker under hösten. Det som redan gjorts är röjning av sly och firningsankare. Viktigt angående firningsankare! Eftersom flera träd skadats då rep dragits ner efter firning skall denna verksamhet upphöra snarast."

Hoppas nu att detta exempel kan bli stilbildande för hur klätterklubbar ser på populära traditionella klippor runtom i Sverige när det kommer till "spårlös färdsel" och säkerhet.

Ett exempel på absolut brist på förnuft är den underbara leden Melange i Tullboden i Bohuslän. Du toppar ut vid ett block som ligger på en hylla på toppen av leden. I ena hörnet av leden sitter ett näste av slingor trädda, menade att fira av ifrån. Det finns inga alternativ. Du kommer inte upp, du kommer inte ner utan att fira dig. Feg är den människa (förstabestigare) som inte vågat sätta en borrbult eller två som ett ankare utan istället accepterat ett ankare som ser ut som en bulgarisk halsduk trädd runt ett block. Det är inte en fråga om etik, utan snarare estetik och i detta fall vet jag inte om jag ska förakta eller förlåta och hoppas på botgöring.

Bergspuritanen

Bergspuritanen ej i naturen går
Växter kan ju dö å det lämnar ju spår

En kil i en spricka, det känns inte bra
Tänk om jag faller
En bergsflisa slås av!

Hur ska jag möjligtvis kunna försvara det
Ett irreversibelt ingrepp
Det kan jag inte leva med

En borrbult naturetiskt är oförsvarbar
Men mobilmaster fastborrade på bergstoppar
Måste jag för all del ha kvar
Hur ska jag annars använda min telefon, som är bärbar?
Över detta behöver jag ej fundera
Godtycklighet är mitt bästa försvar

Krita på händerna, det beviljas ej
Göra det enklare än vad Naturen tillåter, är inte okej

Selar, rep och karbiner är den räddhågsnes bäste vän
En sann bergskarl använder inte ens en friend

Säkringar på en standplats är helt enkelt otänkbart
Med bergskraft å händer jag håller min kamrat
En slinga runt ett träd kan ju visserligen rädda mig
Men ack hör trädet skrika
"Hjälp! Du stryper mig!"

Mossan ymnigt på klippan frodas
Att klättra tar den bort
Stå på de ondas sida? Tror icke det
Jag står på de Godas

Bultar i berget!?
Ni må driva gäck!
Att se oss människor som en del av Naturen
Gud förbjude - det vore skräck

Mitt liv på naturen så mycket sliter
Det finns bara en väg
Så skynda innan modet tryter

Bergen står orörda i ursprungsskick
Våra liv har vi offrat
Men se, det gick!

Graffitti, klotter, konst eller något som inte borde lämnat inomhusgymmet.

Bruno och jag måste tänka samma sak, samtidigt. Påbörjade ett inlägg i morse som inte hann avslutas förrän nu. Ämnet gäller just företeelsen tickmarks. Bild efter bild på hårda sends publiceras och många med denna sorgliga gemensamma nämnare.

Det måhända att många klättrare/klottarare inte bryr sig, eller rättare sagt ser ett estetiskt värde i att hitta ett block med vita ticks. Jag vet flera av mina vänner som tycker så, men till en viss gräns. En del välkritade problem kan (för vissa) liksom utstråla "klättra mig" just tack vare kritan. Likt klottrandet på stadens gator och torg finns det personer som gillar det, anser att det är konst eller menar att det har just ett estetiskt värde. Jag tycker inte ge mig in i diskussionen vad som är konst eller inte, utan här handlar det om hur klättrare beter sig i naturen för att göra miljön mer tillrättalagd - för att kunna klättra svårare.

Måste du göra en halvmeter lång markering för att veta vart greppet du ska till är så:

1. Skaffa glasögon

2. Bli starkare så att du kan göra movet med marginal.

3. Borsta bort ert jävla skit efter er.

4. Stanna inne och tejpa å ticka, måla och gör vad fan du vill.


Är dessa tickmarks en förutsättning för dessa hårda sends så efterlyser jag en ny etik, eller kanske bara lite naturmedvetenhet och hänsyn till andra klättrare och andra som vistas ute i naturen. Ser hellre att det klättras lägre grader utan tickmarks än att man kletar på blocken för att sedan kunna göra patetiska fladderbestigningar.


Over and out!

Majoritetens makt och förstabestigarens veto

Crackoholic tar upp en intressant frågeställning rörande bultning i allmänhet och retrobultning i synnerhet. Frågeställningen har sin grund i vem som avgör retrobultningens omfattning och på vilket sätt beslut ska tas. Frågan har aldrig känts mer aktuell än nu. Det var cirka 20 år sedan som det stora flertalet av Stockholms borrbultar sattes och många av dem är i dag i mycket dåligt skick och många är dåligt placerade. Att byta ut gamla mot nya är inga problem (förutom i de fall där accesskonflikter finns), utan frågan rör snarare om vi ska sätta fler bultar idag än det var när leden först gjordes.

För mig är denna fråga ganska enkel och jag vilar min uppfattning på följande princip. Vi måste skilja på ledernas karaktärer. Det finns sportturer som ursprungligen bultades som sportturer för att minimera risken för farliga fall samt kanske även för att minska den mentala påfrestning, genom att sätta den fysiska dito i fokus. Om en leds karaktär är "sport" så kan jag inte se några som helst problem med att vi idag, 20 år efter förstabestigningen, sätter fler bultar. En sak att reda ut blir snarare vilka är "vi" som ska bestämma ledernas karaktärer? Här kan vi ta förstabestigaren till hjälp, om denne fortfarande lever, annars får vi göra ett välgrundat antagande.

Det finns flera rimliga anledningar till att man tidigare inte satte fullt så många bultar:

Man hade inte alltid tillgång till borrmaskin (och vi som vet hur jävla jobbigt det är att handknacka förstår att man drar ner på antalet borrade hål).

Sportklättringen var inte fullt ut accepterad av klättersamfundet och att borra i klippan sågs av många som otänkbart.

Sportklättringen bar fortfarande till viss del den traditionella klättringen äventyrliga prägel.

Jag ser ingen som helst poäng med att man av princip byter ut en idiotiskt placerad borrbult mot en ny lika idiotiskt placerad, enbart för att följa förstabestigarens fotspår. Är det en sportklätterled, bulta leden som om den var en nytur efter dagens standard (vad det nu än är). Jag skulle tro att det är väldigt få förstabestigare som skulle misstycka om detta. Om de nu gör det så låt det vara deras ansvar att kontakta klubben för att uttrycka detta. Om en klubb har beslutat att man ska ha en bultkommitté som behandlar dessa frågor så bör man lita på deras omdöme, och om man inte gör det så finns det möjlighet att i sann demokratisk ordning att påverka detta inom klubben.

När det kommer till exemplet "Icones" i Skevik så ser jag inga problem med att två bultar har satts på "den lätta delen". Det som är lätt för någon är svårt för någon annan. Varför ska man soloklättra 10 meter upp till en i övrigt välbultad sportled? Bulta en led som om du gjorde det för en person som har ledens grad som sin gräns. De nästföljande två bultarnas existens tycker jag kan rättfärdigas av att ledens övergripande karaktär är sportklättring.

Det som kan diskuteras i exemplet "Icones" är varför JAG egenmäktigt har gjort denna retrobultning. Jag har kritiserats liksom applåderats för detta och jag välkomnar fortfarande diskussion.

Onsightens etiska gränsland

I Dave McLeod's e-bok How to climb hard trad, står följande:

"Although there is not a great deal of information that is not allowed within the onsight rules, general confidence boosters are extremely useful and often used among top end trad onsighters. If a friend who has done or been on the route can tell you:

'It's really obvious what to do at the crux'

'It's short lived and the gear is fine'

'You don't need any big gear, but take plenty of small cams'

...these things will significantly affect your strategy on the onsight attempt. Often your climbing partners can estimate your ability quite well and a recommendation by a trusted friend can afford you a much more determined approach on a bold route than you could otherwise have justified."

Med andra ord...

-Den här leden är kort och har bra säkringar. Det är uppenbart vad du ska göra på kruxet och du behöver inga stora säkringar, men ta med gott om små friends. Jag gjorde den igår så den är krita på alla grepp. Testa att onsighta den! Jag vet att du kan göra den, du har gjort mycket hårdare leder förr.

Kan en bestigning som föregås av denna kunskap kvala in som en onsight? Det tål fan att diskuteras.