Söndagsklättrare...

Apropå onsight...

Givetvis är det mer imponerande om en person gör en led på första försöket än på andra men om jag onsightar en led med en viss grad och redpointar en annan med en högre grad så är det plötsligt inte lika givet vilken av prestationerna som värderas högst.

Jag tycker att det är en större prestation om Göte gör Icones (grad 7-)på 72:a försöket än om Chris Sharma gör skitleden Super Mickey (grad 8-) onsight. Vem pressade sig hårdast? Vem ligger på sin gräns och kämpar? Vem presterar? Det som skiljer lederna är svårighetsnivån och i linje med mitt tidigare resonemang med att det inte finns några farliga leder finns det inte heller några svåra leder. Prestationen är inte en led. Det är inte en grad. Prestationen är personen och leden. Mötet dem emellan. Göte vinner fajten, den här gången.

Man kan bemöta jämförelsen mellan onsight och redpoint på två sätt. Antingen försöker man hitta en lösning och konstruerar ett "logiskt" system som viktar sannolikhet, tidsåtgång på leden, genomsnittsonsight och genomsnittsredpoint och Fan och hans moster, eller så skiter man fullständigt i det och nöjer sig med att konstatera att detta värdesystem bygger på ledens grad vilket säger lika lite som en mellanstadieelevs betyg säger något om dennes framtid.

Om man nu bestämmer sig för att värdera den ena stilen högre än en annan så är det rimligt att man presenterar sina bevekelsegrunder och visar hur man resonerar. Problemet är inte att ta ställning, utan hur man motiverar det.

Hur som helst.

När det kommer till jämförelser...

Det totala redpointorgie som sker i Granitgrottan just nu, signerad Strömberg är fantastisk att se. Över hundra försök. Fan, vilken hängivenhet. Vilken insats! Att prata om mental styrka när man klättrar traditionellt är helt i sin ordning men det vi ser prov på nu i GG är inget annat än ett psyke av stål. Jag är inte säker på att han blir en bättre klättrare av att försöka göra leden (men visst blir han bättre på att göra Den leden), men han måste bli härdad mentalt. Att gå på en hård onsight är på sätt och vis en lägre insats för vad gör det om det skiter sig? Ja, vafan. Det är bara att testa nästa.

Men efter hundra+ försök, kan man lägga leden åt sidan, ogjord?

5 försök på en led är i min värld mycket. 10 gör mig lite smått galen. Jag funderar om leden verkligen är möjlig för mig och jag blir otålig. Jag vet samtidigt att det tar tid att anpassa kroppen vid ledernas sekvenser och att det blir lättare och lättare för varje gång, men likförbannat bär det mig emot. Men om man inte är en fantastisk onsightare eller tålmodig redpointare på sin yttersta gräns, vad är man då? Just nu är jag jävligt nöjd.

Shit, jag är en söndagsklättrare.

Längtan till Promised land

Trots att min förra USA-resa präglades av skräckblandad förtjusning så kan jag inte, snart ett år senare, göra annat än att längta tillbaka. En psykolog skulle nog säga att det tar ungefär så lång tid för att romantisera ett trauma, men det spelar ingen roll. Oavsett hur rädd jag bitvis var så känner jag mig nu redo att tackla nya runouts långt över vad min självbevarelsedrift egentligen tillåter. Konstigt egentligen. Trial and error släng dig i väggen.

Efter att ha bläddrat igenom ett fantastiskt nummer av Rock and Ice från 2004, "Ethics issue", så inser jag att det är få saker som lockar så mycket som fenomenalt vackra sprickor. Needles i Kalifornien är ett ställe som har sprickor och formationer av en helt annan värld. Det är också i Needles som en av världens främsta klätterprestationer har genomförts. Förutsatt att prestationen är sann.

Dave MacLeod har ju som ni säkert vet solat Darwin Dixit, 8c i Margalef. En imponerande prestation, 8c måste vara skitjobbigt, men i jämförelse med Michael Reardons on-sight soloklättring av Romantic Warrior (5-12b) 9 replängder, är det som att göra Totalvägra i Nacka Kvarn på topprep. Läs om Romantic Warrior här. Även om Michael Reardons klättring nog tangerar gränsen för vad som kan kallas en onsight så är prestationen av en helt annan dignitet. Att klättra överhängande kalksten med sportiga fysiska moves hyfsat nära marken kan vara svårt men sällan i närheten av de svårigheter man möter på granit i tekniska hörn med smears och annan galenskap.

Peter Bosma som är något av en balanskonstnär och känd för att ha en jävligt bra teknik klättrar här en 5.11b i Yosemite, och det är nog inte ofta Peter får arbeta så mycket med att klura ut moven på en led i de graderna. När man ser det här (och vet av vilken kaliber Peter är) så inser man hur små marginalerna måste vara om man solar en led i den stilen. I Reardons fall var det en siffergrad hårdare, 7 replängder upp.

Tyvärr är filmsnutten på fel ledd...