När kritpåsen blir en säkring

Dag 1
Det är lustigt egentligen hur man fungerar. En liten dröm om en led i ett annat land, en led som jag inte vet så mycket om och det lilla jag vet är att man kan slå sig om man faller på fel ställe. Det är konstiga tankar som far genom ens huvud. Bilder från när jag såg leden på film, till bilder när jag kommer fram till leden för första gången, bilder när jag först känner på leden, andra gången jag känner på den, bilderna när jag somnar på kvällen och försöker fundera ut om det är värt ett försök eller inte. Vem är jag om jag gör leden? Vem är jag om jag inte gör leden? Minnen från min Minaret-episod gör sig påmind - kan jag lämna leden utan att försöka? Vad kan hända om jag försöker?

Första dagen på Gaia känns det hårt och ledförsöket ligger långt borta. Jag har lärt känna mig själv så pass väl att jag vet att jag inte hastar såna här saker. Jag behöver tid att bearbeta leden. Mala ner den i mitt huvud och bygga upp den som om den var min egen. Tid att fundera på varför jag vill göra den, hur jag vill göra den och om jag kan göra den. Att se mig själv lyckas fler gånger än jag misslyckas. Jag ser fallet i mitt huvud om och om igen men bilden tar alltid slut innan marken tar vid. Kanske är det ett gott tecken.

Dag 2
Det är näst sista dagen i England. Vi har haft en fantastisk vecka med väder som britterna längtat efter hela vintern och vi får ta del av det varje dag, från morgon till kväll. Vilken lyx. Känns nästan bortskämt. Som om vi klampar in på någon annans mark och stjäl sommarträdgårdens första mogna jordgubbar. Samtidigt är det dumt och ganska konstigt att ha dåligt samvete över bra väder.

Idag regnar det ordentligt i Sheffield. Vattnet rinner utmed takfönstret från det vindsutrymme jag och Jonas sover i. Jag blickar ut över ett regntungt Sheffield. Det ser ut som England gör på film. Grått. Kallt. Lite sådär ogästvänligt. Skenet bedrar. England är fantastiskt gästvänligt. Vi bor hemma hos Ben Heason gratis. Dricker av hans te, lånar hans crashpads och förare, sover i hans sovsäckar och förutom det så är vädret snällt. Regn i England behöver inte betyda ingen klättring. "Oääd semm oääännd, jo'll bi araaaat", alltså med lite vind så torkar det nog upp och blir ok.

Vi sätter oss i bilen och åker mot Black Rocks och Gaia igen. Det gnager lite i mitt huvud att leden kanske är blöt och är den det, så varför gjorde jag inte ett ledpress första dagen? Jag kanske borde ha gjort det. Jag vet att jag hade kunnat klara av det såklart men det är svårt att bli konkret och rationell med saker som känslor. Det kändes inte helt hundra. Jag avstod då. Av skäl jag inte kan förklara. Jag gjorde rätt. Tror jag.

Det regnar lätt när vi närmar oss klippan och vinden är ganska kraftig. Genom träden skymtar jag Gaia och den är snustorr. Blandade känslor minsann. Dåligt väder betyder att jag inte kan göra den. Jag kan inte ens försöka. Jag behöver inte ens ta beslutet. Bra väder å andra sidan är lika med att jag kan göra den idag men jag måste också välja. Det är jobbigt att välja.

Jag väljer hur som helst att sätta upp topprepet igen och använda min för ändamålet nyinköpta borste för att borsta lite på greppen. Känner igenom rörelserna och får till det ganska bra. Alla detaljer rätt; armbågen innanför kroppen, vrid huvudet försiktigt så att du inte knockar ut dig själv från väggen, stå exakt där osv, med andra ord sånt som hör till headpointingen och som jag sällan gör på onsighter.

Topprepet dras ner och jag bestämmer mig för att lägga upp leden i två delar. Upp och sätt säkringarna och går ner för att bli varm och känn efter om det känns rätt. Efter lite fix och trix sitter alla säkringar som de ska. Molnen sveper in och det börjar regna lite smått. Fan, jag kände att jag var på G. Fan. Nu glider chansen bort. Jag som var så nära. Det slutar regna och jag säger till Jonas "Nu kör jag". Innan Jonas hinner reagera och förbereda säkrandet så ändrar jag mig "Näe fan, det känns inge bra det här med vädret". Regnmoln kom och gick och det sista jag ville var ju att det skulle börja regna på toppsekvenserna. Det hade varit minst sagt äventyrligt.

Jag väntar lite tills tråkmolnen försvinner. "NU kör vi Jonas! Känner du dig lugn med säkrandet?", "Ja, eller, asså jag har aldrig säkrat sånt här förut och har aldrig behövt springa om nån faller…". "Ja, vi får väl försöka undvika det scenariot eller nått" klämmer jag ur mig. Jonas hörde nog att det kanske inte var den mest uppmuntrande kommentaren och säger betryggande "Du såg så stabil ut på toppen alldeles nyss så det känns lugnt". Det är exakt det man vill höra. Det där lilla som gör tröskeln till ledpresset aningen lägre.

Min kritpåse har ett sånt där klickspänne. Det har hänt att det har gått upp av när jag klättrat och jag har tappat kritpåsen. Det får ju inte hända nu. Jag gör en extra liten knut på remmen så att det omöjligt kan hända. Tanken slår mig plötsligt: På den här leden är min kritpåse en säkring. Konstig tanke.

Jag kliver upp på Gaia, gör den lätta starten och bryter mig igenom kruxet förbi säkringarna. Helvete, tänkte jag. Jag kan ju inte släppa nu. Rörelserna sker automatiskt men jag är lite kall i händerna. Har inte den där perfekta känslan i fingrarna. Försöker ta det lugnt ändå och lyckas vifta fram lite värme och känsla.

Nu står jag precis där jag stod för 5 dagar sedan på topprep och hade ont i magen. Efter första dagen sa jag till Ben att jag tycker det var lite läbbigt även på topprep och på Minaret var jag skiträdd på topprep. Helt irrationellt egentligen eftersom topprep är ofarligt, tills Ben säger: "But you ARE there for a reason, right?" Han menar att det inte är konstigt att jag var rädd på topprep. Jag toppar ju för att leda sen. Jag toppar leden med känslan av att den ska ledas och leda är ju skitläskigt på dessa leder. Det var skönt att höra.

Nu står jag där på lead och ska precis göra utsteget. Just samma utsteg som Jean Minh Trin-Thieu föll på i filmen Hard Grit. Jag säger tyst till mig själv: "Gör precis som du gjorde alldeles nyss på topprep så går allting bra". Jag gör exakt så. Allt går bra. Jag tar slutjuggen och inser att jag realiserat ytterligare en dröm. Jag kan inte göra annat än att skratta.

Här är filmen på bestigningen som Jonas Paulsson klippt ihop. Varsågoda!

Gaia - filmen

Här kommer då det vi alla väntat på.

Följ Oscar Alexandersson när han ger sig djupt in i det mentala landskapet på den första (?) svenska bestigningen av Gaia i Black Rocks, Sheffield.

Gaia E8 6c - Oscar Alexandersson from Robowar on Vimeo.

Återigen. Grattis Oscar!

Hälsningar från moder jord

Det är fem grader. Mulet. Kallt, rått men torrt. Vi hajkar upp för backen och ser den, i ensam majestät. Gaia. Leden som för många är en dröm och skulle kunna stå som en definition av en perfekt led. Den kräver styrka, teknik och framförallt ett huvud som kan hållas kallt när så krävs.



Det är jag, Jonas Paulsson och Oscar Alexandersson som tillsammans känner oss fram på de passagevis vidrigt känsliga moven och vid de första försöken var vi nog ganska överens om att njae, ledpresset står nog en bit bort, kanske till och med väldigt långt bort. Starten är hård och klurig och efter att ha fallit fem sex gånger på det absolut sista movet, på topprep, där man inte får falla på lead så nöjer jag mig med tanken att.. nån gång. Nån gång kanske.

Hur som helst vore det kul att göra leden på topprep för att påbörja den ibland jobbiga mentala process som det innebär att göra en svår led. Äh vafan, vi testar väl en gång till...

Efter varje försök kommer vi lite närmare en lösning som till en början känns nästintill omöjlig, och vips hänger jag där på slutslopern för att göra det snuskigaste moven av de alla, fotsving ut till höger runt kanten, lite sådär halvblint och som måste sitta direkt, och sedan stöten till slutgreppet som är BRA om man träffar det på rätt ställe och mer eller mindre katastrofalt dåligt om man träffar fel, som jag gjort fem sex gånger i rad. Men det går. Jag gör leden - PÅ TOPPREP. (Varför ledde jag inte)

Inspirerad kliver Oscar på och nöter. Till slut lyckas han få ihop kruxet i starten och ett par topprepsförsök görs i all hast och plötsligt så känns det där ledförsöket som till en början var lååångt borta kanske inte så långt borta. Den kanske bara ligger där under mossan och väntar på att bli hittad.

Plötsligt bryter solen bryter fram genom den dimmtyngda grå himlen och förhållandena blir än mer perfekta, som om jordens Gud Gaia talar till oss - du är välkommen, allt kommer att gå bra.

Oscar säger nåt i stil med "Äh vafan, jag testar iaf kruxet i starten på lead." Jag tittar på Jonas och säger utan att han hör det "Sätter han kruxet så kommer han att gå mot toppen." Jonas nickar instämmande och kameror tas fram men stämningen försöker vi ändå hålla lite sådär lagom lättsam. Inombords kände jag - jag ska precis säkra på en led som jag sett läbbiga fall på. Bottenankare riggas och jag rensar lite stenar på marken för att underlätta en sprint bakåt för att kunna ta hem i ett eventuellt fall. Något som bör göras för att undvika busksnudden (eller markfallet som det är tal om här).

Oscar såg så stabil ut på toppen på topprep att jag kände mig ganska lugn. Faller han så är det nog på kruxet och det är ju helt ok. Upp och sätt första säkringarna och sedan ner och ladda mentalt.



Väl nere på marken så råder lite lätt spänd stämning men eftersom Oscar "bara ska känna på leden" så infinner sig kanske inte den där ödesmättade stämningen som så lätt uppstår när det gäller.



Kruxet glider han igenom galant och som jag och Jonas och givetvis Oscar visste så påbörjas nu den nerviga vägen till toppen. Jag står beredd att springa bakåt genom alla moves och på movet ut till slutslopern och så är min puls HÖG. Fan, jag har aldrig gjort det här förut! Fan... Oscar gör inte som han gjorde på topprep, han sträcker sig till slopern och får hålla en liten pendel med kroppen. Jag tror för ett ögonblick att han är av, men han hänger kvar. Ut med foten runt kanten och SMACK! Slutjuggen tas perfekt och efter den sista mantlingen sitter han där. Grensle över blocken med ett leende som ser helt galet ut. Fantastiskt!



Grattis Oscar! Otroligt kul! Som tur är finns allting dokumenterat med grymma bilder av hovfotografen JP och dessutom filmat med flera kameror så snart kommer hela bestigningen på film.

Nu ska vi kolla på Crackoholic på filmfestivalen ShAFF och dricka några pints.