Söndagsklättrare...

Apropå onsight...

Givetvis är det mer imponerande om en person gör en led på första försöket än på andra men om jag onsightar en led med en viss grad och redpointar en annan med en högre grad så är det plötsligt inte lika givet vilken av prestationerna som värderas högst.

Jag tycker att det är en större prestation om Göte gör Icones (grad 7-)på 72:a försöket än om Chris Sharma gör skitleden Super Mickey (grad 8-) onsight. Vem pressade sig hårdast? Vem ligger på sin gräns och kämpar? Vem presterar? Det som skiljer lederna är svårighetsnivån och i linje med mitt tidigare resonemang med att det inte finns några farliga leder finns det inte heller några svåra leder. Prestationen är inte en led. Det är inte en grad. Prestationen är personen och leden. Mötet dem emellan. Göte vinner fajten, den här gången.

Man kan bemöta jämförelsen mellan onsight och redpoint på två sätt. Antingen försöker man hitta en lösning och konstruerar ett "logiskt" system som viktar sannolikhet, tidsåtgång på leden, genomsnittsonsight och genomsnittsredpoint och Fan och hans moster, eller så skiter man fullständigt i det och nöjer sig med att konstatera att detta värdesystem bygger på ledens grad vilket säger lika lite som en mellanstadieelevs betyg säger något om dennes framtid.

Om man nu bestämmer sig för att värdera den ena stilen högre än en annan så är det rimligt att man presenterar sina bevekelsegrunder och visar hur man resonerar. Problemet är inte att ta ställning, utan hur man motiverar det.

Hur som helst.

När det kommer till jämförelser...

Det totala redpointorgie som sker i Granitgrottan just nu, signerad Strömberg är fantastisk att se. Över hundra försök. Fan, vilken hängivenhet. Vilken insats! Att prata om mental styrka när man klättrar traditionellt är helt i sin ordning men det vi ser prov på nu i GG är inget annat än ett psyke av stål. Jag är inte säker på att han blir en bättre klättrare av att försöka göra leden (men visst blir han bättre på att göra Den leden), men han måste bli härdad mentalt. Att gå på en hård onsight är på sätt och vis en lägre insats för vad gör det om det skiter sig? Ja, vafan. Det är bara att testa nästa.

Men efter hundra+ försök, kan man lägga leden åt sidan, ogjord?

5 försök på en led är i min värld mycket. 10 gör mig lite smått galen. Jag funderar om leden verkligen är möjlig för mig och jag blir otålig. Jag vet samtidigt att det tar tid att anpassa kroppen vid ledernas sekvenser och att det blir lättare och lättare för varje gång, men likförbannat bär det mig emot. Men om man inte är en fantastisk onsightare eller tålmodig redpointare på sin yttersta gräns, vad är man då? Just nu är jag jävligt nöjd.

Shit, jag är en söndagsklättrare.

Onsightens etiska gränsland

I Dave McLeod's e-bok How to climb hard trad, står följande:

"Although there is not a great deal of information that is not allowed within the onsight rules, general confidence boosters are extremely useful and often used among top end trad onsighters. If a friend who has done or been on the route can tell you:

'It's really obvious what to do at the crux'

'It's short lived and the gear is fine'

'You don't need any big gear, but take plenty of small cams'

...these things will significantly affect your strategy on the onsight attempt. Often your climbing partners can estimate your ability quite well and a recommendation by a trusted friend can afford you a much more determined approach on a bold route than you could otherwise have justified."

Med andra ord...

-Den här leden är kort och har bra säkringar. Det är uppenbart vad du ska göra på kruxet och du behöver inga stora säkringar, men ta med gott om små friends. Jag gjorde den igår så den är krita på alla grepp. Testa att onsighta den! Jag vet att du kan göra den, du har gjort mycket hårdare leder förr.

Kan en bestigning som föregås av denna kunskap kvala in som en onsight? Det tål fan att diskuteras.