Häng med i en snurrig tankegång om kebab och varför boulderingen borde återfå kronan av alla bestigningar - nämligen onsighten.
När jag gick i grundskolan och skulle lära mig matematik så var det till en början rena grekiskan. Visst, addition och subtraktionen var väl ganska enkelt men multiplikation och division bjöd på lite mer mentalt motstånd. När jag gick i skolan fanns facit. Det var den mest åtråvärda artefakten innanför Mariaskolans ståtliga tegelfasad. Facit bjöd, som facit gör, på alla de rätta svaren och det var således lätt att skriva rätt svar i matteboken med dess hjälp. Det fanns dock ett problem. Jag lärde mig mer om sofistikerade smuggel- och smygtaktiker än om matte.
Klättringens flash är inget annat än att titta i facit. Flashen är klättringens snabbmat. Det går snabbt, är serverat, är en genväg, presenterar lösningarna och handlar inte om problemlösning. Men vänta nu! Vad var det vi kallade det nu igen? Boulderproblem?
Jag måste erkänna. Jag älskar snabbmat och mången klätterdag har avslutats med svettig kebab eller rykande mos och två grillade med boston. Men jag vet också att den svettiga kebaben inte går att leva på och även om kebaben stillar hungern så går det inte att jämföra med Boeuf Bourguignon. Ett långkok som får utvecklas över tid. Lite salt här, lite vin där, smaka av, längta lite, tänka lite, känna efter, puttra lite osv. Något för magen och något för själen.
Nåväl. Hur fan ska han knyta ihop en trovärdig story om kebab och onsight, tänker ni säkert. Jo. Ta’t lugnt. Ty även resonemanget är ett långkok.
Skillnad mellan att veta och att inte veta
Av någon anledning så används inte begreppet onsight vid bouldering idag. Men låt mig ställa en fråga. Vad är lättast mellan att försöka ett problem med sekvenserna serverade och att inte veta något alls, mer än vad du ser med dina egna ögon? Om du, som jag tror att du gör, tycker att det förstnämnda är lättare, ge mig då ett väl underbyggt resonemang till varför onsighten (den senare) inte längre bör tillämpas. Du kanske tänker spontant: ”Men du kan ju se och känna på alla grepp på ett problem”, men så enkelt kan vi inte göra det. För det första vet vi båda att det inte är sant. Du når inte allt på alla problem. För det andra så kan du se alla grepp på vissa leder och det finns problem som du inte ser allting på. Det är ett mischmasch av olika förutsättningar och även om du generellt kan känna på fler grepp på en boulder jämfört med på en led så är det ett svagt argument för tesen att onsighten i bouldering bör försvinna.
Att lösa problem är att lära sig
Så, tillbaka till matematikboken. De gånger jag inte lyckades smuggla till mig facit och faktiskt var tvungen att räkna själv så satt jag där. I min ensamhet. Likt en förlägen liten hund och tänkte: Rackarns. Jag måste lära mig.
Jag satt i skolbänken, tittade på klockan över dörren. Tick, tick, tick, tick. Alla andra skrev så att blyertspennorna glödde. Ingemar, i bänken intill, vässade pennan och doften av cederträ spreds i klassrummet liksom paniken spreds i mitt sinne. Det fanns ingen väg ut. Jag var tvungen att lära mig. Jag öppnade matteboken och började. Känslan, när jag senare slog igen boken och insåg att jag faktiskt kunde, var oslagbar. Läraren gav mig aldrig facit. Inte heller hade jag lyckats smyga till mig det. Jag klarade talen. Jag hade löst problemen. Jag förstod. För ett ögonblick kände jag mig som en världsmästare. Magister Janne Magnusson ledde mig hemligt pedagogiskt fram och framförallt gav han mig tid att tänka själv. Janne är också den enda läraren jag minns väl. Janne lärde mig att lösa problemen. Janne banade väg för onsighten, eller åtminstone, att se utmaningen i att lära sig själv.
Skillnaden mellan att lösa och att klara ett problem
För mig handlar bouldering främst om dechiffrering. Det är inte bara grepp på en vägg. Det är ett problem. En klättringens rubiks kub och ibland känns det som om det är en nästintill intellektuell kamp mellan klippan, eller kanske ännu hellre, ledbyggaren och mig själv: Vem är smartast? Kanske tillskriver jag ett simpelt boulderproblem lite för mycket. Kanske inte. Mig skänker det i alla fall ytterligare en dimension.
Jag kan klara ett problem utan att det ger mig något. Jag kan också lösa ett problem utan att jag klarar det och bara att hitta lösningen kan ge mig något. Den ultimata utmaningen blir därför att lösa och att klara problemet. Att lyckas med den bedriften på första försöket, att onsighta, är att bemästra sitt intellekt och sin kropp. Att ”bara” klara det kan vara härligt nog, men det ger mig inte den där känslan som jag hade i Mariaskolan, på den där mattelektionen i slutet av 80- eller om det var i början av 90-talet. Därför kan det ibland kännas lite synd när jag inte ens hinner landa på crashpaden innan betakommentarerna kommer flygande som projektiler, oftast i all välmening, mot mina trumhinnor. Håll igen! Håll mun! Jag vill inte klara problemet! Jag vill lösa det!
Härligt och heligt
För mig är det härligare att få lösa problemet med hjälp av 40 försök, än att få lösningen serverad och klara det på första. Onsighten är för mig helig. Lösningen kommer näst. Flashen är nästintill ointressant i min värld.
Vid bouldering kan ibland de minsta detaljerna vara avgörande. Det kan röra sig om millimeter hit eller dit. Sällan upplever jag samma krav på precision på leder. Förmodligen för att svårigheter oftast är utspritt på en längre sträcka. Boulderingens sekvenser känns mer binära. Noll eller ett. Av eller på. Allt eller inget. Att hitta rätt bland alla detaljer onsight, känns, när man har arbetat på ett problem ett tag, som om det nästan är omöjligt. Men det borde ju vara ytterligare ett skäl till onsightens existens inom bouldering, inte tvärtom. Utmaningen är ju enorm! Och vad händer egentligen när ängslan slår till med sina lamslående symtom och bouldrare står och fullkomligt slukar i sig offrets sekvenser för att sedan kunna gå in med nådastöten och flasha problemet. Är det ärofullt? Är det häftigt? Visar det på kompetens?
I beg to differ.
Vem som helst kan skriva av facit.
Inlägg
