fredag 25 januari 2008

Forearm power



Efter en halv minut i den här maskinen smög sig surpumpen fram och byggde bosättningar à la västbanken i mina underarmar. Huruvida detta är bra eller ej tvistar de lärda.

onsdag 23 januari 2008

Onsightens etiska gränsland

I Dave McLeod's e-bok How to climb hard trad, står följande:

"Although there is not a great deal of information that is not allowed within the onsight rules, general confidence boosters are extremely useful and often used among top end trad onsighters. If a friend who has done or been on the route can tell you:

'It's really obvious what to do at the crux'

'It's short lived and the gear is fine'

'You don't need any big gear, but take plenty of small cams'

...these things will significantly affect your strategy on the onsight attempt. Often your climbing partners can estimate your ability quite well and a recommendation by a trusted friend can afford you a much more determined approach on a bold route than you could otherwise have justified."

Med andra ord...

-Den här leden är kort och har bra säkringar. Det är uppenbart vad du ska göra på kruxet och du behöver inga stora säkringar, men ta med gott om små friends. Jag gjorde den igår så den är krita på alla grepp. Testa att onsighta den! Jag vet att du kan göra den, du har gjort mycket hårdare leder förr.

Kan en bestigning som föregås av denna kunskap kvala in som en onsight? Det tål fan att diskuteras.

torsdag 17 januari 2008

Till inomhusklättrarens försvar

Dagens unga talangfulla klättrare är renodlade inomhusprodukter. Detta är i mångas öron något negativt och man får titt som tätt höra "visst e hon/han bra, men hur bra är hon/han ute?" eller "de måste ju komma ut å klättra, det är ju det som är grejen..." osv.
Kvädena kommer inte sällan från den något äldre generationen och ger sannerligen uttryck för att de känner sig hotade. Är man inte längre bäst måste man ju hitta något annat värde som man kan hävda mot nykomlingarna.
Fenomenet är på intet sätt nytt, men inte mindre patetiskt för det.

Den traditionella klättringens renässans

Alltsedan Richard Ekehed öppnade upp den fantastiska leden Minaret i Bohuslän har "seriös" tradklättring och headpointing blivit ett vedertaget begrepp inom den svenska klättringen och faktum är att de senaste 3 årens prestationer signerat Wulf håller mycket hög internationell standard. Den traditionella klättringen har tagits till nya nivåer - nivåer som kommer att stå sig en bra bit in de kommande decennierna.

Med denna utveckling föds kritik.

Kritiken heter "risk" och access, varav det senare är det enda som är relevant att diskutera. Riskdiskussionen som äger rum runtom på diverse forum är löjligt pinsamma och saknar stringens och relevans. Citatet nedan är hämtat från en go gubbe:

”Ang hur farligt klättring är. Jag vet mycket väl att olyckor sker men i regel sker dessa på grund av den mänskliga faktorn. Inte för att utrustningen falerar. Sportklättring i sig är därmed tämligen ofarlig att vi sen gör personliga misstag är en helt annan sak.”

När man pratar om risk i sammanhanget sport contra trad så måste ju den mänskliga faktorn räknas med. Vi kan ju inte gå runt och hävda att sportklättringens utrustning är säkrast och därför är sportklättring säkrast. Om ”sportklättring i sig” betyder sportklättring minus människa så ger du dig ut på djupa semantiska vatten. Ett sådant resonemang vore befängt och påminner om 8a.nu’s Grigri lobbyism.

Det här med fara och risk i klättersammanhang är en intressant fråga. Med risk för att uppfattas provokativ så tror jag att de som sysslar med seriösa leder generellt har ett betydligt mer genomtänkt riskbegrepp än allmänheten. Å vad menar jag med det? Jo, att man har funderat mycket på sin klättring i form av vad det kan få för konsekvenser för sig själv och anhöriga och i form av vad man VET att man klarar av, alltså en självkännedom som är nyttig.

Visst är det så att leder som t.ex. Minaret, taget ur sammanhang, är en potentiellt livsfarlig led. Men taget ur ett sammanhang så betyder detta påstående inte någonting. Mallorol (som är en välsäkrad 6:a) är också potentiellt livsfarlig. Då kanske ni tänker ”men Minaret är ju betydligt farligare”. Där håller jag inte med. En led måste sättas i ett sammanhang tillsammans med en klättrare. Först då kan vi avgöra ledens farlighetsgrad – alltså RISKEN.
Sätter vi en nybörjare på att leda Minaret så kommer det troligtvis gå väldigt illa. Risken att personen faller och slår sig är mycket stor, medan risken för t.ex. Neil Gresham är mycket liten. Han föll visserligen på sitt första ledförsök, men just på det ställe där fallet inte innebör döden. Var detta en slump eller in i minsta detalj planerat? I detta exempel är jag övertygad om att han hade goda marginaler och var fullt medveten om konsekvenserna. Risken för Neil är mindre än för
Risken är alltså en funktion av Sannolikheten gånger Konsekvensen.

Samma goa gubbe fortsätter:

”Därför förespråkar jag bultklättring som direkt minskar skaderisken avsevärt.”

Jag är faktiskt inte helt säker på att detta påstående är korrekt. Först måste vi definiera vilka risker som är acceptabla, sedan kan vi se vilken typ av klättring som oftast hamnar utanför denna zon av acceptabla risker.
Dessutom har det visat sig att de situationer som människan känner sig säkra i ofta är farligare än de situationer där tryggheten inte infinner sig. T.ex. har det visat sig att bilförare med försäkring oftare hamnar i olyckor än de som är oförsäkrade. Detta menar då forskare beror på att de försäkrade bilförarna är mer vårdslösa eftersom de känner sig tryggare i situationen och tillåter sig själva att slarva i högre utsträckning. Denna situation tror jag går att överföra till t.ex. sport- och inomhusklättring. ”Åh, ett topprep nu känns det tryggt… Åh en bult, nu känns det tryggt… Min säkringsman har grigri, nu känns det tryggt”.

måndag 7 januari 2008

Då drar vi igång...

Startskottet har briserat. Härmed förklaras krig mot allt jag ogillar eller bara är allmänt skeptisk till.