Att klättring är en potentiellt riskabel sport känner nog alla till, både klättrare som icke klättrande allmänhet. Men vad betyder det att någonting är riskabelt och vad menar vi när vi säger att den ena leden är riskablare/farligare än en annan?
Här följer mina tankar om begreppet risk.
Ofta får man höra att någonting är riskabelt/farligt och att den som utsätter sig för något farligt är galen och/eller omdömeslös. Ni har säkert hört talas om ”spindelmannen”, Alain Robert, som är en fransk klättrare som klättrar på byggnader men även är en mycket duktig klippklättrare. Allmänheten uppfattning om honom är att han är galen och att det han gör är farligt. Men är det han gör verkligen farligt? Och om vi svarar ja på denna fråga, har vi kommit någon vart då? Vad har vi svarat på? Frågan bör istället vara, är situationen farlig för HONOM? Utsätts han för hög risk, en ännu bättre fråga.
För att reda ut hur stor risken (farlighetsgraden) är måste vi sätta saker och ting i ett relevant sammanhang. Risk är en funktion av Sannolikheten att något inträffar och dess Konsekvens. För att exemplifiera: Om jag går över en gata med mycket lite trafik så är sannolikheten att jag blir påkörd mycket liten. Ju mer trafik det är, desto större sannolikhet att jag blir påkörd. Oavsett trafiken så är konsekvensen detsamma - jag slår ihjäl mig. Risken är alltså betydligt större om jag går över gatan när det är mycket trafik. Ganska logiskt, eller hur?Men förutom denna teoretiska förenkling av en situation så måste vi sätta situationen i ett sammanhang med en utövare, en gångtrafikant i det här exemplet. Gångtrafikantens förmåga (omdöme, snabbhet, reaktionsförmåga m.m) påverkar situationen avsevärt. Inte främst sett till konsekvenserna utan till sannolikheten. Det betyder alltså att två identiska situationer, må det vara trafikerade gator, eller i våra fall klätterleder kan vara olika farliga/riskabla beroende på vem som befinner sig på dem. Utövaren är avgörande för sannolikheten. Därför är det hög risk om person A som precis har gått grundkurs i inomhusklättring ska försöka klättra uppför en hög byggnad, medan det är låg risk när Alain Robert gör det. Det vi sällan ser utifrån är huruvida personen är kompetent eller inte, och därför ser det vansinnigt ut, men ofta drar vi felaktiga slutsatser. Likaså är det svårt att se det omvända. Ser vi en klättrare på en borrbultad lätt och flack led med hyllor tänker vi spontant kanske att risken är låg men vad vet vi om det?
Inte förrän vi känner till klättrarens kapacitet kan vi yttra oss om risken. Följden av mitt resonemang och min filosofiska ansats är:
Det finns inga farliga leder, bara klättrare med bristande omdöme och kompetens.
Inlägg
8 kommentarer:
How about the risk that a foot hold breaks up when you are free- soloing on a real rock? No matter how strong and competent you are, you cannot see all hidden weaknesses within the rock. From this point of view, Alain Robert is probably quite safe when he is free-soloing high buildings. Parts of such constructions are usually engineered to withstand rather high loads, and the chance of a break-up is no more than that one of your car wheels will drop off on a motorway. /P
A big part of a climbers experience is about making the right decision based upon the rock quality, physical status of yourself and so on. To climb routes on doobious rock is bold and potentially lethal, but howcome some climbers do have control in such a exposed environment? If I do a route in an exposed environment I do count on things going wrong, Thinking a couple of steps ahead and foreseeing danger can be hard and is perhaps a never ending learning experience.
Skönt att man inte är ensam i världen om att tycka att varje människa själv måste ta ansvar för sina konsekvenser...
Viktigt att komma ihåg i diagrammet (som i alla diagram) är ju vad axlarna representerar. Inte bara kvalitativt (vilket vore enkelt) utan även kvantitativt.
Det är ju svårt att sätta siffror och enheter på axlarna i det här fallet, men det intressanta är väl den gula linjens tjocklek, och var den skär axlarna. När man sen "kollar hur farligt nånting är i det färdiga diagrammet" så vill man rimligen veta på vilken sida om det gula man befinner sig, samt om man är i kanten av nåt område, typ.
En enkel grej är väl att fatala konsekvenser är lika med maxkonsekvens. Troligen betraktar de flesta invaliditet som "för stor" konsekvens också. Dvs rött område. Då betyder det att allt som har fatal utgång som primär konsekvens är att betrakta som hög risk. Detta oberoende av sannoliktheten förstås!! M a o, om man är mycket duktig, och klättrar långt under sin förmåga (dvs en 8-klättrare klättrar grad 3) så är sannolikheten låg (hur låg???). MEN eftersom konsekvensen vid soloklättring är att betrakta som fatal vid höjder över sju meter (???) så är ändå risken totalt sett hög.
Sen kan man ju tycka att det gröna området ska vara asymptotiskt "längs" axlarna, men det tror jag passar bäst på andra kanten, alltså låg risk och hög sannolikhet (t ex att klättra på extremt tunna grepp omedelbart över en mjuk matta).
Mz
Intressanta synpunkter som vanligt Mz. Givetvis är det avgörande att definiera vad axlarna har för värden (vilka värdena är) och jag tror att alla klättrare har sin egna riskmatris, beroende på hur man värdesätter sin klättring. Några tycker det är värt att riskera ett brutet ben medan andra inte ens vill riskera svett på träningskläderna.
DaveMacLeod säger i sin blog efter förstabestigningen av Echo Wall: " I felt that the biggest risk of all would be to stand at the foot of such a great and memorable route (experience) and back out due to fear of injury. My fear of lost opportunity is greater, attraction to the positive experience on offer greater still."
Haha, jo vad som är farligt är kanske väldigt subjektivt.
Fast rätt många tycker nog att det är farligt att slå ihjäl sig.
Sen kan jag väl i gengäld tycka att det är OK att den som vill tar en hur hög risk som helst.
Med risk för att låta som Bror Duktig (eller Siewert Öholm...) så är det relativt vanligt att de som "medvetet" tar höga risker, ändrar sig om de överlever en allvarlig olycka där upplever att det är en tillfällighet som räddat dem.
Om du solar en lång och lätt led är det möjligen också lägre risk än om jag klättrar samma repa med bristfälliga säkringar. Har en sportklättrarkompis som ibland betraktar mig som riskbenägen, men han och jag gör troligen olika värderingar av placeringarna. Så visst är det både subjektivt, och mycket beroende på individuell förmåga.
Personligen tycker jag dock att man måste säga att soloklättring oavsett kompetens måste anses ha fatal utgång som konsekvens om man gör nåt så (eventuellt) osannolikt som att falla av. Å andra sidan är det ju också fatalt att få en meteorit i huvet. Och osannolikt.
/Mz
Det är bland annat jämförelsen mellan den ena, solobestigningen, och den andra, repbestigningen, som är det jag är ute efter att belysa. Den första anses av många (de flesta) som galet, medan den andra, utan närmare eftertanke anses ok. Bara för att den yttersta konsekvensen är fatal betyder det ju faktiskt inte att solobestigningen totalt sett är mer riskabel. Jag tror att de flesta som soloklättrar har en långt mycket större marginal (och är utsatta för en mindre risk) än söndagsklättrarna som går Uffes under på Grönbrink. Likförbannat är det soloklättraren som anses galen. Men men.. Nu kommer vi alltför mycket in på soloklättrardiskussionen.
Skicka en kommentar