Bachar Yerian - one step forward and two steps back

Dave Schultz runout on Bachar Yerian, photo Greg Epperson

The notorious mental testpiece route Bachar Yerian (BY) was really pushing the envelope at its time of birth. Doing a route of that difficulty, ground up, placing the bolts on lead by hanging on skyhooks and tied off knobs was way ahead and beyond the standard of early eighties. It was a testpiece then and even today it stands tall, keeping most people off to be let alone even though it gets repeated a couple of times every year and probably still delivering a full on experience for a bold few.

BY is known for its super exposed fingery knob climbing high above gear and even Wolfgang Güllich failed on his try, ending up with a 20 meter whipper onto the belayer. In an attempt to make the style of climbing the BY even a notch better british young gun George Ullrich tries a clean ascent, skipping the lonesome 9 bolts on the total of 150 meters of climbing and four pitches.

Watch a segment here

But on second thought, is the attempt really as clean as it appears?

If George falls on the tied off knobs my guess is that he would possibly break the knobs off, as same with falling onto skyhooks. Either the rock breaks or the skyhook. I feel the later is accepted, the first is not. So what could be a better style would only be so if he succeeds with the attempt. Isn't that really a kind of inconsistent and/or utterly odd ethical approach?

Just because the gear is marginal and the attempt is serious doesn't make it right to possibly destroy the route's delicate sea of knobs. Climbing is like all sports inherently egoistic in the non philosophical sense; we do it because we just feel good, but that usually doesn't come with potential complications for other climbers. Should we accept that other peoples failure affect the very rock we all climb on and rather keep intact for others to climb? I don't think we should.

A style of climb is not better than the impact on the rock an eventual failure makes.

In this case a fall would probably lead to broken off pieces of rock due to skyhooks and tie offs. Seriousness doesn't imply a moral free-to-do-whatever card. So instead of praise we should consider an other approach where clean means Clean, in the sense that impact on the rock in a fall is taken in consideration. This makes a clean ascent even stricter, and more accurate in an environmental point of view.

This position on clean ascents means that there might be situations where bolts are the cleanest solution possible, except solo climbing. The mega classic Wheat Thin is Yosemite Valley didn't raise as much controversy when it was rap bolted. The reason was the bolts saved the thin layback flake from cams breaking it, protecting the climb for future ascents - a perfectly pragmatic and legit reason in my ears. In contrast the route could have been done "clean" with cams, but a fall would destroy the route.

This all adds up to the following conclusion: There are only two ways of doing BY in a clean style. Either use the bolts as protection or solo the route, or to be more exact don't use skyhooks and tie offs. Both these styles make little impact on the route, that hasn't been done yet (i.e. the bolts). The few originally placed bolts doesn't affect the rock when you get airborne on a massive 20+ meter screamer.

The whole bolt skipping headpointing idea gets even more arbitrary when Ullrich used the bolted belay anchors. What is his statement really when skipping most but not all bolts? George Ullrich should do Bachar Yerian either on the existing bolts or without hooks and slings, and instead of taking two steps back he could take one step forward, creating a dream for a future generation - an onsight in the cleanest of all styles.

Ullrich's attempt on BY can be seen in the movie "Call It What You Want", indeed a suitable name, however of other reasons than its ambition.

Altruismens baksida

När jag pluggade ämnet djuretik på Stockholms Universitet så var det många av mina vänner som trodde jag pluggade juridik, inte djuretik. Skillnaden måste ju påstås vara enorm och djuretik är mycket intressantare på alla sätt eftersom juridiken måste vara mest komplicerade sätt att leta i facit (ingen värdering i detta alls...). Här i detta nu lanserar jag det tredje ämnet: juletik. Den har ingenting med julen att göra alls mer än att det är jul nu. Varsågoda!

Det finns en uppsjö av handlingar vi som klättrare och medmänniskor kan utföra för att bidra till en bättre klättervärld. Vilka handlingar som faktiskt är positivt bidragande är dock något som tål att diskuteras. Den senaste policydokumentet över bultning i Bohuslän väcker frågor som är långt mycket större och intressantare än sakfrågan som gäller hur bultning ska ske i Bohuslän.

Policyn deklarerar tydligt följande:
"Om klättrare idag inte har den kompetens som krävs för att säkra en linje, eller inte vill ta den risk friklättring av en naturligt säkrad linje medför, kan det komma klättrare som söker den utmaningen i morgon. Lämna hellre en linje ren för dem, än att placera bultar idag."

Resonemanget är intressant oavsett om det gäller accesskänsliga områden, sport- eller tradklättring. Frågan jag ställer mig är: Hur mycket och vad kan jag göra för andra, utan att jag stjäl från andra? Vart går egentligen altruismens gräns? När blir den kortsiktiga godheten långsiktigt skadlig för nästa generation?

Låt mig presentera följande tankeexperiment:
X har klättrat i många år och är erfaren och har mycket kompetens. X vet hur man bultar, har tillgång till verktygen som krävs och tar sig tid att iordningställa klippor med ankare och bultar. X bultar potentiella nyturer som hon medvetet inte kommer att klara av att klättra och bultar dessutom turer som är så lätta att hon egentligen inte har något intresse av klättra lederna, men hon antar att de kommer att bli populära för andra klättrare. Samtliga leder är öppna för alla att göra förstabestigningar.

Jag tror att de flesta skulle se denna handling som nobel, eftersom X inte agerar egoistisk, (vi lämnar frågan om psykologisk egoism till en annan diskussion). X agerar för andras skull, för andras bästa. Men vilka är dessa andra och vilket tidsperspektiv ska vi ha när vi gör saker för "andra"? Är de "andra" Xs närmaste vänner, eller vännernas vänner eller antar X att han gör en god gärning för alla klättrare, nu och för all framtid? Samma upptäckar- och nytursglädje som X har är det också rimligt att framtida klättrare kommer att ha och det vore kanske önskvärt att lämna något åt dem, eller ska vi inte bry oss om det? Är det ett rimligt förhållningssätt att inte bry sig?

Vad tycker du?

Hagbergs höga hästar

Följande inlägg är ett svar till diskussionen på Bultkommitténs blogg. Anledningen att jag inte svarar på Ludde Hagbergs inlägg som medlem i Bultkommittén utan som klättrare medelst blogg kommer ni förstå här nedan.

Jag blir glad av engagemang. Det är otroligt kul att läsa gamla Bergsport från tiden med Leje som redaktör där åsikter dryftas och meningsskiljaktigheter belyses och där en redaktör tar ställning. Det skulle Bergsport må bra av idag. Men engagemang verkar oundvikligt provocera. Först provocerar det Hagberg och nu provocerar Hagberg i sin tur Robowar.

Hagberg hetsar upp sig över att leden Snoopys Crack i Häggsta har blivit bultad. Eller rättare sagt att de rostiga pitongerna bytts ut mot borrbultar.

"det (är) enligt mig fullständigt vansinnigt. Att förse Snoopys med borrbult. Tydligen har toppankarna nyligen fräschats upp vilket skulle göra att det var fullt möjligt att avnjuta detta stycke klippa utan den mentala utmaningen det innebär att leda. Nu fråntas dock denna möjlighet från dom som önskar sig den typen av utmaning. Och ja, jag tycker att modern säkringsteknologi som tex små kamkilar är alternativet när pitongerna har ruttnat. Alternativt att man får soloklättra leden om den är svårsäkrad och egot absolut inte klara att man gör den på topprep"

Det är ingen skillnad på hur Snoopys crack har letts tidigare mot hur den kommer att ledas idag. Fast punkt som fast punkt. Vad är alternativet? Att ta bort pitongerna och strunta i att ersätta dessa? Visst, om möjligheten att lägga eget finns. Frågan är dock om den som bekänner denna ståndpunkt är beredd att stå fast när det blåser hårt eller när den etiska orimligheten i resonemanget biter en i röven.

Att det ska vara eller har varit en mental utmaning att leda Snoopys crack håller jag inte med om. Med eller utan pitonger. Att det skulle vara en mental utmaning att klättra med dålig utrustning måste ses som ett skämt. Att lägga en säkring vars hållfasthet är marginell eller rentav usel kan jag tycka är helt ok, det är en kalkylerad risktagning, men att klippa fasta säkringar som är dåliga är bara idioti.

"Som en utav dom få bultmotståndarna så är jag lite engagerad kan man säga."

Vad vill Hagberg egentligen? Tycker han att samtliga borrbultsplaceringar är förskräckliga ingrepp i naturen eller är det just i pitongfrågan han tycker som han tycker?

Som bultmotståndare kanske Hagberg ska bekänna färg och erkänna sina "misstag" på nyturerna i Ekholmsnäs. Och hur gick det till på the Prow, Iron hawk, Triple direct och The shield? Att göra The Zodiac utan att använda hammare är som att ge cred till cyklisten som legat i förstacyklistens vinddrag hela loppet för att sedan rycka ifrån den trötta cyklisten som gjort förarbetet. "Vinnaren" var helt beroende av den som gick före. Hur många fasta säkringar klippte ni på vägen? Om Zodiac gjordes helt på egna punkter är det en annan sak. Jag tror inte att det var så det gick till dock.

Övriga synpunkter:

Det finns så vitt jag vet inget nytt ankare på Snoopys crack. Däremot är andra leder på rampväggen försedda med bultankare.

Har du klättrat Snoopys? Har du provat att någon form av "ny teknologisk säkring" på leden? Vet du vad du pratar om?

Bultkommittén kallas nog Bultkommittén för att de byter ut gamla bultar. Voìla! Hur du värderar detta faktum är upp till dig.

Det är dessutom alltid lätt att ha åsikter om bultning om man inte är aktiv repklättrare. Bouldering måste ju givetvis vara naturetikens högborg eftersom man inte gör åverkan på naturen... eller?

Kliv ner från din höga häst, erkänn klättringens mångfald och var god bidra till Svensk klättring i form av bromskloss, det är verkligen det som behövs...

ReBurn 7c+

Bultarna på en led kan liksom Bibeln vara vägledande i stunder av tvekan och oklarhet. Men ibland kan bultarna på en led vara vilseledande och lura dig in på fel spår.

I veckan bytte vi kruxbulten på Frisco Kid som får utstå ofantliga mängder stryk. I brist av tid var detta den enda bulten vi bytte och tur var väl det. Två dagar senare får jag ett samtal från en kompis som säger att Burn och Frisco Kid är ombultade. Jag blir förvånad när jag får höra att bultarna inte är placerade där de gamla satt utan på helt andra ställen. Strax efteråt får jag av samma person höra att det är Johan Luhr som har bultat om leden. Det är Johan Luhr som är förstabestigare på leden och borde ha koll så vad är det som har gått snett?

Jo, de gamla bultarna gjorde att man kunde klättra lite till höger och lite till vänster vilket också har skett. Det är ingenting fel i att varje klättrare hittar sina egna sekvenser men det är inte säkert att dessa sekvenser ligger i linje med vad förstabestigaren hade tänkt sig från början. Ett sätt att "styra" klättrare in i vissa linjer/sekvenser är att placera bultarna så att dessa sekvenser blir de mest naturliga. Frisco Kid och Burn har inte varit bultade särskilt vägledande, inte om man ska göra leden som de en gång gjordes.

Nu däremot, är det annat ljud i skällan. Från och med i lördags sitter bultarna såhär:

När det kommer till graden får vi se om historien kan ge oss lite vägledning:

I Stockholmsföraren från 1989 är Burn graderad 9- (motsv 8a idag).

I Stockholmsföraren från 1992 är beskrivningen på Burn "Mycket pumpande klättring som följer den starkt överhängande arêten...". Leden är graderad 8+ (motsv 7c+ idag).

I Stockholmsföraren från 1996 är Burn graderad 8+.

I Stockholmsföraren från 2008 är Burn graderad 7c (motsv 8/8+).

Troligtvis är graden i den senaste föraren baserad på hur leden vanligtvis klättras och graden stämmer i och för sig ganska väl men det som har skett är att en leden har nedgraderats successivt samtidigt som leden har klättrats mer och mer avvikande från hur förstabestigningen gjordes.

Så hur hård är nu Burn, såsom den en gång var. Ryktet säger 7c+ och att startrörelserna är riktigt hårda. Det vi har nu är ReBurn som är en re-born av sekvenser från en svunnen tid (läses 1989).

Konsekvenserna av detta betyder att berörda 8a.nu scorecard eventuellt måste revideras eller ogiltigförklaras ( om du fortfarande använder ett förstås).

Intressant är att detta kommer att kasta ljus på vilka som gillar att klättra och vilka som gillar att ha klättrat en grad. De som gillar att klättra kommer att se detta som en fantastisk möjlighet att klättra en led de aldrig klättrat. De andra kommer att hålla fast vid att de har klättrat leden Burn och att den faktiskt var 7c (för poäng är synnerligen viktigt).

Nu ska vi avslutningsvis titta på en totalt felaktig bestigning av Frisco Kid ;)

Fega klättrare firar från dåliga ankare!

Du klättrar en led, bult eller kil, skitsamma. Kommer till toppen av leden och ställs där inför ett val.

Det ena är att ta dig till toppen av leden fjällstajl för att sedan gå ner runt klippan. Det andra är att fira dig ner från toppen av leden från ett borrat ankare, newschoolstajl. Den första är en naturromantisk kvarleva från tiden då asaguden Tor var allsmäktig, än dock inte mer felaktig, sett ur ett naturetisk perspektiv, oavsett vad "puritanerna" hävdar. Det andra, borrbultat ankare, går stick i stäv med klassiska "lämna inga spår"-konventioner men är faktiskt det motsatta - det absolut bästa för naturen. Förutom detta skäl är det effektivt, bekvämt och säkert. Visserligen är begreppen effektivt, bekvämt och säkert tre ord som "puritanen" knappast vurmar om men likförbannat går de inte att bortse ifrån.

Vill jag till fjället åker jag dit. Vill jag till en mindre klippa, även om det ligger i dubbelmoralens högborg (Bohus), så bör följande regler råda:

Ett ankare som lämnas som fast installation ska vara säkert över en lång tid oavsett vad det består av. Min tes blir följande: Alla jävla fasta slingor runt träd, fasta kilar, pitonger och allt annat jävla skrot ska tas bort, eldas upp och ersättas med bultade ankare. Utan diskussion. Detta är ingen naturetisk fråga.

Den som firar ner från ett sådant provisoriskt ankare kan omöjligt invända mot ett borrbultat ankare. Och om man nu menar att man kan det så måste det bero på en totalt oigenomtänkt idé och brist på intellekt. Enbart den som konsekvent klättrat till toppen och gått ner kan invända.

För att knyta vidare till Tor.

Torline på Häller är ett lysande exempel. Fasta slingor, kilar och diverse skit har länge varit ankaret från denna led och många är väl de som undrat om och hur fan den där kilen sitter fast. Att fira av från ett sånt ankare gör dig inte djärvare. Din historia blir inte glamorösare. Du är inte en bättre människa.

Nuförtiden sitter ett borrbultat ankare precis bredvid. Ankaret är uppsatt av en av Sveriges och Bohusläns främsta klättrare, vilket i och för sig inte ger det legitimitet, men det berättar ändå något om diskrepansen mellan de som skriker högst och de som klättrar mest och det är intressant nog.

Den mest patetiska kommentaren jag hört är:

"Är du kompetent nog att ta dig dit (till standplatsen), är du också kompetent nog att ta dig därifrån (utan borrbultar)."

Kommentaren är ett retoriskt skämt och kan inte ens beaktas i ett seriöst resonemang. Därför lämnar jag det.

Glädjande nog har Svenska Klätterförbundet (i alla fall delar av det) insett vikten av att förkasta puritanernas förlegade syn på klättring. För att citera Gert Fylking: "Äntligen!"

"I ett samarbete med Länsstyrelsen pågår ett omfattande arbete inom Naturreservatet vid Simondsberget. Det omfattar bl a... iordningställande av fasta firningsankare. Flera av sakerna är redan på gång och resten sker under hösten. Det som redan gjorts är röjning av sly och firningsankare. Viktigt angående firningsankare! Eftersom flera träd skadats då rep dragits ner efter firning skall denna verksamhet upphöra snarast."

Hoppas nu att detta exempel kan bli stilbildande för hur klätterklubbar ser på populära traditionella klippor runtom i Sverige när det kommer till "spårlös färdsel" och säkerhet.

Ett exempel på absolut brist på förnuft är den underbara leden Melange i Tullboden i Bohuslän. Du toppar ut vid ett block som ligger på en hylla på toppen av leden. I ena hörnet av leden sitter ett näste av slingor trädda, menade att fira av ifrån. Det finns inga alternativ. Du kommer inte upp, du kommer inte ner utan att fira dig. Feg är den människa (förstabestigare) som inte vågat sätta en borrbult eller två som ett ankare utan istället accepterat ett ankare som ser ut som en bulgarisk halsduk trädd runt ett block. Det är inte en fråga om etik, utan snarare estetik och i detta fall vet jag inte om jag ska förakta eller förlåta och hoppas på botgöring.

Åsikternas slasktratt

Eftersom bultkommitténs hemsida, för att parafrasera Lundahl/Selin "är och ska vara" formell och korrekt så används Robowar som en åsikternas slasktratt.

Om det är detta tagteam, Lundahl/Selin, som har satt upp det livsfarliga ankaret i Gustavsberg vet jag inte. Men om det är det så, kanske vi ska dra till minnes följande kommentar från duon: "Klättring är och ska vara farligt".

Jo, vi märker det.

K-märkning, pitonger och rätt och fel...

Saxat från Bruno:

"Bultkommittén har fått nytt liv och verkar vara aktivare än någonsin. Kul! Vi överaskas dock lite av några av de nya namnen och funderar på om det inte handlar om en subversiv verksamhet som i slutändan ska leda till ett fullständigt övertagande. Bli inte förvånade om namn som Houlding, Macleod och Ekehed inom kort kommer att figurera i bultkommittén."

Fullt medveten om att det är skrivet med glimten i ögat men det berör ändå några viktiga frågor. Hur ska en sån här grupp i en förenings namn sammansättas? Kan/bör vem som helst ha tillträde?

Till skillnad från författarna till SKF's bultpolicy känns sammansättningen faktiskt nästan lite för välbalanserad, på gränsen till PK. Det enda som saknas är en principfast bultmotståndare men varför en sådan skulle göra sig besväret att vara med i BK, och överhuvudtaget klättra i Stockholm kan man fråga sig. Istället för denna bultmotståndare har dialog inletts med flera förstabestigare för att på så vis inte köra över någon. Dialogen med Lundahl/Selin är enligt Robowar är den intressantaste och håller på att gå från ytliga kommentarer till grundläggande principfrågor med ordentligt intentionsdjup. Förhoppningsvis kommer denna dialog publiceras. Det återstår att se.

Med förstabestigarnas godkännande blir BK's arbete mycket lättare. Jag är personligen dock inte övertygad om förstabestigarprincipens helighet eftersom den i princip accepterar vilken godtycklighet som helst. Rent praktiska problem har redan uppstått. Ska vi byta ut pitong mot pitong eller ska en pitong ersättas med en borrbult?

Ska vi i en sådan här fråga överhuvudtaget bry oss om vad förstabestigaren tycker om konsekvenserna blir att leden blir ett rostigt monument över en svunnen tid som dessutom kommer att glömmas bort!? Som Kjell sa... "bara för att alla hade utsvängda jeans på 70-talet måste vi ju inte spara alla jeans idag". Vi kan ju utan problem se tillbaka och konstatera att leder gjordes på ett sätt för 20 år sedan utan att vi måste göra likadant idag.

Jag har faktiskt riktigt svårt för att förstabestigare ser sina leder som konstverk. Egentligen är det ganska skruvat. Vad gör det rätt att en bit berg präglas för alltid av en förstabestigning? Bara för att man är först betyder det ju inte nödvändigtvis att man gör "rätt". Och även om "rätt och fel" inte är helt oprovocerande begrepp att använda i klättring så måste det finns något som är bättre än någon annat och eftersom detta "bättre" är ett relativt begrepp så måste det finnas ett bra/dåligt/rätt/fel att förhålla sig till.

Det finns massor av leder som jag anser är präglade av förstabestigare på ett dåligt sätt och om dessa förstabestigare inte är vid liv eller ens är aktiva i området ser jag inte det nödvändiga i att göra leden på samma sätt som de gjorde. Negerbollar av stål gjordes första gången i en stil som inte görs idag. Förstabestigaren var själv den som retrobultade turen men det verkar allmänt känt att han gjorde den första gången med bitvis usla säkringar å all heder till honom. Det måste ha varit en djärv bestigning. Jag tycker inte att han var mindre djärv för att den idag är bultad, som sig bör. Visserligen säger lednamnet kanske en del som ledens karaktär men jag ser verkligen inte poängen med en djärv tur på borrbult. Markfallspotential från fjärde bulten har ingenting med djärvhet att göra, utan ogenomtänkt dumsnålhet.

Idén om en K-märkning av leder kanske inte är dum. Att vissa leder av särskild kvalitet och karaktär är värda att bevara i ursprungsskick. Tillbaka till jeasen... vissa utsvängda kanske hör hemma på ett museum, men inte mer än så.

Majoritetens makt och förstabestigarens veto

Crackoholic tar upp en intressant frågeställning rörande bultning i allmänhet och retrobultning i synnerhet. Frågeställningen har sin grund i vem som avgör retrobultningens omfattning och på vilket sätt beslut ska tas. Frågan har aldrig känts mer aktuell än nu. Det var cirka 20 år sedan som det stora flertalet av Stockholms borrbultar sattes och många av dem är i dag i mycket dåligt skick och många är dåligt placerade. Att byta ut gamla mot nya är inga problem (förutom i de fall där accesskonflikter finns), utan frågan rör snarare om vi ska sätta fler bultar idag än det var när leden först gjordes.

För mig är denna fråga ganska enkel och jag vilar min uppfattning på följande princip. Vi måste skilja på ledernas karaktärer. Det finns sportturer som ursprungligen bultades som sportturer för att minimera risken för farliga fall samt kanske även för att minska den mentala påfrestning, genom att sätta den fysiska dito i fokus. Om en leds karaktär är "sport" så kan jag inte se några som helst problem med att vi idag, 20 år efter förstabestigningen, sätter fler bultar. En sak att reda ut blir snarare vilka är "vi" som ska bestämma ledernas karaktärer? Här kan vi ta förstabestigaren till hjälp, om denne fortfarande lever, annars får vi göra ett välgrundat antagande.

Det finns flera rimliga anledningar till att man tidigare inte satte fullt så många bultar:

Man hade inte alltid tillgång till borrmaskin (och vi som vet hur jävla jobbigt det är att handknacka förstår att man drar ner på antalet borrade hål).

Sportklättringen var inte fullt ut accepterad av klättersamfundet och att borra i klippan sågs av många som otänkbart.

Sportklättringen bar fortfarande till viss del den traditionella klättringen äventyrliga prägel.

Jag ser ingen som helst poäng med att man av princip byter ut en idiotiskt placerad borrbult mot en ny lika idiotiskt placerad, enbart för att följa förstabestigarens fotspår. Är det en sportklätterled, bulta leden som om den var en nytur efter dagens standard (vad det nu än är). Jag skulle tro att det är väldigt få förstabestigare som skulle misstycka om detta. Om de nu gör det så låt det vara deras ansvar att kontakta klubben för att uttrycka detta. Om en klubb har beslutat att man ska ha en bultkommitté som behandlar dessa frågor så bör man lita på deras omdöme, och om man inte gör det så finns det möjlighet att i sann demokratisk ordning att påverka detta inom klubben.

När det kommer till exemplet "Icones" i Skevik så ser jag inga problem med att två bultar har satts på "den lätta delen". Det som är lätt för någon är svårt för någon annan. Varför ska man soloklättra 10 meter upp till en i övrigt välbultad sportled? Bulta en led som om du gjorde det för en person som har ledens grad som sin gräns. De nästföljande två bultarnas existens tycker jag kan rättfärdigas av att ledens övergripande karaktär är sportklättring.

Det som kan diskuteras i exemplet "Icones" är varför JAG egenmäktigt har gjort denna retrobultning. Jag har kritiserats liksom applåderats för detta och jag välkomnar fortfarande diskussion.