När kritpåsen blir en säkring

Dag 1
Det är lustigt egentligen hur man fungerar. En liten dröm om en led i ett annat land, en led som jag inte vet så mycket om och det lilla jag vet är att man kan slå sig om man faller på fel ställe. Det är konstiga tankar som far genom ens huvud. Bilder från när jag såg leden på film, till bilder när jag kommer fram till leden för första gången, bilder när jag först känner på leden, andra gången jag känner på den, bilderna när jag somnar på kvällen och försöker fundera ut om det är värt ett försök eller inte. Vem är jag om jag gör leden? Vem är jag om jag inte gör leden? Minnen från min Minaret-episod gör sig påmind - kan jag lämna leden utan att försöka? Vad kan hända om jag försöker?

Första dagen på Gaia känns det hårt och ledförsöket ligger långt borta. Jag har lärt känna mig själv så pass väl att jag vet att jag inte hastar såna här saker. Jag behöver tid att bearbeta leden. Mala ner den i mitt huvud och bygga upp den som om den var min egen. Tid att fundera på varför jag vill göra den, hur jag vill göra den och om jag kan göra den. Att se mig själv lyckas fler gånger än jag misslyckas. Jag ser fallet i mitt huvud om och om igen men bilden tar alltid slut innan marken tar vid. Kanske är det ett gott tecken.

Dag 2
Det är näst sista dagen i England. Vi har haft en fantastisk vecka med väder som britterna längtat efter hela vintern och vi får ta del av det varje dag, från morgon till kväll. Vilken lyx. Känns nästan bortskämt. Som om vi klampar in på någon annans mark och stjäl sommarträdgårdens första mogna jordgubbar. Samtidigt är det dumt och ganska konstigt att ha dåligt samvete över bra väder.

Idag regnar det ordentligt i Sheffield. Vattnet rinner utmed takfönstret från det vindsutrymme jag och Jonas sover i. Jag blickar ut över ett regntungt Sheffield. Det ser ut som England gör på film. Grått. Kallt. Lite sådär ogästvänligt. Skenet bedrar. England är fantastiskt gästvänligt. Vi bor hemma hos Ben Heason gratis. Dricker av hans te, lånar hans crashpads och förare, sover i hans sovsäckar och förutom det så är vädret snällt. Regn i England behöver inte betyda ingen klättring. "Oääd semm oääännd, jo'll bi araaaat", alltså med lite vind så torkar det nog upp och blir ok.

Vi sätter oss i bilen och åker mot Black Rocks och Gaia igen. Det gnager lite i mitt huvud att leden kanske är blöt och är den det, så varför gjorde jag inte ett ledpress första dagen? Jag kanske borde ha gjort det. Jag vet att jag hade kunnat klara av det såklart men det är svårt att bli konkret och rationell med saker som känslor. Det kändes inte helt hundra. Jag avstod då. Av skäl jag inte kan förklara. Jag gjorde rätt. Tror jag.

Det regnar lätt när vi närmar oss klippan och vinden är ganska kraftig. Genom träden skymtar jag Gaia och den är snustorr. Blandade känslor minsann. Dåligt väder betyder att jag inte kan göra den. Jag kan inte ens försöka. Jag behöver inte ens ta beslutet. Bra väder å andra sidan är lika med att jag kan göra den idag men jag måste också välja. Det är jobbigt att välja.

Jag väljer hur som helst att sätta upp topprepet igen och använda min för ändamålet nyinköpta borste för att borsta lite på greppen. Känner igenom rörelserna och får till det ganska bra. Alla detaljer rätt; armbågen innanför kroppen, vrid huvudet försiktigt så att du inte knockar ut dig själv från väggen, stå exakt där osv, med andra ord sånt som hör till headpointingen och som jag sällan gör på onsighter.

Topprepet dras ner och jag bestämmer mig för att lägga upp leden i två delar. Upp och sätt säkringarna och går ner för att bli varm och känn efter om det känns rätt. Efter lite fix och trix sitter alla säkringar som de ska. Molnen sveper in och det börjar regna lite smått. Fan, jag kände att jag var på G. Fan. Nu glider chansen bort. Jag som var så nära. Det slutar regna och jag säger till Jonas "Nu kör jag". Innan Jonas hinner reagera och förbereda säkrandet så ändrar jag mig "Näe fan, det känns inge bra det här med vädret". Regnmoln kom och gick och det sista jag ville var ju att det skulle börja regna på toppsekvenserna. Det hade varit minst sagt äventyrligt.

Jag väntar lite tills tråkmolnen försvinner. "NU kör vi Jonas! Känner du dig lugn med säkrandet?", "Ja, eller, asså jag har aldrig säkrat sånt här förut och har aldrig behövt springa om nån faller…". "Ja, vi får väl försöka undvika det scenariot eller nått" klämmer jag ur mig. Jonas hörde nog att det kanske inte var den mest uppmuntrande kommentaren och säger betryggande "Du såg så stabil ut på toppen alldeles nyss så det känns lugnt". Det är exakt det man vill höra. Det där lilla som gör tröskeln till ledpresset aningen lägre.

Min kritpåse har ett sånt där klickspänne. Det har hänt att det har gått upp av när jag klättrat och jag har tappat kritpåsen. Det får ju inte hända nu. Jag gör en extra liten knut på remmen så att det omöjligt kan hända. Tanken slår mig plötsligt: På den här leden är min kritpåse en säkring. Konstig tanke.

Jag kliver upp på Gaia, gör den lätta starten och bryter mig igenom kruxet förbi säkringarna. Helvete, tänkte jag. Jag kan ju inte släppa nu. Rörelserna sker automatiskt men jag är lite kall i händerna. Har inte den där perfekta känslan i fingrarna. Försöker ta det lugnt ändå och lyckas vifta fram lite värme och känsla.

Nu står jag precis där jag stod för 5 dagar sedan på topprep och hade ont i magen. Efter första dagen sa jag till Ben att jag tycker det var lite läbbigt även på topprep och på Minaret var jag skiträdd på topprep. Helt irrationellt egentligen eftersom topprep är ofarligt, tills Ben säger: "But you ARE there for a reason, right?" Han menar att det inte är konstigt att jag var rädd på topprep. Jag toppar ju för att leda sen. Jag toppar leden med känslan av att den ska ledas och leda är ju skitläskigt på dessa leder. Det var skönt att höra.

Nu står jag där på lead och ska precis göra utsteget. Just samma utsteg som Jean Minh Trin-Thieu föll på i filmen Hard Grit. Jag säger tyst till mig själv: "Gör precis som du gjorde alldeles nyss på topprep så går allting bra". Jag gör exakt så. Allt går bra. Jag tar slutjuggen och inser att jag realiserat ytterligare en dröm. Jag kan inte göra annat än att skratta.

Här är filmen på bestigningen som Jonas Paulsson klippt ihop. Varsågoda!

Hälsningar från moder jord

Det är fem grader. Mulet. Kallt, rått men torrt. Vi hajkar upp för backen och ser den, i ensam majestät. Gaia. Leden som för många är en dröm och skulle kunna stå som en definition av en perfekt led. Den kräver styrka, teknik och framförallt ett huvud som kan hållas kallt när så krävs.



Det är jag, Jonas Paulsson och Oscar Alexandersson som tillsammans känner oss fram på de passagevis vidrigt känsliga moven och vid de första försöken var vi nog ganska överens om att njae, ledpresset står nog en bit bort, kanske till och med väldigt långt bort. Starten är hård och klurig och efter att ha fallit fem sex gånger på det absolut sista movet, på topprep, där man inte får falla på lead så nöjer jag mig med tanken att.. nån gång. Nån gång kanske.

Hur som helst vore det kul att göra leden på topprep för att påbörja den ibland jobbiga mentala process som det innebär att göra en svår led. Äh vafan, vi testar väl en gång till...

Efter varje försök kommer vi lite närmare en lösning som till en början känns nästintill omöjlig, och vips hänger jag där på slutslopern för att göra det snuskigaste moven av de alla, fotsving ut till höger runt kanten, lite sådär halvblint och som måste sitta direkt, och sedan stöten till slutgreppet som är BRA om man träffar det på rätt ställe och mer eller mindre katastrofalt dåligt om man träffar fel, som jag gjort fem sex gånger i rad. Men det går. Jag gör leden - PÅ TOPPREP. (Varför ledde jag inte)

Inspirerad kliver Oscar på och nöter. Till slut lyckas han få ihop kruxet i starten och ett par topprepsförsök görs i all hast och plötsligt så känns det där ledförsöket som till en början var lååångt borta kanske inte så långt borta. Den kanske bara ligger där under mossan och väntar på att bli hittad.

Plötsligt bryter solen bryter fram genom den dimmtyngda grå himlen och förhållandena blir än mer perfekta, som om jordens Gud Gaia talar till oss - du är välkommen, allt kommer att gå bra.

Oscar säger nåt i stil med "Äh vafan, jag testar iaf kruxet i starten på lead." Jag tittar på Jonas och säger utan att han hör det "Sätter han kruxet så kommer han att gå mot toppen." Jonas nickar instämmande och kameror tas fram men stämningen försöker vi ändå hålla lite sådär lagom lättsam. Inombords kände jag - jag ska precis säkra på en led som jag sett läbbiga fall på. Bottenankare riggas och jag rensar lite stenar på marken för att underlätta en sprint bakåt för att kunna ta hem i ett eventuellt fall. Något som bör göras för att undvika busksnudden (eller markfallet som det är tal om här).

Oscar såg så stabil ut på toppen på topprep att jag kände mig ganska lugn. Faller han så är det nog på kruxet och det är ju helt ok. Upp och sätt första säkringarna och sedan ner och ladda mentalt.



Väl nere på marken så råder lite lätt spänd stämning men eftersom Oscar "bara ska känna på leden" så infinner sig kanske inte den där ödesmättade stämningen som så lätt uppstår när det gäller.



Kruxet glider han igenom galant och som jag och Jonas och givetvis Oscar visste så påbörjas nu den nerviga vägen till toppen. Jag står beredd att springa bakåt genom alla moves och på movet ut till slutslopern och så är min puls HÖG. Fan, jag har aldrig gjort det här förut! Fan... Oscar gör inte som han gjorde på topprep, han sträcker sig till slopern och får hålla en liten pendel med kroppen. Jag tror för ett ögonblick att han är av, men han hänger kvar. Ut med foten runt kanten och SMACK! Slutjuggen tas perfekt och efter den sista mantlingen sitter han där. Grensle över blocken med ett leende som ser helt galet ut. Fantastiskt!



Grattis Oscar! Otroligt kul! Som tur är finns allting dokumenterat med grymma bilder av hovfotografen JP och dessutom filmat med flera kameror så snart kommer hela bestigningen på film.

Nu ska vi kolla på Crackoholic på filmfestivalen ShAFF och dricka några pints.

Schizade klipp från Bohuslän

"2 is a team, 3 is a crowd" fick jag höra när jag var i Yosemite -99 och klättrade i ett replag om tre personer. Vi var långsammare än internet i Klubbstugan i Bohuslän och blev givetvis omklättrade till sura miner. Men talet 3 medför vissa fördelar. Man kan nämligen göra helt värdelösa filmer. Här kommer en sådan:

Klättring Bohuslän from Robowar on Vimeo.

Ovisshet blir till erfarenhet

Smyger ut ur hörnet, ut på arêten och sträcker mig efter det läskiga blocket som jag inte riktigt kan slappna av i. Jag lägger två friends och försöker samla mig. Jag är på väg in i det sista kruxet på Rätt lätt på Häller som består av en skaplig runout med brottningsmoves och fullt ös.

Andas upp mig så att jag kan höra mig själv andas. Det blir en sorts trigger och gör att jag lättare kliver in i ett sorts görande och lämnar tänkandet.

Nu är det dags!

Jag börjar slappa mig upp för den överhängande pelaren och tittar ner på det läskiga flaket. Repet får bara inte hamna bakom flaket om jag faller!

Ett move till... och ett till... och ett till. Jag står nu två moves ifrån kanten på den överhängande pelaren men kommer inte riktigt på hur jag gjorde förra gången.

Nu är jag en bra jävla bit över mina säkringar och kan varken stå still, gå ner, eller ge upp.

Jag satsar... och landar på kanten med handen... jag har det!

Neeeeej det har jag inte alls. Jag flyger...

Jag hinner blicka ner för att se om repet lägger sig bakom flaket men hinner inte uppfatta vad som händer. 15 meter längre ner stannar jag i en mjuk sving i höjd med en klättrare som försöker göra kruxet på Klart svår. Allt är ok.

Ovisshet blir till erfarenhet och jag har precis tagit det kanske längsta fallet någonsin på Rätt lätt. Tack Kjell för briljant säkring.

Jag kommer ner med en ond klump i bröstet men samtidigt ett leende på läpparna. Jag föll där jag absolut aldrig ville falla, och det gick bra.

Någon timmer senare är det dags igen och jag är lite skakigare denna gång och lite tröttare men väl upp på det läskiga flaket så triggas specialkrafterna igång. Upp för pelaren, plocka kanten i lugn och ro och nu återstår fyra meter ruskigt exponerad jugfest. WOW! Vilken klättring. Vilken upplevelse. Såhär efteråt är jag glad att jag föll på första presset. Upplevelsen och minnet är helt enkelt mycket större och det var just ett fall som mitt huvud och min kropp behövde.

Obligatoriskt Maxmål på väg till Bohus. White trash 4 life!

Lite lagom nervös inför ledpress.

Oskar Råström i sedvanlig pose med punkis i handen.

Kjell på väg in i slutkruxet på Rätt lätt. Nästa gång sitter den!

Malin Holmberg på väg att ge sig i kast med Rätt lätt. Hon gjorde den rätt lätt.

Malin 4 prez!

Calle Martins mentalt stark på Dynamo 7b på Galgeberget. Satte den på första ledpresset. En perfekt födelsedagspresent kanske!

Förlåt!

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt till er som läser min blogg. Att inte uppdatera och komma med nytt material på över fyra månader är skandal.

Det sista halvåret har varit en snurrig tid i mitt liv med kärlekstrubbel, flytt, lägenhetsköp och sånt som hör därtill. Kanske en dålig ursäkt men ändå en förklaring.

Nu är nästan sommaren här och hela våren har varit fylld med spännande klättring. Två Bohuslänresor, en Tunabergssväng och massvis av klättring i Stockholm har tänt en gnista som snart tar form av en majbrasa.

För två helger sedan var jag nere i Bohus och testade Crackoholic (8+/9-), som är en helt makalös led. 20 meter svagt överhängande(?) väggtur med klättring som man bara läser om i tidningarna. På topprep gick det åt skogen men när jag ledde så tog det två försök innan jag var uppe och snuddade sista greppet. Fallet blev långt och härligt och det var trots "misslyckandet" svårt att vara arg när klättringen är så fantastisk. Klockan visade för mycket för att göra ett till försök, så ytterligare ett projekt lämnades öppnat.

Helger efter blev det Tunaberg där planen var ett hattrick, Aspleden (8-/8), Aeroflot (8) och Himlastegen (8-), men tid och kraft räckte endast till Aspleden och Himlastegen varav den första gick lätt men den andra var faktiskt riktigt kämpig. Var en millimeter från att flyga på slutsekvenserna. Kjell Stenström imponerade med en solid bestigning av Aspleden vilket är hans personbästa på egna säkringar (inte länge till dock) och Simon Brismo visade mental beslutsamhet när han på andra försöket på ett instruktörsmässigt sätt stövlade iväg på Himlastegens andra hälft säkrad endast av en blå alien, inför en publik bestående av Svenska Klätterförbundets utbildningskommitté. Många höll andan när Simon frustade sig upp för de sista laybackmoven. Fallet hade blivit långt och mjukt... med potentiell stenhård landning...

I fredags teamade vi ihop igen och Kjell gasade ner till Bohus i sedvanligt tidsbesparande manér. På agendan stod Crackoholic och tillsammans med ett lägenhetsköp dagen innan kunde jag knappt somna utan låg och tänkte på bankräntor och sekvenserna som jag gjort två veckor tidigare.

Klockan 10 var vi vid en perfekt sval klippa nere vid Ulorna. Två uppvärmningsleder och sen pang på Crackoholic. Jag hade tagit en bild på säkringarna vid förra tillfället så det vara bara att racka på samma grejer och köra. No topprep, no nothing.

På första försöket föll jag återigen på sista greppet och jag började fundera på om det skulle gå vägen. Upp, rensa, ner, paus, på igen. Allt kändes skitbra och första kruxet kändes oförskämt lätt. Vid vilan på slutet kände jag mig så jävla laddad och jag pressade på utav helvete. Sista movet som stoppat mig två gånger tidigare satt sådär klockrent som det gör ibland. Fantastiskt, på ett sätt som skiljer sig från Minaret. Crackoholic kan jag tänka mig att göra om och om igen. Klättringen är helt enkelt för bra för att lämnas till historien. Minaret gör jag endast om i fantasin.

Klockan var nu 12 och det var lördag. Mina första två klättertimmar i Bohus hade börjat bra. Resten var helt enkelt bara bonus. Vi teamade ihop med Malin Holmberg och åkte till Hallinden. Jag testade Pansarkryssaren Potemkin (8-/8) och är glad att jag inte gick på den onsight, som var min ursprungliga plan. Jag tycker att den bitvis var kexig och lite blockig och sånt gör mig alltid nojig. Klättring var hur som helst jävligt bra. På slutet var det fistjamming på sant Yosemitevis. Nästa gång gör jag den... eller nåt.

Malin Holmberg gled på ett övertygande sätt uppför Pansarkryssaren. Wow! Vilken klättare!

Jag och Malin avslutade med Prismaster och efter det blev det sill, potatis och öl i Bohusstugan.

Idag, söndag, var det Häller som gällde. Riggade topprep på Rätt lätt och firade ner och preppade grejer. Första topprepsförsöket gick käpprätt åt helvete och jag kände mig som en fettsäck på rollerblades. Kruxet i starten gick bara inte men resten gick bra. Slutkruxet är en nervkittlande exponerad runout som garanterat kommer höja pulsen. Vill inte ens tänka på hur det är att vara i den skarpa änden. Väl där så tänker jag förhoppningsvis inte alls.

Malin dansade upp för Rätt lätt på topprep ett snuskigt enkelt sätt. Kjell började ropa "Ledpress! Ledpress! Ledpress!" och sen var det hans tur. Kruxet gick också åt helvete men efter ett tag satt det men han föll strax därefter. Jag blir inte förvånad, icke desto mindre imponerad, om Kjell sätter Rätt lätt innan sommaren är slut. Kjell är just nu i sitt livs form och om det fortsätter såhär så knyter han ihop åtskilliga 9- innan året är slut.

På andra försöket så gjorde jag Rätt lätt på topprep och det kändes helt ok förutom några panikmoves i hörnet efter startkruxet.

Ännu en fin Bohushelg avslutad och för varje led som knyts ihop (Crackoholic) öppnas minst två nya upp (Rätt lätt och Pansarkryssaren Potemkin).

Nästa Bohustripp blir om två helger. Då ligger antingen jag eller Rätt lätt risigt till.

På återhörande!

Filmstjärnor utan hjärnor

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i klätterfilm. Jag blir helt enkelt inte så inspirerad av att se halvnakna amerikaner slänga sig mellan juggar till körer skrikandes - "Come on dude! - Stick it!". När de öppnar munnen för att säga något blir allting så pinsamt att jag helt enkelt bläddrar vidare till nästa actionladdade scen med nästa halvnakna amerikan.

När det sedan kommer klätterfilmer med en annan utgångspunkt än "muskler på berget", där man kan skönja någon sorts genomtänkthet och djupare mening (kanske rentav ett etisk ståndpunkt) så görs såna kullerbyttor att det kan vara svårt för åskådaren att avgöra om det är på skämt eller på allvar. Tyvärr är jag rädd för att det är på fullaste allvar.

Filmen "Sharp end" och "On sight" gör ett tappert försök att visa den nya tidens klättrare som klättrar traditionellt och pressar gränser. Men det är inte bara gradgränsen de pressar utan även gränsen för vilka säkringar som ska ingå i en led som räknas som traditionell. Eller kanske har de rätt när de kallar det traditionellt när de säkrar med pitonger och annat fast skrot. Det är ju faktiskt så att traditionen inte är fullt så naturromantisk som ordet vill göra sken av. Faktum är att traditionell säkring med pitonger har förstört långt mycket mer klättring än vad borrbultar någonsin kommer att kunna göra. Pitonger har också möjliggjort en hel del "fribestigningar" eftersom pitongernas forna placeringar idag är perfekta fingerlås. Om detta är bra håller jag osagt.

Det är kanske dags att göra upp med begreppet traditionell klättring så att vi kan börja kalla saker vid dess rätta namn. Naturligt säkrad är ett begrepp som inte är lika liberalt och som betyder att man lägger sina egna säkringar, som dessutom har en ganska liten inverkan på klippan. Begrepp som naturligt säkrad och friklättring förpliktigar.

Jag har tidigare fört ett resonemang angående bestigningen av "Savage horse" på Häller i Bohuslän där jag ställer mig tvivlande till om förstabestigaren av den naturligt säkrade leden verkligen är förstabestigaren.

Mitt resonemang är ganska enkelt, men har givetvis vissa svagheter. Jag menar att klättring aldrig kommer att vara endast en serie rörelser på en klippa. Klättring är inte rörelser, klättring är rörelser och tankar. Det går inte att bortse från de mentala aspekterna när man pratar om klättring.

Om man nu köper att klättring, framförallt naturligt säkrad klättring, till stor del består av psyke och mental styrka så tycker jag att det är ett enormt mentalt hjälpmedel att ha någon på toppen redo att rädda en om/innan det skiter sig. Om man då förbereder sin klättring genom att ha en räddningskår på toppen så tycker jag att man inte har tagit sig an utmaningen på ett ärligt sätt. Bättre är då att välja en mer passande utmaning som man hanterar.

En "naturlig" del av utvecklingen av att klättra hårdare och farligare leder är att man försöker göra omständigheterna så säkra de bara går, men frågan är om man kan kalla det utveckling. När omständigheter består av 17 crashpads och ihopringlat topprep redo att firas ner är det dags att fråga sig vad man håller på med.

MINARET

(Från helgens bestigning)

(Bilden är tagen i somras från ett topprepsförsök)

10 år efter att Rickard Ekehed gjorde förstabestigningen av Minaret på Häller i Bohuslän har jag nu klättrat den.

Ingen led har någonsin gett mig så mycket att fundera över och det har inte gått många dagar de senaste 2 åren utan att Minaret gjort sig påmind.

För att visa vad Minaret betytt för mig följer nu några avsnitt ur mina anteckningar jag gjort om leden under mina resor till Bohuslän:

"Första gången vågade jag knappt släppa taget på topprep. Förmodligen för att jag hela tiden burit leden med föreställningen att jag ska leda den. Den mentala spänningen finns där även på topprep. Exponeringen är påtaglig. Beslutet att börja klättra irreversibelt. Väl på leden finns inga andra alternativ än att lyckas."

"Tjusningen med en sådan här led är att jag som klättrare måste vända mig till mitt innersta. Frågorna jag ställer mig är många. -Är det värt risken? Blir jag lyckligare? Kan jag ge upp? Kommer jag någonsin kunna släppa leden ur mina tankar? När jag är gammal, kommer jag ångra att jag inte försökte?"

"När det gäller att falla på leden så vill jag inte arbeta för att göra det så säkert som möjligt med crash pads och andra grejer. Jag får inte misslyckas. Ju mer jag funderar på fallet och arbetar för att göra den aspekten säkrare desto mer är jag rädd för att jag tillåter mig själv närma mig det alternativet."

Nu såhär i efterhand börjar vissa av svaren träda fram medan några av frågorna sakteliga försvinner bort ur minnet.

Jonas Paulsson fanns på plats med kameran och kanske kommer bestigningen finnas att beskåda på Crackoholic...

Nu ska jag bara fortsätta att le.

Minaret finns kvar

För varje försök känns det som om jag mentalt kommer lite närmare.
Vad jag kommer närmare vet jag dock inte riktigt.




Juni månads alldeles för varma topprepsförsök på Minaret. Solen ligger på leden från morgon till kväll. Hoppas på en sval sensommar.

Nissedal

Har spenderat en underbart fin vecka i Nissedal. Stålande väder, skydd från knotten, trevligt sällskap/elever och fina leder var en bra kombination. Syftet med resan var att guida och undervisa tre långtursnybörjare så Via Lara (4-) var ett klockrent val. I slutet av veckan kom examensprovet Mot Sola (6-) som de gjorde övertygande. Visserligen fick alla följa på topprep på kruxreporna, men ändå.

För att stilla min egna klätterhunger efter en veckas guidande så var jag tvungen att frisola Via Lara, ca 400m. Löpning till insteget, bestigning och nedstigning tog under 2 timmar. Ett bra träningspass i norska fjällen. Tänk om man kunde få göra det varje morgon.

I morgon bär det av mot Bohuslän i en vecka.

Den traditionella klättringens renässans

Alltsedan Richard Ekehed öppnade upp den fantastiska leden Minaret i Bohuslän har "seriös" tradklättring och headpointing blivit ett vedertaget begrepp inom den svenska klättringen och faktum är att de senaste 3 årens prestationer signerat Wulf håller mycket hög internationell standard. Den traditionella klättringen har tagits till nya nivåer - nivåer som kommer att stå sig en bra bit in de kommande decennierna.

Med denna utveckling föds kritik.

Kritiken heter "risk" och access, varav det senare är det enda som är relevant att diskutera. Riskdiskussionen som äger rum runtom på diverse forum är löjligt pinsamma och saknar stringens och relevans. Citatet nedan är hämtat från en go gubbe:

”Ang hur farligt klättring är. Jag vet mycket väl att olyckor sker men i regel sker dessa på grund av den mänskliga faktorn. Inte för att utrustningen falerar. Sportklättring i sig är därmed tämligen ofarlig att vi sen gör personliga misstag är en helt annan sak.”

När man pratar om risk i sammanhanget sport contra trad så måste ju den mänskliga faktorn räknas med. Vi kan ju inte gå runt och hävda att sportklättringens utrustning är säkrast och därför är sportklättring säkrast. Om ”sportklättring i sig” betyder sportklättring minus människa så ger du dig ut på djupa semantiska vatten. Ett sådant resonemang vore befängt och påminner om 8a.nu’s Grigri lobbyism.

Det här med fara och risk i klättersammanhang är en intressant fråga. Med risk för att uppfattas provokativ så tror jag att de som sysslar med seriösa leder generellt har ett betydligt mer genomtänkt riskbegrepp än allmänheten. Å vad menar jag med det? Jo, att man har funderat mycket på sin klättring i form av vad det kan få för konsekvenser för sig själv och anhöriga och i form av vad man VET att man klarar av, alltså en självkännedom som är nyttig.

Visst är det så att leder som t.ex. Minaret, taget ur sammanhang, är en potentiellt livsfarlig led. Men taget ur ett sammanhang så betyder detta påstående inte någonting. Mallorol (som är en välsäkrad 6:a) är också potentiellt livsfarlig. Då kanske ni tänker ”men Minaret är ju betydligt farligare”. Där håller jag inte med. En led måste sättas i ett sammanhang tillsammans med en klättrare. Först då kan vi avgöra ledens farlighetsgrad – alltså RISKEN.
Sätter vi en nybörjare på att leda Minaret så kommer det troligtvis gå väldigt illa. Risken att personen faller och slår sig är mycket stor, medan risken för t.ex. Neil Gresham är mycket liten. Han föll visserligen på sitt första ledförsök, men just på det ställe där fallet inte innebör döden. Var detta en slump eller in i minsta detalj planerat? I detta exempel är jag övertygad om att han hade goda marginaler och var fullt medveten om konsekvenserna. Risken för Neil är mindre än för
Risken är alltså en funktion av Sannolikheten gånger Konsekvensen.

Samma goa gubbe fortsätter:

”Därför förespråkar jag bultklättring som direkt minskar skaderisken avsevärt.”

Jag är faktiskt inte helt säker på att detta påstående är korrekt. Först måste vi definiera vilka risker som är acceptabla, sedan kan vi se vilken typ av klättring som oftast hamnar utanför denna zon av acceptabla risker.
Dessutom har det visat sig att de situationer som människan känner sig säkra i ofta är farligare än de situationer där tryggheten inte infinner sig. T.ex. har det visat sig att bilförare med försäkring oftare hamnar i olyckor än de som är oförsäkrade. Detta menar då forskare beror på att de försäkrade bilförarna är mer vårdslösa eftersom de känner sig tryggare i situationen och tillåter sig själva att slarva i högre utsträckning. Denna situation tror jag går att överföra till t.ex. sport- och inomhusklättring. ”Åh, ett topprep nu känns det tryggt… Åh en bult, nu känns det tryggt… Min säkringsman har grigri, nu känns det tryggt”.