Krossad fot? Ja tack!

Erik Massih är ute å drytoolar, faller i marken och en debatt blossar upp. Detta måste vara ett tecken på en alldeles för lång vinter. Debatten väcker ändå några filosofiska björnar ur idet.

Jag tycker det är fantastiskt att Erik föll i marken.

Givetvis hade det varit en oerhörd tragedi om han skadade sig men händelsen är på sätt och vis ett bevis på att Erik är suverän i sina beslut. Inga regler kan hindra honom från att vara ute och göra det han gillar att göra allra bäst. Att ta ifrån mig detta suveräna beslut gör mig och kanske Erik mer illa än en krossad fot eller bruten handled.

The Bruno show menar att mitt resonemang om risk sätts i ett annat ljus "När erfarenheten själv missbedömer säkringarnas tillförlitlighet...". Jag förstår faktiskt inte vad The Bruno show menar. Erik påstår själv att han tagit en kalkylerad risk och brustit i omdöme. Resonemanget sätts inte i ett annat ljus. Ljuset är bara starkare.

8a.nu använder mitt resonemang som om det vore representativt för "de Konservativa Bohusklättrarna" vilket jag starkt betvivlar. Mitt resonemang om risk har egentligen ingenting att göra med sport vs. trad. Den har att göra med klättring. Klättring är potentiellt livsfarligt oavsett stil den bedrivs i. Knyter du in dig fel riskerar du att dö, oavsett om du har kilar eller expresser på selen.

Att Jens Larsen buntar ihop mig med begreppet "tradklätterretoriken" är nog lika fel som det är intetsägande. Inlägget han hänvisar till har han uppenbarligen inte läst alls. Du som orkar läsa kommer att förstå.

8a's journalistiska ambitionsnivå är i paritet med Kamratposten, vilket inte betyder att 8a saknar existensberättigande. Det finns ju massvis av 8-14 åringar som läser KP.

Erik säger att han inte är sportklättrare eller tradklättrare utan helt enkelt Klättrare. Jag beundrar Erik för den Klättrare han är och jag väntar med spänning på den dagen det kommer ett bra nyhetsforum för Klättrare. Jag är lika trött på "nyhetsrapportering" som handlar uteslutande om grader som jag är trött på denna vinter. Ya basta!

R, X, V, S eller E?

Bohusläns klätterklubb hade för cirka ett år sedan en diskussion om deras nästa förare, var på graderingssystem kom på tal. Diskussionen finns att läsa här.

I diskussionen presenterade Petter Restorp den amerikanska R, X- idén där R står för runout och X för att man slår (ihjäl?) sig om man faller och så länge man tydligt definierar vad respektive bokstav betyder så tycker jag systemet är sympatiskt.

Att införa den brittiska adjektivgraden är otänkbart och igår försökte Simon Lee dräpa det brittiska graderingssystemet i en mycket läsvärd artikel på UK-climbings hemsida.

"The use of the risk multiplier as part of the E grade entangles itself with style when modifications in style can significantly affect the risk of certain routes. It also takes for granted that there is a generally accepted and acceptable way to draw meaningful equivalent comparisons between difficulty and danger. I think this is highly questionable when risk and perception of risk is so variable and personal. Again, are we comparing apples and pears or rhyme and reason?"

"As much as I would personally like to see the Adjectival/E grade consigned to the dustbin of history I anticipate we will increasingly get a second grade for a route in new guidebooks and general discussion. Probably a French sport grade for longer trad routes and boulder grades for shorter grit type routes that can be 'highballed'. These alternative grades convey information that is more meaningful for newer generations of climbers and visitors from abroad."

Ska bli spännande att se vad traditionalisterna säger om ett graderingssystem som överlevt sig själv.

MINARET

(Från helgens bestigning)

(Bilden är tagen i somras från ett topprepsförsök)

10 år efter att Rickard Ekehed gjorde förstabestigningen av Minaret på Häller i Bohuslän har jag nu klättrat den.

Ingen led har någonsin gett mig så mycket att fundera över och det har inte gått många dagar de senaste 2 åren utan att Minaret gjort sig påmind.

För att visa vad Minaret betytt för mig följer nu några avsnitt ur mina anteckningar jag gjort om leden under mina resor till Bohuslän:

"Första gången vågade jag knappt släppa taget på topprep. Förmodligen för att jag hela tiden burit leden med föreställningen att jag ska leda den. Den mentala spänningen finns där även på topprep. Exponeringen är påtaglig. Beslutet att börja klättra irreversibelt. Väl på leden finns inga andra alternativ än att lyckas."

"Tjusningen med en sådan här led är att jag som klättrare måste vända mig till mitt innersta. Frågorna jag ställer mig är många. -Är det värt risken? Blir jag lyckligare? Kan jag ge upp? Kommer jag någonsin kunna släppa leden ur mina tankar? När jag är gammal, kommer jag ångra att jag inte försökte?"

"När det gäller att falla på leden så vill jag inte arbeta för att göra det så säkert som möjligt med crash pads och andra grejer. Jag får inte misslyckas. Ju mer jag funderar på fallet och arbetar för att göra den aspekten säkrare desto mer är jag rädd för att jag tillåter mig själv närma mig det alternativet."

Nu såhär i efterhand börjar vissa av svaren träda fram medan några av frågorna sakteliga försvinner bort ur minnet.

Jonas Paulsson fanns på plats med kameran och kanske kommer bestigningen finnas att beskåda på Crackoholic...

Nu ska jag bara fortsätta att le.

Det finns inga farliga leder...

Tankar om risk

Att klättring är en potentiellt riskabel sport känner nog alla till, både klättrare som icke klättrande allmänhet. Men vad betyder det att någonting är riskabelt och vad menar vi när vi säger att den ena leden är riskablare/farligare än en annan?

Här följer mina tankar om begreppet risk.

Ofta får man höra att någonting är riskabelt/farligt och att den som utsätter sig för något farligt är galen och/eller omdömeslös. Ni har säkert hört talas om ”spindelmannen”, Alain Robert, som är en fransk klättrare som klättrar på byggnader men även är en mycket duktig klippklättrare. Allmänheten uppfattning om honom är att han är galen och att det han gör är farligt. Men är det han gör verkligen farligt? Och om vi svarar ja på denna fråga, har vi kommit någon vart då? Vad har vi svarat på? Frågan bör istället vara, är situationen farlig för HONOM? Utsätts han för hög risk, en ännu bättre fråga.

För att reda ut hur stor risken (farlighetsgraden) är måste vi sätta saker och ting i ett relevant sammanhang. Risk är en funktion av Sannolikheten att något inträffar och dess Konsekvens. För att exemplifiera: Om jag går över en gata med mycket lite trafik så är sannolikheten att jag blir påkörd mycket liten. Ju mer trafik det är, desto större sannolikhet att jag blir påkörd. Oavsett trafiken så är konsekvensen detsamma - jag slår ihjäl mig. Risken är alltså betydligt större om jag går över gatan när det är mycket trafik. Ganska logiskt, eller hur?

Men förutom denna teoretiska förenkling av en situation så måste vi sätta situationen i ett sammanhang med en utövare, en gångtrafikant i det här exemplet. Gångtrafikantens förmåga (omdöme, snabbhet, reaktionsförmåga m.m) påverkar situationen avsevärt. Inte främst sett till konsekvenserna utan till sannolikheten. Det betyder alltså att två identiska situationer, må det vara trafikerade gator, eller i våra fall klätterleder kan vara olika farliga/riskabla beroende på vem som befinner sig på dem. Utövaren är avgörande för sannolikheten. Därför är det hög risk om person A som precis har gått grundkurs i inomhusklättring ska försöka klättra uppför en hög byggnad, medan det är låg risk när Alain Robert gör det. Det vi sällan ser utifrån är huruvida personen är kompetent eller inte, och därför ser det vansinnigt ut, men ofta drar vi felaktiga slutsatser. Likaså är det svårt att se det omvända. Ser vi en klättrare på en borrbultad lätt och flack led med hyllor tänker vi spontant kanske att risken är låg men vad vet vi om det?

Inte förrän vi känner till klättrarens kapacitet kan vi yttra oss om risken. Följden av mitt resonemang och min filosofiska ansats är:

Det finns inga farliga leder, bara klättrare med bristande omdöme och kompetens.

Den traditionella klättringens renässans

Alltsedan Richard Ekehed öppnade upp den fantastiska leden Minaret i Bohuslän har "seriös" tradklättring och headpointing blivit ett vedertaget begrepp inom den svenska klättringen och faktum är att de senaste 3 årens prestationer signerat Wulf håller mycket hög internationell standard. Den traditionella klättringen har tagits till nya nivåer - nivåer som kommer att stå sig en bra bit in de kommande decennierna.

Med denna utveckling föds kritik.

Kritiken heter "risk" och access, varav det senare är det enda som är relevant att diskutera. Riskdiskussionen som äger rum runtom på diverse forum är löjligt pinsamma och saknar stringens och relevans. Citatet nedan är hämtat från en go gubbe:

”Ang hur farligt klättring är. Jag vet mycket väl att olyckor sker men i regel sker dessa på grund av den mänskliga faktorn. Inte för att utrustningen falerar. Sportklättring i sig är därmed tämligen ofarlig att vi sen gör personliga misstag är en helt annan sak.”

När man pratar om risk i sammanhanget sport contra trad så måste ju den mänskliga faktorn räknas med. Vi kan ju inte gå runt och hävda att sportklättringens utrustning är säkrast och därför är sportklättring säkrast. Om ”sportklättring i sig” betyder sportklättring minus människa så ger du dig ut på djupa semantiska vatten. Ett sådant resonemang vore befängt och påminner om 8a.nu’s Grigri lobbyism.

Det här med fara och risk i klättersammanhang är en intressant fråga. Med risk för att uppfattas provokativ så tror jag att de som sysslar med seriösa leder generellt har ett betydligt mer genomtänkt riskbegrepp än allmänheten. Å vad menar jag med det? Jo, att man har funderat mycket på sin klättring i form av vad det kan få för konsekvenser för sig själv och anhöriga och i form av vad man VET att man klarar av, alltså en självkännedom som är nyttig.

Visst är det så att leder som t.ex. Minaret, taget ur sammanhang, är en potentiellt livsfarlig led. Men taget ur ett sammanhang så betyder detta påstående inte någonting. Mallorol (som är en välsäkrad 6:a) är också potentiellt livsfarlig. Då kanske ni tänker ”men Minaret är ju betydligt farligare”. Där håller jag inte med. En led måste sättas i ett sammanhang tillsammans med en klättrare. Först då kan vi avgöra ledens farlighetsgrad – alltså RISKEN.
Sätter vi en nybörjare på att leda Minaret så kommer det troligtvis gå väldigt illa. Risken att personen faller och slår sig är mycket stor, medan risken för t.ex. Neil Gresham är mycket liten. Han föll visserligen på sitt första ledförsök, men just på det ställe där fallet inte innebör döden. Var detta en slump eller in i minsta detalj planerat? I detta exempel är jag övertygad om att han hade goda marginaler och var fullt medveten om konsekvenserna. Risken för Neil är mindre än för
Risken är alltså en funktion av Sannolikheten gånger Konsekvensen.

Samma goa gubbe fortsätter:

”Därför förespråkar jag bultklättring som direkt minskar skaderisken avsevärt.”

Jag är faktiskt inte helt säker på att detta påstående är korrekt. Först måste vi definiera vilka risker som är acceptabla, sedan kan vi se vilken typ av klättring som oftast hamnar utanför denna zon av acceptabla risker.
Dessutom har det visat sig att de situationer som människan känner sig säkra i ofta är farligare än de situationer där tryggheten inte infinner sig. T.ex. har det visat sig att bilförare med försäkring oftare hamnar i olyckor än de som är oförsäkrade. Detta menar då forskare beror på att de försäkrade bilförarna är mer vårdslösa eftersom de känner sig tryggare i situationen och tillåter sig själva att slarva i högre utsträckning. Denna situation tror jag går att överföra till t.ex. sport- och inomhusklättring. ”Åh, ett topprep nu känns det tryggt… Åh en bult, nu känns det tryggt… Min säkringsman har grigri, nu känns det tryggt”.