Efter en veckas klättring i Bohuslän är jag sådär underbart sliten som man omöjligt kan bli när man sportklättrar. Varken hud på fingertoppar, handleder eller knogar! Blåmärken på armar och skrapsår på knäna. Vafan har jag sysslat med undrar ni säkert. Fem dagar klättring i rad kostar. Och det är värt det, många gånger om.
Första dagen åkte jag och Stefan Lindström till Vetteberget. Efter att ha sett bilden på Oskar Råström i Bohuskalendern kunde jag inte motstå Fladdermusen, grad 8, med sin överhängande sportiga klättring. Toppade den för att lista ut de bouldriga sekvenserna och gick den sedan på första ledförsöket, men jag var rätt pumpad på toppen, trots att leden inte är längre än ca 10-12 meter. Fantastisk klättring med slopers, handjam, juggar och deadpoints. Mycket klättring!
Andra dagen åkte vi till Galgeberget där jag vill testa Dynamo, grad 8. Sena som vi var blev vi ertappade av solen och kruxet med sin kristallina crimper blev plötsligt väldigt slitande på fingertopparna. Fick i alla fall en bra bild av leden och vad den innebär. På kvällen jagade jag en C3 strl 000 vid Bohusstugan. Den passar perfekt vid toppmantligen och jag trodde aldrig att jag skulle känna sig så trygg av att placera en så liten friend. Svart Alien är liten men var på tok för stor. Som tur var fick jag låna två stycken och med dem kände jag att jag var tvungen att gå på press följande dag.
Stefan Wulf ville boosta och sa på kvällen: "Erik Massih föll på kruxcatchen, så det e lugnt, säkringen håller."
Jag och Stefan L gick upp tidigt på morgonen och var på klippan långt innan solen kom fram på väggen. Tyvärr låg fukten tung och det kändes som om kritan inte spelade någon roll. Efter att ha gjort kruxcatchen en gång bestämde jag mig att knyta in mig i den skarpa änden av repet. Med en blå alien under fötterna skickade jag catchen och jag visste då att jag skulle göra resten, bara jag tar det piano. Petar in 000:an och backar upp den med ett litet näste av tre små RP.
Voìla! Leden kändes lätt. Kanske håller den inte grad 8. Kruxsekvenserna kändes hårda tills jag hittade rätt fotsekvens och då var det lätt.
På kvällen frågar Stefan Wulf om jag satte leden, och när jag svarat jakande sa han: "Erik föll aldrig på kruxet, jag skojade bara. Jag ville liksom inte förstöra uppladdningen, du verkade så peppad! Ingen vet om säkringar håller! (SKRATT)"
Men jag vet att säkringen skulle hålla och skulle den mot all förmodan inte göra det så håller nästa säkring, men då är det risk att snuddar lerbajsträsket. Mjuk landning alltså.
Efter Dynamo börjar solen titta fram och vi går till Masken, grad 7. Stefan L som testat den förut men misslyckats glider upp utan problem. Perfekt! Då har vi tid kvar innan det blir för varmt!
Sätter upp ett topprep på Degan Runner (tror jag den heter), grad 8-. Behöver några häng för att lista ut sekvenserna som är lite känsliga i starten. Går den en gång på topprep och leder den sen. Bra säkringar i början som är lite jobbiga att lägga. Sedan klockren röd+gul alien runt taket innan man går på mot toppen. Solen värmer så sista biten, där man inte får falla, var lite svettig, men det gick vägen även det.
Fjärde dagen var halv "vilodag" på Häller. Gjorde Mallorol innan det var dags att för första gången förhandla med Torline. (Minns att jag hämtat ner nån säkring från flaket under taket men aldrig testat taket). Första ledförsöket gick åt helvete. Men Wulf och Rapp gav lite tips sen var jag igenom taket. Det var varken en graciös eller effektiv bestigning men det gick. Nu var det dags att testa igen och denna gång gick det bättre. Stefan tyckte det såg stabilare ut men skenet bedrar. Panikplacering av knä, stön och "är du med!" känns inte som ett kvitto på stabilitet men upp kom jag. Ont hade jag. Men hädanefter ska jag ge mig på Torline varje gång jag är på Häller. Torline har blivit ett fostrande obligatorium. Jag ska lära mig.
Femte dagen åkte vi till Hallindens branta vägg. Började med Afterburner, grad 6+, som är en fantastisk led med perfekta fingerlås varvat med juggar så stora att jag blev skeptiskt till om de verkligen sitter fast. Men det gör dem.
Satte upp ett topprep på Goa Brunetter, grad 8-, men det skulle jag aldrig ha gjort. Jag flashade den hyfsat enkelt och lade grejer på vägen. Jag skulle ha försökt onsighta den. Det hade varit fullt möjligt. När jag skulle leda den så kändes det löjligt enkelt ända tills toppen. Regnet började droppa och det tilltog i styrka. De sista fem metrarna gjordes i ösregn. Från sista tvärsprickan ska man upp på sluttande steg, slopiga sidogrepp, krimpa liten kristall innan man är hemma. Allt var blött. Andreas Klarström klättrade utsteget på Afterburner precis bredvid och hejade friskt. Kristallen var dyblöt och Andreas såg hur jag försökte krita och krita den torr men det blev bara gegg. Jag fick improvisera fram en ny sekvens som var avsevärt mycket mer desperat och det var knappt att jag höll balansen till gastonsprickan under slutjuggen. "Bring it on!" Skrek jag till han som styr vädret (
John Pohlman,
John Påhlman eller
Gud) när jag fick slutjuggen. No rain ain't stoppin' me!
Branta Hallinden.... Fyfan vilken bra klättring! De resterande lederna, vilka är många, ska jag inte topprepa först. Allt ska testas onsight. Det är ett löfte till mig själv.
För mig var denna vecka i Bohuslän det min själ behövde. I bilen på väg hem till Stockholm funderade jag på när jag kunde åka tillbaka. För tillbaka dit måste jag. Snart.
Inlägg
