Graffitti, klotter, konst eller något som inte borde lämnat inomhusgymmet.

Bruno och jag måste tänka samma sak, samtidigt. Påbörjade ett inlägg i morse som inte hann avslutas förrän nu. Ämnet gäller just företeelsen tickmarks. Bild efter bild på hårda sends publiceras och många med denna sorgliga gemensamma nämnare.

Det måhända att många klättrare/klottarare inte bryr sig, eller rättare sagt ser ett estetiskt värde i att hitta ett block med vita ticks. Jag vet flera av mina vänner som tycker så, men till en viss gräns. En del välkritade problem kan (för vissa) liksom utstråla "klättra mig" just tack vare kritan. Likt klottrandet på stadens gator och torg finns det personer som gillar det, anser att det är konst eller menar att det har just ett estetiskt värde. Jag tycker inte ge mig in i diskussionen vad som är konst eller inte, utan här handlar det om hur klättrare beter sig i naturen för att göra miljön mer tillrättalagd - för att kunna klättra svårare.

Måste du göra en halvmeter lång markering för att veta vart greppet du ska till är så:

1. Skaffa glasögon

2. Bli starkare så att du kan göra movet med marginal.

3. Borsta bort ert jävla skit efter er.

4. Stanna inne och tejpa å ticka, måla och gör vad fan du vill.


Är dessa tickmarks en förutsättning för dessa hårda sends så efterlyser jag en ny etik, eller kanske bara lite naturmedvetenhet och hänsyn till andra klättrare och andra som vistas ute i naturen. Ser hellre att det klättras lägre grader utan tickmarks än att man kletar på blocken för att sedan kunna göra patetiska fladderbestigningar.


Over and out!

Suicid da capo

Fortsättning av Suicid stil.

Jag måste ha missförstått min gode vän. Han förstod, eller hörde åtminstone vad jag sa men kom tydligen till en helt annan slutsats. Frågan kom igen för någon dag sen, denna gång lite annorlunda formulerad. Nästan lite lirkande. Jag fick helt och hållet ändra inställning från avrådande till rådgivande. Jag rekommenderade honom att först läsa 'HTCHT' för lite handfasta onsighttips och sen gav jag några "confidence boosters", givetvis inom ramen för vad som är etiskt.
Utan att sätta någon press på honom så vore det intressant att se om det blir av. Jag har full förståelse om det inte blir så och jag ser helst att onsightförsöket uteblir. Jag minns när Figge (Fredrik Jakobsson) orerade om att han skulle onsighta Lord Hård. Något jag både ville och inte ville se. Givetvis blev det inte av. Jag vet ju tyvärr att min gode vän är av ett helt annat virke och om beslutet nu blir att göra ett försök så säger jag:
Godspeed

Stålborstens dag

Idag firade jag ner igen på projektet med stålborsten i hand. Ofta när man borstar nya leder uppenbaras små grepp som man inte alls såg vid första anblicken. Ibland är dessa nya fynd välkomna, ibland inte och denna gång så önskade jag verkligen att dolda små lister och placeringar skulle få se dagsljus, men nej nej. Leden är mycket hårdare och seriösare än vad jag trodde från början och det känns nästan löjligt att den är så hård eftersom den varken är ihållande eller jättebrant.

Efter borstandet gick jag till Kosmos Kid och gjorde den hur enkelt som helst och det kändes så bra att jag bara inte kunde låta bli Zorro som är ett hårdare alternativinsteg till Kosmos Kid. Jag gled igenom moven som vid tidigare försök har varit otroligt tunga och föll först efter att ha halkat av ett steg mitt på Kosmos. Gjorde ett nytt press och det kändes hur bra som helst. Första gången jag känt mig som en maskin.

Så lätt som de lederna kändes och så hårt som projektet kändes så började jag oundvikligt fundera på hur hårt projektet egentligen är, sett till graden. Antingen är rörelserna bara jävligt tekniska, balansiga och känsliga, (vilket kan vara svårt att gradera) eller så är det bara skithårt och kräver sann bergskraft. Kruxet är som ett hårt boulderproblem, hårdare än jag bouldrat hittills. Har i och för sig inte bouldrat hårdare är 7b+, knappt heller testat hårdare.

Med Zorro och Kosmos Kid i bagaget gick jag, Kjell å Maja förbi Dödskalleberget där det pågick full rekreation. Hela åtta(!) personer, exklusive oss tre, utspridda på de klassiska lederna som Mio, Diana och Holidays in Eden.

Nästan som förr i tiden.

Majoritetens makt och förstabestigarens veto

Crackoholic tar upp en intressant frågeställning rörande bultning i allmänhet och retrobultning i synnerhet. Frågeställningen har sin grund i vem som avgör retrobultningens omfattning och på vilket sätt beslut ska tas. Frågan har aldrig känts mer aktuell än nu. Det var cirka 20 år sedan som det stora flertalet av Stockholms borrbultar sattes och många av dem är i dag i mycket dåligt skick och många är dåligt placerade. Att byta ut gamla mot nya är inga problem (förutom i de fall där accesskonflikter finns), utan frågan rör snarare om vi ska sätta fler bultar idag än det var när leden först gjordes.

För mig är denna fråga ganska enkel och jag vilar min uppfattning på följande princip. Vi måste skilja på ledernas karaktärer. Det finns sportturer som ursprungligen bultades som sportturer för att minimera risken för farliga fall samt kanske även för att minska den mentala påfrestning, genom att sätta den fysiska dito i fokus. Om en leds karaktär är "sport" så kan jag inte se några som helst problem med att vi idag, 20 år efter förstabestigningen, sätter fler bultar. En sak att reda ut blir snarare vilka är "vi" som ska bestämma ledernas karaktärer? Här kan vi ta förstabestigaren till hjälp, om denne fortfarande lever, annars får vi göra ett välgrundat antagande.

Det finns flera rimliga anledningar till att man tidigare inte satte fullt så många bultar:

Man hade inte alltid tillgång till borrmaskin (och vi som vet hur jävla jobbigt det är att handknacka förstår att man drar ner på antalet borrade hål).

Sportklättringen var inte fullt ut accepterad av klättersamfundet och att borra i klippan sågs av många som otänkbart.

Sportklättringen bar fortfarande till viss del den traditionella klättringen äventyrliga prägel.

Jag ser ingen som helst poäng med att man av princip byter ut en idiotiskt placerad borrbult mot en ny lika idiotiskt placerad, enbart för att följa förstabestigarens fotspår. Är det en sportklätterled, bulta leden som om den var en nytur efter dagens standard (vad det nu än är). Jag skulle tro att det är väldigt få förstabestigare som skulle misstycka om detta. Om de nu gör det så låt det vara deras ansvar att kontakta klubben för att uttrycka detta. Om en klubb har beslutat att man ska ha en bultkommitté som behandlar dessa frågor så bör man lita på deras omdöme, och om man inte gör det så finns det möjlighet att i sann demokratisk ordning att påverka detta inom klubben.

När det kommer till exemplet "Icones" i Skevik så ser jag inga problem med att två bultar har satts på "den lätta delen". Det som är lätt för någon är svårt för någon annan. Varför ska man soloklättra 10 meter upp till en i övrigt välbultad sportled? Bulta en led som om du gjorde det för en person som har ledens grad som sin gräns. De nästföljande två bultarnas existens tycker jag kan rättfärdigas av att ledens övergripande karaktär är sportklättring.

Det som kan diskuteras i exemplet "Icones" är varför JAG egenmäktigt har gjort denna retrobultning. Jag har kritiserats liksom applåderats för detta och jag välkomnar fortfarande diskussion.

Suicid stil

En god vän ringde till mig härom dagen efter att han hört om Jonas nya led i Dyvik.

"Ehh, jag funderar på om jag ska gå på leden onsight. Vad tror'u om det?"

Jag förklarade för honom att jag gärna skulle vilja umgås med honom åtminstone några år till. Han förstod vad jag menade.

Orup

"Å, till Magaluf styrde vi vår sista resa.
Och jag kunde inte hindra dig.
Jag vet inte vad det var.
Men du ville stanna kvar."

Robowar förstår henne. I Magaluf finns något av det galnaste jag har sett. Som första utlänningar blir jag å Kjell guidade av Manuel "Lito" Flo till det som kallas "Museum". Efter en halvtimmes promenad upp i bergen skymtar toppen på arken av en grotta. Dold bakom träd och stenblock uppenbarar sig den största grotta jag sett i hela mitt liv. Med ca 45 meter klättring fullpepprad av tufor och stalaktiter måste detta vara en grotta av världsklass.

Trots åtskilliga besök på ön har grottan fortfarande inte besökts av mr Sharma, som förmodligen skulle ha fantastiskt kul med projekt runt 9a i en miljö hämtad som om den var från en annan värld. Inga av de bilder vi tog kan på ett rättvist sätt visa Museum - atmosfären och omgivningen fastnar inte på bild och trots enormt vidvinkelobjektiv rymdes inte hela arken.

Vi dödliga får, förutom en magisk 30 meters 7b mitt i grottan, hålla oss till kanterna där klättringen inte är lika brant. Kjell blir bortjagad från toppen av en 7b av 100 vilda bin och kommer efter mycket om och men (läses reptrassel) ner med röda bistick strategiskt utplacerade på HELA överkroppen. Jag testar en otroligt läcker 7c+/8a, och blir också bortjagad på toppen. Nån gång i mitt liv ska jag återvända till Museum, i bra form, för att ge mig i kast med vuxenlederna.

fler bilder finns här

1000 punx

Leden jag inspekterade i helgen var Daniel Bidners '1000 punx'. Jag firade ner för leden för att se om den skulle vara möjlig att fria men det ser inte särskilt lovande ut. Det satt cirka ett tiotal fasta aluheads på leden, av vilka fyra gick att rycka ut med handkraft. Andra säkringsmöjligheter finns inte och de återståeende headsen sitter i bitvis ganska smulig klippa. Sounds great huh!?

Fick lite dåligt samvete efter att jag ryckt ut dem. Om det nu är headsen från förstabestigningen så är det nästan som om ett historiskt minne blivit förstört. Snabbt trängde jag dock undan blödigheten med ett stort knippe rationalitet och konstaterade för mig själv att allt löst skit som lämnas på klipporna är av ondo och ska bort.

Har istället för denna hittat ett annat projekt i närheten som kan bli intressant. 10-15 meter varierande klättring med överhängande krux på fin vattenslipad klippa. Säkringarna ser ut att bli dåliga till godkända och dubbelrep kommer nog att behövas. Om jag kan göra leden återstår att se. Jag ska i alla fall ge den ett ordentligt försök.

Anglofil stil

Igår gjorde Jonas Paulsson sitt nytursprojekt på lilla Dyviksväggen kallad 'Little Britain'. Efter fem topprepsomgångar lyckades han samla mod nog att gå de 12 metrarna på en läckert skuren överhängande arête helt solo, säkrad med crashpads och spotters. Svårighetsgraden ligger runt 6c+. Förstabestigningen fångades på film men det mesta försvann p.g.a. ett tekniskt missöde. Det lilla som finns kvar kan du se här. Hela första repetitionen kan du se här. Mer om leden finns att läsa på Jonas blogg.

OLD NEWS

Det måhända att det är "old news" men för mig är det relativt nytt. Gamla Stockholmsföraren av Svadängs/Björnerstedt är ju våldsamt gammal men är ändå den senaste tryckta föraren vi har här i Stockholm. Sedan många år har den varit slutsåld och jag antar att S/B inte gjort någon nyupplaga p.g.a. snacket om den "nya föraren" samt kanske osäkerhet i om en ny upplaga når break even och att den nytryckta gamla föraren skulle kännas inaktuell. Detta är rena spekulationer men fullt rimliga. Personligen tror jag att den gamla Stockholmsföraren skulle ha sålt ett par tusen exemplar till utan problem.

Plonks nätförare har varit ett bra komplement både för ledskisser, beskrivningar och access och jag gick länge och väntade på att Plonks tryckta bok skulle komma. Nya releasedatum presenterades, nya releasedatum passerades, men ingen bok kom. Som jag förstår det så fanns det en tidsfrist för Plonk att publicera föraren innan Svadängs och Björnerstedt ville släppa det gamla materialet på annat håll. På Sverigeföraren finns allt det gamla materialet nu publicerat vilket gör att en del klippor som nästan fallit i glömska nu helt plötsligt återuppstått, i cyberrymden. Det är med nöje jag bläddrar mig fram över Dyviksudd, Stockholms Stanage, med scrollen, för att bestämma helgens äventyr.

Mina planer är att inspektera ett eventuellt friprojekt. En gammal aidlinje med sämst säkringar. Leden är gjord av Daniel Bidner och dess namn är med all säkerhet hämtat från titeln till en låt med följande text:
Då USA stod med flaggan i topp
Då det inte längre fanns något hopp
Då pressen bara ljög
Då travolta och skateboards bara dög

Mycket väsen för ingenting

Det räcker med så otroligt lite. En liten vårvind som träffar näsan men likt en maffig Brunello lovar fantastiska upplevelser. Klockan är 19.00, det är mörkt, lite ruggigt och bitvis ganska blött ute, men våren finns där. Stockholms, för tillfället, kanske meste klättrare dundrar in på KC. Han har hämtat ett 40 kilos aggregat i Knivsta som ska ge oss ljus när vi ska klättra. Packar in 4 paddor och bränner iväg. Backar upp mot Houdini på Långholmen, öppnar bagageluckan och drar igång ett väsnandes åbäke, plockar fram en halogenlampa, dukar fram paddorna och börjar torka greppen med brännare. En halv timme senare står vi där, redo att börja klättra. Kjell äter upp Houdini på kvällens första försök, med samma övertygelse som han själv blivit uppäten under tidigare försök. Jag kritar på och gör den också på första presset. Vi undrar om kvällens klättring är över, efter allt förarbete känns det nästan löjligt. Vi som hade sett fram emot att kämpa lite.

Antiklimax, på ett bra sätt.

Att Stockholmsområdet inte är särskilt bortskämt med bra klippor är nog för de flesta ingen hemlighet och jakten på dolda juveler bör ha haft sin kulmen i mitten av 90-talet, då klippjägare likt amerikanska bounty hunters frenetisk sökte efter äventyr, ära och berömmelse.

Att få signera en nytur är få förunnat. Att få signera en nytur med dignitet är för många en dröm. Frågan är om denna dröm kan bli verklighet. Har klippjägarna verkligen studerat sina topografiska kartor omsorgsfullt nog? Har de verkligen hållt sig ajour med den samhälleliga utvecklingen eller kan det vara så att en av Stockholms kanske största klippor ligger orörd inte alltför långt ifrån stan?

Jag har skickat ut mina warriors för att ta reda på saken.