Replik på "Eufemism (Det var jag)"

Replik på Eufemism (Det var jag)

Jag kan inte riktigt koppla det eufemistiska i mitt resonemang. Vilken del är det jag förskönar? Är det inte snarare så att min ”tes” ifrågasätter den eufemistiska praxis som begreppet talang och till viss del grader står för idag? När det kommer till att göra ett seriöst försök till att fokusera på bakomliggande orsaker så är det svårt att börja diskutera detta utan att ens väcka en kritisk tanke i ämnet.

”Jag tycker däremot att begrepp som talang och grader (som mål) kan innehålla annat en negativa innebörden och kan därför användas både rätt och fel.”

Här misstar du mig och gör det dessutom lite för lätt för dig. Givetvis så är verkligheten inte svart eller vit. Grader kan stimulera, motivera, engagera likväl som den kan skapa hets och leda till det som Jens Larssen kallas för Kjesarens nya kläder – ett resonemang om självbedrägeri som är rätt intressant.

”När du skriver om både talang och grader tolkar jag dina ord (kanske felaktigt?) som en önskan att sudda ut begreppen...”

Mitt syfte är inte på något sätt att sudda ut begreppen. Jag vet mycket väl att om vi ”tar bort” begreppen så pratar vi egentligen bara semantik och kanske ändrar inte så mycket i verkligheten. Det betyder dock inte att en motkraft mot dagens gradfokusering är förgäves eller är oviktig. Vi har idag flera hemsidor som registrerar leders grader och klättrares prestationer där den främsta värdemätaren är graden. Något mer mångfacetterat torde man kunna göra Klättringen.

”Givetvis spelar naturupplevelsen och umgänget en stor roll men låt oss inte vara eufemistiska, vi klättrar för att det är kul men också för att det ger ett resultat. Vare sig vi är gradstressade eller inte vill vi ha ut mer än bara blommornas lukt när vi klättrar...”

Jag har inte på något sätt förfäktat tesen att naturupplevelsen är eller ska vara primus motor för alla klättrare. Däremot har jag sett så många gånger att stor gradfokusering leder till annat än det resultat som det dröms om. Och här trillar du i fällan när du mer eller mindre likställer resultat med progression i gradstegen. Detta är ett (1) resultat och lätt att mäta. Men det finns långt fler resultat än detta och varför måste man välja den busenkla vägen om och om igen!?

”De texterna jag har läst råder tränare och idrottare att sätta upp tydliga och kvantifierbara mål. Det behöver inte vara enbart grader...”

Korrekt. Förväntningar på sunda nivåer och kvantifierbara mål är oerhört viktigt. Det är lätt att kvantifiera grader, ja. Det ligger i saken natur men varför stanna där? Du listar flera andra mål, men det är väldigt sällan man hör om dessa, och allt mer sällan kommer det att bli ju mer fokus som läggs på graden som allena värdemätare. Valet är vårt. Makten är vår att påverka detta, men istället står obildade föräldrar, kompisar och till och med ledare brevid och det enda de kan se är graden. Jag har ingenting emot obildade människor vare sig det är föräldrar eller andra så länge okunskapen inte medför negativa konsekvenser. Jag tycker mig se dessa konsekvenser idag. Jag gillar det inte. Jag förstår att t.ex. föräldrar inte kan så mycket om klättring och det är helt ok, men det är just då de duktiga tränarna och övriga medklättrare måste kliva in och säga: 'Stopp! Klättring är mer än så'.

”Så varför inte lära oss att lära oss att hantera begreppen... Det är baksidan av eufemismen vi riskerar skapa att byta ut begrepp grad mot upplevelse.”

Det vore bedrägligt att byta ut begreppet grad mot upplevelse. Det tycker jag med. Det motsätter dock inte en mer balanserad syn på vad framsteg och utveckling är.

”När jag tränar folk utsätter jag dem för klättring som motsvarar viss intensitet och självklart står intensiteten i leden/problemet i direkt förhållande till gradskalan... Må det vara att klättergrader är ett relativt subjektiv begrepp men effektiviteten i träningssystem som använder klättergrader som referens talar sitt tydliga språk. Vi har dem som mål men vi får absolut inte göra dem till våra enda mål.”

Här använder du graden som ett verktyg för att styra intensiteten på träningen och det är ju superbra. Jag gör likadant och här tror jag att vi är överens. Huruvida grader är subjektiva eller objektiva är i min mening helt ointressant i den här diskussionen MEN både du och jag är väl medvetna om att grader styrs av en mängd parametrar och att leder kan passa olika människor olika bra. Graden på en led ska ju försöka summera alla parametrar. Graderingen blir ibland därför ganska intetsägande. I förlängningen föds kommentarer som ”Har du tips på soft 8a?” in the holy quest for övergraderade ”klassiker”.

”I mina försök att byta ut de externt betingade motiven mot en mer interna och medvetna val har jag upprepat samma mantra tusentals gånger. Att klättra grader ÄR inte en sport, att vinna tävlingar ÄR ingen sport. Klättring däremot ÄR din sport. Hur du väljer att utvecklas är ditt val och du måste stå för det.”

Fantastisk formulering. Den kommer jag att låna av dig. Här anser jag att vi som ibland är förebilder kan påverka åt vilket håll det barkar. Jag skulle dö olycklig om jag visste att jag inte gjorde allt i min makt att påverka. Andra kan säga att jag har fel i mina intentioner. Det skiter jag i.

”Kombinerar man detta med individualismen som råder i Sverige ser man lätt att svenska klättrare är “öar” som i bästa fall umgås i smågrupper och i alltför många fall är dömda att inte få del av kollektiva framgångar och själva fastna i ekorrhjulet.”

Detta är beklagligt och även här inte bara kan, utan bör vi påverka utvecklingen åt det håll som vi anser vara bäst.

"Jag ser hellre att vi byter ut myter mot information och eufemismer mot tydliga begrepp, annars kommer våra sanna drivkrafter att förbli som politisk inkorrekta, illa dolda tendenser i stället för sunda positiva krafter som leder os fram i vår jakt av heliga graalen ;-)"

Välvilliga intentioner minsann och det är väl just diskussionen kring begreppen som lämnar det ljus som gör att vi alla kan se hela bilden och ta välgrundande beslut i frågan. Avsaknad av diskussion måste ju om något vara eufemismens bästa lekkamrat likt mobbarens tysta kompis som ser på och håller mun.

Black or white

Det är kanske inte med högsta trovärdighet Michael Jackson sjunger "it don't matter if you're black or white" i låten Black Or White med tanke på hans märkliga estetiska transformation och lika lite trovärdig måste jag påstå att Jens Larssen är när jag säger att "grader är på skoj" när hela grundbulten och värdet på 8a.nu är just grader på leder.

Det psykosociala experimentet
På en bouldertävling i Stockholm nyligen testade arrangörerna att inte gradera boulderproblemen med de i Stockholm vedertagna graderna, blå, röd, svart och vit. Skälet, som jag förstår det, var främst att få deltagarna att fokusera på problemen (vilket i klättring är en bra sak) och den gemenskap som är unik i klättring. Jag har hört mig för bland många som deltog på tävlingen för att utvärdera om det var lyckat eller inte och jag blev faktiskt överraskad över resultatet. Den positiva responsen var överlägsen. Men hur kan det komma sig att vi i dessa nästintill perverst gradfixerade dagar blir så glada över att klättra utan grader och kan det vara så att det redskap (graderingen) som är till för att hjälpa oss snarare stjälper oss när vi ser till dess negativa effekt?

Låt oss titta närmare på det hela.
Gradens uppgift är till största del att vi ska kunna mäta vår utveckling över tid. Några använder sig av graden för att mäta sig mot andra och några för att definiera sig själva. Det är inte lätt att säga att det ena skälet är bättre än det andra men efter snart 20 års erfarenhet av klättring och klättrare som kommit och gått än det inte helt klurigt att skönja vissa mönster - för mycket fokus på graden = stor risk att tröttna. Antingen för att man lätt missar andra värden i klättringen eller för att man förr eller senare får det kämpigt på en irriterande platå i utvecklingskurvan. Ofta går de hand i hand.

Inom idrottspsykologin pratar man om hur idrottarens förväntningar påverkar prestationen och många gånger har jag bytt gradlappar på inomhuslederna då jag tränat ungdomar och fått markant mycket bättre klätterresultat på lederna. Jag har helt enkelt satt upp en gradlapp med lägre grad på en led som är hårdare (ofta hårdare än vad eleven någonsin klarat). Med inställningen "jag har klarat den här graden förut", eller "jag kan klara det här" så kommer alltsomoftast bättre prestationer än med inställningen "jag har aldrig klarat den graden tidigare". Kanske borde vi ta bort graderingen på boulderproblemen helt och ta lärdom av idrottspsykologin och till och med slå två eller fler flugor i en smäll.

Här är en lista med vad jag kan se som fördelar med att inte veta graden på problemet man klättrar:

Man försöker mer.
Man läser problemet för att se om det är inom ens kapacitet. Problemläsning skulle många tjäna på.
Man vill klara problemet, inte graden.
Gnäll om grader försvinner. "Den kan inte vara svart blablablablabla…."

Det psykosociala experimentet 2
Du har två problem som är ungefär lika svåra, där du är lika nära på att klara vardera. Den ena har röd grad (lättare) och den andra har svart grad (svårare). Med handen på hjärtat, vilken vill du helst göra? Givetvis gör du som de allra flesta. Ni klättrar den svårare graden och lämnar den lättare graden. Är det dessutom så att du inte brukar ha några som helst problem med röda boulderproblem så kommer du troligtvis inte heller göra stora ansträngningar att försöka klara detta, särskilt inte om problemet visar sig vara svårt för graden.

Så ser verkligheten ut idag i klätterhallarna i Stockholm och ja, jag tror att det påverkar oss negativt. Ett av de vanligare argumenten för gradering är att det skulle vara en motivator till att klättra hårdare, och så kan det kanske vara för en del men för de allra flesta tror jag att det är en chimär. Jag tror att vi långsiktigt kommer att bli bättre klättrare om anstränger oss att INTE ha graden som motivator utan ser problemet och leden som utmaningen istället för graden. Jag tror att vi kan lära oss det och att det kommer att stimulera vår utveckling än bättre än en färgad tejpbit. Som den betydligt mer trovärdiga rapparen L.B.T säger i slutet av låten Black Or White: "I'm not going to spend my life being a color".

Vad är talang?

Då och då får man höra följande kommentar om vissa klättrares färdigheter:

"Han/hon är en riktig talang!"
Såna uttryck utstrålar positivism trots att de kanske borde vara mer neutrala.

Det händer också att man får höra följande kommentar som utstrålar en obefogad negativism:
"Men att hon/han är så bra beror ju bara på att hon/han har tränat så mycket."

Det ena imponeras vi av och det andra nästintill, om inte föraktas, så "bortförklaras" och tas ner på jorden som om det vore något mindre värt vilket är mycket märkligt och dessutom kan få ganska långtgående negativa konsekvenser. Här följer mitt resonemang om vad talang egentligen är och hur vi bör ställa oss till detta sociala fenomen:

Flera definitioner av "talang" betonar att det rör sig som en fallenhet över genomsnittet för någon typ av verksamhet. Tar vi då klättringen som exempel så får nog både du och jag en egen bild av hur en klättertalang ser ut och vilka färdigheter denne besitter. För de allra flesta är nog våra bilder av talanger ganska harmlösa, så länge de rör sig om vuxna individer, som dessutom inte tävlar, vilket råkar vara en majoritet av alla klättrare. Dock är det samma vuxna individer som avgör vilka barn och ungdomar som besitter denna "aptitude extraordinaire" och genast blir något harmlöst till något laddat, politiskt och i slutänden en demokratifråga.

För när vi pratar fallenhet, vad menar vi då egentligen? Menar vi att göra rätt och att vara duktig redan från starten eller menar vi en förmåga att kämpa hårt och vilja mycket? Jag tror tyvärr att vi fokuserar alldeles för mycket på det första. Att redan kunna eller att vara motoriskt eller fysiskt naturbegåvad (läs tidigt utvecklad) anser jag spelar liten roll när det kommer till att bli en bra klättrare. Förr eller senare så kommer alla till en punkt när utvecklingen inte kommer gratis, där varje framsteg är en ren produkt av hårt arbete. När vi kommer till den punkten, vilket alltså bara är en tidsfråga så börjar det bli intressant. De som inte är vana att kämpa får det plötsligt jobbigt och de som är vana att kämpa har "another day at the office". Vem tror ni är mentalt starkast då och vilken egenskap är nu den viktigaste? Motorik eller mental styrka? Vad är nu talang?

Jag vill minnas att Thomas Wassberg hatade begreppet talang och blev arg när han blev kallad det, eftersom det påståendet urholkar och förstör det faktum att han arbetat fruktansvärt hårt för sina framgångar och det är ett ganska intressant synsätt och fullt förståeligt. Tänk därför till innan du nästa gång tar begreppet i din mun i all välmening.

Listan med framgångsrika idrottare som inte setts som "talanger" i ung ålder är lång och tung. Henke Larsson satt på bänken hela sin uppväxt och tränade, tränade, tränade och tränade när de andra spelade match. Zlatan fick inte åka med på träningsläger i Malmö FF:s ungdomslag eftersom han inte platsade och råkade på ett högst slumpartat sätt spela med Malmö FF:s A-lag eftersom han var den enda spelaren som inte var bortrest när A-laget var i desperat behov av en spelare till. Basketspelaren Michael Jordan blev petad från collagelaget för att utvecklades sent. Resten är historia och vi vet ju hur det gick. Givetvis finns det historier som visar att tidiga "talanger" också blivit bra när de blivit äldre, men det är alltså inte ett obligatoriskt kriterium för framgång.

Thomas Pettersson, professor i idrottsvetenskap vid Malmö Högskola visar i sin rapport "De avgörande åren" att 50% av "talangerna" vid 13 års ålder är födda det första kvartalet på året. Det är 80% chans att "talangen" är född under den första halvan på året och att endast 12% är födda det sista kvartalet. Med andra ord. De som fick spela och blev utvalda var födda tidigare på året. Är dessa individer mer talangfulla eller har de bara mognat tidigare? Kan vi skönja orättvisa och helt felaktiga skadliga mönster i detta? Är det inte dags att vi arbetar aktivt för att inte premiera de som är "naturbegåvningar" och börjar ta hand om de som verkligen vill?

Begreppet talang är dessutom relativ till sin omgivning, för hur talangfull är nu naturbegåvningen från Göteborg när hon kommer till Innsbruck? Begreppet talang är en social konstruktion med allt annat än goda intentioner och är likt ammunitionen i en pistol livsfarlig när vi vuxna laddar våra vapen med den.

Låt oss nu istället beundras över de viljestarka, de som kämpar, de som har allting emot sig, de som tillslut kommer att ha lärt sig mest om sig själva och de som inte låter slumpen definiera vem de är och hur bra de kan bli.

Altruismens baksida

När jag pluggade ämnet djuretik på Stockholms Universitet så var det många av mina vänner som trodde jag pluggade juridik, inte djuretik. Skillnaden måste ju påstås vara enorm och djuretik är mycket intressantare på alla sätt eftersom juridiken måste vara mest komplicerade sätt att leta i facit (ingen värdering i detta alls...). Här i detta nu lanserar jag det tredje ämnet: juletik. Den har ingenting med julen att göra alls mer än att det är jul nu. Varsågoda!

Det finns en uppsjö av handlingar vi som klättrare och medmänniskor kan utföra för att bidra till en bättre klättervärld. Vilka handlingar som faktiskt är positivt bidragande är dock något som tål att diskuteras. Den senaste policydokumentet över bultning i Bohuslän väcker frågor som är långt mycket större och intressantare än sakfrågan som gäller hur bultning ska ske i Bohuslän.

Policyn deklarerar tydligt följande:
"Om klättrare idag inte har den kompetens som krävs för att säkra en linje, eller inte vill ta den risk friklättring av en naturligt säkrad linje medför, kan det komma klättrare som söker den utmaningen i morgon. Lämna hellre en linje ren för dem, än att placera bultar idag."

Resonemanget är intressant oavsett om det gäller accesskänsliga områden, sport- eller tradklättring. Frågan jag ställer mig är: Hur mycket och vad kan jag göra för andra, utan att jag stjäl från andra? Vart går egentligen altruismens gräns? När blir den kortsiktiga godheten långsiktigt skadlig för nästa generation?

Låt mig presentera följande tankeexperiment:
X har klättrat i många år och är erfaren och har mycket kompetens. X vet hur man bultar, har tillgång till verktygen som krävs och tar sig tid att iordningställa klippor med ankare och bultar. X bultar potentiella nyturer som hon medvetet inte kommer att klara av att klättra och bultar dessutom turer som är så lätta att hon egentligen inte har något intresse av klättra lederna, men hon antar att de kommer att bli populära för andra klättrare. Samtliga leder är öppna för alla att göra förstabestigningar.

Jag tror att de flesta skulle se denna handling som nobel, eftersom X inte agerar egoistisk, (vi lämnar frågan om psykologisk egoism till en annan diskussion). X agerar för andras skull, för andras bästa. Men vilka är dessa andra och vilket tidsperspektiv ska vi ha när vi gör saker för "andra"? Är de "andra" Xs närmaste vänner, eller vännernas vänner eller antar X att han gör en god gärning för alla klättrare, nu och för all framtid? Samma upptäckar- och nytursglädje som X har är det också rimligt att framtida klättrare kommer att ha och det vore kanske önskvärt att lämna något åt dem, eller ska vi inte bry oss om det? Är det ett rimligt förhållningssätt att inte bry sig?

Vad tycker du?

Epic fail

Saknar ord. Det roligaste jag sett på länge...

Boogie 'til You Poop from Cedar Wright on Vimeo.

Kjugekull - tvålaxtio

Kjugekull tvålaxtio from Robowar on Vimeo.

Roadtrip som fastnade i Kjuge

Ambitionen var det inget fel på. Ursprungsidén var att göra ett besök per dag på klassiska områden med ännu mer klassiska (kända) leder. Pietà, 8a, på Garpedans i utanför Västervik är en mytomspunnen led eftersom den endast har en repetition, som gjordes för över 10 år sedan. Många starka har varit på den och misslyckats och såna fakta lockar. Bilen styrdes mot Västervik och Överums vandrarhem. Kvällen avslutades med den rykande färska filmen Crackoholic och vi var ruskigt tända på morgondagen. Besvikelsen var stor när vi vaknade av ett blött Överum.

Vi åkte förbi Garpedans ändå för att kika på Pietà. Tyvärr var den översta delen, som också är kruxet, blöt. Snabbt beslutade vi att åka vidare mot Kjugekull.

En nästan helt torr Pietà, 8a, Garpedans, Västervik.

På väg att toppa ur Caspersens arête, 7b.

Ghetto, 7a.

Daniel Andersson gör Kung Fu, 7b.

På väg hem i solnedgången.

Kjugekull påsk 2010 from Robowar on Vimeo.

Storm i ett vattenglas...

... Ett litet korn av sanning eller Ett hår av Hin.

Två av Bohusläns mest (ö)kända klättrare grälar om vem som har gjort förstabestigningen till ett par leder. Exakt vad de bråkar om får ni läsa om själva här och här men det känns som hela debatten är ett klassiskt manligt revirkissande. Vem som har gjort vad först, tycker jag egentligen är ointressant eftersom lederna inte förändras beroende vem som gjort den, jag är bara glad att någon rensat. Trots att upphovet till diskussionen verkar vara allvarliga trovärdighetsbekymmer de två klättrarna emellan så finns det några saker som faktiskt är intressanta för oss som står utanför konflikten.

1. Hur ska en led dokumenteras?

Finns den inte noterad någonstans så kanske man inte heller i efterhand kan hävda förstabestigningen. Har man inte noterat bestigningen har man kanske heller inget intresse av att hävda förstabestigningen. En förstabestigning är förvisso oåterkallelig men har å andra sidan bara ett värde för den bryr sig.

2. På vem ligger bevisbördan?

Prestationer och bestigningar inom klättring måste få väga på samvetssidan snarare än att man måste ha bombsäkra bevis genom en "oberoende" andreman. Litar vi inte på personen som hävdar en sak så letar vi efter bevis som styrker dennes historia. Hittar vi inte bevis så upplever vi ofta att personen ljuger, men ibland finns det inte bevis. Leder soloklättras, man kan glömma bort vem som säkrade osv. När indiciekedjan blir alltför lång och regelbunden så börjar det dock lukta unket. Frågan är dock om denna unkenhet faktiskt har ett existensberättigande i klättringen. Det kanske är det som gör att klättringen är unik. Vi ska inte behöva ha domare som avgör stil och etik.

Vi måste helt enkelt lita på varandra.

Om vi inte gör det så bör istället fokus riktas inåt, mot dig själv och du måste ställa dig själv en samvetsfråga; varför klättrar jag? Är det för äran och berömmelsen av att ha mitt namn i en förare eller är det för att det helt enkelt är så förbannat jävla roligt?

Är leden egentligen annorlunda om någon annan gjort den innan mig?

Rörelserna är där oavsett.

Upplevelsen är där oavsett.

Utmaningen är där oavsett.

När diskussionen gäller skitleder så känns det som om diskussionen inte spelar någon roll men diskussionen skiljer sig inte från frågan om vem som var först på toppen Mount Everest, och genast känner du kanske att frågan är relevant. Inom alpinismen så sker trovärdighetsdiskussioner likt denna dagligen, kanske mest för att det krävs mycket ekonomiska resurser för att kunna genomföra bestigningarna, och sponsorerna faktiskt "köpt produkten" först, snabbast, farligast eller något liknande.

Vi får luta oss tillbaka och beskåda fortsättningen. Kanske kan Tool ge dem hjälp på traven.

Point the finger, blame the other, watch the temple topple over.

To bring the pieces back together, rediscover communication.

Perfekt vecka i Margalef

Efter en hektisk höst och vinter med öppnandet av K2 var en vecka i Katalonien precis det jag behövde. Strålande väder och än bättre sällskap borgade för en veckas klättrande "a muerte".

Att klättra i sektorn Tenebres i Margalef är som att vara en apa i en bur. På det stora blocket brevid sitter åskådarna med fika och hejar på. Lederna är lätta att läsa eftersom man ser dem tydligt från blocket, vilket gjorde att jag lyckades göra Magic Festival och La Corva de la Felicitat onsight. Leden på bilden är Escalofrios, 7c+ och den lyckades jag göra på ett par försök.

Ingen klätterresa är fulländad utan vinprovning och är man i Priorat så måste man passa på! Här är vi i byn Cordunella de Montsant hos Baronia de Montsant, på vägen upp till Siurana. Den bästa flarran var dessertvinet Dolc D'Englora på druvan Garnatxa (Grenache) och Carignen som var björnbär och cassis i en ljuvlig kombination. Passar nog perfekt till en lagom salt mögelost med kanske just björnbärssylt eller marmelad.

Om ni har vägarna förbi så måste ni testa vinerna. De serveras alldeles för svala men man får ändå ett bra hum om hur de är. Leta efter det här huset längs vägen genom Cordunella de Montsant.

På blixtvisit i Siurana för att vila tvåfingerpocketgreppet. Jag och Johan börjar med en magnifik 7a på El Pati-sektorn som säkert är 40 meter lång med känslig toppslab, för att sedan gå till sektor L'Olla och några press på "La cara que no miente", 8a+. Det gick bra men inte tillräckligt bra tyvärr men leden finns förhoppningsvis kvar ett tag och nästa gång är jag en bättre klättrare.

Sista dagen i Margalef. Vädret är perfekt. 5 grader och moln och vi beger oss till sektor Raco de les Espadelles. Efter att ha klättrat "Viote, my friend" 7c+, på andra försöket några dagar tidigare så kunde jag inte låta bli att försöka grannleden "Telemaster" 8a. Jag föll på toppen på andra försöket och Johan Larsson var en tröstande kamrat och bra coach och övertalade mig till ytterligare ett försök, och det tackar jag Johan för. Jag gjorde leden ganska enkelt och det var en otroligt härlig känsla.

Som vanligt åker jag hemåt men den där känslan att jag skulle vilja vara borta 4 veckor till. När jag landar på Arlanda så skiner solen och vårvärmen börjar ta sitt grepp om Stockholm. I Barcelona regnar det och nu snöar det tydligen. Ännu en gång har Gud varit med oss.

Att få reda på vad någon klarade av är bara en del av det intressanta. Den andra delen är vad som inte klarades. Här kommer en sammanställning på vad jag minns att jag klättrat. ( det är lite rörigt med vad som är sektorer och vad som är leder... men ni som vet, ni vet).

De här klarade jag:

8a, Telemaster, 3e

7c+, Viote my friend, 2a

7c+, Escalofrios, 3e

7c, ? El Laboratori, 2a

7c, Magic Festival, onsight

7c, La Corva de la Felicitat, onsight

7b+, Madragora, onsight

7b, ?, Tenebres, onsight

7b, ?, Finestra, flash

7a+? El Laboratori, flash

7a, ?, El pati, flash

7a, Qué pasa neng?, flash

+ massvis lättare grejer.

De här försökte jag på:

8a+, Sargantana killer

8a+, La cara que no miente

8a, Dando Brea, Finestra

8a, Ximpleta, Espadelles

7c, ?, onsight, Finestra

7c, ?, onsight, Finestra

7b+, ?, onsight, Finestra (grepp lossnade på toppen med det lätta kvar)

7b+, ?, onsight

Gubbarna i soffan laddar med te innan klättringen. En av resans höjdpunkter är ni vi på ena sidan dalen hör en brölande Luhr som pressar sig uppför Dando Brea 8a/a+ i bar överkropp. När han klippt ankaret vrålar han så att stenarna i konglomeraten nästan trillar ur. Imponerande Johan!

Lina Asplund imponerade med att gång på gång leda 6c och ta fall som skulle skrämma de flesta.

Den korta klättrarens storhetsvansinne

Ständigt hör man kommentaren "Jag är för kort".

Att påstå det är att påstå något av enorma proportioner. Om meningen byts ut mot "Det har aldrig funnits, finns ingen, och kommer aldrig att finnas någon lika kort klättrare i hela världen som kan göra det här problemet" så kan vi fundera på om det senare påståendet verkligen är sant eller överhuvudtaget trovärdigt.

Att skylla på sin längd lämnar ingen som helst konstruktivitet utan underkastar den korta klättraren Omöjligheten. En synnerligen patetisk å miserabel utgångspunkt när man ställs inför en svårighet.

Det finns en mängd faktorer som påverkar en klättrare på klippan. Styrka, teknik, taktik och massor av mentala förmågor. Alla dessa går att förbättra men det kräver arbete å målmedvetenhet. Att skylla på det enda som inte går att påverka är ett uttryck av storhetsvansinne eftersom man i det ögonblicket implicit menar att övriga ovannämnda förmågor är fullkomliga.

Att ett enskilt move eller problem inte passar en person som är kort är en helt annan sak. Men det kommer att uppstå för samtliga klättrare men där längden kanske inte är det avgörande, eller så är det så fast åt andra hållet, att klättraren är för lång.

Innan du skyller på din längd, skyll på övervikt, slapphet, brist på styrka, torra läppar, långa naglar, dålig teknik eller något annat som faktiskt lämnar en öppning till förbättring.

Krossad fot? Ja tack!

Erik Massih är ute å drytoolar, faller i marken och en debatt blossar upp. Detta måste vara ett tecken på en alldeles för lång vinter. Debatten väcker ändå några filosofiska björnar ur idet.

Jag tycker det är fantastiskt att Erik föll i marken.

Givetvis hade det varit en oerhörd tragedi om han skadade sig men händelsen är på sätt och vis ett bevis på att Erik är suverän i sina beslut. Inga regler kan hindra honom från att vara ute och göra det han gillar att göra allra bäst. Att ta ifrån mig detta suveräna beslut gör mig och kanske Erik mer illa än en krossad fot eller bruten handled.

The Bruno show menar att mitt resonemang om risk sätts i ett annat ljus "När erfarenheten själv missbedömer säkringarnas tillförlitlighet...". Jag förstår faktiskt inte vad The Bruno show menar. Erik påstår själv att han tagit en kalkylerad risk och brustit i omdöme. Resonemanget sätts inte i ett annat ljus. Ljuset är bara starkare.

8a.nu använder mitt resonemang som om det vore representativt för "de Konservativa Bohusklättrarna" vilket jag starkt betvivlar. Mitt resonemang om risk har egentligen ingenting att göra med sport vs. trad. Den har att göra med klättring. Klättring är potentiellt livsfarligt oavsett stil den bedrivs i. Knyter du in dig fel riskerar du att dö, oavsett om du har kilar eller expresser på selen.

Att Jens Larsen buntar ihop mig med begreppet "tradklätterretoriken" är nog lika fel som det är intetsägande. Inlägget han hänvisar till har han uppenbarligen inte läst alls. Du som orkar läsa kommer att förstå.

8a's journalistiska ambitionsnivå är i paritet med Kamratposten, vilket inte betyder att 8a saknar existensberättigande. Det finns ju massvis av 8-14 åringar som läser KP.

Erik säger att han inte är sportklättrare eller tradklättrare utan helt enkelt Klättrare. Jag beundrar Erik för den Klättrare han är och jag väntar med spänning på den dagen det kommer ett bra nyhetsforum för Klättrare. Jag är lika trött på "nyhetsrapportering" som handlar uteslutande om grader som jag är trött på denna vinter. Ya basta!

Hösten är här med desperation och kärlek som följd...

www.yr.no måste nog klättrarens bästa vän förutom säkringsmannen, vinet och festen. I fredags sa prognosen för lördagen +1 grad och uppehåll fram till 13.00. Normalt brukar jag vakna 13.00 på lördagar men inte denna morgon. Uppstigning 05.00. Packa väskan och upp på moppen. Säga vad man vill om sovmorgon men att brumma iväg mot soluppgången en kall höstmorgon är precis lika underbart som att snooza 30 gånger.

Dagens destinationen är Kulberget i Nacka och temat är svaklättring; denna underbara typ av klättring som så många hatar och är rädda för. Jag bara älskar det. Klockan 09.00 har jag redan borstat upp, toppat och lett Gengaengare, 7c, och den där ensamma plusgraden är precis vad som behövs för att jag ska trivas på slabben.

Hoppas på fler tidiga morgnar i desperat och kärleksfull jakt efter den sista klätterdagen på året.

13.34 börjar det droppa.

Yr.no hade rätt och likt de gulnande löven på träden har ännu en svaled förgyllt min tillvaro.

Tack Shawn Boye, Tielma productions, för bilderna!

Schizade klipp från Bohuslän

"2 is a team, 3 is a crowd" fick jag höra när jag var i Yosemite -99 och klättrade i ett replag om tre personer. Vi var långsammare än internet i Klubbstugan i Bohuslän och blev givetvis omklättrade till sura miner. Men talet 3 medför vissa fördelar. Man kan nämligen göra helt värdelösa filmer. Här kommer en sådan:

Klättring Bohuslän from Robowar on Vimeo.

Våt, våtare, Bohuslän

Vädret här nere på Västkusten har varit särskilt värdelöst så det har inte funnits så stora möjligheter att klättra. Granitgrottan har varit ganska torr och idag var jag och Kjell där med Scott Mooney och Malin Holmberg. Vi byggde en stenhög så att man nådde upp till en perfekt start på lederna till höger i grottan och passade
samtidigt på att testa ett av tradprojekten. Leden är säkerligen 8a+.
Här är Kjell på leden.

Hagbergs höga hästar

Följande inlägg är ett svar till diskussionen på Bultkommitténs blogg. Anledningen att jag inte svarar på Ludde Hagbergs inlägg som medlem i Bultkommittén utan som klättrare medelst blogg kommer ni förstå här nedan.

Jag blir glad av engagemang. Det är otroligt kul att läsa gamla Bergsport från tiden med Leje som redaktör där åsikter dryftas och meningsskiljaktigheter belyses och där en redaktör tar ställning. Det skulle Bergsport må bra av idag. Men engagemang verkar oundvikligt provocera. Först provocerar det Hagberg och nu provocerar Hagberg i sin tur Robowar.

Hagberg hetsar upp sig över att leden Snoopys Crack i Häggsta har blivit bultad. Eller rättare sagt att de rostiga pitongerna bytts ut mot borrbultar.

"det (är) enligt mig fullständigt vansinnigt. Att förse Snoopys med borrbult. Tydligen har toppankarna nyligen fräschats upp vilket skulle göra att det var fullt möjligt att avnjuta detta stycke klippa utan den mentala utmaningen det innebär att leda. Nu fråntas dock denna möjlighet från dom som önskar sig den typen av utmaning. Och ja, jag tycker att modern säkringsteknologi som tex små kamkilar är alternativet när pitongerna har ruttnat. Alternativt att man får soloklättra leden om den är svårsäkrad och egot absolut inte klara att man gör den på topprep"

Det är ingen skillnad på hur Snoopys crack har letts tidigare mot hur den kommer att ledas idag. Fast punkt som fast punkt. Vad är alternativet? Att ta bort pitongerna och strunta i att ersätta dessa? Visst, om möjligheten att lägga eget finns. Frågan är dock om den som bekänner denna ståndpunkt är beredd att stå fast när det blåser hårt eller när den etiska orimligheten i resonemanget biter en i röven.

Att det ska vara eller har varit en mental utmaning att leda Snoopys crack håller jag inte med om. Med eller utan pitonger. Att det skulle vara en mental utmaning att klättra med dålig utrustning måste ses som ett skämt. Att lägga en säkring vars hållfasthet är marginell eller rentav usel kan jag tycka är helt ok, det är en kalkylerad risktagning, men att klippa fasta säkringar som är dåliga är bara idioti.

"Som en utav dom få bultmotståndarna så är jag lite engagerad kan man säga."

Vad vill Hagberg egentligen? Tycker han att samtliga borrbultsplaceringar är förskräckliga ingrepp i naturen eller är det just i pitongfrågan han tycker som han tycker?

Som bultmotståndare kanske Hagberg ska bekänna färg och erkänna sina "misstag" på nyturerna i Ekholmsnäs. Och hur gick det till på the Prow, Iron hawk, Triple direct och The shield? Att göra The Zodiac utan att använda hammare är som att ge cred till cyklisten som legat i förstacyklistens vinddrag hela loppet för att sedan rycka ifrån den trötta cyklisten som gjort förarbetet. "Vinnaren" var helt beroende av den som gick före. Hur många fasta säkringar klippte ni på vägen? Om Zodiac gjordes helt på egna punkter är det en annan sak. Jag tror inte att det var så det gick till dock.

Övriga synpunkter:

Det finns så vitt jag vet inget nytt ankare på Snoopys crack. Däremot är andra leder på rampväggen försedda med bultankare.

Har du klättrat Snoopys? Har du provat att någon form av "ny teknologisk säkring" på leden? Vet du vad du pratar om?

Bultkommittén kallas nog Bultkommittén för att de byter ut gamla bultar. Voìla! Hur du värderar detta faktum är upp till dig.

Det är dessutom alltid lätt att ha åsikter om bultning om man inte är aktiv repklättrare. Bouldering måste ju givetvis vara naturetikens högborg eftersom man inte gör åverkan på naturen... eller?

Kliv ner från din höga häst, erkänn klättringens mångfald och var god bidra till Svensk klättring i form av bromskloss, det är verkligen det som behövs...