Replik på Eufemism (Det var jag)
Jag kan inte riktigt koppla det eufemistiska i mitt resonemang. Vilken del är det jag förskönar? Är det inte snarare så att min ”tes” ifrågasätter den eufemistiska praxis som begreppet talang och till viss del grader står för idag? När det kommer till att göra ett seriöst försök till att fokusera på bakomliggande orsaker så är det svårt att börja diskutera detta utan att ens väcka en kritisk tanke i ämnet.
”Jag tycker däremot att begrepp som talang och grader (som mål) kan innehålla annat en negativa innebörden och kan därför användas både rätt och fel.”
Här misstar du mig och gör det dessutom lite för lätt för dig. Givetvis så är verkligheten inte svart eller vit. Grader kan stimulera, motivera, engagera likväl som den kan skapa hets och leda till det som Jens Larssen kallas för Kjesarens nya kläder – ett resonemang om självbedrägeri som är rätt intressant.
”När du skriver om både talang och grader tolkar jag dina ord (kanske felaktigt?) som en önskan att sudda ut begreppen...”
Mitt syfte är inte på något sätt att sudda ut begreppen. Jag vet mycket väl att om vi ”tar bort” begreppen så pratar vi egentligen bara semantik och kanske ändrar inte så mycket i verkligheten. Det betyder dock inte att en motkraft mot dagens gradfokusering är förgäves eller är oviktig. Vi har idag flera hemsidor som registrerar leders grader och klättrares prestationer där den främsta värdemätaren är graden. Något mer mångfacetterat torde man kunna göra Klättringen.
”Givetvis spelar naturupplevelsen och umgänget en stor roll men låt oss inte vara eufemistiska, vi klättrar för att det är kul men också för att det ger ett resultat. Vare sig vi är gradstressade eller inte vill vi ha ut mer än bara blommornas lukt när vi klättrar...”
Jag har inte på något sätt förfäktat tesen att naturupplevelsen är eller ska vara primus motor för alla klättrare. Däremot har jag sett så många gånger att stor gradfokusering leder till annat än det resultat som det dröms om. Och här trillar du i fällan när du mer eller mindre likställer resultat med progression i gradstegen. Detta är ett (1) resultat och lätt att mäta. Men det finns långt fler resultat än detta och varför måste man välja den busenkla vägen om och om igen!?
”De texterna jag har läst råder tränare och idrottare att sätta upp tydliga och kvantifierbara mål. Det behöver inte vara enbart grader...”
Korrekt. Förväntningar på sunda nivåer och kvantifierbara mål är oerhört viktigt. Det är lätt att kvantifiera grader, ja. Det ligger i saken natur men varför stanna där? Du listar flera andra mål, men det är väldigt sällan man hör om dessa, och allt mer sällan kommer det att bli ju mer fokus som läggs på graden som allena värdemätare. Valet är vårt. Makten är vår att påverka detta, men istället står obildade föräldrar, kompisar och till och med ledare brevid och det enda de kan se är graden. Jag har ingenting emot obildade människor vare sig det är föräldrar eller andra så länge okunskapen inte medför negativa konsekvenser. Jag tycker mig se dessa konsekvenser idag. Jag gillar det inte. Jag förstår att t.ex. föräldrar inte kan så mycket om klättring och det är helt ok, men det är just då de duktiga tränarna och övriga medklättrare måste kliva in och säga: 'Stopp! Klättring är mer än så'.
”Så varför inte lära oss att lära oss att hantera begreppen... Det är baksidan av eufemismen vi riskerar skapa att byta ut begrepp grad mot upplevelse.”
Det vore bedrägligt att byta ut begreppet grad mot upplevelse. Det tycker jag med. Det motsätter dock inte en mer balanserad syn på vad framsteg och utveckling är.
”När jag tränar folk utsätter jag dem för klättring som motsvarar viss intensitet och självklart står intensiteten i leden/problemet i direkt förhållande till gradskalan... Må det vara att klättergrader är ett relativt subjektiv begrepp men effektiviteten i träningssystem som använder klättergrader som referens talar sitt tydliga språk. Vi har dem som mål men vi får absolut inte göra dem till våra enda mål.”
Här använder du graden som ett verktyg för att styra intensiteten på träningen och det är ju superbra. Jag gör likadant och här tror jag att vi är överens. Huruvida grader är subjektiva eller objektiva är i min mening helt ointressant i den här diskussionen MEN både du och jag är väl medvetna om att grader styrs av en mängd parametrar och att leder kan passa olika människor olika bra. Graden på en led ska ju försöka summera alla parametrar. Graderingen blir ibland därför ganska intetsägande. I förlängningen föds kommentarer som ”Har du tips på soft 8a?” in the holy quest for övergraderade ”klassiker”.
”I mina försök att byta ut de externt betingade motiven mot en mer interna och medvetna val har jag upprepat samma mantra tusentals gånger. Att klättra grader ÄR inte en sport, att vinna tävlingar ÄR ingen sport. Klättring däremot ÄR din sport. Hur du väljer att utvecklas är ditt val och du måste stå för det.”
Fantastisk formulering. Den kommer jag att låna av dig. Här anser jag att vi som ibland är förebilder kan påverka åt vilket håll det barkar. Jag skulle dö olycklig om jag visste att jag inte gjorde allt i min makt att påverka. Andra kan säga att jag har fel i mina intentioner. Det skiter jag i.
”Kombinerar man detta med individualismen som råder i Sverige ser man lätt att svenska klättrare är “öar” som i bästa fall umgås i smågrupper och i alltför många fall är dömda att inte få del av kollektiva framgångar och själva fastna i ekorrhjulet.”
Detta är beklagligt och även här inte bara kan, utan bör vi påverka utvecklingen åt det håll som vi anser vara bäst.
"Jag ser hellre att vi byter ut myter mot information och eufemismer mot tydliga begrepp, annars kommer våra sanna drivkrafter att förbli som politisk inkorrekta, illa dolda tendenser i stället för sunda positiva krafter som leder os fram i vår jakt av heliga graalen ;-)"
Välvilliga intentioner minsann och det är väl just diskussionen kring begreppen som lämnar det ljus som gör att vi alla kan se hela bilden och ta välgrundande beslut i frågan. Avsaknad av diskussion måste ju om något vara eufemismens bästa lekkamrat likt mobbarens tysta kompis som ser på och håller mun.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Mycket intressant läsning. Två personer, två av dem jag har störst respekt för som tränare inom klättringen, har synbarligen diametralt olika uppfattning i frågor jag funderar mycket över och som klättringen hanterar dåligt när det handlar om mitt intresseområde: Klättring för barn och ungdomar.
Nåväl, framsteg skapas i dynamiken av människor som tycker olika. det är genom att diskutera, och att vara oense, vi lär oss och det är då ett plus ett inte fortfarande är ett, det är då ett plus ett till och med blir större än två, det är då summan av tankarna verkligen kan växa.
I ett barn- och ungdomsperspektiv tycker jag generellt att vi teoretiserar för mycket. Vi talar om mål och vi talar om olika sätt att förhålla sig till sin klättring. Visst finns det barn och ungdomar som förstår sådant men för lika många blir det bara ord som flyger över deras huvuden. När vi sedan säger att vissa typer av mål inte är riktiga då har vi gjort dem en björntjänst.
De flesta skulle må bättre av att "bara klättra", av att bara klättra utan att behöva fundera på om det de gör är rätt eller fel. Om det mål de själva kommer fram till är att vinna tävlingar - fine, ta inte ifrån dem det. Om deras mål bara är att bli bättre, utan att kunna kvantifiera det - låt det då vara så. Om en viss grad är ett mål - låt då graden vara just det målet. Vem är vi att förstå vad det egentligen betyder för den enskilde klättraren. Det krävs djup insikt i den mänskliga naturen för att leda barn och ungdomar i sina målsättningar. Säg inte att de gör fel, ge dem alternativ, ge dem utmaningar, utmaningar ni själva tror på. Alla tänker inte på ett sådant sätt att det är någon skillnad på att "klara 7c+" eller att "bli bättre på sva". Låt dem uppleva tillfredsställelsen av att nå sina mål, hur fel de än är. Tyvärr kan man inte byta personlighet, man får dras med sig själv - för alltid.
Sedan triggar jag på
"Jag förstår att t.ex. föräldrar inte kan så mycket om klättring och det är helt ok, men det är just då de duktiga tränarna och övriga medklättrare måste kliva in och säga: 'Stopp! Klättring är mer än så'."
Jag är den förste att medge att jag inte kan förstå djupet av klättringens själ men min uppgift är att vara förälder. Klättergemenskapen är mer än välkommen att ta ett ledningsansvar även för andras barn och ungdomar. Ju större ansvar förbund, klubbar och gym tar för allas bar och alla klättrare desto mer tid kan jag som förälder använda åt trädgårdsarbete och att läsa romaner. Tyvärr är vi idag långt ifrån en situation då klättergemenskapen klarar av att möta efterfrågan från barn och ungdomar. Då får klättergemenskapen leva med att vi föräldrar blandar oss i. Se det som något gott och försök vara förekommande, inte förebrående. Se till att de duktiga ledarna och tränarna träder fram så att vi föräldrar kan träda tillbaka. Se till att det görs på idrottsliga villkor och inte nödvändigtvis hänger på storleken på föräldrarnas plånböcker.
”I ett barn- och ungdomsperspektiv tycker jag generellt att vi teoretiserar för mycket. Vi talar om mål och vi talar om olika sätt att förhålla sig till sin klättring. Visst finns det barn och ungdomar som förstår sådant men för lika många blir det bara ord som flyger över deras huvuden.”
Du har rätt i att diskussionen inte träffar barn och ungdomar. Diskussionen är på vuxnas villkor och nivå. Det betyder därmed inte att implementeringen av diskussionernas slutsatser flyger över deras huvuden. Ledare samtalar, utbyter erfarenheter, teoretiserar, problematiserar och implementerar förhoppningsvis detta i en meningsfull rolig klättring. Rolig klättring kan dock olika filosofi. Här må det finnas olikheter på samma sätt som Waldorffskolor skiljer sig från kommunala skolor, även om exemplet här kanske inte är perfekt.
”De flesta skulle må bättre av att "bara klättra", av att bara klättra utan att behöva fundera på om det de gör är rätt eller fel. Om det mål de själva kommer fram till är att vinna tävlingar - fine, ta inte ifrån dem det. Om deras mål bara är att bli bättre...”
Kan inte annat än att hålla med. Problemet uppstår ju först när motivationen tryter eller när målet på kort eller lång sikt får sig en törn. Bra ledare kan i mina ögon då presentera klättringens bredd och visa på massa andra värden som den aktiva inte hittat än. Jag hade tur som redan i ganska tidig ålder lärde känna vuxna människor som fått smällar, lärt sig dyrt och var mer än villiga att berätta om sina erfarenheter.
”Vem är vi att förstå vad det egentligen betyder för den enskilde klättraren. Det krävs djup insikt i den mänskliga naturen för att leda barn och ungdomar i sina målsättningar. Säg inte att de gör fel, ge dem alternativ, ge dem utmaningar, utmaningar ni själva tror på. Alla tänker inte på ett sådant sätt att det är någon skillnad på att "klara 7c+" eller att "bli bättre på sva". Låt dem uppleva tillfredsställelsen av att nå sina mål, hur fel de än är. Tyvärr kan man inte byta personlighet, man får dras med sig själv - för alltid.”
Här håller jag inte med dig Mats. Vi kanske inte kan byta personlighet men vi kan utveckla vår personlighet, tack och lov. Den jag var för 15 år sedan är jag inte idag. Inte på samma sätt.
”Jag är den förste att medge att jag inte kan förstå djupet av klättringens själ men min uppgift är att vara förälder. Klättergemenskapen är mer än välkommen att ta ett ledningsansvar även för andras barn och ungdomar. Ju större ansvar förbund, klubbar och gym tar för allas bar och alla klättrare desto mer tid kan jag som förälder använda åt trädgårdsarbete och att läsa romaner. Tyvärr är vi idag långt ifrån en situation då klättergemenskapen klarar av att möta efterfrågan från barn och ungdomar. Då får klättergemenskapen leva med att vi föräldrar blandar oss i. Se det som något gott och försök vara förekommande, inte förebrående. Se till att de duktiga ledarna och tränarna träder fram så att vi föräldrar kan träda tillbaka. Se till att det görs på idrottsliga villkor och inte nödvändigtvis hänger på storleken på föräldrarnas plånböcker.”
Det finns otroligt många helt fantastiska föräldrar Mats och när man tittar tillbaks på t.ex. Stockholmscupen inser man att det lyckades så väl just tack vare alla dessa fantastiska föräldrar. Därmed inte sagt att tävlingar såsom S-cupen var ett måste för att barn skulle gilla klättring. Barn kommer att gilla klättring oavsett om det finns klätterskolor, tävlingar, läger osv, men det kommer att se något annorlunda ut. De duktiga ledarna, mentorerna, klättrarna, medmänniskorna finns överallt och det bästa är att de är gratis. Det är en av de absolut största fördelar med klättring. Roine 12 år som kämpar med ett boulderproblem kommer med stor sannolikhet få tips av Lena 35 år och hur man ska lösa kruxet, utan att de känner varandra, utan att det kostar pengar, utan motprestation. Det är just det som gör klättring helt jävla fantastiskt.
//Robin
Skicka en kommentar