Det är kanske inte med högsta trovärdighet Michael Jackson sjunger "it don't matter if you're black or white" i låten Black Or White med tanke på hans märkliga estetiska transformation och lika lite trovärdig måste jag påstå att Jens Larssen är när jag säger att "grader är på skoj" när hela grundbulten och värdet på 8a.nu är just grader på leder.
Det psykosociala experimentet
På en bouldertävling i Stockholm nyligen testade arrangörerna att inte gradera boulderproblemen med de i Stockholm vedertagna graderna, blå, röd, svart och vit. Skälet, som jag förstår det, var främst att få deltagarna att fokusera på problemen (vilket i klättring är en bra sak) och den gemenskap som är unik i klättring. Jag har hört mig för bland många som deltog på tävlingen för att utvärdera om det var lyckat eller inte och jag blev faktiskt överraskad över resultatet. Den positiva responsen var överlägsen. Men hur kan det komma sig att vi i dessa nästintill perverst gradfixerade dagar blir så glada över att klättra utan grader och kan det vara så att det redskap (graderingen) som är till för att hjälpa oss snarare stjälper oss när vi ser till dess negativa effekt?
Låt oss titta närmare på det hela.
Gradens uppgift är till största del att vi ska kunna mäta vår utveckling över tid. Några använder sig av graden för att mäta sig mot andra och några för att definiera sig själva. Det är inte lätt att säga att det ena skälet är bättre än det andra men efter snart 20 års erfarenhet av klättring och klättrare som kommit och gått än det inte helt klurigt att skönja vissa mönster - för mycket fokus på graden = stor risk att tröttna. Antingen för att man lätt missar andra värden i klättringen eller för att man förr eller senare får det kämpigt på en irriterande platå i utvecklingskurvan. Ofta går de hand i hand.
Inom idrottspsykologin pratar man om hur idrottarens förväntningar påverkar prestationen och många gånger har jag bytt gradlappar på inomhuslederna då jag tränat ungdomar och fått markant mycket bättre klätterresultat på lederna. Jag har helt enkelt satt upp en gradlapp med lägre grad på en led som är hårdare (ofta hårdare än vad eleven någonsin klarat). Med inställningen "jag har klarat den här graden förut", eller "jag kan klara det här" så kommer alltsomoftast bättre prestationer än med inställningen "jag har aldrig klarat den graden tidigare". Kanske borde vi ta bort graderingen på boulderproblemen helt och ta lärdom av idrottspsykologin och till och med slå två eller fler flugor i en smäll.
Här är en lista med vad jag kan se som fördelar med att inte veta graden på problemet man klättrar:
Man försöker mer.
Man läser problemet för att se om det är inom ens kapacitet. Problemläsning skulle många tjäna på.
Man vill klara problemet, inte graden.
Gnäll om grader försvinner. "Den kan inte vara svart blablablablabla…."
Det psykosociala experimentet 2
Du har två problem som är ungefär lika svåra, där du är lika nära på att klara vardera. Den ena har röd grad (lättare) och den andra har svart grad (svårare). Med handen på hjärtat, vilken vill du helst göra? Givetvis gör du som de allra flesta. Ni klättrar den svårare graden och lämnar den lättare graden. Är det dessutom så att du inte brukar ha några som helst problem med röda boulderproblem så kommer du troligtvis inte heller göra stora ansträngningar att försöka klara detta, särskilt inte om problemet visar sig vara svårt för graden.
Så ser verkligheten ut idag i klätterhallarna i Stockholm och ja, jag tror att det påverkar oss negativt. Ett av de vanligare argumenten för gradering är att det skulle vara en motivator till att klättra hårdare, och så kan det kanske vara för en del men för de allra flesta tror jag att det är en chimär. Jag tror att vi långsiktigt kommer att bli bättre klättrare om anstränger oss att INTE ha graden som motivator utan ser problemet och leden som utmaningen istället för graden. Jag tror att vi kan lära oss det och att det kommer att stimulera vår utveckling än bättre än en färgad tejpbit. Som den betydligt mer trovärdiga rapparen L.B.T säger i slutet av låten Black Or White: "I'm not going to spend my life being a color".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
13 kommentarer:
Jag håller med dig Robo, men klättergymmen bär ju tyvärr ansvaret för att det ens är graderat & instruktörerna lär ut till nybörjare framförallt hur graderna fungerar. Det är inte ett konstigt fenomen, i ex tyngdlyftning vill du ju klara tyngre och tyngre lyft. "gradfixering" förekommer i alla vanliga sporter. Men vi som kan påverka genom att inte tejpa upp mm får ju tyvärr ta smällen att sedan försvara varför vi inte längre anser tejpen vara nyttig, we created the monster! :-)
"för mycket fokus på graden = stor risk att tröttna" är en tautologi, det är klart att FÖR mycket fokus på något är dåligt, det är just därför det är för mycket. Samma gäller med för lite fokus på graden eller för mycket fokus på vadsomhelst annat.
Om det viktigaste med klättring är att klättra hådrade grader är ju ingenting förlorat om jag slutar för att jag stagnerar, jag har ju ändå ingenting mer att hämta. Det är alltså en fullt logisk hållning att fokusera uteslutande på graderna.
Hei Rubadub,
Du skriver "Gradens uppgift är till största del att vi ska kunna mäta vår utveckling över tid". Allerede her går du i gradsfikseringsfella. Gradens til viktigste oppgave er at du skal kunne ha en formening om du klarer å klatre ruta. Eksempel: Du kommer til et nytt klatrefelt og ser en fantastisk vakker linje og lurer på om det er verdt å prøve den. Du titter i guideboken og ser at den har en grad som ligger innenfor din rekkevidde. Du går ruta.
Hej Robin
Det var jag som länkade till WPs definitione av eufemism.
Jag blev något förvånad att hitta ordet i svenska språket, man lär sig något varje dag. Här kommer mitt svar till dina kommentarer. Jag ber om ursäkt för den anonyma kommentaren, jag var inte inloggad och hade bråttom. Jag svarar i min blogga pga mitt långa svar (hade kunna skriva mycket mer...).
http://blodsvettokrita.blogspot.com/2011/01/eufemism-de-var-jag.html
Vi ses!
Jag tycker att experimentet på 50 fresh var lyckat. Däremot tycker jag att det hade varit lite tråkigt om jag inte kunnat gå dit nästa dag och se hur ni graderat dem. Dels för att jag vill ha, eller kanske behöver den lilla boost jag får när jag klarat ett problem i, eller över "min" grad. Dels för att jag tyckte att det var kul att se vilka problem som jag tyckte kändes möjliga som fick en grad jag aldrig tittat på annars.
Jag tror att jag, och många med mig vill ha det där erkännandet som grader ger en. Det var mycket därför jag fastnade till klättring (men långt ifrån enbart) från första början. Har aldrig riktigt tyckt om idrott överhuvudtaget, men jag fastnade för klättring just för att man direkt fick bekräftelse på att man utvecklats. Sen om man inte utvecklas får det förstås en motsatt effekt som du säger.
För att summera mina tankar kring detta säger jag såhär; Jag tycker att graderna ska finnas kvar, definitivt. Men man bör nog dra bort lite fokus från dem som klättrare, i umgängeskretsar och i klättercommunitys som 8a.
mvh
Det är ju inte så länge man graderat boulderproblem inomhus. Det var roligt att bouldra då, och det är roligt att bouldra idag.
Idag klättrar man graderade problem med samma greppfärg och en sak jag kan sakna är att man (jag) på grund av detta inte hittar på så mycket egna problem som man gjorde förr.
Jag kan inte säga vad som är bäst. Jag skulle nog inte sakna inomhusgraderingen om den försvann men skulle samtidigt inte deppa om det blev kvar. Jag tror dock att jag skulle föredra en bouldervägg utan grader, då skuklle man nog vara lite mer kreativ.
Som redan framgått är det kanske svårt att ha en kategorisk uppfattning om graderna, och inte minst färgerna på boulderproblem.
Inomhus är det mer prestigelöst med grader än ute, och då är det väl mest en hjälp för att man snabbt ska hitta sina problem (eller leder) som är "lämpliga" att pröva. Att graderna tydligt "överlappar" varandra är uppenbart, och i viss mån är det väl en fråga om felgradering, även om man förstås har individuella förutsättning som gör att man själv avviker från "normalklättraren".
Jag tycker graderna är praktiska, och jag får väl erkänna att jag är lite malligare om jag klättrar högre grader - även om det alltid känns som att min förmåga är konstant, och när jag klättrar högre grad än förväntat så beror det ju bara på felgradering. Som det brukar beskrivas; allt jag klarat är för högt graderat, och allt jag har problem med, är för lågt graderat...
@Maja
Din liknelse håller inte riktigt Maja. I tyngdlyftning har du en (1) värdemätare, kg+. Hade du lyft tyngd i olika lutning, i olika typer av terräng hade det varit mer likt klättring och argumentet att gradfixering förekommer i alla vanliga sporter gör ju inte att det är något som är bra vare sig för klättring eller i de sporterna.
@ Peter
Resonemanget är ingen tautologi. En smula bedräglig kanske ja och det ber jag om ursäkt för. För att undvika den semantiska diskussionen så kan vi ta bort 'för' och jag anser att resonemanget har kraft likväl.
@ Waldorf
Jag visst att denna invändning skulle komma =) Givetvis är det så att graden ger oss riktlinjer till vilka leder som ligger ungefär i vårt gradspektra och jag kan absolut se att det är bra i guideböcker. Nu handlar diskussionen om färger på boulderproblem inomhus och om den begränsningen i ämnet inte var tydlig nog så ursäktar jag min otydlighet. Jag vill inte ta bort grader i guideböckerna och jag tycker att det är bra som riktmärke. Det är dock just som riktmärken vi bör se dem och den som tävlar i riktmärken riskerar att bli frustrerad i jakten på ”den sanna graden”.
@ Carlos
Jag kommenterar i din blogg iställlet.
@ Johan
Bra feedback. Det är kul när man har klättrat ”blint” utan att veta graden. Vad som är mer intressant är hur vi reagerar på graden i efterhand. Har vi kämpat hårt och slitit och graden visar sig vara låg händer det att vi blir frustrerade eftersom vi tycker att graden inte stämmer. Är graden hög så blir vi istället glada och nöjda. Alla kanske inte reagerar så men jag har sett det många många gånger. Är vi glada över att ha klättrat ett bra problem och vi har gett allt så borde vi vara lika glada oavsett hur en ledbyggare (eller annan klättrare) väljer att subjektivt gradera problemet.
Jag förstår din reaktion på mitt inlägg men tror nog att du förstår vad jag menade i grund och botten. Att klara en grad, en vikt, en sträcka, en höjd mm handlar för de allra flesta om att känna motivation för att prestera och utvecklas. Det i sig är inget negativt i mina ögon!
Människan strävar alltid efter utveckling och att bli mer effektiv och skicklig på det hon tar sig an. Det är en urgammal, till viss mån genetiskt betingad egenskap. Sedan kan man tolka in hur mycket som helst i att det är "negativt" eller "positivt". Det är bara kulturella och sociala spelregler som då plötsligt spelar in.
För mig liksom för dig är klättringen till sist en upplevelse som innefattar stora känslor och som uppfyller våra liv. Det är väl detta vi vill förmedla till de som blir allt för fixerade och kanske tappar glädjen i att klättra och bara vill prestera, sparkar i väggen och svär då de inte lyckas.
Jag visste inte ens vad grader egentligen var tills jag började umgås med de "starka" klättrarna som lärde mig allt jag nu vet, återigen, vi har själva skapat fenomenet..
:))
KRAM
Vad som motiverar och driver oss människor varierar betydligt från individ till individ. Någon form av bekräftelse är viktigt för de flesta men hur vi får den är olika. Vissa söker den genom att ställa sig på scen och få ta emot publikens jubel. Andra vill vinna tävlingar. Många söker den inom sig själv genom att försöka uppnå någon slags resultat, genom att bli märkbart bättre. Vissa har frigjort sig från allt sådant men då talar vi religion, filosofi och psykologi på ett helt annat plan.
Det viktiga är att det inte finns några rätt och fel.
Att grader både kan stimulera och hämma är självklart. Vissa, kanske många, kan bli "skrämda" av en hård grad och kanske därigenom misslyckas på en led, eller ett problem som de egentligen "borde" klara. Därför kan man givetvis få dessa att prestera bättre genom att sätta en för lätt grad. Andra stimuleras av att göra svårare saker än de "brukar" klara och skulle inte reagera på samma sätt.
De flesta vill utvecklas, bli bättre. Det är oerhört svårt att frigöra sig från att det inom klättringen handlar om att klara "svårare" leder och problem. Det finns inget ont i detta, inget fel. Att man därför strävar efter att klara hårdare grader är naturligt och det är heller inte något fel. Vissa lockas mer av att klättra vackra linjer och det är inte heller fel. De söker inte just den gradmässiga fysiska utmaningen.
Många behöver något att hänga upp sin prestation på. Visst kan man koncentrera sig på att klättra "roliga" problem men många känner en större tillfredsställelse av att klara ett roligt svart problem än ett roligt blått. Att man sedan är gladare över att klara ett svart, än ett blått, skitproblem är naturligt och inte heller det är väl fel?
Problemet med grader är att de inte är absolut objektiva. Vi ser ändlösa diskussioner om upp- och nedgraderingar och om hur man skall sätta en "objektiv" grad. Det går inte, det kommer alltid att finnas "fel" i graderingen som gör att man bara för att man klarat ett svart problem så klarar man inte alla. Många idrotter är sådana men de flesta vi ser på sportnyheterna är av ett annat slag. Därför uppstår ett problem när vi använder en grad för att definiera oss själva i förhållande till andra. Långt ifrån alla söker denna uppmärksamhet men visst jagas det grader både bland unga och gamla klättrare för att t.ex. vara yngst eller äldst att klara 9a. Det kan vara ett problem på grund av den uppmärksamhet det skapar men de flesta är klipskare än så, de flesta bryr sig inte, de flesta mäter sig mot sig själv, inte mot andra.
Att graderingen kan hämma genom att få klättraren att tro att han/hon inte kan klara problemet är givet och det är något de som satsar på prestation och ni som arbetar som tränare måste jobba med. Man klarar sällan något man tror sig komma att misslyckas med. Dock skall vi inte förväxla sådant som låter som negativa förväntningar (när klättraren säger "Det är för svårt - jag klarar det aldrig") med verkliga negativa förväntningar. Alla söker rätt stämning på sitt eget sätt. För en utomstående är det svårt att skilja det ena från det andra men både klättrare och tränare måste jobba med att förstå sig själva.
Att en tävling utan grader upplevs som positiv är inte konstigt. De flesta reagerar positivt på att man gör en förändring som visar att man bryr sig om dem - så länge det inte blir konstigt.
Vi skall inte överskatta gradernas negativa effekter, och inte heller dess positiva. För de flesta är nog graden ett kriterium för vilka problem och leder de skall välja, inte ett sätt att definiera dem själva.
Eftersom jag nu klättrade på 50 Fresh, så fick jag nu prova att klättra ograderat. Skillnaden var inte så stor. Det var få överraskningar såtillvida att jag klarade de problem jag valde att försöka på. Något undantag fanns, men då var det ändå rätt nära.
Jag klättrar bara lättare problem, och föreställer mig att det då är enklare att göra bedömningen att man klarar dem (juggar - check!; många grepp - check!; flackt -check!).
Nu återstår förstås att se om några problem som är annorlunda graderade än vad jag föreställt mig.
Diskussionen fortsätter på:
http://blodsvettokrita.blogspot.com/2011/01/eufemism-de-var-jag.html
och i nya tråden:
http://robowar.blogspot.com/2011/01/replik-pa-eufemism-det-var-jag.html
Tack för alla svar och kommentarer. Intressanta tankar från er alla.
//Robo
Grader utomhus: - resultat av konsensus. en førstebestiger foreslår en grad som blir verifisert/ korrigert av de som repeterer.
Grader(tape) inomhus: - den som bygger problemet setter en grad(farge) som vedkommende mener å ha bygget / ønsket å bygge.
Dette medfører enda større usikkerhet om gradens riktighet, og den blir tilsvarende mer meningsløs som mål på progresjon. Når unøyaktige grader blir brukt som mål på prestasjon går de fra å være vegledende til å bli villedende.
Dersom grader var objektivt sanne hadde det vært et ypperlig mål på prestasjon. Men graden er utilstrekkelig, og dens primære formål er å være vegledende, inne som ute.
Skicka en kommentar