Då och då får man höra följande kommentar om vissa klättrares färdigheter:
"Han/hon är en riktig talang!"
Såna uttryck utstrålar positivism trots att de kanske borde vara mer neutrala.
Det händer också att man får höra följande kommentar som utstrålar en obefogad negativism:
"Men att hon/han är så bra beror ju bara på att hon/han har tränat så mycket."
Det ena imponeras vi av och det andra nästintill, om inte föraktas, så "bortförklaras" och tas ner på jorden som om det vore något mindre värt vilket är mycket märkligt och dessutom kan få ganska långtgående negativa konsekvenser. Här följer mitt resonemang om vad talang egentligen är och hur vi bör ställa oss till detta sociala fenomen:
Flera definitioner av "talang" betonar att det rör sig som en fallenhet över genomsnittet för någon typ av verksamhet. Tar vi då klättringen som exempel så får nog både du och jag en egen bild av hur en klättertalang ser ut och vilka färdigheter denne besitter. För de allra flesta är nog våra bilder av talanger ganska harmlösa, så länge de rör sig om vuxna individer, som dessutom inte tävlar, vilket råkar vara en majoritet av alla klättrare. Dock är det samma vuxna individer som avgör vilka barn och ungdomar som besitter denna "aptitude extraordinaire" och genast blir något harmlöst till något laddat, politiskt och i slutänden en demokratifråga.
För när vi pratar fallenhet, vad menar vi då egentligen? Menar vi att göra rätt och att vara duktig redan från starten eller menar vi en förmåga att kämpa hårt och vilja mycket? Jag tror tyvärr att vi fokuserar alldeles för mycket på det första. Att redan kunna eller att vara motoriskt eller fysiskt naturbegåvad (läs tidigt utvecklad) anser jag spelar liten roll när det kommer till att bli en bra klättrare. Förr eller senare så kommer alla till en punkt när utvecklingen inte kommer gratis, där varje framsteg är en ren produkt av hårt arbete. När vi kommer till den punkten, vilket alltså bara är en tidsfråga så börjar det bli intressant. De som inte är vana att kämpa får det plötsligt jobbigt och de som är vana att kämpa har "another day at the office". Vem tror ni är mentalt starkast då och vilken egenskap är nu den viktigaste? Motorik eller mental styrka? Vad är nu talang?
Jag vill minnas att Thomas Wassberg hatade begreppet talang och blev arg när han blev kallad det, eftersom det påståendet urholkar och förstör det faktum att han arbetat fruktansvärt hårt för sina framgångar och det är ett ganska intressant synsätt och fullt förståeligt. Tänk därför till innan du nästa gång tar begreppet i din mun i all välmening.
Listan med framgångsrika idrottare som inte setts som "talanger" i ung ålder är lång och tung. Henke Larsson satt på bänken hela sin uppväxt och tränade, tränade, tränade och tränade när de andra spelade match. Zlatan fick inte åka med på träningsläger i Malmö FF:s ungdomslag eftersom han inte platsade och råkade på ett högst slumpartat sätt spela med Malmö FF:s A-lag eftersom han var den enda spelaren som inte var bortrest när A-laget var i desperat behov av en spelare till. Basketspelaren Michael Jordan blev petad från collagelaget för att utvecklades sent. Resten är historia och vi vet ju hur det gick. Givetvis finns det historier som visar att tidiga "talanger" också blivit bra när de blivit äldre, men det är alltså inte ett obligatoriskt kriterium för framgång.
Thomas Pettersson, professor i idrottsvetenskap vid Malmö Högskola visar i sin rapport "De avgörande åren" att 50% av "talangerna" vid 13 års ålder är födda det första kvartalet på året. Det är 80% chans att "talangen" är född under den första halvan på året och att endast 12% är födda det sista kvartalet. Med andra ord. De som fick spela och blev utvalda var födda tidigare på året. Är dessa individer mer talangfulla eller har de bara mognat tidigare? Kan vi skönja orättvisa och helt felaktiga skadliga mönster i detta? Är det inte dags att vi arbetar aktivt för att inte premiera de som är "naturbegåvningar" och börjar ta hand om de som verkligen vill?
Begreppet talang är dessutom relativ till sin omgivning, för hur talangfull är nu naturbegåvningen från Göteborg när hon kommer till Innsbruck? Begreppet talang är en social konstruktion med allt annat än goda intentioner och är likt ammunitionen i en pistol livsfarlig när vi vuxna laddar våra vapen med den.
Låt oss nu istället beundras över de viljestarka, de som kämpar, de som har allting emot sig, de som tillslut kommer att ha lärt sig mest om sig själva och de som inte låter slumpen definiera vem de är och hur bra de kan bli.
Inlägg
10 kommentarer:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eufemism
Jag funderar lite såhär över det här med "talang": en "talang" tränar ju inte mindre än någon annan bara för att han/hon har den här såkallade "fallenheten" för den idrott som den här "talangen" har valt.
Efter 11 år som högt utbildad tränare åt barn och vuxna med mer eller mindre känsla för idrotten jag själv håller på med. Så är inte min erfarenhet att den här "talangen" har en mindre träningsdos än den som inte har det. Snarare så att talangen vill och orkar mer för att utbildningstrappan stiger fortare, finliret sitter lättare och det finns inga gränser till motivationen - vilket är naturligt då det går bra. Ihop med han/hon bemöts av kunnigt tränarskap som kan uppmuntra och sporra till mer och vidare träning inom idrotten.
Klart är att den som inte har den naturliga fallenheten tar fler "motgångar" och inte placerar sig lika högt upp på pallen i ett direkt skede som "talangen" men med kunniga tränare kring sig som kan hjälpa till att sätta alla olika sorters mål som finns och guida denna "talanglösa" framåt och se utveckling och potential hos alla sina adepter så tids nog når denna kämpe samma nivå som den "med talang".
Jag tror man får akta sig lite för att dra till med att det skulle vara negativt att "tycka" att det "bara" är för att någon tränat så hårt. Det påvisar en viss nonchalans gentemot den "talangfulle" istället. Se bara på exemplet du själv drog upp - om Wassberg. Han slet minst lika hårt som någon annan om inte hårdare för att komma dit han var och stanna där.
Här har nog snarare vi som utbildade tränare inom vilken idrott det än må vara, ett ansvar att jobba mot denna nonchalans och istället se till att inte höja upp våra "talanger" på ett sätt som påvisar att de på något sätt har något gratis gentemot sina gelikar. Där har vår roll i att behandla våra adepter lika och visa dom att vi alla måste kämpa lika hårt för att nå våra mål. För det är ändå det som är det viktiga i slutänden.
Att vi når VÅRA egna uppsatta mål -med fallenhet för just den idrotten vi väljer att utföra.
Men det är ju bara vad jag tycker ;) Intressant läsning anyway ;)
@ Anonym: utveckla gärna din kommentar :)
@ Jeanette:
Jag håller med dig och jag ser inga egentliga problem så länge tränarna är duktiga och kompetenta. Dock är det sällan så det ser ut idag i Idrottssverige. Vi har tränare som arbetar ideellt (vilket är fantastiskt) men med detta ideella arbete föds också en konstig acceptans för många tränares osunda agerande. Det är när tränare och föräldrar på helt okvalificerade grunder väljer ut och väljer bort, explicit genom toppning och implicit genom favorisering och "talangbedömningar" som de verkliga problemen uppstår.
Det är inte säkert att fler än jag upplever att det finns en negativ inställning till de som tränar hårt. Jag menar ju inte på något sätt att det är så jag vill ha det, tvärtom, jag ser detta som ett problem som grundar sig i vad jag menar är en överdriven tro på "talang", för vad är det att imponeras över egentligen?
Faktiskt så har jag tänkt lite mer på det här och den där negativa klangen - den måste lyftas bort. Jag har nog oxå känt dom vibbarna som rent spontant känns som att de kommer från de som faktiskt själva är varken några "kämpar eller talanger" men gärna vill vara talangen för att det ev upplevs som att man då inte "behöver" kriga lika hårt. Och det är ju alltid skönt att glida ;)
Håller fullständigt med slutklämmen (sista frågan)!
Svar från Carlos:
http://blodsvettokrita.blogspot.com/2011/01/eufemism-de-var-jag.html
//Robo
Jag håller helt med när det gäller ditt resonemang om "talang". Visst kan man se på en ung klättrare om han/hon just idag är en duktig klättrare men den som påpstår sig kunna avgöra om just denne klättrare kommer att utvecklas till något stort i framtiden är antingen helt ute och cyklar.
Idrottsvärlden är full av stjärnor som inte varit talanger som barn eller som ungdomar. Lika full är den av "talanger" som inte längre är aktiva inom någon sport alls. Sedan finns det såklart sådana som varit talanger som små och som blir stjärnor som vuxna. De är i minoritet men de finns.
Att vi ständigt använder "talang" som urvalskriterium när vui arbetar med barn och ungdomar är vedervärdigt. För lagsporterna är det hämmande, både för laget och för individen (speciellt för dem som inte får vara med), i individuella idrotter är det korkat.
Min inställning är, och har alltid varit, att vi skall skapa möjligheter för alla som vill - på deras nivå. Jag tycker också att vi skall försöka få så många som möjligt att vilja. Jag tycker vi skall locka, inte tvinga, inte välja. Jag tycker inte att vi skall släppa dem som säger att de inte vill. Barn är ombytliga, de kan behöva hjälp på taven. Släpper vi alla som har en motivationssvacka har vi snart tappat alla. Jag tycker inte vi skall gömma oss bakom att "klättringen i sig själv skall ha så stark attraktionskraft att vi inte behöver locka". Så funkar inte världen och det är grymt mot de barn (c.a. 100%) som inte alltid vet vad de vill.
Ivan Lendl sade för länge sedan något i stim med "Det var inte svårt att bli bäst i världen, det krävdes ingen speciell talang. Allt som behövdes var att träna 9 timmar om degan, 7 dagar i veckan i 10 år". Så, med viss variation, är det för de flesta även om det i många mindre utvecklade idrotter alltid finns utrymme för dem med en speciell känsla för just den sporten (eller kanske alla sporter) att tillhöra toppen. Det finns idrotter där det inte är "fint" att träna. Livsstilssporterna är nästan undantagslöst sådana men det finns fler. Golfen är ett annat typexempel.
Jag är helt övertygad om att vi, den dag klättrare på bred front börjar träna som idrottare, kommer att få se en fenomenal utveckling både på topp och bredd i form av vilka "grader" man klarar. Däremot är jag inte alls säker på att "communityn" kommer att låta det ske och jag tror egentligen inte att klättringen är så stor att det kommer att finnas något underlag.
Sedan har jag faktiskt aldrig hört någon säga just "Men att hon/han är så bra beror ju bara på att hon/han har tränat så mycket." med en negativ underton. Alla vet att man blir bättre av att träna och att någon (utom Jens Larssen som hävdar ett det inte går men som ständigt kommer med fjantiga träningstips) skulle omge de med negativism har jag aldrig stött på. Ungdomarna själva kan säga saker åt det hållet men det är inte riktat mot den som tränar utan mot deras egen ovilja att satsa så hårt.
Jobba med att få så många som möjligt att träna så bra som möjligt samtidigt som de har så kul som möjligt. Det gynnar sporten och det gynnar ungdomarna.
Ooops, jag insåg itne att det fanns en agenda i det här resonemanget - nu blev jag rädd...
Hold your horses. Överskatta inte min påverkandegrad
/Robo
Yepp, nu ställer jag in hästarna i stallet och låser porten.
Det finns en bakdörr om någon vill smita in och ge dem mat...
Skicka en kommentar