
söndag 28 juni 2009
ReBurn 7c+

måndag 22 juni 2009
Den inkonsekventa puritanen


söndag 14 juni 2009
måndag 8 juni 2009
Kjell - en klättrare

Kjell Stenström kom från ingenstans och har nästan blivit en institution inom klättring i Stockholm. Från att vara den där jobbiga nybörjaren som alltid ville vara med, till att vara Stockholms kanske mesta klättrare med en utvecklingskurva som många bara vågar drömma om. Men framgångarna har inte kommit helt gratis. Nästan 1000 klätterdagar, varav cirka 100 utomlands, ligger till grund för den frukt som Kjell skördar idag, vilket är en nästintill sinnessjuk mängd med tanke på att han började klättra 2006. Det är mer är vad många klättrare klättrar under en livstid.
När Kjell började klättra hamnade han snabbt i en miljö bland duktiga erfarna klättrare utan en aning om de ibland svårtolkade koder och normer som omgärdar den "fria" sporten klättring. Mer än en gång flög det ur en kommentar som inte kunde bli annat än misstolkad, men att spela safe är inte riktigt Kjells modell; en modell som verkar fungera som ett framgångsrecept om man vill bli en allsidig klättrare. Kjell har en förmåga att inte tänka i de invanda spåren utan testar hejdlöst sekvenser tills han hittat den han Tror på. Det är inte nödvändigtvis den sekvensen som är lättast men Tron kan rubba berg, som det heter. Denna tro har gjort Kjell till en heelhookekvilibrist med okonventionella lösningar.
Förutom all egen klättring bidrar Kjell otroligt mycket till andras klättring. På i stort sett två år har han blivit auktoriserad inomhusinstruktör, auktoriserad sportklätterinstruktör, accessansvarig inom Solna KK, tränare för tävlingsgruppen i Solna KK, aktiv i Bultkommittén och nu sist medlem i Säkerhetskommittén.
Vad är det här för en kille egentligen och hur orkar han?
Robowar: Hur började du klättra?
Kjell: En av mina bästa vänner hade tjatat på mig ett tag att jag borde prova på att klättra, "du är ju så liten, din kropp skulle passa bra för det". Jag hade inget att göra en dag och gled in på Klättercentret i Solna, sen dess har jag inte kunnat låta bli. Jag rökte sedan jag var 13, men första veckan med klättringen så insåg jag att jag inte ville röka utan klättra istället. Sedan dess har jag inte rökt.
R: Hur skulle du beskriva ditt framgångsrecept för att bli en bra klättrare?
K: Älska det, klättra med andra som älskar det, se motgångar som träningstillfällen.
R: Vilka är dina främsta förebilder inom klättringen och vad är det som gör att just de är förebilderna?
K: Iain Pitcairn, James Koedsawang, Chris Ellis, Simon Brismo, Robin Dahlberg, Manuel "Lito" Flo (Mallorca).
Många tror nog att det är en lista med sjukt starka klättrare, men jag tror att det är ett resultat av att dom är öppna, fina, ödmjuka människor som älskar att klättra. Jag har alltid blivit så väl bemött av alla och dom har gladeligen delat med sig av all sin kunskap, tid och energi. Dom har tagit med mig överallt och varit generösa, människor med bra karma helt enkelt.
R: Hur många klätterresor inom landet och utomlands har du varit på sedan du började klättra? Nämn vilka ställen du varit på.
K: Siurana, Mallorca tre ggr, Albarracin, Fontan 2 ggr, Ceuse, Cresciano, Arco, Kjuge några gånger, Bohus så ofta jag kan, Solvik, Örebro, Tunaberg mm.
R: Vad är det svåraste inom klättringen, det som du har störst problem med?
K: Det här dj***a vädret! Hade det varit bättre hade jag hunnit klättra mer...
Seriöst så tror jag inte jag har några problem, men det jag kan utvecklas mest på är min pinch.
R: Är du rädd när du klättrar? Isåfall, när? Hur arbetar du med den rädslan?
K: Ja. Jag är medveten om att en situation är farlig ibland, såna situationer försöker jag undvika.
Ibland är jag rädd när jag inte behöver vara rädd och då vill min resonerande sida pressa mig till att överkomma det. Fallrädsla i sig är ett jobbigt men tacksamt moment att träna bort. Det enda som funkar är att falla falla falla...
Som tur är så kommer jag in i ett mönster ibland där jag bara kan fokusera framåt och ge allt, då försvinner all rädsla och all oro.
R: Vad har du för inställning till borrbultar?
K: Dom är fantastiska, en möjlighet att klättra!
Jag ser ingen möjlighet för klättringen att existera idag utan borrbult.
R: Är det ok att bulta en gammal mixled som fallit i glömska för att göra den populär?
K: I princip nej!
Att göra en led, en sport, en livsstil populär har inget värde förutom för den som tjänar pengar på det.
Men om ett fantastiskt stycke klippa finns tillgänglig så borde den utnyttjas enligt miljöbalken Kap 3 paragraf 1
"Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning."
Det tyder jag till att om ingen annan vill ha den så vet jag en hel hög med hungriga sportklättrare som gärna tar över den.
Vi hoppas att intresset består och ser fram emot en spännande sommar och höst!
tisdag 26 maj 2009
tisdag 19 maj 2009
Det goda livet i Österrike
söndag 10 maj 2009
Ovisshet blir till erfarenhet
onsdag 6 maj 2009
fredag 1 maj 2009
Nya tider
söndag 26 april 2009
Förlåt!
lördag 20 december 2008
onsdag 10 december 2008
Filosofiska rummet
Jag har den senaste tiden följt lite graddiskussioner på både utländska och svenska forum. Ursprunget till diskussionerna är egentligen detsamma - det brittiska gradsystemet, och frågorna som ställs är av slaget: Hur funkar det? Vad är det som bedöms? Gäller graden för onsight eller redpoint? m.m.Den sista av frågorna är den intressantaste. För vilken stil ska graderingen egentligen gälla, för visst är det skillnad i svårighet mellan att onsighta och att redpointa.
I denna fråga kan man urskilja två läger. Det finns dem som vill att graden ska gälla enbart den enklaste vägen upp (redpoint) och de som vill gradera konsten att hitta den lättaste vägen upp (onsight). Onsightgraderingen har en ganska lång historia eftersom onsight var den stil man klättrade mest back in the days, medan de flesta idag verkar göra flera försök på en och samma led. Det är därför ganska förlegat att använda onsightgradering idag och visst finns det leder som är svårare att onsighta än andra men varför måste detta synas i en grad?
Nu går vi från denna praktiska fråga till en mer filosofisk.
Simon Lee som jag skrev om i förra blogginlägget menar följande:
Han menar alltså att en led har en inneboende grad oberoende av klättraren.
Om jag förstår honom rätt så menar han då att alla leder som ännu inte har klättrats har en grad, men den kanske inte har blivit uppmätt ännu.
Jag tycker att Simon Lee har fel. Svaret hittar vi i frågan vad en grad är för något.
En grad är en människas subjektiva bedömning av sin mentala och fysiska insats på en led. Innan du klättrar eller provar en led kan du inte uppleva leden. Eftersom en grad speglar din upplevelse så kan du inte heller gradera den. Gradering är helt och hållet en konstruktion av oss människor och har ingen människa upplevt leden kan den inte heller ha en grad. Ganska enkelt. Att en led oftast är beständig över tid är en sak, men det har ingenting med grader att göra och absolut ingenting med en leds inneboende grad ( som då inte finns).
Eller vad tycker du?
tisdag 2 december 2008
R, X, V, S eller E?
I diskussionen presenterade Petter Restorp den amerikanska R, X- idén där R står för runout och X för att man slår (ihjäl?) sig om man faller och så länge man tydligt definierar vad respektive bokstav betyder så tycker jag systemet är sympatiskt.
Att införa den brittiska adjektivgraden är otänkbart och igår försökte Simon Lee dräpa det brittiska graderingssystemet i en mycket läsvärd artikel på UK-climbings hemsida.
"The use of the risk multiplier as part of the E grade entangles itself with style when modifications in style can significantly affect the risk of certain routes. It also takes for granted that there is a generally accepted and acceptable way to draw meaningful equivalent comparisons between difficulty and danger. I think this is highly questionable when risk and perception of risk is so variable and personal. Again, are we comparing apples and pears or rhyme and reason?"
"As much as I would personally like to see the Adjectival/E grade consigned to the dustbin of history I anticipate we will increasingly get a second grade for a route in new guidebooks and general discussion. Probably a French sport grade for longer trad routes and boulder grades for shorter grit type routes that can be 'highballed'. These alternative grades convey information that is more meaningful for newer generations of climbers and visitors from abroad."
Ska bli spännande att se vad traditionalisterna säger om ett graderingssystem som överlevt sig själv.


