söndag 28 juni 2009

ReBurn 7c+

Bultarna på en led kan liksom Bibeln vara vägledande i stunder av tvekan och oklarhet. Men ibland kan bultarna på en led vara vilseledande och lura dig in på fel spår.

I veckan bytte vi kruxbulten på Frisco Kid som får utstå ofantliga mängder stryk. I brist av tid var detta den enda bulten vi bytte och tur var väl det. Två dagar senare får jag ett samtal från en kompis som säger att Burn och Frisco Kid är ombultade. Jag blir förvånad när jag får höra att bultarna inte är placerade där de gamla satt utan på helt andra ställen. Strax efteråt får jag av samma person höra att det är Johan Luhr som har bultat om leden. Det är Johan Luhr som är förstabestigare på leden och borde ha koll så vad är det som har gått snett?

Jo, de gamla bultarna gjorde att man kunde klättra lite till höger och lite till vänster vilket också har skett. Det är ingenting fel i att varje klättrare hittar sina egna sekvenser men det är inte säkert att dessa sekvenser ligger i linje med vad förstabestigaren hade tänkt sig från början. Ett sätt att "styra" klättrare in i vissa linjer/sekvenser är att placera bultarna så att dessa sekvenser blir de mest naturliga. Frisco Kid och Burn har inte varit bultade särskilt vägledande, inte om man ska göra leden som de en gång gjordes.

Nu däremot, är det annat ljud i skällan. Från och med i lördags sitter bultarna såhär:






















När det kommer till graden får vi se om historien kan ge oss lite vägledning:
I Stockholmsföraren från 1989 är Burn graderad 9- (motsv 8a idag).
I Stockholmsföraren från 1992 är beskrivningen på Burn "Mycket pumpande klättring som följer den starkt överhängande arêten...". Leden är graderad 8+ (motsv 7c+ idag).
I Stockholmsföraren från 1996 är Burn graderad 8+.
I Stockholmsföraren från 2008 är Burn graderad 7c (motsv 8/8+).

Troligtvis är graden i den senaste föraren baserad på hur leden vanligtvis klättras och graden stämmer i och för sig ganska väl men det som har skett är att en leden har nedgraderats successivt samtidigt som leden har klättrats mer och mer avvikande från hur förstabestigningen gjordes.

Så hur hård är nu Burn, såsom den en gång var. Ryktet säger 7c+ och att startrörelserna är riktigt hårda. Det vi har nu är ReBurn som är en re-born av sekvenser från en svunnen tid (läses 1989).

Konsekvenserna av detta betyder att berörda 8a.nu scorecard eventuellt måste revideras eller ogiltigförklaras ( om du fortfarande använder ett förstås).
Intressant är att detta kommer att kasta ljus på vilka som gillar att klättra och vilka som gillar att ha klättrat en grad. De som gillar att klättra kommer att se detta som en fantastisk möjlighet att klättra en led de aldrig klättrat. De andra kommer att hålla fast vid att de har klättrat leden Burn och att den faktiskt var 7c (för poäng är synnerligen viktigt).

Nu ska vi avslutningsvis titta på en totalt felaktig bestigning av Frisco Kid ;)


måndag 22 juni 2009

Den inkonsekventa puritanen

Ibland blir jag förbryllad.
Särskilt när det kommer till inkonsekvens.

Något jag har svårt att begripa mig på är hur man som klättrare kan tycka att det är rätt i vissa situationer att riskera att förstöra klippan på ett sätt som antingen förstör klättringen och rörelserna eller dess estetik (hur klippan ser ut).

Att pitonger sliter mycket på sprickorna man slår in dem i verkar ha framgått med all önskvärd
tydlighet i den upplysta världen (förutom bland några få på Gotland), och tur är väl det.

Användandet av skyhooks är för de allra flesta inte särskilt vanligt och tur är väl det, annars hade vi haft skyhög skadestatistik och knappt några grepp kvar på våra leder.

Normalt används skyhooks när man aidklättrar och även inom aidklättring brukar skyhooks räknas som ganska risiga säkringar som enbart är tillför kroppsvikt, alltså inte som säkring vid eventuellt fall. Hooken är inte utformad för att hålla fall, även om det händer att de gör det. Och även om själva hooken håller så ska det mycket till för att den bit berg som man lägger den på gör det.

Placerandet av en skyhook som säkring vid klättring, liksom slingor runt små risiga flak är ett medgivande att det är ok att förstöra klippan eller att riskera att förstöra klippan. Det lustiga med det hela är att de få som lägger skyhooks som säkringar vid fribestigningar ofta hävdar strikt naturetiska ideal som spårlös färdsel. Jo jo, fint ska det va, bara det är farligt.

Om rättfärdigandet av att riskera att förstöra klippan ligger i att man i samma ögonblick utsätter sig för risk borde det i princip vara samma sak att klättra en sporttur med undermålig utrustning. Risken är ju där, liksom inverkan på klippan. Resonemanget blir emellertid absurt.

Att skyhooken KAN användas som säkring ifrågasätter jag inte och jag har i en svagt ögonblick lagt en själv vilket kändes skönt. Mindre skönt hade varit om jag fallit och förutom att slå mig dragit loss 2 kvadrat skiffer på klassikern Slipstream i Wales. Spårlös färdsel blir ett minne blott.

Att nästan vad som helst kan vara en säkring inser jag efter att ha sett Katy Whittaker på Braille Trail säkrad med ett dörrhandtag(!).


Frågan man får ställa sig dock är hur säkringarna påverkar klippan vid klättringen, vid ett fall, vid hundra fall. Idag, nästa vecka och om 50 år.

måndag 8 juni 2009

Kjell - en klättrare


Kjell Stenström kom från ingenstans och har nästan blivit en institution inom klättring i Stockholm. Från att vara den där jobbiga nybörjaren som alltid ville vara med, till att vara Stockholms kanske mesta klättrare med en utvecklingskurva som många bara vågar drömma om. Men framgångarna har inte kommit helt gratis. Nästan 1000 klätterdagar, varav cirka 100 utomlands, ligger till grund för den frukt som Kjell skördar idag, vilket är en nästintill sinnessjuk mängd med tanke på att han började klättra 2006. Det är mer är vad många klättrare klättrar under en livstid.


När Kjell började klättra hamnade han snabbt i en miljö bland duktiga erfarna klättrare utan en aning om de ibland svårtolkade koder och normer som omgärdar den "fria" sporten klättring. Mer än en gång flög det ur en kommentar som inte kunde bli annat än misstolkad, men att spela safe är inte riktigt Kjells modell; en modell som verkar fungera som ett framgångsrecept om man vill bli en allsidig klättrare. Kjell har en förmåga att inte tänka i de invanda spåren utan testar hejdlöst sekvenser tills han hittat den han Tror på. Det är inte nödvändigtvis den sekvensen som är lättast men Tron kan rubba berg, som det heter. Denna tro har gjort Kjell till en heelhookekvilibrist med okonventionella lösningar.


Förutom all egen klättring bidrar Kjell otroligt mycket till andras klättring. På i stort sett två år har han blivit auktoriserad inomhusinstruktör, auktoriserad sportklätterinstruktör, accessansvarig inom Solna KK, tränare för tävlingsgruppen i Solna KK, aktiv i Bultkommittén och nu sist medlem i Säkerhetskommittén.


Vad är det här för en kille egentligen och hur orkar han?


Robowar: Hur började du klättra?


Kjell: En av mina bästa vänner hade tjatat på mig ett tag att jag borde prova på att klättra, "du är ju så liten, din kropp skulle passa bra för det". Jag hade inget att göra en dag och gled in på Klättercentret i Solna, sen dess har jag inte kunnat låta bli. Jag rökte sedan jag var 13, men första veckan med klättringen så insåg jag att jag inte ville röka utan klättra istället. Sedan dess har jag inte rökt.


R: Hur skulle du beskriva ditt framgångsrecept för att bli en bra klättrare?


K: Älska det, klättra med andra som älskar det, se motgångar som träningstillfällen.


R: Vilka är dina främsta förebilder inom klättringen och vad är det som gör att just de är förebilderna?


K: Iain Pitcairn, James Koedsawang, Chris Ellis, Simon Brismo, Robin Dahlberg, Manuel "Lito" Flo (Mallorca).

Många tror nog att det är en lista med sjukt starka klättrare, men jag tror att det är ett resultat av att dom är öppna, fina, ödmjuka människor som älskar att klättra. Jag har alltid blivit så väl bemött av alla och dom har gladeligen delat med sig av all sin kunskap, tid och energi. Dom har tagit med mig överallt och varit generösa, människor med bra karma helt enkelt.


R: Hur många klätterresor inom landet och utomlands har du varit på sedan du började klättra? Nämn vilka ställen du varit på.


K: Siurana, Mallorca tre ggr, Albarracin, Fontan 2 ggr, Ceuse, Cresciano, Arco, Kjuge några gånger, Bohus så ofta jag kan, Solvik, Örebro, Tunaberg mm.


R: Vad är det svåraste inom klättringen, det som du har störst problem med?


K: Det här dj***a vädret! Hade det varit bättre hade jag hunnit klättra mer...

Seriöst så tror jag inte jag har några problem, men det jag kan utvecklas mest på är min pinch.


R: Är du rädd när du klättrar? Isåfall, när? Hur arbetar du med den rädslan?


K: Ja. Jag är medveten om att en situation är farlig ibland, såna situationer försöker jag undvika.

Ibland är jag rädd när jag inte behöver vara rädd och då vill min resonerande sida pressa mig till att överkomma det. Fallrädsla i sig är ett jobbigt men tacksamt moment att träna bort. Det enda som funkar är att falla falla falla...

Som tur är så kommer jag in i ett mönster ibland där jag bara kan fokusera framåt och ge allt, då försvinner all rädsla och all oro.


R: Vad har du för inställning till borrbultar?


K: Dom är fantastiska, en möjlighet att klättra!

Jag ser ingen möjlighet för klättringen att existera idag utan borrbult.


R: Är det ok att bulta en gammal mixled som fallit i glömska för att göra den populär?


K: I princip nej!

Att göra en led, en sport, en livsstil populär har inget värde förutom för den som tjänar pengar på det.

Men om ett fantastiskt stycke klippa finns tillgänglig så borde den utnyttjas enligt miljöbalken Kap 3 paragraf 1

"Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning."

Det tyder jag till att om ingen annan vill ha den så vet jag en hel hög med hungriga sportklättrare som gärna tar över den.


Vi hoppas att intresset består och ser fram emot en spännande sommar och höst!























Glad efter att ha cronsightat* Megadans i Skevik
*(cruise onsight)

tisdag 19 maj 2009

Det goda livet i Österrike

Livets allra viktigaste beståndsdelar är Berg, Kvinnor, Vin och Musik. Tre av dessa fyra bjöds det på i helgen.

Jag och Crell teamade ihop med en av Österrikes före detta bästa klättrare och fick mersmak av Wien.


Helt enkelt en bra middag.



Crell och Robin i finrummet. Wienersymfonikerna spelade Brahms.



På väg till klippan genom en sagolik skog strax söder om Wien.

Crell gör sig redo för en klassisk 7a.


En bouldrare klättrar rep.

Fantastiskt fin klippa i Breitenstein med bland annat den bästa 6b leden jag någonsin gjort. 35 meter svagt överhängade perfekt kalksten med juggar jag inte trodde fanns. Helt jävla makalöst.
På bilden gör sig Crell redo för leden Streetfighter, 7c, vilket är Österrikes motsvarighet till Bussen i nyllet på Anneberg. Försök klura ut varför!

Om man som Wienbesökare vill få full pott när det kommer till livets allra viktigaste beståndsdelar så kan man alltid besöka det inte så hemliga...

söndag 10 maj 2009

Ovisshet blir till erfarenhet

Smyger ut ur hörnet, ut på arêten och sträcker mig efter det läskiga blocket som jag inte riktigt kan slappna av i. Jag lägger två friends och försöker samla mig. Jag är på väg in i det sista kruxet på Rätt lätt på Häller som består av en skaplig runout med brottningsmoves och fullt ös.

Andas upp mig så att jag kan höra mig själv andas. Det blir en sorts trigger och gör att jag lättare kliver in i ett sorts görande och lämnar tänkandet.

Nu är det dags!

Jag börjar slappa mig upp för den överhängande pelaren och tittar ner på det läskiga flaket. Repet får bara inte hamna bakom flaket om jag faller!

Ett move till... och ett till... och ett till. Jag står nu två moves ifrån kanten på den överhängande pelaren men kommer inte riktigt på hur jag gjorde förra gången.
Nu är jag en bra jävla bit över mina säkringar och kan varken stå still, gå ner, eller ge upp.

Jag satsar... och landar på kanten med handen... jag har det!

Neeeeej det har jag inte alls. Jag flyger...

Jag hinner blicka ner för att se om repet lägger sig bakom flaket men hinner inte uppfatta vad som händer. 15 meter längre ner stannar jag i en mjuk sving i höjd med en klättrare som försöker göra kruxet på Klart svår. Allt är ok.

Ovisshet blir till erfarenhet och jag har precis tagit det kanske längsta fallet någonsin på Rätt lätt. Tack Kjell för briljant säkring.

Jag kommer ner med en ond klump i bröstet men samtidigt ett leende på läpparna. Jag föll där jag absolut aldrig ville falla, och det gick bra.

Någon timmer senare är det dags igen och jag är lite skakigare denna gång och lite tröttare men väl upp på det läskiga flaket så triggas specialkrafterna igång. Upp för pelaren, plocka kanten i lugn och ro och nu återstår fyra meter ruskigt exponerad jugfest. WOW! Vilken klättring. Vilken upplevelse. Såhär efteråt är jag glad att jag föll på första presset. Upplevelsen och minnet är helt enkelt mycket större och det var just ett fall som mitt huvud och min kropp behövde.





















Obligatoriskt Maxmål på väg till Bohus. White trash 4 life!



















Lite lagom nervös inför ledpress.



















Oskar Råström i sedvanlig pose med punkis i handen.



















Kjell på väg in i slutkruxet på Rätt lätt. Nästa gång sitter den!



















Malin Holmberg på väg att ge sig i kast med Rätt lätt. Hon gjorde den rätt lätt.
Malin 4 prez!



















Calle Martins mentalt stark på Dynamo 7b på Galgeberget. Satte den på första ledpresset. En perfekt födelsedagspresent kanske!

fredag 1 maj 2009

Nya tider

De senaste dagarna har varit fantastiska med strålande sol, grillkvällar, kall öl, sena nätter och långa klätterdagar. Det har varit så härligt att jag önskar att livet bara kunde fortsätta att vara så okomplicerat och härligt.

Har börjat hitta min plats i mitt nya område på söder där jag käkar frukost med Johan Larsson på morgonkvisten på Cinnamon, för att sedan sammanstråla på kvällen för stuff i sommarnatten på Strand. Inte så sällan råkas man med Lavan som firar dagens bravader med pizza och öl och berättar om vilket projekt som klarades. Hornstull regerar.

Även om värmen kanske inte ger optimalt stick så är inställningen och flowet optimalt. I torsdags var Petter Restorp på besök och vi drog till Örnberget för ett klassiskt eftermiddagspass. Underarmsufo, Panta Rei, Orup, Utan Smör och Bad boys revs av i bra takt.

På fredagen så hade jag en bra klätterdag med FRAMTIDEN och insåg att han är lika ung som jag var när jag började klättra. Skillnaden är att jag harvade runt i Häggsta och var livrädd på 3+. Här har vi nu en ung förmåga som värmde upp på Underarmsufo för att på dagens andra försök göra Panta Rei. Det slutar inte där... Efter det så gjorde Oscar Ingen överhängande fara och Impuls. Inte så illa för att vara 13 år. Komma hem till läxböckerna med 6c+, 7a, 7a och 7a+ i bagaget.
Själv fick jag mig en bra genomkörare med Underarmsufo, Panta Rei, Utan Smör, Burn, Ingen överhängande fara, Impuls och Rakt på sak. Helt enkelt ett bra pass på Örnberget. Andra dagen i rad.

Kvällen avslutades med korvgrillning i kvällssolen och alldeles för sen hemgång från Marie Laveau där jag råkades med södergangstern Ry Morrison i den svettiga källaren.

Idag så fortsatte klätterfrenesin med ett besök på Talludden där jag och Kjell i grillande sol gjorde Tuvan.
Från början stod leden som 7b+ men nu ryktas det om att grepp lossnat vilket gör att den landar på 7c+. Leden är, längden till trots, en riktigt häftig led med otroligt fina sekvenser. Ett framtida klassiker.

Efter Tuvan hajkade vi ut på udden och firade oss ner till hyllan under Freeze, leden som pryder Stockholmsförarens framsida. För två veckor sedan föll jag på toppen och fick en elak flapper vilket givetvis hände nu igen. Tack och lov var det denna gång inte lika blodigt som förra så jag gjorde ett press till och satte den och Pierre som låg på toppen och tittade ner fick med allt på film. Kommer snart på bloggen och jag kan garantera att ni kommer skratta.

Kjell gick på högvarv och slängde sig som skjuten ur en kanon på sista movet på Freeze... Hur det gick får ni se snart när filmen e färdig.

Det går ju inte att åka in till stan från Talludden utan att stanna till vid Anneberg för att ytterligare massakrera fingarna i värmen. Bra idé. Kjells nemesis Ge kärleken en chans var som vanligt nära att ge upp inför hans enorma bergskraft. Men nej... nästa gång. Kjell is on fire.

I morgon, vila, vilket betyder att kvällen kan sluta precis hur som helst! Det finns risk för att Larsson och "den bloggande persen" Kraufvelin är inblandade, vilket verkligen är att tala om risk.

Jag skulle vilja se den riskmatrisen.

söndag 26 april 2009

Förlåt!

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt till er som läser min blogg. Att inte uppdatera och komma med nytt material på över fyra månader är skandal.

Det sista halvåret har varit en snurrig tid i mitt liv med kärlekstrubbel, flytt, lägenhetsköp och sånt som hör därtill. Kanske en dålig ursäkt men ändå en förklaring.

Nu är nästan sommaren här och hela våren har varit fylld med spännande klättring. Två Bohuslänresor, en Tunabergssväng och massvis av klättring i Stockholm har tänt en gnista som snart tar form av en majbrasa.

För två helger sedan var jag nere i Bohus och testade Crackoholic (8+/9-), som är en helt makalös led. 20 meter svagt överhängande(?) väggtur med klättring som man bara läser om i tidningarna. På topprep gick det åt skogen men när jag ledde så tog det två försök innan jag var uppe och snuddade sista greppet. Fallet blev långt och härligt och det var trots "misslyckandet" svårt att vara arg när klättringen är så fantastisk. Klockan visade för mycket för att göra ett till försök, så ytterligare ett projekt lämnades öppnat.

Helger efter blev det Tunaberg där planen var ett hattrick, Aspleden (8-/8), Aeroflot (8) och Himlastegen (8-), men tid och kraft räckte endast till Aspleden och Himlastegen varav den första gick lätt men den andra var faktiskt riktigt kämpig. Var en millimeter från att flyga på slutsekvenserna. Kjell Stenström imponerade med en solid bestigning av Aspleden vilket är hans personbästa på egna säkringar (inte länge till dock) och Simon Brismo visade mental beslutsamhet när han på andra försöket på ett instruktörsmässigt sätt stövlade iväg på Himlastegens andra hälft säkrad endast av en blå alien, inför en publik bestående av Svenska Klätterförbundets utbildningskommitté. Många höll andan när Simon frustade sig upp för de sista laybackmoven. Fallet hade blivit långt och mjukt... med potentiell stenhård landning...

I fredags teamade vi ihop igen och Kjell gasade ner till Bohus i sedvanligt tidsbesparande manér. På agendan stod Crackoholic och tillsammans med ett lägenhetsköp dagen innan kunde jag knappt somna utan låg och tänkte på bankräntor och sekvenserna som jag gjort två veckor tidigare.

Klockan 10 var vi vid en perfekt sval klippa nere vid Ulorna. Två uppvärmningsleder och sen pang på Crackoholic. Jag hade tagit en bild på säkringarna vid förra tillfället så det vara bara att racka på samma grejer och köra. No topprep, no nothing.
På första försöket föll jag återigen på sista greppet och jag började fundera på om det skulle gå vägen. Upp, rensa, ner, paus, på igen. Allt kändes skitbra och första kruxet kändes oförskämt lätt. Vid vilan på slutet kände jag mig så jävla laddad och jag pressade på utav helvete. Sista movet som stoppat mig två gånger tidigare satt sådär klockrent som det gör ibland. Fantastiskt, på ett sätt som skiljer sig från Minaret. Crackoholic kan jag tänka mig att göra om och om igen. Klättringen är helt enkelt för bra för att lämnas till historien. Minaret gör jag endast om i fantasin.

Klockan var nu 12 och det var lördag. Mina första två klättertimmar i Bohus hade börjat bra. Resten var helt enkelt bara bonus. Vi teamade ihop med Malin Holmberg och åkte till Hallinden. Jag testade Pansarkryssaren Potemkin (8-/8) och är glad att jag inte gick på den onsight, som var min ursprungliga plan. Jag tycker att den bitvis var kexig och lite blockig och sånt gör mig alltid nojig. Klättring var hur som helst jävligt bra. På slutet var det fistjamming på sant Yosemitevis. Nästa gång gör jag den... eller nåt.

Malin Holmberg gled på ett övertygande sätt uppför Pansarkryssaren. Wow! Vilken klättare!
Jag och Malin avslutade med Prismaster och efter det blev det sill, potatis och öl i Bohusstugan.

Idag, söndag, var det Häller som gällde. Riggade topprep på Rätt lätt och firade ner och preppade grejer. Första topprepsförsöket gick käpprätt åt helvete och jag kände mig som en fettsäck på rollerblades. Kruxet i starten gick bara inte men resten gick bra. Slutkruxet är en nervkittlande exponerad runout som garanterat kommer höja pulsen. Vill inte ens tänka på hur det är att vara i den skarpa änden. Väl där så tänker jag förhoppningsvis inte alls.

Malin dansade upp för Rätt lätt på topprep ett snuskigt enkelt sätt. Kjell började ropa "Ledpress! Ledpress! Ledpress!" och sen var det hans tur. Kruxet gick också åt helvete men efter ett tag satt det men han föll strax därefter. Jag blir inte förvånad, icke desto mindre imponerad, om Kjell sätter Rätt lätt innan sommaren är slut. Kjell är just nu i sitt livs form och om det fortsätter såhär så knyter han ihop åtskilliga 9- innan året är slut.
På andra försöket så gjorde jag Rätt lätt på topprep och det kändes helt ok förutom några panikmoves i hörnet efter startkruxet.

Ännu en fin Bohushelg avslutad och för varje led som knyts ihop (Crackoholic) öppnas minst två nya upp (Rätt lätt och Pansarkryssaren Potemkin).

Nästa Bohustripp blir om två helger. Då ligger antingen jag eller Rätt lätt risigt till.

På återhörande!

lördag 20 december 2008

onsdag 10 december 2008

Filosofiska rummet

Jag har den senaste tiden följt lite graddiskussioner på både utländska och svenska forum. Ursprunget till diskussionerna är egentligen detsamma - det brittiska gradsystemet, och frågorna som ställs är av slaget: Hur funkar det? Vad är det som bedöms? Gäller graden för onsight eller redpoint? m.m.

Den sista av frågorna är den intressantaste. För vilken stil ska graderingen egentligen gälla, för visst är det skillnad i svårighet mellan att onsighta och att redpointa.

I denna fråga kan man urskilja två läger. Det finns dem som vill att graden ska gälla enbart den enklaste vägen upp (redpoint) och de som vill gradera konsten att hitta den lättaste vägen upp (onsight). Onsightgraderingen har en ganska lång historia eftersom onsight var den stil man klättrade mest back in the days, medan de flesta idag verkar göra flera försök på en och samma led. Det är därför ganska förlegat att använda onsightgradering idag och visst finns det leder som är svårare att onsighta än andra men varför måste detta synas i en grad?


Nu går vi från denna praktiska fråga till en mer filosofisk.

Simon Lee som jag skrev om i förra blogginlägget menar följande:
"Whilst grading is based on average all-round ability at different levels let's not forget that the route itself has an inherent grade independent of the climber i.e. the grade of the route – the climber measures up to the route not the other way around."

Han menar alltså att en led har en inneboende grad oberoende av klättraren.
Om jag förstår honom rätt så menar han då att alla leder som ännu inte har klättrats har en grad, men den kanske inte har blivit uppmätt ännu.

Jag tycker att Simon Lee har fel. Svaret hittar vi i frågan vad en grad är för något.

En grad är en människas subjektiva bedömning av sin mentala och fysiska insats på en led. Innan du klättrar eller provar en led kan du inte uppleva leden. Eftersom en grad speglar din upplevelse så kan du inte heller gradera den. Gradering är helt och hållet en konstruktion av oss människor och har ingen människa upplevt leden kan den inte heller ha en grad. Ganska enkelt. Att en led oftast är beständig över tid är en sak, men det har ingenting med grader att göra och absolut ingenting med en leds inneboende grad ( som då inte finns).

Eller vad tycker du?

tisdag 2 december 2008

R, X, V, S eller E?

Bohusläns klätterklubb hade för cirka ett år sedan en diskussion om deras nästa förare, var på graderingssystem kom på tal. Diskussionen finns att läsa här.

I diskussionen presenterade Petter Restorp den amerikanska R, X- idén där R står för runout och X för att man slår (ihjäl?) sig om man faller och så länge man tydligt definierar vad respektive bokstav betyder så tycker jag systemet är sympatiskt.


Att införa den brittiska adjektivgraden är otänkbart och igår försökte Simon Lee dräpa det brittiska graderingssystemet i en mycket läsvärd artikel på UK-climbings hemsida.

"The use of the risk multiplier as part of the E grade entangles itself with style when modifications in style can significantly affect the risk of certain routes. It also takes for granted that there is a generally accepted and acceptable way to draw meaningful equivalent comparisons between difficulty and danger. I think this is highly questionable when risk and perception of risk is so variable and personal. Again, are we comparing apples and pears or rhyme and reason?"

"As much as I would personally like to see the Adjectival/E grade consigned to the dustbin of history I anticipate we will increasingly get a second grade for a route in new guidebooks and general discussion. Probably a French sport grade for longer trad routes and boulder grades for shorter grit type routes that can be 'highballed'. These alternative grades convey information that is more meaningful for newer generations of climbers and visitors from abroad."

Ska bli spännande att se vad traditionalisterna säger om ett graderingssystem som överlevt sig själv.

fredag 28 november 2008

Filmstjärnor utan hjärnor

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i klätterfilm. Jag blir helt enkelt inte så inspirerad av att se halvnakna amerikaner slänga sig mellan juggar till körer skrikandes - "Come on dude! - Stick it!". När de öppnar munnen för att säga något blir allting så pinsamt att jag helt enkelt bläddrar vidare till nästa actionladdade scen med nästa halvnakna amerikan.

När det sedan kommer klätterfilmer med en annan utgångspunkt än "muskler på berget", där man kan skönja någon sorts genomtänkthet och djupare mening (kanske rentav ett etisk ståndpunkt) så görs såna kullerbyttor att det kan vara svårt för åskådaren att avgöra om det är på skämt eller på allvar. Tyvärr är jag rädd för att det är på fullaste allvar.

Filmen "Sharp end" och "On sight" gör ett tappert försök att visa den nya tidens klättrare som klättrar traditionellt och pressar gränser. Men det är inte bara gradgränsen de pressar utan även gränsen för vilka säkringar som ska ingå i en led som räknas som traditionell. Eller kanske har de rätt när de kallar det traditionellt när de säkrar med pitonger och annat fast skrot. Det är ju faktiskt så att traditionen inte är fullt så naturromantisk som ordet vill göra sken av. Faktum är att traditionell säkring med pitonger har förstört långt mycket mer klättring än vad borrbultar någonsin kommer att kunna göra. Pitonger har också möjliggjort en hel del "fribestigningar" eftersom pitongernas forna placeringar idag är perfekta fingerlås. Om detta är bra håller jag osagt.

Det är kanske dags att göra upp med begreppet traditionell klättring så att vi kan börja kalla saker vid dess rätta namn. Naturligt säkrad är ett begrepp som inte är lika liberalt och som betyder att man lägger sina egna säkringar, som dessutom har en ganska liten inverkan på klippan. Begrepp som naturligt säkrad och friklättring förpliktigar.

Jag har tidigare fört ett resonemang angående bestigningen av "Savage horse" på Häller i Bohuslän där jag ställer mig tvivlande till om förstabestigaren av den naturligt säkrade leden verkligen är förstabestigaren.

Mitt resonemang är ganska enkelt, men har givetvis vissa svagheter. Jag menar att klättring aldrig kommer att vara endast en serie rörelser på en klippa. Klättring är inte rörelser, klättring är rörelser och tankar. Det går inte att bortse från de mentala aspekterna när man pratar om klättring.
Om man nu köper att klättring, framförallt naturligt säkrad klättring, till stor del består av psyke och mental styrka så tycker jag att det är ett enormt mentalt hjälpmedel att ha någon på toppen redo att rädda en om/innan det skiter sig. Om man då förbereder sin klättring genom att ha en räddningskår på toppen så tycker jag att man inte har tagit sig an utmaningen på ett ärligt sätt. Bättre är då att välja en mer passande utmaning som man hanterar.

En "naturlig" del av utvecklingen av att klättra hårdare och farligare leder är att man försöker göra omständigheterna så säkra de bara går, men frågan är om man kan kalla det utveckling. När omständigheter består av 17 crashpads och ihopringlat topprep redo att firas ner är det dags att fråga sig vad man håller på med.