Kjell - en klättrare

Kjell Stenström kom från ingenstans och har nästan blivit en institution inom klättring i Stockholm. Från att vara den där jobbiga nybörjaren som alltid ville vara med, till att vara Stockholms kanske mesta klättrare med en utvecklingskurva som många bara vågar drömma om. Men framgångarna har inte kommit helt gratis. Nästan 1000 klätterdagar, varav cirka 100 utomlands, ligger till grund för den frukt som Kjell skördar idag, vilket är en nästintill sinnessjuk mängd med tanke på att han började klättra 2006. Det är mer är vad många klättrare klättrar under en livstid.

När Kjell började klättra hamnade han snabbt i en miljö bland duktiga erfarna klättrare utan en aning om de ibland svårtolkade koder och normer som omgärdar den "fria" sporten klättring. Mer än en gång flög det ur en kommentar som inte kunde bli annat än misstolkad, men att spela safe är inte riktigt Kjells modell; en modell som verkar fungera som ett framgångsrecept om man vill bli en allsidig klättrare. Kjell har en förmåga att inte tänka i de invanda spåren utan testar hejdlöst sekvenser tills han hittat den han Tror på. Det är inte nödvändigtvis den sekvensen som är lättast men Tron kan rubba berg, som det heter. Denna tro har gjort Kjell till en heelhookekvilibrist med okonventionella lösningar.

Förutom all egen klättring bidrar Kjell otroligt mycket till andras klättring. På i stort sett två år har han blivit auktoriserad inomhusinstruktör, auktoriserad sportklätterinstruktör, accessansvarig inom Solna KK, tränare för tävlingsgruppen i Solna KK, aktiv i Bultkommittén och nu sist medlem i Säkerhetskommittén.

Vad är det här för en kille egentligen och hur orkar han?

Robowar: Hur började du klättra?

Kjell: En av mina bästa vänner hade tjatat på mig ett tag att jag borde prova på att klättra, "du är ju så liten, din kropp skulle passa bra för det". Jag hade inget att göra en dag och gled in på Klättercentret i Solna, sen dess har jag inte kunnat låta bli. Jag rökte sedan jag var 13, men första veckan med klättringen så insåg jag att jag inte ville röka utan klättra istället. Sedan dess har jag inte rökt.

R: Hur skulle du beskriva ditt framgångsrecept för att bli en bra klättrare?

K: Älska det, klättra med andra som älskar det, se motgångar som träningstillfällen.

R: Vilka är dina främsta förebilder inom klättringen och vad är det som gör att just de är förebilderna?

K: Iain Pitcairn, James Koedsawang, Chris Ellis, Simon Brismo, Robin Dahlberg, Manuel "Lito" Flo (Mallorca).

Många tror nog att det är en lista med sjukt starka klättrare, men jag tror att det är ett resultat av att dom är öppna, fina, ödmjuka människor som älskar att klättra. Jag har alltid blivit så väl bemött av alla och dom har gladeligen delat med sig av all sin kunskap, tid och energi. Dom har tagit med mig överallt och varit generösa, människor med bra karma helt enkelt.

R: Hur många klätterresor inom landet och utomlands har du varit på sedan du började klättra? Nämn vilka ställen du varit på.

K: Siurana, Mallorca tre ggr, Albarracin, Fontan 2 ggr, Ceuse, Cresciano, Arco, Kjuge några gånger, Bohus så ofta jag kan, Solvik, Örebro, Tunaberg mm.

R: Vad är det svåraste inom klättringen, det som du har störst problem med?

K: Det här dj***a vädret! Hade det varit bättre hade jag hunnit klättra mer...

Seriöst så tror jag inte jag har några problem, men det jag kan utvecklas mest på är min pinch.

R: Är du rädd när du klättrar? Isåfall, när? Hur arbetar du med den rädslan?

K: Ja. Jag är medveten om att en situation är farlig ibland, såna situationer försöker jag undvika.

Ibland är jag rädd när jag inte behöver vara rädd och då vill min resonerande sida pressa mig till att överkomma det. Fallrädsla i sig är ett jobbigt men tacksamt moment att träna bort. Det enda som funkar är att falla falla falla...

Som tur är så kommer jag in i ett mönster ibland där jag bara kan fokusera framåt och ge allt, då försvinner all rädsla och all oro.

R: Vad har du för inställning till borrbultar?

K: Dom är fantastiska, en möjlighet att klättra!

Jag ser ingen möjlighet för klättringen att existera idag utan borrbult.

R: Är det ok att bulta en gammal mixled som fallit i glömska för att göra den populär?

K: I princip nej!

Att göra en led, en sport, en livsstil populär har inget värde förutom för den som tjänar pengar på det.

Men om ett fantastiskt stycke klippa finns tillgänglig så borde den utnyttjas enligt miljöbalken Kap 3 paragraf 1

"Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning."

Det tyder jag till att om ingen annan vill ha den så vet jag en hel hög med hungriga sportklättrare som gärna tar över den.

Vi hoppas att intresset består och ser fram emot en spännande sommar och höst!

Glad efter att ha cronsightat* Megadans i Skevik

*(cruise onsight)