ROBOWAR: Ovisshet blir till erfarenhet

Smyger ut ur hörnet, ut på arêten och sträcker mig efter det läskiga blocket som jag inte riktigt kan slappna av i. Jag lägger två friends och försöker samla mig. Jag är på väg in i det sista kruxet på Rätt lätt på Häller som består av en skaplig runout med brottningsmoves och fullt ös.

Andas upp mig så att jag kan höra mig själv andas. Det blir en sorts trigger och gör att jag lättare kliver in i ett sorts görande och lämnar tänkandet.

Nu är det dags!

Jag börjar slappa mig upp för den överhängande pelaren och tittar ner på det läskiga flaket. Repet får bara inte hamna bakom flaket om jag faller!

Ett move till... och ett till... och ett till. Jag står nu två moves ifrån kanten på den överhängande pelaren men kommer inte riktigt på hur jag gjorde förra gången.

Nu är jag en bra jävla bit över mina säkringar och kan varken stå still, gå ner, eller ge upp.

Jag satsar... och landar på kanten med handen... jag har det!

Neeeeej det har jag inte alls. Jag flyger...

Jag hinner blicka ner för att se om repet lägger sig bakom flaket men hinner inte uppfatta vad som händer. 15 meter längre ner stannar jag i en mjuk sving i höjd med en klättrare som försöker göra kruxet på Klart svår. Allt är ok.

Ovisshet blir till erfarenhet och jag har precis tagit det kanske längsta fallet någonsin på Rätt lätt. Tack Kjell för briljant säkring.

Jag kommer ner med en ond klump i bröstet men samtidigt ett leende på läpparna. Jag föll där jag absolut aldrig ville falla, och det gick bra.

Någon timmer senare är det dags igen och jag är lite skakigare denna gång och lite tröttare men väl upp på det läskiga flaket så triggas specialkrafterna igång. Upp för pelaren, plocka kanten i lugn och ro och nu återstår fyra meter ruskigt exponerad jugfest. WOW! Vilken klättring. Vilken upplevelse. Såhär efteråt är jag glad att jag föll på första presset. Upplevelsen och minnet är helt enkelt mycket större och det var just ett fall som mitt huvud och min kropp behövde.