torsdag 31 juli 2008

Det finns inga farliga leder...

Tankar om risk

Att klättring är en potentiellt riskabel sport känner nog alla till, både klättrare som icke klättrande allmänhet. Men vad betyder det att någonting är riskabelt och vad menar vi när vi säger att den ena leden är riskablare/farligare än en annan?

Här följer mina tankar om begreppet risk.

Ofta får man höra att någonting är riskabelt/farligt och att den som utsätter sig för något farligt är galen och/eller omdömeslös. Ni har säkert hört talas om ”spindelmannen”, Alain Robert, som är en fransk klättrare som klättrar på byggnader men även är en mycket duktig klippklättrare. Allmänheten uppfattning om honom är att han är galen och att det han gör är farligt. Men är det han gör verkligen farligt? Och om vi svarar ja på denna fråga, har vi kommit någon vart då? Vad har vi svarat på? Frågan bör istället vara, är situationen farlig för HONOM? Utsätts han för hög risk, en ännu bättre fråga.

För att reda ut hur stor risken (farlighetsgraden) är måste vi sätta saker och ting i ett relevant sammanhang. Risk är en funktion av Sannolikheten att något inträffar och dess Konsekvens. För att exemplifiera: Om jag går över en gata med mycket lite trafik så är sannolikheten att jag blir påkörd mycket liten. Ju mer trafik det är, desto större sannolikhet att jag blir påkörd. Oavsett trafiken så är konsekvensen detsamma - jag slår ihjäl mig. Risken är alltså betydligt större om jag går över gatan när det är mycket trafik. Ganska logiskt, eller hur?

Men förutom denna teoretiska förenkling av en situation så måste vi sätta situationen i ett sammanhang med en utövare, en gångtrafikant i det här exemplet. Gångtrafikantens förmåga (omdöme, snabbhet, reaktionsförmåga m.m) påverkar situationen avsevärt. Inte främst sett till konsekvenserna utan till sannolikheten. Det betyder alltså att två identiska situationer, må det vara trafikerade gator, eller i våra fall klätterleder kan vara olika farliga/riskabla beroende på vem som befinner sig på dem. Utövaren är avgörande för sannolikheten. Därför är det hög risk om person A som precis har gått grundkurs i inomhusklättring ska försöka klättra uppför en hög byggnad, medan det är låg risk när Alain Robert gör det. Det vi sällan ser utifrån är huruvida personen är kompetent eller inte, och därför ser det vansinnigt ut, men ofta drar vi felaktiga slutsatser. Likaså är det svårt att se det omvända. Ser vi en klättrare på en borrbultad lätt och flack led med hyllor tänker vi spontant kanske att risken är låg men vad vet vi om det?
Inte förrän vi känner till klättrarens kapacitet kan vi yttra oss om risken. Följden av mitt resonemang och min filosofiska ansats är:
Det finns inga farliga leder, bara klättrare med bristande omdöme och kompetens.

torsdag 24 juli 2008

Lilla klippan i Södertälje / Chassieporten


Kjell å jag åkte till Södertälje för att testa leden han bultade för några veckor sedan. Klippan är inte stor men har man vägarna förbi så kan det vara värt att stanna en snabbis.


Det är alltid skönt att beta av alla leder på en klippa och här är det än så länge lätt, sett till antalet. 1st 7b+ (4bb+ankare) "Bayram" är det enda som finns men linjen till höger verkar fullt görbar, dock svårare än Bayram. Linjen till höger går att göra på egna säkringar alternativt en bult på mitten. Ytterligare till höger går det att göra en 6b+ eller nåt sånt så med alla tre leder kan det vara vart en omväg (t.ex. om man har rökpaus på Scanias chassieravdelning mittemot).

För en snyggare och mer detaljerad förare, gå in HÄR


OBS! ALLA PROJEKT ÄR ÖPPNA! GO FETCH!


ps. eventuella förstabestigningar är oåterkalleliga. ds

tisdag 15 juli 2008

Minaret finns kvar

För varje försök känns det som om jag mentalt kommer lite närmare.
Vad jag kommer närmare vet jag dock inte riktigt.




Juni månads alldeles för varma topprepsförsök på Minaret. Solen ligger på leden från morgon till kväll. Hoppas på en sval sensommar.

Underbara Bohuslän!

Efter en veckas klättring i Bohuslän är jag sådär underbart sliten som man omöjligt kan bli när man sportklättrar. Varken hud på fingertoppar, handleder eller knogar! Blåmärken på armar och skrapsår på knäna. Vafan har jag sysslat med undrar ni säkert. Fem dagar klättring i rad kostar. Och det är värt det, många gånger om.

Första dagen åkte jag och Stefan Lindström till Vetteberget. Efter att ha sett bilden på Oskar Råström i Bohuskalendern kunde jag inte motstå Fladdermusen, grad 8, med sin överhängande sportiga klättring. Toppade den för att lista ut de bouldriga sekvenserna och gick den sedan på första ledförsöket, men jag var rätt pumpad på toppen, trots att leden inte är längre än ca 10-12 meter. Fantastisk klättring med slopers, handjam, juggar och deadpoints. Mycket klättring!

Andra dagen åkte vi till Galgeberget där jag vill testa Dynamo, grad 8. Sena som vi var blev vi ertappade av solen och kruxet med sin kristallina crimper blev plötsligt väldigt slitande på fingertopparna. Fick i alla fall en bra bild av leden och vad den innebär. På kvällen jagade jag en C3 strl 000 vid Bohusstugan. Den passar perfekt vid toppmantligen och jag trodde aldrig att jag skulle känna sig så trygg av att placera en så liten friend. Svart Alien är liten men var på tok för stor. Som tur var fick jag låna två stycken och med dem kände jag att jag var tvungen att gå på press följande dag.
Stefan Wulf ville boosta och sa på kvällen: "Erik Massih föll på kruxcatchen, så det e lugnt, säkringen håller."
Jag och Stefan L gick upp tidigt på morgonen och var på klippan långt innan solen kom fram på väggen. Tyvärr låg fukten tung och det kändes som om kritan inte spelade någon roll. Efter att ha gjort kruxcatchen en gång bestämde jag mig att knyta in mig i den skarpa änden av repet. Med en blå alien under fötterna skickade jag catchen och jag visste då att jag skulle göra resten, bara jag tar det piano. Petar in 000:an och backar upp den med ett litet näste av tre små RP.
Voìla! Leden kändes lätt. Kanske håller den inte grad 8. Kruxsekvenserna kändes hårda tills jag hittade rätt fotsekvens och då var det lätt.

På kvällen frågar Stefan Wulf om jag satte leden, och när jag svarat jakande sa han: "Erik föll aldrig på kruxet, jag skojade bara. Jag ville liksom inte förstöra uppladdningen, du verkade så peppad! Ingen vet om säkringar håller! (SKRATT)"
Men jag vet att säkringen skulle hålla och skulle den mot all förmodan inte göra det så håller nästa säkring, men då är det risk att snuddar lerbajsträsket. Mjuk landning alltså.

Efter Dynamo börjar solen titta fram och vi går till Masken, grad 7. Stefan L som testat den förut men misslyckats glider upp utan problem. Perfekt! Då har vi tid kvar innan det blir för varmt!

Sätter upp ett topprep på Degan Runner (tror jag den heter), grad 8-. Behöver några häng för att lista ut sekvenserna som är lite känsliga i starten. Går den en gång på topprep och leder den sen. Bra säkringar i början som är lite jobbiga att lägga. Sedan klockren röd+gul alien runt taket innan man går på mot toppen. Solen värmer så sista biten, där man inte får falla, var lite svettig, men det gick vägen även det.

Fjärde dagen var halv "vilodag" på Häller. Gjorde Mallorol innan det var dags att för första gången förhandla med Torline. (Minns att jag hämtat ner nån säkring från flaket under taket men aldrig testat taket). Första ledförsöket gick åt helvete. Men Wulf och Rapp gav lite tips sen var jag igenom taket. Det var varken en graciös eller effektiv bestigning men det gick. Nu var det dags att testa igen och denna gång gick det bättre. Stefan tyckte det såg stabilare ut men skenet bedrar. Panikplacering av knä, stön och "är du med!" känns inte som ett kvitto på stabilitet men upp kom jag. Ont hade jag. Men hädanefter ska jag ge mig på Torline varje gång jag är på Häller. Torline har blivit ett fostrande obligatorium. Jag ska lära mig.

Femte dagen åkte vi till Hallindens branta vägg. Började med Afterburner, grad 6+, som är en fantastisk led med perfekta fingerlås varvat med juggar så stora att jag blev skeptiskt till om de verkligen sitter fast. Men det gör dem.
Satte upp ett topprep på Goa Brunetter, grad 8-, men det skulle jag aldrig ha gjort. Jag flashade den hyfsat enkelt och lade grejer på vägen. Jag skulle ha försökt onsighta den. Det hade varit fullt möjligt. När jag skulle leda den så kändes det löjligt enkelt ända tills toppen. Regnet började droppa och det tilltog i styrka. De sista fem metrarna gjordes i ösregn. Från sista tvärsprickan ska man upp på sluttande steg, slopiga sidogrepp, krimpa liten kristall innan man är hemma. Allt var blött. Andreas Klarström klättrade utsteget på Afterburner precis bredvid och hejade friskt. Kristallen var dyblöt och Andreas såg hur jag försökte krita och krita den torr men det blev bara gegg. Jag fick improvisera fram en ny sekvens som var avsevärt mycket mer desperat och det var knappt att jag höll balansen till gastonsprickan under slutjuggen. "Bring it on!" Skrek jag till han som styr vädret (John Pohlman, John Påhlman eller Gud) när jag fick slutjuggen. No rain ain't stoppin' me!

Branta Hallinden.... Fyfan vilken bra klättring! De resterande lederna, vilka är många, ska jag inte topprepa först. Allt ska testas onsight. Det är ett löfte till mig själv.

För mig var denna vecka i Bohuslän det min själ behövde. I bilen på väg hem till Stockholm funderade jag på när jag kunde åka tillbaka. För tillbaka dit måste jag. Snart.

söndag 6 juli 2008

Nissedal

Har spenderat en underbart fin vecka i Nissedal. Stålande väder, skydd från knotten, trevligt sällskap/elever och fina leder var en bra kombination. Syftet med resan var att guida och undervisa tre långtursnybörjare så Via Lara (4-) var ett klockrent val. I slutet av veckan kom examensprovet Mot Sola (6-) som de gjorde övertygande. Visserligen fick alla följa på topprep på kruxreporna, men ändå.
För att stilla min egna klätterhunger efter en veckas guidande så var jag tvungen att frisola Via Lara, ca 400m. Löpning till insteget, bestigning och nedstigning tog under 2 timmar. Ett bra träningspass i norska fjällen. Tänk om man kunde få göra det varje morgon.

I morgon bär det av mot Bohuslän i en vecka.

torsdag 15 maj 2008

Katedralen

Följande har David Fält skrivit:

"I slutet pa 80-talet så borrade Lasse Granqvist den klassiska aidleden Katedralen i Tunaberg. Lasse klarade inte att fria leden och den var ett öppet projekt i många år innan Eva Selin satte den. Leden är extremt estetiskt tilltalande och har en spektakulär avslutning. Leden går i ett dieder upp till ett tak (7a klättring) som man sedan måste traversera under ca 5 meter och detta utgör cruxet. Leden är mig veterligen bara klättrad av Eva Selin och mig sa det vore kul om någon ger sig ut och gör den nu när den fått nya fina bultar."

Det intressanta i kråksången är att Eva påstår sig ha "klättrat" leden. Hon menar med "klättra" att hon gått den utan de bultar som Lasse Granqvist satt upp, dessutom innan dessa bultar fanns. Flera saker är tvivelaktiga:

1. Enligt källor satt bultarna uppe när hon gjorde elden.

2. Att gå leden på egna säkringar (det Eva menar att "klättra") är mycket, mycket seriöst. Det finns nästan inga tillfredsställande säkringar att lägga. Helt klart seriösaste turen Selin påstår sig har klättrat, som jag känner till.

3. Leden är förutom seriositeten även mycket svår, med sekvenser i Yosemiteklass. Passagen genom taket får en att känna sig som Tommy Caldwell (minus inaveln) på El Cap. Jag har försökt göra moven men hittills inte lyckats.

Att Eva har gjort den på egna säkringar!?

I believe it when I see it.

Nu har dessutom flera grepp på väggen upp till taket fallit bort så är det någon som vill göra en nytur är det bara att ge er ut till Tunaberg och testa Katedralen. Retrobultad från botten till toppen.

Klavertrampet

Härom veckan snackade jag med Scott "hesgotmoney" Mooney. Han hade varit på västkusten och i sedvanlig ordning rivit av det mesta han testat. Av någon anledning kom diskussionen in gradering och sedan in på Flaten i Sthlm och vi sa båda att vi tyckte att Baretta inte alls är så lätt som det ibland påstås. Om någon har trovärdiga referenser när det gäller gradering på den nivån så är det vara Scott.

Att Jens Larsen har varit "ödmjuk och modig" vet nog de flesta om. Att gradera ner lederna i Flaten från marken, utan att överhuvudtaget känna på lederna är enligt mig inte det mest signifikativa för det epitetet, men det är det enligt J.L.
Utan att dra för stora filosofiska växlar på det så borde detta påstående innebära att samtliga klättrare som inte nedgraderat leden Baretta är fega... och sedan dras harangen igång om "Kejsarens nya kläder" (ytterligare en argumentation som ohotat gör att han kan säga "vad var det jag sa" när han har rätt).

Intressant i frågan är att Jens enligt sitt eget system menar att populationen bestämmer graden, vilket då borde betyda att även om tveksamhet råder från vissa klättrare så blir det nån sorts majoritet som avgör vilken poäng leden ska ha på 8a.nu....suck.

Baretta i Flaten står som 8a och har enligt 8a.nu 28 registrerade bestigningar.Tre av dessa registrerade bestigningar är nedgraderade. Tre av 28. En klar minoritet.
Av dessa tre bestigningar så är endast en klättrare trovärdig i sin nedgradering. Av de två andra så är den ena en påhittad karaktär som under en kort period gjorde svåra leder i Sthlm lite för enkelt. Den andra är Jens Larsens adept och nickedocka och vågar inte göra annat än att ge Jens vatten på sin kvarn, annars skulle prestigeförlusten bli alltför stor.

Med andra ord så är det endast en person som är trovärdig i sin nedgradering. Denna person är en urstark stockholmare som enligt mig inte hade särskilt mkt att referera till och jämföra med vid den tiden han gjorde leden medan Scott har drygt 150st 8a att jämföra med. Den enda trovärdiga nedgradering bör ses i detta ljus.

Det är svårt att inte skönja Göteborg vs. Stockholm i argumentationen. Jens är lika dålig retoriker som han är dålig argumentativt men dessa försök börjar bli pinsamma.

Till slut är det bara en sak jag undrar: Varför tvekar inte Jens över graderingen när det kommer till Barbro, Puss på morfar och Frontline?

lördag 5 april 2008

Åsikternas slasktratt

Eftersom bultkommitténs hemsida, för att parafrasera Lundahl/Selin "är och ska vara" formell och korrekt så används Robowar som en åsikternas slasktratt.

Om det är detta tagteam, Lundahl/Selin, som har satt upp det livsfarliga ankaret i Gustavsberg vet jag inte. Men om det är det så, kanske vi ska dra till minnes följande kommentar från duon: "Klättring är och ska vara farligt".

Jo, vi märker det.

måndag 31 mars 2008

Bergspuritanen

Bergspuritanen ej i naturen går
Växter kan ju dö å det lämnar ju spår

En kil i en spricka, det känns inte bra
Tänk om jag faller
En bergsflisa slås av!

Hur ska jag möjligtvis kunna försvara det
Ett irreversibelt ingrepp
Det kan jag inte leva med

En borrbult naturetiskt är oförsvarbar
Men mobilmaster fastborrade på bergstoppar
Måste jag för all del ha kvar
Hur ska jag annars använda min telefon, som är bärbar?
Över detta behöver jag ej fundera
Godtycklighet är mitt bästa försvar

Krita på händerna, det beviljas ej
Göra det enklare än vad Naturen tillåter, är inte okej

Selar, rep och karbiner är den räddhågsnes bäste vän
En sann bergskarl använder inte ens en friend

Säkringar på en standplats är helt enkelt otänkbart
Med bergskraft å händer jag håller min kamrat
En slinga runt ett träd kan ju visserligen rädda mig
Men ack hör trädet skrika
"Hjälp! Du stryper mig!"

Mossan ymnigt på klippan frodas
Att klättra tar den bort
Stå på de ondas sida? Tror icke det
Jag står på de Godas

Bultar i berget!?
Ni må driva gäck!
Att se oss människor som en del av Naturen
Gud förbjude - det vore skräck

Mitt liv på naturen så mycket sliter
Det finns bara en väg
Så skynda innan modet tryter

Bergen står orörda i ursprungsskick
Våra liv har vi offrat
Men se, det gick!

tisdag 25 mars 2008

Längtan till Promised land

Trots att min förra USA-resa präglades av skräckblandad förtjusning så kan jag inte, snart ett år senare, göra annat än att längta tillbaka. En psykolog skulle nog säga att det tar ungefär så lång tid för att romantisera ett trauma, men det spelar ingen roll. Oavsett hur rädd jag bitvis var så känner jag mig nu redo att tackla nya runouts långt över vad min självbevarelsedrift egentligen tillåter. Konstigt egentligen. Trial and error släng dig i väggen.

Efter att ha bläddrat igenom ett fantastiskt nummer av Rock and Ice från 2004, "Ethics issue", så inser jag att det är få saker som lockar så mycket som fenomenalt vackra sprickor. Needles i Kalifornien är ett ställe som har sprickor och formationer av en helt annan värld. Det är också i Needles som en av världens främsta klätterprestationer har genomförts. Förutsatt att prestationen är sann.

Dave MacLeod har ju som ni säkert vet solat Darwin Dixit, 8c i Margalef. En imponerande prestation, 8c måste vara skitjobbigt, men i jämförelse med Michael Reardons on-sight soloklättring av Romantic Warrior (5-12b) 9 replängder, är det som att göra Totalvägra i Nacka Kvarn på topprep. Läs om Romantic Warrior här. Även om Michael Reardons klättring nog tangerar gränsen för vad som kan kallas en onsight så är prestationen av en helt annan dignitet. Att klättra överhängande kalksten med sportiga fysiska moves hyfsat nära marken kan vara svårt men sällan i närheten av de svårigheter man möter på granit i tekniska hörn med smears och annan galenskap.

Peter Bosma som är något av en balanskonstnär och känd för att ha en jävligt bra teknik klättrar här en 5.11b i Yosemite, och det är nog inte ofta Peter får arbeta så mycket med att klura ut moven på en led i de graderna. När man ser det här (och vet av vilken kaliber Peter är) så inser man hur små marginalerna måste vara om man solar en led i den stilen. I Reardons fall var det en siffergrad hårdare, 7 replängder upp.
Tyvärr är filmsnutten på fel ledd...

fredag 14 mars 2008

K-märkning, pitonger och rätt och fel...

Saxat från Bruno:
"Bultkommittén har fått nytt liv och verkar vara aktivare än någonsin. Kul! Vi överaskas dock lite av några av de nya namnen och funderar på om det inte handlar om en subversiv verksamhet som i slutändan ska leda till ett fullständigt övertagande. Bli inte förvånade om namn som Houlding, Macleod och Ekehed inom kort kommer att figurera i bultkommittén."

Fullt medveten om att det är skrivet med glimten i ögat men det berör ändå några viktiga frågor. Hur ska en sån här grupp i en förenings namn sammansättas? Kan/bör vem som helst ha tillträde?
Till skillnad från författarna till SKF's bultpolicy känns sammansättningen faktiskt nästan lite för välbalanserad, på gränsen till PK. Det enda som saknas är en principfast bultmotståndare men varför en sådan skulle göra sig besväret att vara med i BK, och överhuvudtaget klättra i Stockholm kan man fråga sig. Istället för denna bultmotståndare har dialog inletts med flera förstabestigare för att på så vis inte köra över någon. Dialogen med Lundahl/Selin är enligt Robowar är den intressantaste och håller på att gå från ytliga kommentarer till grundläggande principfrågor med ordentligt intentionsdjup. Förhoppningsvis kommer denna dialog publiceras. Det återstår att se.

Med förstabestigarnas godkännande blir BK's arbete mycket lättare. Jag är personligen dock inte övertygad om förstabestigarprincipens helighet eftersom den i princip accepterar vilken godtycklighet som helst. Rent praktiska problem har redan uppstått. Ska vi byta ut pitong mot pitong eller ska en pitong ersättas med en borrbult?

Ska vi i en sådan här fråga överhuvudtaget bry oss om vad förstabestigaren tycker om konsekvenserna blir att leden blir ett rostigt monument över en svunnen tid som dessutom kommer att glömmas bort!? Som Kjell sa... "bara för att alla hade utsvängda jeans på 70-talet måste vi ju inte spara alla jeans idag". Vi kan ju utan problem se tillbaka och konstatera att leder gjordes på ett sätt för 20 år sedan utan att vi måste göra likadant idag.

Jag har faktiskt riktigt svårt för att förstabestigare ser sina leder som konstverk. Egentligen är det ganska skruvat. Vad gör det rätt att en bit berg präglas för alltid av en förstabestigning? Bara för att man är först betyder det ju inte nödvändigtvis att man gör "rätt". Och även om "rätt och fel" inte är helt oprovocerande begrepp att använda i klättring så måste det finns något som är bättre än någon annat och eftersom detta "bättre" är ett relativt begrepp så måste det finnas ett bra/dåligt/rätt/fel att förhålla sig till.

Det finns massor av leder som jag anser är präglade av förstabestigare på ett dåligt sätt och om dessa förstabestigare inte är vid liv eller ens är aktiva i området ser jag inte det nödvändiga i att göra leden på samma sätt som de gjorde. Negerbollar av stål gjordes första gången i en stil som inte görs idag. Förstabestigaren var själv den som retrobultade turen men det verkar allmänt känt att han gjorde den första gången med bitvis usla säkringar å all heder till honom. Det måste ha varit en djärv bestigning. Jag tycker inte att han var mindre djärv för att den idag är bultad, som sig bör. Visserligen säger lednamnet kanske en del som ledens karaktär men jag ser verkligen inte poängen med en djärv tur på borrbult. Markfallspotential från fjärde bulten har ingenting med djärvhet att göra, utan ogenomtänkt dumsnålhet.

Idén om en K-märkning av leder kanske inte är dum. Att vissa leder av särskild kvalitet och karaktär är värda att bevara i ursprungsskick. Tillbaka till jeasen... vissa utsvängda kanske hör hemma på ett museum, men inte mer än så.

tisdag 11 mars 2008

Hur en myt blir till "sanning"

Efter att följt debatten på 8a angående motioner från Tunabergs Högfjälls och Klätterklubb, har en hel del förvirring uppstått angående klättring, dess form och delaktighet i Riksidrottsförbundet.

Debatten innehåller många olika ämnen, men detta inlägg kommer främst att handla om Svenska Klätterförbundets del i Riksidrottsförbundet.
Underlaget till den debatt som uppstår gång på gång, är pengar och hur dessa skall fördelas.
Ofta hävdar tränare, föräldrar, tävlingsaktiva och tävlingskommittéledamöter:

”Anledningen att vi får statliga bidrag är att vi har ungdomsverksamhet och tävlingsklättring (www.8a.nu citat Björn Strömberg)”.

Liknande kommentarer angående Klätterförbundets bidrag från RF har under lång tid sagts i olika diskussioner av en mängd människor.

Låt oss se vilka krav som vi har på oss från RF för att få vara ett specialidrottsförbund.
Svenska Klätterförbundet är en av 68 olika specialförbund. Detta innebär att vi är en del av Sveriges största folkrörelse, med ca 3 200 000 enskilda medlemskap i klubbar anslutna till RF i åldern 7-70 år (Källa SCB 2006).

För att antas som idrottsförbund i RF krävs:
RF-stämman säger ja till idrotten i fråga.

Invalet grundas på vissa formella kriterier:
Vid prövning av förbunds medlemskap gäller följande:
1. Förbundet skall bedriva/administrera idrott.
2. Förbundet skall vara en ideell förening.
3. Förbundets verksamhet skall stå i samklang med den av RF-stämman beslutade verksamhetsidén.
4. Förbundet får inte bedriva/administrera idrottslig verksamhet som är nära besläktad med
verksamhet inom till RF redan anslutet SF.
5. Förbundet bör ha minst 50 medlemsföreningar med minst 3 000 medlemmar och finnas
representerat inom minst 10 DF.
(Källa RF:s Stadgar I lydelse efter RF-stämman 2007)

När vi läser igenom stadgarna från RF-stämman 2007 finner vi att det inte någonstans står att bidraget som RF ger oss årligen ställer krav på att vi skall bedriva tävlingsverksamhet. Det närmaste åliggande vi kommer är att ”Specialförbund skall bedriva sin idrottsliga verksamhet i enlighet med den av RF-stämman beslutade verksamhetsidén”.

Varken här i RFs stadgar eller i RFs idéprogram ”Idrotten vill” finns krav på hur vårt bidrag fördelas inom vårt förbund. Det finns däremot tydliga riktlinjer på hur vi skall bedriva vår verksamhet som direkt baserar sig på FNs barnkonvention samt FNs deklaration om mänskliga rättigheter.

RF säger med andra ord att vart enskilt förbund är myndigt att själva fatta sina beslut angående budget, mål samt specifika riktlinjer, då vart förbunds styrelse är framröstat av dess medlemmar genom ombud på årsmötet.

Med ovannämnda i minnet förstår vi också att det vore, ur bidragssynpunkt, helt verkningslöst för tävlingskommittén att bryta sig ur klätterförbundet för att på så sätt skapa ett tävlingsförbund, och därmed få bidraget från RF. Ett tävlingsförbund skulle inte bli medlem i RF enligt punkt 4, RF:s stadgar, då klätterförbundet redan är medlem RF

tisdag 4 mars 2008

Klippan som Gud uppenbarligen glömde


När ändå estetiken är på tapeten så kan jag inte låta bli att presentera den kanske fulaste klippan i Sverige. På samma sätt som betong kan vara vackert för en innerstadsunge kan denna klippa säkert tilltala någon. Jag är själv uppvuxen i husen mittemot klippan och har för övrigt ramlat ner för klippan och brutit handen. 
---
Nostalgin lyser med sin frånvaro.