torsdag 20 januari 2011

Replik på "Eufemism (Det var jag)"

Replik på Eufemism (Det var jag)

Jag kan inte riktigt koppla det eufemistiska i mitt resonemang. Vilken del är det jag förskönar? Är det inte snarare så att min ”tes” ifrågasätter den eufemistiska praxis som begreppet talang och till viss del grader står för idag? När det kommer till att göra ett seriöst försök till att fokusera på bakomliggande orsaker så är det svårt att börja diskutera detta utan att ens väcka en kritisk tanke i ämnet.

”Jag tycker däremot att begrepp som talang och grader (som mål) kan innehålla annat en negativa innebörden och kan därför användas både rätt och fel.”

Här misstar du mig och gör det dessutom lite för lätt för dig. Givetvis så är verkligheten inte svart eller vit. Grader kan stimulera, motivera, engagera likväl som den kan skapa hets och leda till det som Jens Larssen kallas för Kjesarens nya kläder – ett resonemang om självbedrägeri som är rätt intressant.

”När du skriver om både talang och grader tolkar jag dina ord (kanske felaktigt?) som en önskan att sudda ut begreppen...”

Mitt syfte är inte på något sätt att sudda ut begreppen. Jag vet mycket väl att om vi ”tar bort” begreppen så pratar vi egentligen bara semantik och kanske ändrar inte så mycket i verkligheten. Det betyder dock inte att en motkraft mot dagens gradfokusering är förgäves eller är oviktig. Vi har idag flera hemsidor som registrerar leders grader och klättrares prestationer där den främsta värdemätaren är graden. Något mer mångfacetterat torde man kunna göra Klättringen.

”Givetvis spelar naturupplevelsen och umgänget en stor roll men låt oss inte vara eufemistiska, vi klättrar för att det är kul men också för att det ger ett resultat. Vare sig vi är gradstressade eller inte vill vi ha ut mer än bara blommornas lukt när vi klättrar...”

Jag har inte på något sätt förfäktat tesen att naturupplevelsen är eller ska vara primus motor för alla klättrare. Däremot har jag sett så många gånger att stor gradfokusering leder till annat än det resultat som det dröms om. Och här trillar du i fällan när du mer eller mindre likställer resultat med progression i gradstegen. Detta är ett (1) resultat och lätt att mäta. Men det finns långt fler resultat än detta och varför måste man välja den busenkla vägen om och om igen!?

”De texterna jag har läst råder tränare och idrottare att sätta upp tydliga och kvantifierbara mål. Det behöver inte vara enbart grader...”

Korrekt. Förväntningar på sunda nivåer och kvantifierbara mål är oerhört viktigt. Det är lätt att kvantifiera grader, ja. Det ligger i saken natur men varför stanna där? Du listar flera andra mål, men det är väldigt sällan man hör om dessa, och allt mer sällan kommer det att bli ju mer fokus som läggs på graden som allena värdemätare. Valet är vårt. Makten är vår att påverka detta, men istället står obildade föräldrar, kompisar och till och med ledare brevid och det enda de kan se är graden. Jag har ingenting emot obildade människor vare sig det är föräldrar eller andra så länge okunskapen inte medför negativa konsekvenser. Jag tycker mig se dessa konsekvenser idag. Jag gillar det inte. Jag förstår att t.ex. föräldrar inte kan så mycket om klättring och det är helt ok, men det är just då de duktiga tränarna och övriga medklättrare måste kliva in och säga: 'Stopp! Klättring är mer än så'.

”Så varför inte lära oss att lära oss att hantera begreppen... Det är baksidan av eufemismen vi riskerar skapa att byta ut begrepp grad mot upplevelse.”

Det vore bedrägligt att byta ut begreppet grad mot upplevelse. Det tycker jag med. Det motsätter dock inte en mer balanserad syn på vad framsteg och utveckling är.

”När jag tränar folk utsätter jag dem för klättring som motsvarar viss intensitet och självklart står intensiteten i leden/problemet i direkt förhållande till gradskalan... Må det vara att klättergrader är ett relativt subjektiv begrepp men effektiviteten i träningssystem som använder klättergrader som referens talar sitt tydliga språk. Vi har dem som mål men vi får absolut inte göra dem till våra enda mål.”

Här använder du graden som ett verktyg för att styra intensiteten på träningen och det är ju superbra. Jag gör likadant och här tror jag att vi är överens. Huruvida grader är subjektiva eller objektiva är i min mening helt ointressant i den här diskussionen MEN både du och jag är väl medvetna om att grader styrs av en mängd parametrar och att leder kan passa olika människor olika bra. Graden på en led ska ju försöka summera alla parametrar. Graderingen blir ibland därför ganska intetsägande. I förlängningen föds kommentarer som ”Har du tips på soft 8a?” in the holy quest for övergraderade ”klassiker”.

”I mina försök att byta ut de externt betingade motiven mot en mer interna och medvetna val har jag upprepat samma mantra tusentals gånger. Att klättra grader ÄR inte en sport, att vinna tävlingar ÄR ingen sport. Klättring däremot ÄR din sport. Hur du väljer att utvecklas är ditt val och du måste stå för det.”

Fantastisk formulering. Den kommer jag att låna av dig. Här anser jag att vi som ibland är förebilder kan påverka åt vilket håll det barkar. Jag skulle dö olycklig om jag visste att jag inte gjorde allt i min makt att påverka. Andra kan säga att jag har fel i mina intentioner. Det skiter jag i.

”Kombinerar man detta med individualismen som råder i Sverige ser man lätt att svenska klättrare är “öar” som i bästa fall umgås i smågrupper och i alltför många fall är dömda att inte få del av kollektiva framgångar och själva fastna i ekorrhjulet.”

Detta är beklagligt och även här inte bara kan, utan bör vi påverka utvecklingen åt det håll som vi anser vara bäst.

"Jag ser hellre att vi byter ut myter mot information och eufemismer mot tydliga begrepp, annars kommer våra sanna drivkrafter att förbli som politisk inkorrekta, illa dolda tendenser i stället för sunda positiva krafter som leder os fram i vår jakt av heliga graalen ;-)"

Välvilliga intentioner minsann och det är väl just diskussionen kring begreppen som lämnar det ljus som gör att vi alla kan se hela bilden och ta välgrundande beslut i frågan. Avsaknad av diskussion måste ju om något vara eufemismens bästa lekkamrat likt mobbarens tysta kompis som ser på och håller mun.

måndag 10 januari 2011

Black or white

Det är kanske inte med högsta trovärdighet Michael Jackson sjunger "it don't matter if you're black or white" i låten Black Or White med tanke på hans märkliga estetiska transformation och lika lite trovärdig måste jag påstå att Jens Larssen är när jag säger att "grader är på skoj" när hela grundbulten och värdet på 8a.nu är just grader på leder.

Det psykosociala experimentet
På en bouldertävling i Stockholm nyligen testade arrangörerna att inte gradera boulderproblemen med de i Stockholm vedertagna graderna, blå, röd, svart och vit. Skälet, som jag förstår det, var främst att få deltagarna att fokusera på problemen (vilket i klättring är en bra sak) och den gemenskap som är unik i klättring. Jag har hört mig för bland många som deltog på tävlingen för att utvärdera om det var lyckat eller inte och jag blev faktiskt överraskad över resultatet. Den positiva responsen var överlägsen. Men hur kan det komma sig att vi i dessa nästintill perverst gradfixerade dagar blir så glada över att klättra utan grader och kan det vara så att det redskap (graderingen) som är till för att hjälpa oss snarare stjälper oss när vi ser till dess negativa effekt?

Låt oss titta närmare på det hela.
Gradens uppgift är till största del att vi ska kunna mäta vår utveckling över tid. Några använder sig av graden för att mäta sig mot andra och några för att definiera sig själva. Det är inte lätt att säga att det ena skälet är bättre än det andra men efter snart 20 års erfarenhet av klättring och klättrare som kommit och gått än det inte helt klurigt att skönja vissa mönster - för mycket fokus på graden = stor risk att tröttna. Antingen för att man lätt missar andra värden i klättringen eller för att man förr eller senare får det kämpigt på en irriterande platå i utvecklingskurvan. Ofta går de hand i hand.

Inom idrottspsykologin pratar man om hur idrottarens förväntningar påverkar prestationen och många gånger har jag bytt gradlappar på inomhuslederna då jag tränat ungdomar och fått markant mycket bättre klätterresultat på lederna. Jag har helt enkelt satt upp en gradlapp med lägre grad på en led som är hårdare (ofta hårdare än vad eleven någonsin klarat). Med inställningen "jag har klarat den här graden förut", eller "jag kan klara det här" så kommer alltsomoftast bättre prestationer än med inställningen "jag har aldrig klarat den graden tidigare". Kanske borde vi ta bort graderingen på boulderproblemen helt och ta lärdom av idrottspsykologin och till och med slå två eller fler flugor i en smäll.

Här är en lista med vad jag kan se som fördelar med att inte veta graden på problemet man klättrar:

Man försöker mer.
Man läser problemet för att se om det är inom ens kapacitet. Problemläsning skulle många tjäna på.
Man vill klara problemet, inte graden.
Gnäll om grader försvinner. "Den kan inte vara svart blablablablabla…."

Det psykosociala experimentet 2
Du har två problem som är ungefär lika svåra, där du är lika nära på att klara vardera. Den ena har röd grad (lättare) och den andra har svart grad (svårare). Med handen på hjärtat, vilken vill du helst göra? Givetvis gör du som de allra flesta. Ni klättrar den svårare graden och lämnar den lättare graden. Är det dessutom så att du inte brukar ha några som helst problem med röda boulderproblem så kommer du troligtvis inte heller göra stora ansträngningar att försöka klara detta, särskilt inte om problemet visar sig vara svårt för graden.

Så ser verkligheten ut idag i klätterhallarna i Stockholm och ja, jag tror att det påverkar oss negativt. Ett av de vanligare argumenten för gradering är att det skulle vara en motivator till att klättra hårdare, och så kan det kanske vara för en del men för de allra flesta tror jag att det är en chimär. Jag tror att vi långsiktigt kommer att bli bättre klättrare om anstränger oss att INTE ha graden som motivator utan ser problemet och leden som utmaningen istället för graden. Jag tror att vi kan lära oss det och att det kommer att stimulera vår utveckling än bättre än en färgad tejpbit. Som den betydligt mer trovärdiga rapparen L.B.T säger i slutet av låten Black Or White: "I'm not going to spend my life being a color".

fredag 7 januari 2011

Vad är talang?




Då och då får man höra följande kommentar om vissa klättrares färdigheter:

"Han/hon är en riktig talang!"
Såna uttryck utstrålar positivism trots att de kanske borde vara mer neutrala.

Det händer också att man får höra följande kommentar som utstrålar en obefogad negativism:
"Men att hon/han är så bra beror ju bara på att hon/han har tränat så mycket."

Det ena imponeras vi av och det andra nästintill, om inte föraktas, så "bortförklaras" och tas ner på jorden som om det vore något mindre värt vilket är mycket märkligt och dessutom kan få ganska långtgående negativa konsekvenser. Här följer mitt resonemang om vad talang egentligen är och hur vi bör ställa oss till detta sociala fenomen:

Flera definitioner av "talang" betonar att det rör sig som en fallenhet över genomsnittet för någon typ av verksamhet. Tar vi då klättringen som exempel så får nog både du och jag en egen bild av hur en klättertalang ser ut och vilka färdigheter denne besitter. För de allra flesta är nog våra bilder av talanger ganska harmlösa, så länge de rör sig om vuxna individer, som dessutom inte tävlar, vilket råkar vara en majoritet av alla klättrare. Dock är det samma vuxna individer som avgör vilka barn och ungdomar som besitter denna "aptitude extraordinaire" och genast blir något harmlöst till något laddat, politiskt och i slutänden en demokratifråga.

För när vi pratar fallenhet, vad menar vi då egentligen? Menar vi att göra rätt och att vara duktig redan från starten eller menar vi en förmåga att kämpa hårt och vilja mycket? Jag tror tyvärr att vi fokuserar alldeles för mycket på det första. Att redan kunna eller att vara motoriskt eller fysiskt naturbegåvad (läs tidigt utvecklad) anser jag spelar liten roll när det kommer till att bli en bra klättrare. Förr eller senare så kommer alla till en punkt när utvecklingen inte kommer gratis, där varje framsteg är en ren produkt av hårt arbete. När vi kommer till den punkten, vilket alltså bara är en tidsfråga så börjar det bli intressant. De som inte är vana att kämpa får det plötsligt jobbigt och de som är vana att kämpa har "another day at the office". Vem tror ni är mentalt starkast då och vilken egenskap är nu den viktigaste? Motorik eller mental styrka? Vad är nu talang?

Jag vill minnas att Thomas Wassberg hatade begreppet talang och blev arg när han blev kallad det, eftersom det påståendet urholkar och förstör det faktum att han arbetat fruktansvärt hårt för sina framgångar och det är ett ganska intressant synsätt och fullt förståeligt. Tänk därför till innan du nästa gång tar begreppet i din mun i all välmening.

Listan med framgångsrika idrottare som inte setts som "talanger" i ung ålder är lång och tung. Henke Larsson satt på bänken hela sin uppväxt och tränade, tränade, tränade och tränade när de andra spelade match. Zlatan fick inte åka med på träningsläger i Malmö FF:s ungdomslag eftersom han inte platsade och råkade på ett högst slumpartat sätt spela med Malmö FF:s A-lag eftersom han var den enda spelaren som inte var bortrest när A-laget var i desperat behov av en spelare till. Basketspelaren Michael Jordan blev petad från collagelaget för att utvecklades sent. Resten är historia och vi vet ju hur det gick. Givetvis finns det historier som visar att tidiga "talanger" också blivit bra när de blivit äldre, men det är alltså inte ett obligatoriskt kriterium för framgång.

Thomas Pettersson, professor i idrottsvetenskap vid Malmö Högskola visar i sin rapport "De avgörande åren" att 50% av "talangerna" vid 13 års ålder är födda det första kvartalet på året. Det är 80% chans att "talangen" är född under den första halvan på året och att endast 12% är födda det sista kvartalet. Med andra ord. De som fick spela och blev utvalda var födda tidigare på året. Är dessa individer mer talangfulla eller har de bara mognat tidigare? Kan vi skönja orättvisa och helt felaktiga skadliga mönster i detta? Är det inte dags att vi arbetar aktivt för att inte premiera de som är "naturbegåvningar" och börjar ta hand om de som verkligen vill?

Begreppet talang är dessutom relativ till sin omgivning, för hur talangfull är nu naturbegåvningen från Göteborg när hon kommer till Innsbruck? Begreppet talang är en social konstruktion med allt annat än goda intentioner och är likt ammunitionen i en pistol livsfarlig när vi vuxna laddar våra vapen med den.

Låt oss nu istället beundras över de viljestarka, de som kämpar, de som har allting emot sig, de som tillslut kommer att ha lärt sig mest om sig själva och de som inte låter slumpen definiera vem de är och hur bra de kan bli.