måndag 8 mars 2010

Den korta klättrarens storhetsvansinne


Ständigt hör man kommentaren "Jag är för kort".

Att påstå det är att påstå något av enorma proportioner. Om meningen byts ut mot "Det har aldrig funnits, finns ingen, och kommer aldrig att finnas någon lika kort klättrare i hela världen som kan göra det här problemet" så kan vi fundera på om det senare påståendet verkligen är sant eller överhuvudtaget trovärdigt.

Att skylla på sin längd lämnar ingen som helst konstruktivitet utan underkastar den korta klättraren Omöjligheten. En synnerligen patetisk å miserabel utgångspunkt när man ställs inför en svårighet.

Det finns en mängd faktorer som påverkar en klättrare på klippan. Styrka, teknik, taktik och massor av mentala förmågor. Alla dessa går att förbättra men det kräver arbete å målmedvetenhet. Att skylla på det enda som inte går att påverka är ett uttryck av storhetsvansinne eftersom man i det ögonblicket implicit menar att övriga ovannämnda förmågor är fullkomliga.

Att ett enskilt move eller problem inte passar en person som är kort är en helt annan sak. Men det kommer att uppstå för samtliga klättrare men där längden kanske inte är det avgörande, eller så är det så fast åt andra hållet, att klättraren är för lång.

Innan du skyller på din längd, skyll på övervikt, slapphet, brist på styrka, torra läppar, långa naglar, dålig teknik eller något annat som faktiskt lämnar en öppning till förbättring.

11 kommentarer:

Erland sa...

bra motargument när jag fuskar för att jag utnyttjar min längd. :)

E9 Climbing sa...

Fan jag som e kort... Jag sag en tur som ar 7b om man ar over 170 cm och 7C om man ar under. Tryckt i topon.

Det motsatta galler ocksa sa klart. Men visst fett ar varre.

Anders Henriksson sa...

Men jag ÄR för kort!
Jag är bara 191 cm och väger 90 kg.
Det är alldeles för kort för den vikten.

Anonym sa...

@ E9
Men då kan man endast skylla på att man är för dålig för 7c. Dessutom är resonemang som detta i sin förlängning löjliga eftersom grader då ska baseras på samtliga move i förhållande till utövarens längd. Jag vill minnas att jag läst nåt liknande i en förare jag med.

@ Mezzner
Frågan är om du vill bli längre eller lättare ;)

Anders Henriksson sa...

@Robo
Tja... jag skulle väl nån gång ibland vilja nå ännu längre, men faktiskt så känns det oftare som om längden är i vägen. Att vikten är i vägen är det dock ingen som helst tvekan om. Får försöka dra nån slutsats där...

majabajja sa...

Men jag har ju inte storhetsvansinne!! :(

Att skylla på längden är ju bara ett uttryck för frustrationen att inte kunna nå lika lätt som den långe, men att man sedan ändå försöker och gör ett bra press måste ju ändå vara det viktiga!

Man måste få uttrycka det som frustrerar en, ex när Wulfen inte får inte sina tjockkorvar i små sprickor, eller om huden svider och om pumpen är enorm..
Eller?! För mig är det likvärdigt, så då vill jag inte höra nåt sånt från dig i framtiden :P

(men visst, ibland kanske man kan viska sin frustration för sig själv, men du vet ju hur svårt det kan va..)

Anonym sa...

Frågan är om frustrationsuttrycken blir mindre av att säga " jag är för kort". Det borde ju rimligtvis vara tvärtom kan man tycka. Säger man " jag orkar inte göra det här movet" så kan frustrationen i alla fall uttrycka sig i en ökad träningsmängd eller någon annan hjälpande åtgärd.

Tjocka fingrar är svårt att göra något åt och är precis som längden föga konstruktivt att ha som ursäkt. Att man upplever problemet betyder inte att ursäkten är legitim. Förmodligen finns det någon med ännu större fingrar som kan klättra det som man själv inte kan. Resonemanget blir detsamma.

Sliten hud kan du vila tillbaka. Pumpen kan du träna till en högre tröskel. Smärtan i händer går för de flesta att kontrollera eller träna bort.

Jag tror verkligen på tankens kraft när det kommer till sånt här och jag är övertygad om att våra ursäkter och förklaringar till våra tillkortakommanden är mönster som ofta är bra att bryta.

Jag använder liksom många andra ursäkter men jag gillar det inte. Jag kan inte acceptera att jag gör det. Ursäkterna kommer aldrig göra mig till en bättre klättrare eller människa.

Man skulle kunna koka ihop det till en devis:
Se utmaningen framför ursäkten.

Majabajja sa...

Såklart kompis! Jag håller med om allt du säger, ibland är det bara skitjobbigt, men ibland är det sjukt lätt! Yin & yang helt enkelt.

Jag tror man måste skilja på dem som konstant ursäktar sig med att de är korta för att slippa ta tag i sina andra brister, från dem som ibland bara blir frustrerade och vill uttrycka det och ändå kämpar på och löser moven. Men det tror jag säkert du redan gör.. (?)

Min poäng är att det är inte lätt att vara så korrekt alla gånger. Var tacksam om du är en av de som inte är så brydd att klaga. Vi får kämpa på så gott det går med våra begränsningar allihopa och hoppas att vi lyckas senda ändå.
PUSS & KRAM & GRATTIS PÅ FÖLSEDAN!!
:-)

Anonym sa...

Tack Robin för ord som inspirerar. Jag inser att jag har begränsat mig själv i min egen klättring. Så många gånger har jag inte fullföljt en led pga av att jag har "varit för kort", medan det egentligen handlar om brister i fantasi styrka och uthållighet. Jag kommer inte att yttra dessa ord igen.
Tack igen!!

Anonym sa...

Om du inte är ironisk nu utan faktiskt menar det du säger är det fantastiskt. Om en person läser min blog blir jag glad, kan jag få någon ändra en inställning (förhoppningsvis till det bättre) blir jag rörd.

Vi har alla våra tillkortakommanden men det är sällan de vi tror att det är som faktiskt är de verkliga problemen.

Klättra på å ha kul!

jwi sa...

Jag gnällde (och gnäller väl fortfarande ibland) på mina absurt feta fingrar till dess att en amerikansk klättervän påpekade att Todd Skinners fingrar var lika feta och att Todd bara körde in lillfingrarna, vred om och höll inne med gnället.

Feta fingrar = få fingerskador = mer träningstålig = stor fördel.