lördag 11 augusti 2012

Bobowar

Nya tider.

Robo har blivit med Bobo. Jag har fått en son. Bobo. Mitt lilla hjärta. Min svåraste och bästa utmaning någonsin, och den varar förhoppningsvis resten av mitt liv. Saknar ord för att beskriva det.

Den här högst sporadiskt publicerande bloggen kommer fortsättningsvis även handla om klättring i alla dess olika former och aspekter men med större risk för att blogginläggen kommer att postas 19.30 istället för 23.30. Hur klättringen kommer att förändras när jag nu är förälder vet jag inte, förutom en sak.

Tid.

Som relativt ung man, bortskämd med min egen uppmärksamhet, har jag tidigare endast behövt tänka på mina egna nyck, vilket har gjort att kraften snarare än tiden varit bristvaran i mitt liv. Pratade med J.P härom månaden och han berättade att han sa till sitt ex när hon frågade hur länge han skulle klättra, att han skulle vara borta en halvdag. "Jaha, du är hemma efter lunch alltså?" fick han som svar. "Njae, snarare vid 18-tiden" följde han kommentaren med. 08-18 är en halv dag. 08-24 är en hel dag. Så tänker man nog som klättrade eftersom vi håller på med en ganska tidskrävande aktivitet. Å andra sidan består ju inte timmarna mellan 08 och 18 av intensivt fysisk arbete, utan snarare bilfärd, kaffepaus, lite hangdogging, kaffepaus, ett ordentligt försök, vila, lite spejande på projekt, kanske en firning och sedan 45 minuter till i bilen hem. Atlet? Näe, snarare ineffektiv motionär med stort ego och endast EN hobby i livet.

Nu finns det två i mitt liv. Bobo och Berget. Kanske möts de två en dag, kanske inte, men vad som är säkert är att min brist på tid väckt något inom mig.

Effektivitet.

Jag kan normalt spendera 5 timmar i klätterhallen och dubbelt upp på berget utan att tröttna. Alltså fysiskt blir jag utmattad men suget finns fortfarande där. Jag trivs i miljön. Nu springer jag till hallen, startar klockan, 1,5 timmar senare springer jag hem. Trött, nöjd och sugen på nästa klätterdag eller träningspass. Så har det inte varit hela tiden. Det har kommit mer nu än någonsin.

Exklusivitet.

Tiden har blivit en exklusiv vara i mitt liv och precis som i relationen mellan tillgång och efterfrågan är det knappa dyrbart. Jag har mindre tid än någonsin men har bestämt mig att bryta mönster, passa på och framförallt våga försöka.

Jag ska bli bättre än någonsin.

5 kommentarer:

Micke sa...

Grattis Robin va kul. Jag kan glädja dej med att sen jag fick mina tvillingar har jag uppskattat klättringen mer en någonsin. Och även blivit bättre. Micke//

Anonym sa...

Welcome to the club!

/Peter Y

Anonym sa...

Grattis Robin !!!

Ja klättringen blir väldigt mycket roligare när man inte spenderar hela kvällen och hela helgen med klättring, istället finns suget där och man är grymt peppad inför varje klätterpass !! och Yes, det går även bättre som Micke sa :-)

kram ammie

John Liungman sa...

Helt rätt tankegång! Och det är fullt möjligt att utvecklas som klättrare under barnåren. Det har jag i alla fall gjort. Man förfäras över andr klättrare som lyckas klättra så lite trots all tid i världen, nästan så man blir lite förbannad. Gymmen är fulla av folk som bara sitter och tjötar. Men tjöta kan man göra vid sandlådan! Tricket är partners som ställer upp på upplägget med hög effektivitet.
Grattis till faderskapet!

Emil & Tina sa...

Vilken insikt! Och bebisen var ju helt färsk när dy skrev detta. Du kommer att lyckas eftersom dy tror på det. Lycka till både på berget och med makaronerna som kommer att koka över:D