Filmstjärnor utan hjärnor

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i klätterfilm. Jag blir helt enkelt inte så inspirerad av att se halvnakna amerikaner slänga sig mellan juggar till körer skrikandes - "Come on dude! - Stick it!". När de öppnar munnen för att säga något blir allting så pinsamt att jag helt enkelt bläddrar vidare till nästa actionladdade scen med nästa halvnakna amerikan.

När det sedan kommer klätterfilmer med en annan utgångspunkt än "muskler på berget", där man kan skönja någon sorts genomtänkthet och djupare mening (kanske rentav ett etisk ståndpunkt) så görs såna kullerbyttor att det kan vara svårt för åskådaren att avgöra om det är på skämt eller på allvar. Tyvärr är jag rädd för att det är på fullaste allvar.

Filmen "Sharp end" och "On sight" gör ett tappert försök att visa den nya tidens klättrare som klättrar traditionellt och pressar gränser. Men det är inte bara gradgränsen de pressar utan även gränsen för vilka säkringar som ska ingå i en led som räknas som traditionell. Eller kanske har de rätt när de kallar det traditionellt när de säkrar med pitonger och annat fast skrot. Det är ju faktiskt så att traditionen inte är fullt så naturromantisk som ordet vill göra sken av. Faktum är att traditionell säkring med pitonger har förstört långt mycket mer klättring än vad borrbultar någonsin kommer att kunna göra. Pitonger har också möjliggjort en hel del "fribestigningar" eftersom pitongernas forna placeringar idag är perfekta fingerlås. Om detta är bra håller jag osagt.

Det är kanske dags att göra upp med begreppet traditionell klättring så att vi kan börja kalla saker vid dess rätta namn. Naturligt säkrad är ett begrepp som inte är lika liberalt och som betyder att man lägger sina egna säkringar, som dessutom har en ganska liten inverkan på klippan. Begrepp som naturligt säkrad och friklättring förpliktigar.

Jag har tidigare fört ett resonemang angående bestigningen av "Savage horse" på Häller i Bohuslän där jag ställer mig tvivlande till om förstabestigaren av den naturligt säkrade leden verkligen är förstabestigaren.

Mitt resonemang är ganska enkelt, men har givetvis vissa svagheter. Jag menar att klättring aldrig kommer att vara endast en serie rörelser på en klippa. Klättring är inte rörelser, klättring är rörelser och tankar. Det går inte att bortse från de mentala aspekterna när man pratar om klättring.

Om man nu köper att klättring, framförallt naturligt säkrad klättring, till stor del består av psyke och mental styrka så tycker jag att det är ett enormt mentalt hjälpmedel att ha någon på toppen redo att rädda en om/innan det skiter sig. Om man då förbereder sin klättring genom att ha en räddningskår på toppen så tycker jag att man inte har tagit sig an utmaningen på ett ärligt sätt. Bättre är då att välja en mer passande utmaning som man hanterar.

En "naturlig" del av utvecklingen av att klättra hårdare och farligare leder är att man försöker göra omständigheterna så säkra de bara går, men frågan är om man kan kalla det utveckling. När omständigheter består av 17 crashpads och ihopringlat topprep redo att firas ner är det dags att fråga sig vad man håller på med.

MINARET

(Från helgens bestigning)

(Bilden är tagen i somras från ett topprepsförsök)

10 år efter att Rickard Ekehed gjorde förstabestigningen av Minaret på Häller i Bohuslän har jag nu klättrat den.

Ingen led har någonsin gett mig så mycket att fundera över och det har inte gått många dagar de senaste 2 åren utan att Minaret gjort sig påmind.

För att visa vad Minaret betytt för mig följer nu några avsnitt ur mina anteckningar jag gjort om leden under mina resor till Bohuslän:

"Första gången vågade jag knappt släppa taget på topprep. Förmodligen för att jag hela tiden burit leden med föreställningen att jag ska leda den. Den mentala spänningen finns där även på topprep. Exponeringen är påtaglig. Beslutet att börja klättra irreversibelt. Väl på leden finns inga andra alternativ än att lyckas."

"Tjusningen med en sådan här led är att jag som klättrare måste vända mig till mitt innersta. Frågorna jag ställer mig är många. -Är det värt risken? Blir jag lyckligare? Kan jag ge upp? Kommer jag någonsin kunna släppa leden ur mina tankar? När jag är gammal, kommer jag ångra att jag inte försökte?"

"När det gäller att falla på leden så vill jag inte arbeta för att göra det så säkert som möjligt med crash pads och andra grejer. Jag får inte misslyckas. Ju mer jag funderar på fallet och arbetar för att göra den aspekten säkrare desto mer är jag rädd för att jag tillåter mig själv närma mig det alternativet."

Nu såhär i efterhand börjar vissa av svaren träda fram medan några av frågorna sakteliga försvinner bort ur minnet.

Jonas Paulsson fanns på plats med kameran och kanske kommer bestigningen finnas att beskåda på Crackoholic...

Nu ska jag bara fortsätta att le.

Då bär det av mot ett förhoppningsvis torrt Bohuslän!

Tidigt imorgon åks det. Prognosen säger -2 grader, 9 meter/sek nordlig vind och strålande sol. Jag tolkar det som perfekta förhållanden för Häller. Vi får väl se om det stämmer.

Jag gillar inte att jag gillar det

De flesta av oss klättrar nog för vår egen skull, vilket i och för sig inte verkar så konstigt. Det vore snarare konstigt om det inte vore så, men ibland börjar jag undra vad människor har för motiv med sin klättring. En del verkar vara stora mysiga kommunistmaskiner med det gemensammas bästa som ledstjärna. Några strävar efter att skriva historia medan andra strävar efter total personlig upplevelse. De olika målen står inte i motsats till varandra men ibland känns det nästan så.

Ett (1) historiskt avtryck är att utveckla områden och publicera "skapelserna" med förstabestigarens namn. Kampen om utrymme i en förare kan som i Peak District leda till perversa utvecklingar av regelsystem allt för att ge området en längre historia.

Följande resonemang hörde jag för ett gäng år sedan på British Mountain Councils årliga möte i Norra Wales. För att kunna göra utvecklingen en längre livslängd ville några unga klättrare att nyturer endast skulle kunna göras i en strikt superpuristisk stil - onsight. Det betyder alltså att en led först är bestigen när en klättrare har onsightat leden. Inget arbete får ske på leden, inga topprepsförsök, inget hängande, ingenting.

Jag tycker att tanken på sätt och vis har några charmiga poänger och det kommer att leda till att linjer sparas för framtiden. Kul idé, men till vilket syfte och vad är värdet med att lämna saker för framtiden?

Oavsett vilken stil en led görs i idag så kan stilen alltid ändras. Om jag gör en led idag efter 200 topprepsförsök och min kompis onsightar leden så vad fan spelar det för roll? Min kompis är bevisligen starkare än jag men vad har det med historia att göra? Vem klättrar jag för? För mig eller historieböckerna? Så länge inte stilen förstör leden/berget så kan jag inte se några problem i att alla gör på sitt egna sätt. Hur mycket prestige ska man ge någon som är först? I ärlighetens namn skiter jag fullständigt i vem som var först. Det intressanta för mig är vem som gör den bäst, utifrån min egen definition.

Men likförbannat finns det något i förstabestigarkänslan som är eggande. När jag själv varit ute och borstat fram någonting som kan vara bra så blir jag ivrig och glad och ju mer arbete jag lagt ner desto mer "precious" blir leden. Vid första anblick kan jag ha förståelse för de som har stängda projekt (vilket jag själv haft) men vid närmare eftertanke inser jag att denna företeelse är ett självbedrägeri.

Ett stängt projekt är inget annat än ett framtida claim to fame som världen vore bättre utan.

När jag läser mitt namn som förstabestigare i föraren blir jag glad. På sätt och vis är jag stolt. Jag gillar det. Men jag gillar inte att jag gillar det.

------

Såhär i höstens mörker måste jag bara tipsa om världens bästa musikvideo, å några nya viner jag provat och ska prova.