tisdag 28 december 2010
Altruismens baksida
När jag pluggade ämnet djuretik på Stockholms Universitet så var det många av mina vänner som trodde jag pluggade juridik, inte djuretik. Skillnaden måste ju påstås vara enorm och djuretik är mycket intressantare på alla sätt eftersom juridiken måste vara mest komplicerade sätt att leta i facit (ingen värdering i detta alls...). Här i detta nu lanserar jag det tredje ämnet: juletik. Den har ingenting med julen att göra alls mer än att det är jul nu. Varsågoda!
Det finns en uppsjö av handlingar vi som klättrare och medmänniskor kan utföra för att bidra till en bättre klättervärld. Vilka handlingar som faktiskt är positivt bidragande är dock något som tål att diskuteras. Den senaste policydokumentet över bultning i Bohuslän väcker frågor som är långt mycket större och intressantare än sakfrågan som gäller hur bultning ska ske i Bohuslän.
Policyn deklarerar tydligt följande:
"Om klättrare idag inte har den kompetens som krävs för att säkra en linje, eller inte vill ta den risk friklättring av en naturligt säkrad linje medför, kan det komma klättrare som söker den utmaningen i morgon. Lämna hellre en linje ren för dem, än att placera bultar idag."
Resonemanget är intressant oavsett om det gäller accesskänsliga områden, sport- eller tradklättring. Frågan jag ställer mig är: Hur mycket och vad kan jag göra för andra, utan att jag stjäl från andra? Vart går egentligen altruismens gräns? När blir den kortsiktiga godheten långsiktigt skadlig för nästa generation?
Låt mig presentera följande tankeexperiment:
X har klättrat i många år och är erfaren och har mycket kompetens. X vet hur man bultar, har tillgång till verktygen som krävs och tar sig tid att iordningställa klippor med ankare och bultar. X bultar potentiella nyturer som hon medvetet inte kommer att klara av att klättra och bultar dessutom turer som är så lätta att hon egentligen inte har något intresse av klättra lederna, men hon antar att de kommer att bli populära för andra klättrare. Samtliga leder är öppna för alla att göra förstabestigningar.
Jag tror att de flesta skulle se denna handling som nobel, eftersom X inte agerar egoistisk, (vi lämnar frågan om psykologisk egoism till en annan diskussion). X agerar för andras skull, för andras bästa. Men vilka är dessa andra och vilket tidsperspektiv ska vi ha när vi gör saker för "andra"? Är de "andra" Xs närmaste vänner, eller vännernas vänner eller antar X att han gör en god gärning för alla klättrare, nu och för all framtid? Samma upptäckar- och nytursglädje som X har är det också rimligt att framtida klättrare kommer att ha och det vore kanske önskvärt att lämna något åt dem, eller ska vi inte bry oss om det? Är det ett rimligt förhållningssätt att inte bry sig?
Vad tycker du?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)