GOD JUL!

NU DRAR VI TILL SPANIEN!

 

GOD JUL TILL ER ALLA FRÅN OSS TAJTA!

Filosofiska rummet

Jag har den senaste tiden följt lite graddiskussioner på både utländska och svenska forum. Ursprunget till diskussionerna är egentligen detsamma - det brittiska gradsystemet, och frågorna som ställs är av slaget: Hur funkar det? Vad är det som bedöms? Gäller graden för onsight eller redpoint? m.m.

Den sista av frågorna är den intressantaste. För vilken stil ska graderingen egentligen gälla, för visst är det skillnad i svårighet mellan att onsighta och att redpointa.

I denna fråga kan man urskilja två läger. Det finns dem som vill att graden ska gälla enbart den enklaste vägen upp (redpoint) och de som vill gradera konsten att hitta den lättaste vägen upp (onsight). Onsightgraderingen har en ganska lång historia eftersom onsight var den stil man klättrade mest back in the days, medan de flesta idag verkar göra flera försök på en och samma led. Det är därför ganska förlegat att använda onsightgradering idag och visst finns det leder som är svårare att onsighta än andra men varför måste detta synas i en grad?

Nu går vi från denna praktiska fråga till en mer filosofisk.

Simon Lee som jag skrev om i förra blogginlägget menar följande:

"Whilst grading is based on average all-round ability at different levels let's not forget that the route itself has an inherent grade independent of the climber i.e. the grade of the route – the climber measures up to the route not the other way around."

Han menar alltså att en led har en inneboende grad oberoende av klättraren.
Om jag förstår honom rätt så menar han då att alla leder som ännu inte har klättrats har en grad, men den kanske inte har blivit uppmätt ännu.

Jag tycker att Simon Lee har fel. Svaret hittar vi i frågan vad en grad är för något.

En grad är en människas subjektiva bedömning av sin mentala och fysiska insats på en led. Innan du klättrar eller provar en led kan du inte uppleva leden. Eftersom en grad speglar din upplevelse så kan du inte heller gradera den. Gradering är helt och hållet en konstruktion av oss människor och har ingen människa upplevt leden kan den inte heller ha en grad. Ganska enkelt. Att en led oftast är beständig över tid är en sak, men det har ingenting med grader att göra och absolut ingenting med en leds inneboende grad ( som då inte finns).

Eller vad tycker du?

R, X, V, S eller E?

Bohusläns klätterklubb hade för cirka ett år sedan en diskussion om deras nästa förare, var på graderingssystem kom på tal. Diskussionen finns att läsa här.

I diskussionen presenterade Petter Restorp den amerikanska R, X- idén där R står för runout och X för att man slår (ihjäl?) sig om man faller och så länge man tydligt definierar vad respektive bokstav betyder så tycker jag systemet är sympatiskt.

Att införa den brittiska adjektivgraden är otänkbart och igår försökte Simon Lee dräpa det brittiska graderingssystemet i en mycket läsvärd artikel på UK-climbings hemsida.

"The use of the risk multiplier as part of the E grade entangles itself with style when modifications in style can significantly affect the risk of certain routes. It also takes for granted that there is a generally accepted and acceptable way to draw meaningful equivalent comparisons between difficulty and danger. I think this is highly questionable when risk and perception of risk is so variable and personal. Again, are we comparing apples and pears or rhyme and reason?"

"As much as I would personally like to see the Adjectival/E grade consigned to the dustbin of history I anticipate we will increasingly get a second grade for a route in new guidebooks and general discussion. Probably a French sport grade for longer trad routes and boulder grades for shorter grit type routes that can be 'highballed'. These alternative grades convey information that is more meaningful for newer generations of climbers and visitors from abroad."

Ska bli spännande att se vad traditionalisterna säger om ett graderingssystem som överlevt sig själv.

Filmstjärnor utan hjärnor

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i klätterfilm. Jag blir helt enkelt inte så inspirerad av att se halvnakna amerikaner slänga sig mellan juggar till körer skrikandes - "Come on dude! - Stick it!". När de öppnar munnen för att säga något blir allting så pinsamt att jag helt enkelt bläddrar vidare till nästa actionladdade scen med nästa halvnakna amerikan.

När det sedan kommer klätterfilmer med en annan utgångspunkt än "muskler på berget", där man kan skönja någon sorts genomtänkthet och djupare mening (kanske rentav ett etisk ståndpunkt) så görs såna kullerbyttor att det kan vara svårt för åskådaren att avgöra om det är på skämt eller på allvar. Tyvärr är jag rädd för att det är på fullaste allvar.

Filmen "Sharp end" och "On sight" gör ett tappert försök att visa den nya tidens klättrare som klättrar traditionellt och pressar gränser. Men det är inte bara gradgränsen de pressar utan även gränsen för vilka säkringar som ska ingå i en led som räknas som traditionell. Eller kanske har de rätt när de kallar det traditionellt när de säkrar med pitonger och annat fast skrot. Det är ju faktiskt så att traditionen inte är fullt så naturromantisk som ordet vill göra sken av. Faktum är att traditionell säkring med pitonger har förstört långt mycket mer klättring än vad borrbultar någonsin kommer att kunna göra. Pitonger har också möjliggjort en hel del "fribestigningar" eftersom pitongernas forna placeringar idag är perfekta fingerlås. Om detta är bra håller jag osagt.

Det är kanske dags att göra upp med begreppet traditionell klättring så att vi kan börja kalla saker vid dess rätta namn. Naturligt säkrad är ett begrepp som inte är lika liberalt och som betyder att man lägger sina egna säkringar, som dessutom har en ganska liten inverkan på klippan. Begrepp som naturligt säkrad och friklättring förpliktigar.

Jag har tidigare fört ett resonemang angående bestigningen av "Savage horse" på Häller i Bohuslän där jag ställer mig tvivlande till om förstabestigaren av den naturligt säkrade leden verkligen är förstabestigaren.

Mitt resonemang är ganska enkelt, men har givetvis vissa svagheter. Jag menar att klättring aldrig kommer att vara endast en serie rörelser på en klippa. Klättring är inte rörelser, klättring är rörelser och tankar. Det går inte att bortse från de mentala aspekterna när man pratar om klättring.

Om man nu köper att klättring, framförallt naturligt säkrad klättring, till stor del består av psyke och mental styrka så tycker jag att det är ett enormt mentalt hjälpmedel att ha någon på toppen redo att rädda en om/innan det skiter sig. Om man då förbereder sin klättring genom att ha en räddningskår på toppen så tycker jag att man inte har tagit sig an utmaningen på ett ärligt sätt. Bättre är då att välja en mer passande utmaning som man hanterar.

En "naturlig" del av utvecklingen av att klättra hårdare och farligare leder är att man försöker göra omständigheterna så säkra de bara går, men frågan är om man kan kalla det utveckling. När omständigheter består av 17 crashpads och ihopringlat topprep redo att firas ner är det dags att fråga sig vad man håller på med.

MINARET

(Från helgens bestigning)

(Bilden är tagen i somras från ett topprepsförsök)

10 år efter att Rickard Ekehed gjorde förstabestigningen av Minaret på Häller i Bohuslän har jag nu klättrat den.

Ingen led har någonsin gett mig så mycket att fundera över och det har inte gått många dagar de senaste 2 åren utan att Minaret gjort sig påmind.

För att visa vad Minaret betytt för mig följer nu några avsnitt ur mina anteckningar jag gjort om leden under mina resor till Bohuslän:

"Första gången vågade jag knappt släppa taget på topprep. Förmodligen för att jag hela tiden burit leden med föreställningen att jag ska leda den. Den mentala spänningen finns där även på topprep. Exponeringen är påtaglig. Beslutet att börja klättra irreversibelt. Väl på leden finns inga andra alternativ än att lyckas."

"Tjusningen med en sådan här led är att jag som klättrare måste vända mig till mitt innersta. Frågorna jag ställer mig är många. -Är det värt risken? Blir jag lyckligare? Kan jag ge upp? Kommer jag någonsin kunna släppa leden ur mina tankar? När jag är gammal, kommer jag ångra att jag inte försökte?"

"När det gäller att falla på leden så vill jag inte arbeta för att göra det så säkert som möjligt med crash pads och andra grejer. Jag får inte misslyckas. Ju mer jag funderar på fallet och arbetar för att göra den aspekten säkrare desto mer är jag rädd för att jag tillåter mig själv närma mig det alternativet."

Nu såhär i efterhand börjar vissa av svaren träda fram medan några av frågorna sakteliga försvinner bort ur minnet.

Jonas Paulsson fanns på plats med kameran och kanske kommer bestigningen finnas att beskåda på Crackoholic...

Nu ska jag bara fortsätta att le.

Då bär det av mot ett förhoppningsvis torrt Bohuslän!

Tidigt imorgon åks det. Prognosen säger -2 grader, 9 meter/sek nordlig vind och strålande sol. Jag tolkar det som perfekta förhållanden för Häller. Vi får väl se om det stämmer.

Jag gillar inte att jag gillar det

De flesta av oss klättrar nog för vår egen skull, vilket i och för sig inte verkar så konstigt. Det vore snarare konstigt om det inte vore så, men ibland börjar jag undra vad människor har för motiv med sin klättring. En del verkar vara stora mysiga kommunistmaskiner med det gemensammas bästa som ledstjärna. Några strävar efter att skriva historia medan andra strävar efter total personlig upplevelse. De olika målen står inte i motsats till varandra men ibland känns det nästan så.

Ett (1) historiskt avtryck är att utveckla områden och publicera "skapelserna" med förstabestigarens namn. Kampen om utrymme i en förare kan som i Peak District leda till perversa utvecklingar av regelsystem allt för att ge området en längre historia.

Följande resonemang hörde jag för ett gäng år sedan på British Mountain Councils årliga möte i Norra Wales. För att kunna göra utvecklingen en längre livslängd ville några unga klättrare att nyturer endast skulle kunna göras i en strikt superpuristisk stil - onsight. Det betyder alltså att en led först är bestigen när en klättrare har onsightat leden. Inget arbete får ske på leden, inga topprepsförsök, inget hängande, ingenting.

Jag tycker att tanken på sätt och vis har några charmiga poänger och det kommer att leda till att linjer sparas för framtiden. Kul idé, men till vilket syfte och vad är värdet med att lämna saker för framtiden?

Oavsett vilken stil en led görs i idag så kan stilen alltid ändras. Om jag gör en led idag efter 200 topprepsförsök och min kompis onsightar leden så vad fan spelar det för roll? Min kompis är bevisligen starkare än jag men vad har det med historia att göra? Vem klättrar jag för? För mig eller historieböckerna? Så länge inte stilen förstör leden/berget så kan jag inte se några problem i att alla gör på sitt egna sätt. Hur mycket prestige ska man ge någon som är först? I ärlighetens namn skiter jag fullständigt i vem som var först. Det intressanta för mig är vem som gör den bäst, utifrån min egen definition.

Men likförbannat finns det något i förstabestigarkänslan som är eggande. När jag själv varit ute och borstat fram någonting som kan vara bra så blir jag ivrig och glad och ju mer arbete jag lagt ner desto mer "precious" blir leden. Vid första anblick kan jag ha förståelse för de som har stängda projekt (vilket jag själv haft) men vid närmare eftertanke inser jag att denna företeelse är ett självbedrägeri.

Ett stängt projekt är inget annat än ett framtida claim to fame som världen vore bättre utan.

När jag läser mitt namn som förstabestigare i föraren blir jag glad. På sätt och vis är jag stolt. Jag gillar det. Men jag gillar inte att jag gillar det.

------

Såhär i höstens mörker måste jag bara tipsa om världens bästa musikvideo, å några nya viner jag provat och ska prova.

It's all about style...

När man gick i plugget kunde man skolka för att klättra och när läraren sa: "Du förstör bara för sig själv" så tänkte man bara "Mmm visst.. skit på dig. Jag ska klättra när jag blir stor."

Ja, den typen av långsiktighet hade man som ung och bra var väl att man inte allena tog alla viktiga beslut som rörde en själv. När man nu som "vuxen" skolkar så är det mer av det slaget att det känns i lönekuvertet, men denna veckosluts skolk kommer att kompenseras genom diverse produkter vi kommer att få som vinst i Arc'teryxbutikens quiz som presenterades på releasekvällen av nya Stockholmsföraren.

Här följer redogörelsen av Jonas Paulssons fantastiska idé som resulterade i en bokstavsjakt som ledde till desperata reverseringar på blöt klippa, off route i dåligt pannlampsljus och en trefaldig joggingtur upp över Träskbergets höjder.

På torsdagkvällen i Kiosken så fick jag och Stefan Lindström följande ledtrådar på ett papper.

Led 1. Enligt Stockholmsföraren gjordes den här leden 1983. Men stämmer det verkligen? Alice Babs slog ju igenom här redan 1940!

Led 2. En del hävdar att hjältarnas tid är över och ska man tro Stockholmsföraren så tog den slut 1982.

Led 3. Av lednamnet att döma kan man tro att det här är en nästan mytiskt svårfångad led. Använd fötterna!

Led 4. Enligt litteraturen är det här ett fiktivt paradis som ligger i en dalgång i Tibet. Det är lätt att ta sig dit från Stockholm, men man måste sträcka sig förbi ett överhäng och klara av en travers innan resan är över.

Led 5. Ett Bowie-album från 80-talet.

Tillsammans med Per Calleberg lyckades vi få till svar som vi då trodde stenhårt på. Två av dem var fel, och tur var väl det. Äventyret blev desto större!

Våra första gissningar var Swing it magistern, No more heroes, Moby Dick, Shangri La och Let's dance. Vi såg en röd tråd. Klippor i Tyresöområdet och eftersom jag känner Jonas så kände jag på mig att quizen skulle handla om klassiker i 6a-registret.

Vår plan var att få Klövberget överstökat eftersom det var det sista stället i Stockholm vi ville klättra i mörker. Vi firade oss ner och där var Shangri La och den första bokstaven "U". Kruxet var lite klurigt tills jag försökte sträcka lite på mig, och sen var det lätt travers förbi rostig pitong och sedan osäkrat avslut upp över kanten. Inte helt trivialt!

Vårt självförtroende växte och vi skyndade vidare till Träskberget för att köra Moby Dick. Den gjordes i all hast och ytterligare en bokstav, "R", rikare gasade vi vidare mot Dyviksudd för att göra No more heroes. Efter de två bokstäverna var vi övertygade om att bokstäverna skulle leda till RUNSA där man skulle lista ut att Vampyren var det självklara valet.

Stefan ledde No more heroes övertygande och vi kände att vi hade möjlighet att avsluta allt samma kväll/natt för att kunna glida in i Kiosken på lördagsmorgonen och casha in. Ytterligare en bokstav, "K" krasade Runsaidén och vi räknade ut att Urkki på Gritstoneberget var den sista och avslutande 6:e leden.

Reglerna var att göra samtliga leder och hederliga som vi är gick vi vidare i begynnande mörker mot Uddeuddberget och Swing it magistern och Let's dance. Fick verkligen tänka efter för att minnas vägen dit och i pannlampsljus kunde vi skymta den stora väggen. Har bara klättrat där en gång tidigare och det var just Swing it så jag mindes ungefär vart leden gick. Som tur var hade vi den nya Stockholmsföraren så det var inga problem att hitta rätt ;D

Stefan onsightade Swing it i totalt mörker och det dämpade skenet från Stefans lampa med fukten i luften och lukten av förmultnade löv gav en perfekt höstkänsla. Kändes som om man var mitt ute i ingenstans. Från toppen tänkte vi att vi skulle fira ner till hyllan på Let's dance för att vara effektiva och göra den snabbt. Vilken jävla skitled. Igenmossad 6-metersspricka som startar från en amazonasbeklädd hylla. Ingen bokstav där inte. Helvete! 45-minuter åt skogen. Det kunde i alla fall inte bli mörkare, men vår plan som vi trodde stenhårt på kanske var fel.

Åka bil tillbaka till Träskberget och likt "Vem vill bli miljonär" ringde vi ett samtal till Stefans bror för att få reda på Bowies samtliga album från 80-talet. Let's Dance trodde vi var det självklara och det andra Scary Monsters kändes inte rätt. Har aldrig hört talas om leden och eftersom de andra lederna är är klassiker så verkade en led med "osäkrad upp till fast bult" helt enkelt inte bra.

Vi scramblade ner i ravinen i mörkret och försökte orientera oss till rätt vägg. Efter ett tag insåg vi vårt misstag. Leden vi trodde var Moby Dick var en led bredvid Scary monsters som inte alls är med i quizen. Bokstaven vi fick hängde egentligen inte på leden vi klättrade utan någon meter till höger, men eftersom vi från början var övertygade om att vi var rätt så tänkte vi inte på det. Kanske hängdes lappen upp där för att Jonas visste att man inte skulle missa den eller för att han fick slut på småkilar att hänga den i. Så nu var klockan sent. Det var blött ute och vi hade gjort 3 leder när vi trott att vi gjort 4, på väg till den femte.

Ok. Scary monsters får vänta till nästa dag men Moby Dick kan vi hur som helst köra. Nu hittade vi rätt och jag började klättra det blöta insteget som via "en svår start på minimala grepp leder upp till en liten rundad hylla."

Glöm det! Gjorde två försök men kände att jag kunde flyga av när som helst. Att det inte går att lägga några säkringar de första 6 metrarna gör inte saken bättre. Det andra försöket höjde min puls ordentligt när jag insåg att jag varken kunde klättra upp eller ner. Att hoppa ner kändes inge bra. Fel ställe att stuka foten på med tanke på hajken över berget till bilen. Stefan övertalade mig att försöka reversera och det slutade med att jag mer eller mindre klättrade ner på Stefan.

Hemgång. För att göra Moby Dick behöver jag dagsljus och torr klippa. Denna kväll kommer inte bjuda på något av dem. Skickade ett mess till Jonas där jag uttryckte min förtvivlan.

Lördag.

Vaknade och var riktigt seg efter allt springande. Kände inte alls för att sticka ut igen. Men efter 1 cappuccino, 1 espresso och 1 espressino så kom suget. Stefan plockade upp mig och vi åkte till Träskberget. Moby Dick is going down!

Jag firade ner och kunde inte skymta bokstaven någonstans. Vadå!? Det måste ju vara Moby Dick som är mytiskt svårfångad och eftersom det är en slabb så måste ju uppmaningen "använd fötterna" stämma. Men det gjorde det inte. Vi är än en gång lurade. Jonas - Robo/Steve, 2 -0.

Fram med föraren och hjärnan. Jag tog fram föraren, Stefan hjärnan. Gammelgäddan måste det ju vara. Mytisk svårfångad, stämmer. En led på Dödskalleberget, stämmer bra eftersom det hittills varit en led per klippa. "Använd fötterna" stämmer bra eftersom ledbeskrivningen på Gammelgädden lyder: "mycket fotarbete".

Då gör vi Scary monsters först eftersom vi klättrat leden bredvid dagen innan. Fin led och någonting nytt för både Stefan och mig.

Vidare till Dödskalleberget för att hämta den femte och sista bokstaven så att vi kan åka till Gritstone och riva av Urkki. Halvvägs upp säger jag förtvivlat "jag kan inte se någon lapp!". Stefan uppmuntrar och tillslut ser jag den i sista bulten.

Mot Gritstone! Nu ska hämtas produkter! Urkki gjordes men på nedfirningen hände det som inte fick hända... jag fastnade med håret i repbromsen!

Stefan och jag hade en plan. En ambition. Gamla leder ska göras på gammalt vis. It's all about style, och stiliga var vi dagen till ära.

Utspökade som average 80-talsklättrade trodde vi att vi skulle få den där känslan, som gör att man liksom bara glider upp för bergets skrevor, motlut, utsprång och fingerfästen. Det var exakt det som hände. I ninjalik stil klättrade vi, med fotplaceringar högre än någonsin - tack tajtsen. Den blonda flumfrisyren däremot, fastnade i munnen, på berget och i mina aliens, för att inte tala om repbromsen. Detta måste vara den enda anledningen till att denna stil dog ut. Risken.

Men hur kommer det sig då att Ludde Hagberg kunde bära denna utstyrsel långt inte på 90-talet? Jo, just fan. Han blev bouldrare!

Tack Jonas för äventyret!

Tack Micke och Classe för nya Stockholmsföraren.

Tack alla ni som orkat läsa ett alldeles för långt inlägg om 6st 6a-leder.

Här följer en liten bildserie från eskapaderna.

Fega klättrare firar från dåliga ankare!

Du klättrar en led, bult eller kil, skitsamma. Kommer till toppen av leden och ställs där inför ett val.

Det ena är att ta dig till toppen av leden fjällstajl för att sedan gå ner runt klippan. Det andra är att fira dig ner från toppen av leden från ett borrat ankare, newschoolstajl. Den första är en naturromantisk kvarleva från tiden då asaguden Tor var allsmäktig, än dock inte mer felaktig, sett ur ett naturetisk perspektiv, oavsett vad "puritanerna" hävdar. Det andra, borrbultat ankare, går stick i stäv med klassiska "lämna inga spår"-konventioner men är faktiskt det motsatta - det absolut bästa för naturen. Förutom detta skäl är det effektivt, bekvämt och säkert. Visserligen är begreppen effektivt, bekvämt och säkert tre ord som "puritanen" knappast vurmar om men likförbannat går de inte att bortse ifrån.

Vill jag till fjället åker jag dit. Vill jag till en mindre klippa, även om det ligger i dubbelmoralens högborg (Bohus), så bör följande regler råda:

Ett ankare som lämnas som fast installation ska vara säkert över en lång tid oavsett vad det består av. Min tes blir följande: Alla jävla fasta slingor runt träd, fasta kilar, pitonger och allt annat jävla skrot ska tas bort, eldas upp och ersättas med bultade ankare. Utan diskussion. Detta är ingen naturetisk fråga.

Den som firar ner från ett sådant provisoriskt ankare kan omöjligt invända mot ett borrbultat ankare. Och om man nu menar att man kan det så måste det bero på en totalt oigenomtänkt idé och brist på intellekt. Enbart den som konsekvent klättrat till toppen och gått ner kan invända.

För att knyta vidare till Tor.

Torline på Häller är ett lysande exempel. Fasta slingor, kilar och diverse skit har länge varit ankaret från denna led och många är väl de som undrat om och hur fan den där kilen sitter fast. Att fira av från ett sånt ankare gör dig inte djärvare. Din historia blir inte glamorösare. Du är inte en bättre människa.

Nuförtiden sitter ett borrbultat ankare precis bredvid. Ankaret är uppsatt av en av Sveriges och Bohusläns främsta klättrare, vilket i och för sig inte ger det legitimitet, men det berättar ändå något om diskrepansen mellan de som skriker högst och de som klättrar mest och det är intressant nog.

Den mest patetiska kommentaren jag hört är:

"Är du kompetent nog att ta dig dit (till standplatsen), är du också kompetent nog att ta dig därifrån (utan borrbultar)."

Kommentaren är ett retoriskt skämt och kan inte ens beaktas i ett seriöst resonemang. Därför lämnar jag det.

Glädjande nog har Svenska Klätterförbundet (i alla fall delar av det) insett vikten av att förkasta puritanernas förlegade syn på klättring. För att citera Gert Fylking: "Äntligen!"

"I ett samarbete med Länsstyrelsen pågår ett omfattande arbete inom Naturreservatet vid Simondsberget. Det omfattar bl a... iordningställande av fasta firningsankare. Flera av sakerna är redan på gång och resten sker under hösten. Det som redan gjorts är röjning av sly och firningsankare. Viktigt angående firningsankare! Eftersom flera träd skadats då rep dragits ner efter firning skall denna verksamhet upphöra snarast."

Hoppas nu att detta exempel kan bli stilbildande för hur klätterklubbar ser på populära traditionella klippor runtom i Sverige när det kommer till "spårlös färdsel" och säkerhet.

Ett exempel på absolut brist på förnuft är den underbara leden Melange i Tullboden i Bohuslän. Du toppar ut vid ett block som ligger på en hylla på toppen av leden. I ena hörnet av leden sitter ett näste av slingor trädda, menade att fira av ifrån. Det finns inga alternativ. Du kommer inte upp, du kommer inte ner utan att fira dig. Feg är den människa (förstabestigare) som inte vågat sätta en borrbult eller två som ett ankare utan istället accepterat ett ankare som ser ut som en bulgarisk halsduk trädd runt ett block. Det är inte en fråga om etik, utan snarare estetik och i detta fall vet jag inte om jag ska förakta eller förlåta och hoppas på botgöring.

Inte ens söndagsklättrare...

Efter ett hektisk avslut på arbetsveckan med två långa dagar ledbygge och tävlingsdag så kom jag hem uttorkad, trött och sliten. Stekte på ett bra kött och korkade upp La Spinetta Pin, som är ett förföriskt rödvin, så förföriskt att jag dagen efter vaknade med känslan att jag låg under det gigantiska block som en gång fallit ner från Huvudleden i Skevik.

Som den söndagsklättraren jag är var det ju faktiskt min dag att bestiga, men denna friskusaktivitet fick snabbt strykas från agendan. Vad göra istället?

Kaffeprovning på Tvålpalatset vid Mariatorget såklart!

Cappuccino på kaffet San Sebastian tillsammans med dessertvinet Moscatel de Setúbal och en liten men fyllig chokladtryffel från Italien. Fantastisk smakkombination!

Söndagsklättrare...

Apropå onsight...

Givetvis är det mer imponerande om en person gör en led på första försöket än på andra men om jag onsightar en led med en viss grad och redpointar en annan med en högre grad så är det plötsligt inte lika givet vilken av prestationerna som värderas högst.

Jag tycker att det är en större prestation om Göte gör Icones (grad 7-)på 72:a försöket än om Chris Sharma gör skitleden Super Mickey (grad 8-) onsight. Vem pressade sig hårdast? Vem ligger på sin gräns och kämpar? Vem presterar? Det som skiljer lederna är svårighetsnivån och i linje med mitt tidigare resonemang med att det inte finns några farliga leder finns det inte heller några svåra leder. Prestationen är inte en led. Det är inte en grad. Prestationen är personen och leden. Mötet dem emellan. Göte vinner fajten, den här gången.

Man kan bemöta jämförelsen mellan onsight och redpoint på två sätt. Antingen försöker man hitta en lösning och konstruerar ett "logiskt" system som viktar sannolikhet, tidsåtgång på leden, genomsnittsonsight och genomsnittsredpoint och Fan och hans moster, eller så skiter man fullständigt i det och nöjer sig med att konstatera att detta värdesystem bygger på ledens grad vilket säger lika lite som en mellanstadieelevs betyg säger något om dennes framtid.

Om man nu bestämmer sig för att värdera den ena stilen högre än en annan så är det rimligt att man presenterar sina bevekelsegrunder och visar hur man resonerar. Problemet är inte att ta ställning, utan hur man motiverar det.

Hur som helst.

När det kommer till jämförelser...

Det totala redpointorgie som sker i Granitgrottan just nu, signerad Strömberg är fantastisk att se. Över hundra försök. Fan, vilken hängivenhet. Vilken insats! Att prata om mental styrka när man klättrar traditionellt är helt i sin ordning men det vi ser prov på nu i GG är inget annat än ett psyke av stål. Jag är inte säker på att han blir en bättre klättrare av att försöka göra leden (men visst blir han bättre på att göra Den leden), men han måste bli härdad mentalt. Att gå på en hård onsight är på sätt och vis en lägre insats för vad gör det om det skiter sig? Ja, vafan. Det är bara att testa nästa.

Men efter hundra+ försök, kan man lägga leden åt sidan, ogjord?

5 försök på en led är i min värld mycket. 10 gör mig lite smått galen. Jag funderar om leden verkligen är möjlig för mig och jag blir otålig. Jag vet samtidigt att det tar tid att anpassa kroppen vid ledernas sekvenser och att det blir lättare och lättare för varje gång, men likförbannat bär det mig emot. Men om man inte är en fantastisk onsightare eller tålmodig redpointare på sin yttersta gräns, vad är man då? Just nu är jag jävligt nöjd.

Shit, jag är en söndagsklättrare.

I Solvik skiner aldrig solen

Båda gångerna jag har varit där har det varit lite mulet och regnet har hängt i luften. Och bra är väl det. Man får leta länge efter en sådan kompromisslös klippkvalitet där varenda plusgrad har betydelse. När solen inte skiner är Solvik som allra bäst och faktum är till och med regn är uthärdligt på grund av att det är brant. Säsongen är kort och begränsad till svala förhållanden. Dessutom decimeras säsongen ytterligare av diverse fåglar och jägare som inte verkar ha samma intressen som klättrarna. Om jägarna sköt fåglarna skulle man kunna klättra året om men det kommer inte jag ta upp till Länsstyrelsen och Jägareförbundet.

I Stockholmsområdet får man leta efter hängivna ledklättrare, om man inte åker till avskrädeshögen Svarttjärn eller det natursköna Flaten, där vältränade boulderfenomen för en kort stund får glänsa i ledklättrandets suveräna sken.

I Solvik råder oldschoolstil, och klättrare vallfärdar. Fantastiskt!

Långa ihållande leder på svagt överhängade klippa där sann bergsteknik och fingerstyrka premieras framför bulgarisk gymnaststyrka.

Vid klippan idag var det folk (10-15 pers) från Linköping, Jönköping, Uppsala och Stockholm som kämpade sig uppför leder som Ali Baba (Sveriges bästa 6c?), Akapella (Sveriges bästa 7b+?) och ja nästan alla leder på klippan, och det är det som gör Solvik unikt. Kvalitet.

Tyvärr är flera leder chippade men faktum kvarstår ändå, lederna bjuder på bra klättring. Konstigt hade varit om man chippade en led som blev skit. Det måste vara det ultimata tecknet på en patetisk klättrare. En dåligt chippad led.

De chippade lederna lämnar dessvärre en bitter eftersmak och jag tror att några av lederna skulle kunna klättras utan de blev chippade men tyvärr är framtiden bestulen på dessa möjligheter.

Detta till trots är Solvik ett otroligt bra ställe i vacker miljö där man bjuds på varierad klättring. Leden Krigarkaninen innehar det mesta. Känslig start, heelhook, mantling, hanglande på slopers, smearing, fingrig gaston, dynamiska moves, laybacking och slutjuggar! Kan det bli bättre!?

Alldeles i närheten ligger Målstena som är ett Solvik i miniatyr, fullpepprad med inbjudande linjer. Det ser ut som om det mesta går att göra med egna säkringar så jag är lite förvånad över att det är bultat, men jag har å andra sidan inte klättrat något där än. Framtiden får utvisa om bultarna är en styggelse.

Tick tack tick tack NEJ tack...

Nuförtiden klättrar de flesta grader, inte leder. En leds popularitet och rekommendationerna som följer är en summa av ledens tillgänglighet och hur svår leden är för sin grad. Med detta följer att "Voodoo" i Skevik och "Köp och..." på Anneberg är populära leder trots att lederna kvalitativt bleknar i jämförelse med intilligande turer. Hur många bestigningar hade "Köp och..." haft om den hade varit graderad 6c+ som sig bör? Många hade kanske försökt men många hade lagt ner. För vad är en, för vissa knallhård, 6c+ att jaga? Ja, svaret är, Ingenting. Lika Ingenting som i att jaga leden om den står som 7b. Skit förblir skit.

Viktigt att tillägga: en led blir inte "fantastisk" bara för att man "tickat" den. Personbästa i grad görs oftast på leder som är lätta för sin grad och blir i och med detta gradgenombrott en upplevelse men behövs denna typ av lätta ticks som en motivator för progression. Svaret är både ja och nej. Dessa ständiga villfarelser krävs bevisligen om vi ser utveckling och framgång mätt på gradmätaren för visst är jag en bättre klättrare om jag klättrar en led med högre grad!?
Samtidigt tror jag inte att det behövs om vi faktiskt försöker se till vad leden och klättringen lär oss. Fokus bör ändras från att ticka till att lära.

Det var länge sedan jag fick frågan "var leden fin" "hur kändes det" eller "kan du rekommendera en riktigt en fin och utmanande led". Istället avhandlas dialogen genom "hörde att du gjorde en 8a...", "vet du någon lätt 7b+?", punkt. Är det här en oundviklig del av klättringens "utveckling" eller är det ett språng avsett att dö ut i framtiden? Kan vi påverka det? Jag ska i alla fall försöka.

Medan övergraderade skitleder blir populära "ticks" och utmanande lärande leder står nästintill orörda som "hidden gems" urskiljs de i mina ögon imponerande klättrarna. En av Sveriges meste klättrare Anders Granander formulerade det så bra när vi pratade om klättringen i Claret, Frankrike: "Allt är svårt. Det är totalt krig från början till slut. Det är helt fantastiskt".

Fråga dig själv om du vill klättra en svår grad eller en svår led.
Skillnaden i utmaning och inställning är enorm.

8a.nu är Skaparen

Att 8a.nu har Skapat råder det inget tvivel om men en skapelse behöver inte betyda att det är vare sig begåvat, särskilt kreativt eller av godo. Största behållningen med 8a.nu är det internationella sociala forum som gör det enkelt att debattera klättringens utveckling, avarter, prestationer, galenskaper, osv, klättersamfund ocn nationsgränser emellan. Därmed inte sagt att dessa diskussioner inte går att ha på annat forum, men 8a.nu har ändå lyckats hitta ett förenande kitt som andra forum och websidor bara vågar drömma om.

Att 8a.nu har problem att skilja på nyheter och redaktionella kommentarer är väl kanske symptomatiskt en liten redaktion med hybris och alltför ofta publiceras korkade idéer uppenbart provocerande, och lika uppenbart för att få fler besök på sidan. Men, bara för att många tittar när jag bajsar på Sergels Torg, och som sedan säger det till sina vänner, betyder det inte att jag har en bra idé och är smart.


Nu har 8a.nu publicerat en lista med "sina" uppfinningar - 8a innovations
Scorecard, airpad, årsbok och mobilfunktionen kan räknas som innovativa, resten är till största del humbug när man ser till själva innovationen. En vedertagen idé, teori eller åsikt blir inte en innovation bara för att den publiceras på nätet.

Att grader är en subjektiv bedömning och att kollektivet av dessa bedömningar ger en mer "precis" grad är inget nytt påfund. Denna publicering, som säkerligen inte heller var först är ingen innovation.

Idéerna om tävlingar är ingenting annat än uttryckta önskemål. Dessa önskemål har kommit från många håll, länge. Hur äran hamnar hos 8a.nu kan man fråga sig.

Behovspyramiden i The ABC of climbing är ett parodiskt experiment att teoretisera idéer hämtade ur en galen människas sinne.

Artikeln om dynamisk säkringsteknik är förvisso ganska bra men föga innovativ.

Hur man överhuvudtaget kan skriva "Since 8a.nu consider the GRIGRI to be the safest belaying device for sport climbing we believe these accidents to be caused by improper handling" förstår jag inte. Är inte den viktigaste parametern i en repbroms säkerhet att den är användarvänlig, alltså lätt att hantera och svår att misslyckas med? VEM SKA ANVÄNDA DEN FÖRUTOM ANVÄNDAREN!?

Som grädde på moset finns ju följande totalt schizofrena "statement":

No slash grades - Grades are not so important!
"Play" with points for motivation and ranking.

Där ranking och poängjakt kommer in kommer angelägenheten om grader in - en utveckling jag inte vill stå bakom.

Det finns inga farliga leder...

Tankar om risk

Att klättring är en potentiellt riskabel sport känner nog alla till, både klättrare som icke klättrande allmänhet. Men vad betyder det att någonting är riskabelt och vad menar vi när vi säger att den ena leden är riskablare/farligare än en annan?

Här följer mina tankar om begreppet risk.

Ofta får man höra att någonting är riskabelt/farligt och att den som utsätter sig för något farligt är galen och/eller omdömeslös. Ni har säkert hört talas om ”spindelmannen”, Alain Robert, som är en fransk klättrare som klättrar på byggnader men även är en mycket duktig klippklättrare. Allmänheten uppfattning om honom är att han är galen och att det han gör är farligt. Men är det han gör verkligen farligt? Och om vi svarar ja på denna fråga, har vi kommit någon vart då? Vad har vi svarat på? Frågan bör istället vara, är situationen farlig för HONOM? Utsätts han för hög risk, en ännu bättre fråga.

För att reda ut hur stor risken (farlighetsgraden) är måste vi sätta saker och ting i ett relevant sammanhang. Risk är en funktion av Sannolikheten att något inträffar och dess Konsekvens. För att exemplifiera: Om jag går över en gata med mycket lite trafik så är sannolikheten att jag blir påkörd mycket liten. Ju mer trafik det är, desto större sannolikhet att jag blir påkörd. Oavsett trafiken så är konsekvensen detsamma - jag slår ihjäl mig. Risken är alltså betydligt större om jag går över gatan när det är mycket trafik. Ganska logiskt, eller hur?

Men förutom denna teoretiska förenkling av en situation så måste vi sätta situationen i ett sammanhang med en utövare, en gångtrafikant i det här exemplet. Gångtrafikantens förmåga (omdöme, snabbhet, reaktionsförmåga m.m) påverkar situationen avsevärt. Inte främst sett till konsekvenserna utan till sannolikheten. Det betyder alltså att två identiska situationer, må det vara trafikerade gator, eller i våra fall klätterleder kan vara olika farliga/riskabla beroende på vem som befinner sig på dem. Utövaren är avgörande för sannolikheten. Därför är det hög risk om person A som precis har gått grundkurs i inomhusklättring ska försöka klättra uppför en hög byggnad, medan det är låg risk när Alain Robert gör det. Det vi sällan ser utifrån är huruvida personen är kompetent eller inte, och därför ser det vansinnigt ut, men ofta drar vi felaktiga slutsatser. Likaså är det svårt att se det omvända. Ser vi en klättrare på en borrbultad lätt och flack led med hyllor tänker vi spontant kanske att risken är låg men vad vet vi om det?

Inte förrän vi känner till klättrarens kapacitet kan vi yttra oss om risken. Följden av mitt resonemang och min filosofiska ansats är:

Det finns inga farliga leder, bara klättrare med bristande omdöme och kompetens.