Örnberget. Detta överhängande grustag som förvånande nog håller mer än det lovar. Liknelsen mellan Örnis och GG (Granitgrustaget) överlåter jag dock till andra ;)
Så vad är det med Örnis som lockar till återkommande besök egentligen? För mig, åtminstone, är gradregistret perfekt och efter varje dag på Örnis kommer jag hem sådan skönt sliten. Hade jag fått önska hade allt det branta varit flackare eftersom jag tycker det är ohyggligt tungt när det blir brant. Å andra sidan är det just det branta som jag borde köra på. Borde schmorde. Idag blev det inga borde'n utan ett återbesök till min sensommarnattsdröm, Papillon, runt 8a nånting.
Papillon är Siddhartas storebror kan man säga och ett alternativt utsteg. För de som klättrar i huvudstaden kan jag beskriva leden som 7b+ upp till ett vitt boulderproblem, ungefär. Och just alternativ, kombinationer och alternativens alternativ är väl kanske idag kännetecknande för Örnis. Säga vad man vill om det, men ibland så dyker de upp, just de där perfekta alternativen. Papillon är ett sådant, med 16 egna moves av klättring i absolut högsta klass på perfekt klippa med perfekt exponering.
Gårdagkvällen var ångestfylld efter att ha sett väderprognosen. Vafan vädret! Kom igen nu! Ah, skitsamma. Fram med pavan. Pffopp! Rödvinsglaset fylldes upp och smuttades moloket och regnet öste ner. Inte kunde jag tro att det skulle vara klätterbart dagen efter. Döm av förvåning när jag idag kom ut den kanske bästa temperaturen hittills i sommar/höst och snustorr klippa. Örnis, detta undantag till undantagen.
PANG! Papillon went down. Kul, men samtidigt lite sorgset. Jag vet ju av erfarenhet att suget att göra en led som jag redan gjort minskar radikalt och nu är det inget som motiverar mig att klättra denna makalösa led igen. Clara G fullständigt pulveriserade "Utan tvekan" och Luhren gjorde nån brant 8b-variant, så visst, idag gick tåget. Sändartåget.
Hög på glädje, kaffe och gojibär blickade jag vidare mot det brantare. Rikard Hedman hängde på handmördarleden "Dödligt möte", 8a, och jag bad om att få testa. Han hade perfekta sekvenser och jag stal dem allihopa nästan. Tack för dem Rikard. Tur att man inte kan upphovsrättsskydda beta. Fast det kommer väl snart 8a.nu försöka göra. De är ju först med allt tydligen. Rikard beskrev greppen som Yxan och diverse andra avskräckande namn och jag förstod vad han menade. Aj, leden gör minsann ont. Trots detta gav jag mig på leden och gjorde ett ordentligt försök och det gick faktiskt vägen. Två för mig nya 8a på en dag kändes som en bra dag. Än finns det hopp.
Örnberget har ju sett en del restaureringar på sistone och Bad Boys med dess varianter har sträckts om till någon sorts förstabestigaroriginalambitionssekvenser och att veta vilka leder som är vilka kan kännas lite krångligt. Inte ens med alla sammanlagda förare och FA's hjälp får jag ihop det. Dags för en komplett uppdatering kanske? Någon som sitter på all info och vill bidra? (UPPDATERING! Här är komplett(?) topo över väggen)
För att ytterligare röra ihop det en smula vill jag slå ett slag för Andreas Harnes variant av Nattskiftet och Dödligt möte, kallad Dödsskiftet som erbjuder 7b-klättraren ett av Örnis ballaste utsteg. Kanske är det dags att testa vilda kombos som Don't be Rei, Sator Boys, Smörorup, Underarmstvekan eller varför inte uthållighetsprovet Utan Girls?
Så nu med alla dessa varianter, kombinationer och varianter på kombinationer kanske Örnberget trots allt har fler leder än GG vilket då också måste betyda att Johan Larsson faktiskt hade rätt. Örnis är bättre än GG. Dessutom finns det sekvenser på Örnberget som, "om de hade varit boulders och legat i ett populärt boulderområde hade varit jättepopulära..." Detta kan vi säga med 99,99% säkerhet och det bästa av allt är att även 160 cm långa tjejer rent statistisk njuter mer av Örnberget än GG.
lördag 25 augusti 2012
lördag 11 augusti 2012
Bobowar
Nya tider.
Robo har blivit med Bobo. Jag har fått en son. Bobo. Mitt lilla hjärta. Min svåraste och bästa utmaning någonsin, och den varar förhoppningsvis resten av mitt liv. Saknar ord för att beskriva det.
Den här högst sporadiskt publicerande bloggen kommer fortsättningsvis även handla om klättring i alla dess olika former och aspekter men med större risk för att blogginläggen kommer att postas 19.30 istället för 23.30. Hur klättringen kommer att förändras när jag nu är förälder vet jag inte, förutom en sak.
Tid.
Som relativt ung man, bortskämd med min egen uppmärksamhet, har jag tidigare endast behövt tänka på mina egna nyck, vilket har gjort att kraften snarare än tiden varit bristvaran i mitt liv. Pratade med J.P härom månaden och han berättade att han sa till sitt ex när hon frågade hur länge han skulle klättra, att han skulle vara borta en halvdag. "Jaha, du är hemma efter lunch alltså?" fick han som svar. "Njae, snarare vid 18-tiden" följde han kommentaren med. 08-18 är en halv dag. 08-24 är en hel dag. Så tänker man nog som klättrade eftersom vi håller på med en ganska tidskrävande aktivitet. Å andra sidan består ju inte timmarna mellan 08 och 18 av intensivt fysisk arbete, utan snarare bilfärd, kaffepaus, lite hangdogging, kaffepaus, ett ordentligt försök, vila, lite spejande på projekt, kanske en firning och sedan 45 minuter till i bilen hem. Atlet? Näe, snarare ineffektiv motionär med stort ego och endast EN hobby i livet.
Nu finns det två i mitt liv. Bobo och Berget. Kanske möts de två en dag, kanske inte, men vad som är säkert är att min brist på tid väckt något inom mig.
Effektivitet.
Jag kan normalt spendera 5 timmar i klätterhallen och dubbelt upp på berget utan att tröttna. Alltså fysiskt blir jag utmattad men suget finns fortfarande där. Jag trivs i miljön. Nu springer jag till hallen, startar klockan, 1,5 timmar senare springer jag hem. Trött, nöjd och sugen på nästa klätterdag eller träningspass. Så har det inte varit hela tiden. Det har kommit mer nu än någonsin.
Exklusivitet.
Tiden har blivit en exklusiv vara i mitt liv och precis som i relationen mellan tillgång och efterfrågan är det knappa dyrbart. Jag har mindre tid än någonsin men har bestämt mig att bryta mönster, passa på och framförallt våga försöka.
Jag ska bli bättre än någonsin.
Robo har blivit med Bobo. Jag har fått en son. Bobo. Mitt lilla hjärta. Min svåraste och bästa utmaning någonsin, och den varar förhoppningsvis resten av mitt liv. Saknar ord för att beskriva det.
Den här högst sporadiskt publicerande bloggen kommer fortsättningsvis även handla om klättring i alla dess olika former och aspekter men med större risk för att blogginläggen kommer att postas 19.30 istället för 23.30. Hur klättringen kommer att förändras när jag nu är förälder vet jag inte, förutom en sak.
Tid.
Som relativt ung man, bortskämd med min egen uppmärksamhet, har jag tidigare endast behövt tänka på mina egna nyck, vilket har gjort att kraften snarare än tiden varit bristvaran i mitt liv. Pratade med J.P härom månaden och han berättade att han sa till sitt ex när hon frågade hur länge han skulle klättra, att han skulle vara borta en halvdag. "Jaha, du är hemma efter lunch alltså?" fick han som svar. "Njae, snarare vid 18-tiden" följde han kommentaren med. 08-18 är en halv dag. 08-24 är en hel dag. Så tänker man nog som klättrade eftersom vi håller på med en ganska tidskrävande aktivitet. Å andra sidan består ju inte timmarna mellan 08 och 18 av intensivt fysisk arbete, utan snarare bilfärd, kaffepaus, lite hangdogging, kaffepaus, ett ordentligt försök, vila, lite spejande på projekt, kanske en firning och sedan 45 minuter till i bilen hem. Atlet? Näe, snarare ineffektiv motionär med stort ego och endast EN hobby i livet.
Nu finns det två i mitt liv. Bobo och Berget. Kanske möts de två en dag, kanske inte, men vad som är säkert är att min brist på tid väckt något inom mig.
Effektivitet.
Jag kan normalt spendera 5 timmar i klätterhallen och dubbelt upp på berget utan att tröttna. Alltså fysiskt blir jag utmattad men suget finns fortfarande där. Jag trivs i miljön. Nu springer jag till hallen, startar klockan, 1,5 timmar senare springer jag hem. Trött, nöjd och sugen på nästa klätterdag eller träningspass. Så har det inte varit hela tiden. Det har kommit mer nu än någonsin.
Exklusivitet.
Tiden har blivit en exklusiv vara i mitt liv och precis som i relationen mellan tillgång och efterfrågan är det knappa dyrbart. Jag har mindre tid än någonsin men har bestämt mig att bryta mönster, passa på och framförallt våga försöka.
Jag ska bli bättre än någonsin.
söndag 1 januari 2012
Då kör vi!
Klockan 16.00 idag öppnar vi vår nya klättersida och mötesplats!
www.stockholmsklattring.se
www.stockholmsklattring.se
fredag 9 december 2011
onsdag 8 juni 2011
Underbart är kort
Efter en efterlängtad långhelg i ett solstrålande Bohuslän blev det än en gång uppenbart vad det är som gör klättring och framförallt Bohuslän så fantastiskt:
Den där perfekta kilen som blåser bort obehaget och ersätter det med ett leende
Greppet som ser ut att vara dåligt men som är jättebra
Jammet som gör lite lagom ont men som sitter som berget i berget
Det salta havsvattnet som svider i alla små sår på mina händer
Att ta av klätterskorna efter en lång dags klättring
Doften av berg å krita på mina händer när jag ska sova
Den där perfekta kilen som blåser bort obehaget och ersätter det med ett leende
Greppet som ser ut att vara dåligt men som är jättebra
Jammet som gör lite lagom ont men som sitter som berget i berget
Det salta havsvattnet som svider i alla små sår på mina händer
Att ta av klätterskorna efter en lång dags klättring
Doften av berg å krita på mina händer när jag ska sova
söndag 1 maj 2011
The Black Slab of Death
Som liten grabb cyklade jag runt på Söder och letade klippor och eftersom Södermalm är ganska kuperat finns en hel del klippor, men tyvärr väldigt sällan av god kvalitet. Några pärlor finns idag, t.ex. den korta och hårda Tusen och en Natt på Katarinavägen och även några helt ok leder vid Münchenbryggeriet. Även Kanalklippan har några fina leder och passar den urbana klättraren som vill avsluta klättringen med en öl i solnedgången och faktum är att den östra sidan av Danvikskanalen hör till Södermalm så med Kanalklippan medräknat torde Söders höjder vara den stadsdel som bjuder på mest klättring i Stockholms innerstad. Mest betyder inte på något sätt att det är världsklass men för en söderkis som gör sina första stapplande steg ut i klättervärlden är det mer än tillräckligt. På några ställen var jag nog och min kompis Joel först, t.ex. vid den smutsiga sprängklippan på 6,5 meter bredvid elskåpet under Londonviadukten. Vad gör man inte för en förstabestigning.
Väggen har en hinna av smuts bestående av antistick och bitvis är greppen vassa och lite smuliga men efter ordentligt borstande och "with the make-up on" så syns linjen.
The Black Slab of Death Fb 6c+ (E6 6b, svenne 8)
Film på förstabestigningen:
Man skulle kunna tro att det hänt en del med åren, men nej. För några veckor sedan tar jag en promenad i Kristineberg på Kungsholmen och upptäcker till min förvåning en ganska hög vägg som ser oklättrad ut. Jag skickar ett mess till Jonas Paulsson som bor inte långt ifrån och han svarar "är det Black Death Slab?" som om det vore en känd vägg. Jag skickar över koordinaterna till Jonas och mycket riktigt, det är den väggen. Som jag förstår det så bodde Ludde Hagberg i området tidigare och visste om väggen och några veckor innan min promenad hade Jonas varit där och gluttat.
Jag och Jonas teamar ihop oss och möts vid väggen med lite skruttiga repstumpar och stålborste, helt ovetandes om det överhuvudtaget går att klättra upp för dödsslabben. John Påhlman dyker upp och gör oss sällskap och tillsammans borstar vi, testar, leker och tar oss sakta fram till vad som visar sig vara helt ok sekvenser. På håll ser det verkligen helt omöjligt ut och en förbipasserande liten pojke frågar till och med sin pappa "vad är det de har på händerna och fötterna som gör att de kan sitta fast?". Dödsslabben SER omöjligt ut. Dödsslabben visar dock sig vara fullt görbar.
Väggen har en hinna av smuts bestående av antistick och bitvis är greppen vassa och lite smuliga men efter ordentligt borstande och "with the make-up on" så syns linjen.
Väggen saknar dock helt och hållet säkringsmöjligheter så vi toppar den och tillslut får vi till det. Några grepp smulas sönder och försvinner och några smulas sönder och lämnar efter sig betydligt bättre lister att hålla i. Kändes ungefär som om det var 50/50. Jimmy Paladino kommer förbi och har med sig två pads. Härligt, tänker jag. Då har jag nånting jag kan sitta på när jag knyter skorna. John tänker lite annorlunda. "Äefan, jag kör asså" utbrister han, på ett sätt som bara John kan. Sekvenserna är inte helt 100% och vi har alla fallit lite här och var. Det enda stället där det alltid har gått bra är de sista 5 rörelserna till toppen, där man helst inte ska falla. Det räcker för John som paddar upp och kliver på. Halvvägs upp skiter det sig och John hasar ner för slabben på paddorna. Det gick ju rätt bra att falla. I alla fall där. På't igen. Och denna gång så går det vägen. Uttoppningen är hög och landningen... minst sagt optimal. Jag och Jimmy spottar och Jonas filmar och vi bryter alla ut i glädjeskratt när John hoppar till det sista greppet.
Tydligen fick jag inte lämna leden efter att ha klarat den på topprep. Jimmy säger "Du MÅSTE göra den Robin" och John säger "Du MÅSTE göra den Robin" och Jonas drar ner topprepet med ett leende. Vilka kompisar man har...
Well... Jag kliver på, och tassar mig upp och lyckas göra kruxsekvensen. Kvar är de 5 rörelserna till toppen där man helst inte ska falla. Allt går vägen och det känns konstigt att man kan vara så oberörd på väggen en bra bit upp. Jag toppar ur och springer ner med ett leende och möts av de tre som ler minst lika stort. Alla är glada efter att den skifferlika The Black Slab of Death har blivit klättrad.
En fantastisk söndageftermiddag i goda vänners lag, på ett lite lagom skitig bortglömd nordvänd vägg innanför tullarna.
The Black Slab of Death Fb 6c+ (E6 6b, svenne 8)
Film på förstabestigningen:
torsdag 24 mars 2011
Förstabestigning av Moonwalker 8a
I söndags etablerades den hittills hårdaste leden i Södermanland när Scott Mooney lyckades göra Moonwalker 8a på Bistaberget utanför Nyköping.
Leden är ca 10 meter lång och består av 3 kruxiga passager. Starten är hård och balansig, mitten i sig är en 7b boulder och vidrigt fingrig och tung och toppen är känslig och nervig. Mao tre önskingar i en.
Sa jag förresten att hela skiten utspelar sig på ett sva? Eller sva och sva. Från vertikalt till något flackare på slutet. Hur som helst kan man i allafall säga att ledens stil står i bjärt kontrast till dagens trend, där graden av överhäng allena avgör ledens kvalitet. Är det brant så är det bra...
På det stora hela handlar det om att hålla i ingenting, stå på ännu något ännu sämre och panikartat sträcka sig efter det sämsta av allt. "Fucking bullshit!" säger vissa "Fucking brilliant!" säger andra. När man är ute med Team Tourettes så får man höra det mesta och det bästa.
2006 rensade jag projektet som skulle komma att bli Moonwalker och strax efter det utrustades leden med ett toppankare och fick egendomligt nog allmänt besöksförbud genom att det i Sörmlandsföraren stod "Stängt projekt". I min ungdoms dagar gjorde jag något liknande på Mickrumklippan på Muskö men idag vet jag bättre. Stängt schmängt! Så kan man inte hålla på.
För ca ett år sedan bultades leden men hängarna togs bort, förmodligen för att undvika att någon annan än bultaren skulle göra förstabestigningen. Om detta kan man tycka många saker. Personligen bryr jag mig inte så länge bultaren inte upprörs över att någon sätter dit hängare och klättrar.
Vi satte dit hängare. Scott klättrade och nu har Södermanland äntligen fått sin första 8a. Huruvida graden stämmer eller inte kommer tiden att utvisa men min gissning är att den kommer hamna på 8a+ så småningom. Varsågoda! Ut å kläm!
Här är en liten film från förstabestigningen:
Leden är ca 10 meter lång och består av 3 kruxiga passager. Starten är hård och balansig, mitten i sig är en 7b boulder och vidrigt fingrig och tung och toppen är känslig och nervig. Mao tre önskingar i en.
Sa jag förresten att hela skiten utspelar sig på ett sva? Eller sva och sva. Från vertikalt till något flackare på slutet. Hur som helst kan man i allafall säga att ledens stil står i bjärt kontrast till dagens trend, där graden av överhäng allena avgör ledens kvalitet. Är det brant så är det bra...
På det stora hela handlar det om att hålla i ingenting, stå på ännu något ännu sämre och panikartat sträcka sig efter det sämsta av allt. "Fucking bullshit!" säger vissa "Fucking brilliant!" säger andra. När man är ute med Team Tourettes så får man höra det mesta och det bästa.
2006 rensade jag projektet som skulle komma att bli Moonwalker och strax efter det utrustades leden med ett toppankare och fick egendomligt nog allmänt besöksförbud genom att det i Sörmlandsföraren stod "Stängt projekt". I min ungdoms dagar gjorde jag något liknande på Mickrumklippan på Muskö men idag vet jag bättre. Stängt schmängt! Så kan man inte hålla på.
För ca ett år sedan bultades leden men hängarna togs bort, förmodligen för att undvika att någon annan än bultaren skulle göra förstabestigningen. Om detta kan man tycka många saker. Personligen bryr jag mig inte så länge bultaren inte upprörs över att någon sätter dit hängare och klättrar.
Vi satte dit hängare. Scott klättrade och nu har Södermanland äntligen fått sin första 8a. Huruvida graden stämmer eller inte kommer tiden att utvisa men min gissning är att den kommer hamna på 8a+ så småningom. Varsågoda! Ut å kläm!
Här är en liten film från förstabestigningen:
tisdag 22 mars 2011
Vårväder i Skärgården
Helgen bjöd på fantastiskt väder. Lördagen började fenomenalt med ett besök till Stockholms kanske mäktigaste klippa, Stora Skramsö. Hade Skramsö inte varit en ö som man endast kan nå vattenvägen hade det varit en av Stockholms populärare klätterdestinationer.
Här är lite bilder och en filmsnutt från Skramsö
Söndagen tillbringades på Bistaberget i Sörmland och äntligen fick Projektet ett vackert slut när Scott Mooney knöt ihop nyturspåsen på Moonwalker, 8a, långt till höger på klippan. Liten risig film om detta kommer i dagarna.
Här är lite bilder och en filmsnutt från Skramsö
Söndagen tillbringades på Bistaberget i Sörmland och äntligen fick Projektet ett vackert slut när Scott Mooney knöt ihop nyturspåsen på Moonwalker, 8a, långt till höger på klippan. Liten risig film om detta kommer i dagarna.
fredag 11 mars 2011
När kritpåsen blir en säkring
Dag 1
Det är lustigt egentligen hur man fungerar. En liten dröm om en led i ett annat land, en led som jag inte vet så mycket om och det lilla jag vet är att man kan slå sig om man faller på fel ställe. Det är konstiga tankar som far genom ens huvud. Bilder från när jag såg leden på film, till bilder när jag kommer fram till leden för första gången, bilder när jag först känner på leden, andra gången jag känner på den, bilderna när jag somnar på kvällen och försöker fundera ut om det är värt ett försök eller inte. Vem är jag om jag gör leden? Vem är jag om jag inte gör leden? Minnen från min Minaret-episod gör sig påmind - kan jag lämna leden utan att försöka? Vad kan hända om jag försöker?
Första dagen på Gaia känns det hårt och ledförsöket ligger långt borta. Jag har lärt känna mig själv så pass väl att jag vet att jag inte hastar såna här saker. Jag behöver tid att bearbeta leden. Mala ner den i mitt huvud och bygga upp den som om den var min egen. Tid att fundera på varför jag vill göra den, hur jag vill göra den och om jag kan göra den. Att se mig själv lyckas fler gånger än jag misslyckas. Jag ser fallet i mitt huvud om och om igen men bilden tar alltid slut innan marken tar vid. Kanske är det ett gott tecken.
Dag 2
Det är näst sista dagen i England. Vi har haft en fantastisk vecka med väder som britterna längtat efter hela vintern och vi får ta del av det varje dag, från morgon till kväll. Vilken lyx. Känns nästan bortskämt. Som om vi klampar in på någon annans mark och stjäl sommarträdgårdens första mogna jordgubbar. Samtidigt är det dumt och ganska konstigt att ha dåligt samvete över bra väder.
Idag regnar det ordentligt i Sheffield. Vattnet rinner utmed takfönstret från det vindsutrymme jag och Jonas sover i. Jag blickar ut över ett regntungt Sheffield. Det ser ut som England gör på film. Grått. Kallt. Lite sådär ogästvänligt. Skenet bedrar. England är fantastiskt gästvänligt. Vi bor hemma hos Ben Heason gratis. Dricker av hans te, lånar hans crashpads och förare, sover i hans sovsäckar och förutom det så är vädret snällt. Regn i England behöver inte betyda ingen klättring. "Oääd semm oääännd, jo'll bi araaaat", alltså med lite vind så torkar det nog upp och blir ok.
Vi sätter oss i bilen och åker mot Black Rocks och Gaia igen. Det gnager lite i mitt huvud att leden kanske är blöt och är den det, så varför gjorde jag inte ett ledpress första dagen? Jag kanske borde ha gjort det. Jag vet att jag hade kunnat klara av det såklart men det är svårt att bli konkret och rationell med saker som känslor. Det kändes inte helt hundra. Jag avstod då. Av skäl jag inte kan förklara. Jag gjorde rätt. Tror jag.
Det regnar lätt när vi närmar oss klippan och vinden är ganska kraftig. Genom träden skymtar jag Gaia och den är snustorr. Blandade känslor minsann. Dåligt väder betyder att jag inte kan göra den. Jag kan inte ens försöka. Jag behöver inte ens ta beslutet. Bra väder å andra sidan är lika med att jag kan göra den idag men jag måste också välja. Det är jobbigt att välja.
Jag väljer hur som helst att sätta upp topprepet igen och använda min för ändamålet nyinköpta borste för att borsta lite på greppen. Känner igenom rörelserna och får till det ganska bra. Alla detaljer rätt; armbågen innanför kroppen, vrid huvudet försiktigt så att du inte knockar ut dig själv från väggen, stå exakt där osv, med andra ord sånt som hör till headpointingen och som jag sällan gör på onsighter.
Topprepet dras ner och jag bestämmer mig för att lägga upp leden i två delar. Upp och sätt säkringarna och går ner för att bli varm och känn efter om det känns rätt. Efter lite fix och trix sitter alla säkringar som de ska. Molnen sveper in och det börjar regna lite smått. Fan, jag kände att jag var på G. Fan. Nu glider chansen bort. Jag som var så nära. Det slutar regna och jag säger till Jonas "Nu kör jag". Innan Jonas hinner reagera och förbereda säkrandet så ändrar jag mig "Näe fan, det känns inge bra det här med vädret". Regnmoln kom och gick och det sista jag ville var ju att det skulle börja regna på toppsekvenserna. Det hade varit minst sagt äventyrligt.
Jag väntar lite tills tråkmolnen försvinner. "NU kör vi Jonas! Känner du dig lugn med säkrandet?", "Ja, eller, asså jag har aldrig säkrat sånt här förut och har aldrig behövt springa om nån faller…". "Ja, vi får väl försöka undvika det scenariot eller nått" klämmer jag ur mig. Jonas hörde nog att det kanske inte var den mest uppmuntrande kommentaren och säger betryggande "Du såg så stabil ut på toppen alldeles nyss så det känns lugnt". Det är exakt det man vill höra. Det där lilla som gör tröskeln till ledpresset aningen lägre.
Min kritpåse har ett sånt där klickspänne. Det har hänt att det har gått upp av när jag klättrat och jag har tappat kritpåsen. Det får ju inte hända nu. Jag gör en extra liten knut på remmen så att det omöjligt kan hända. Tanken slår mig plötsligt: På den här leden är min kritpåse en säkring. Konstig tanke.
Jag kliver upp på Gaia, gör den lätta starten och bryter mig igenom kruxet förbi säkringarna. Helvete, tänkte jag. Jag kan ju inte släppa nu. Rörelserna sker automatiskt men jag är lite kall i händerna. Har inte den där perfekta känslan i fingrarna. Försöker ta det lugnt ändå och lyckas vifta fram lite värme och känsla.
Nu står jag precis där jag stod för 5 dagar sedan på topprep och hade ont i magen. Efter första dagen sa jag till Ben att jag tycker det var lite läbbigt även på topprep och på Minaret var jag skiträdd på topprep. Helt irrationellt egentligen eftersom topprep är ofarligt, tills Ben säger: "But you ARE there for a reason, right?" Han menar att det inte är konstigt att jag var rädd på topprep. Jag toppar ju för att leda sen. Jag toppar leden med känslan av att den ska ledas och leda är ju skitläskigt på dessa leder. Det var skönt att höra.
Nu står jag där på lead och ska precis göra utsteget. Just samma utsteg som Jean Minh Trin-Thieu föll på i filmen Hard Grit. Jag säger tyst till mig själv: "Gör precis som du gjorde alldeles nyss på topprep så går allting bra". Jag gör exakt så. Allt går bra. Jag tar slutjuggen och inser att jag realiserat ytterligare en dröm. Jag kan inte göra annat än att skratta.
Här är filmen på bestigningen som Jonas Paulsson klippt ihop. Varsågoda!
Det är lustigt egentligen hur man fungerar. En liten dröm om en led i ett annat land, en led som jag inte vet så mycket om och det lilla jag vet är att man kan slå sig om man faller på fel ställe. Det är konstiga tankar som far genom ens huvud. Bilder från när jag såg leden på film, till bilder när jag kommer fram till leden för första gången, bilder när jag först känner på leden, andra gången jag känner på den, bilderna när jag somnar på kvällen och försöker fundera ut om det är värt ett försök eller inte. Vem är jag om jag gör leden? Vem är jag om jag inte gör leden? Minnen från min Minaret-episod gör sig påmind - kan jag lämna leden utan att försöka? Vad kan hända om jag försöker?
Första dagen på Gaia känns det hårt och ledförsöket ligger långt borta. Jag har lärt känna mig själv så pass väl att jag vet att jag inte hastar såna här saker. Jag behöver tid att bearbeta leden. Mala ner den i mitt huvud och bygga upp den som om den var min egen. Tid att fundera på varför jag vill göra den, hur jag vill göra den och om jag kan göra den. Att se mig själv lyckas fler gånger än jag misslyckas. Jag ser fallet i mitt huvud om och om igen men bilden tar alltid slut innan marken tar vid. Kanske är det ett gott tecken.
Dag 2
Det är näst sista dagen i England. Vi har haft en fantastisk vecka med väder som britterna längtat efter hela vintern och vi får ta del av det varje dag, från morgon till kväll. Vilken lyx. Känns nästan bortskämt. Som om vi klampar in på någon annans mark och stjäl sommarträdgårdens första mogna jordgubbar. Samtidigt är det dumt och ganska konstigt att ha dåligt samvete över bra väder.
Idag regnar det ordentligt i Sheffield. Vattnet rinner utmed takfönstret från det vindsutrymme jag och Jonas sover i. Jag blickar ut över ett regntungt Sheffield. Det ser ut som England gör på film. Grått. Kallt. Lite sådär ogästvänligt. Skenet bedrar. England är fantastiskt gästvänligt. Vi bor hemma hos Ben Heason gratis. Dricker av hans te, lånar hans crashpads och förare, sover i hans sovsäckar och förutom det så är vädret snällt. Regn i England behöver inte betyda ingen klättring. "Oääd semm oääännd, jo'll bi araaaat", alltså med lite vind så torkar det nog upp och blir ok.
Vi sätter oss i bilen och åker mot Black Rocks och Gaia igen. Det gnager lite i mitt huvud att leden kanske är blöt och är den det, så varför gjorde jag inte ett ledpress första dagen? Jag kanske borde ha gjort det. Jag vet att jag hade kunnat klara av det såklart men det är svårt att bli konkret och rationell med saker som känslor. Det kändes inte helt hundra. Jag avstod då. Av skäl jag inte kan förklara. Jag gjorde rätt. Tror jag.
Det regnar lätt när vi närmar oss klippan och vinden är ganska kraftig. Genom träden skymtar jag Gaia och den är snustorr. Blandade känslor minsann. Dåligt väder betyder att jag inte kan göra den. Jag kan inte ens försöka. Jag behöver inte ens ta beslutet. Bra väder å andra sidan är lika med att jag kan göra den idag men jag måste också välja. Det är jobbigt att välja.
Jag väljer hur som helst att sätta upp topprepet igen och använda min för ändamålet nyinköpta borste för att borsta lite på greppen. Känner igenom rörelserna och får till det ganska bra. Alla detaljer rätt; armbågen innanför kroppen, vrid huvudet försiktigt så att du inte knockar ut dig själv från väggen, stå exakt där osv, med andra ord sånt som hör till headpointingen och som jag sällan gör på onsighter.
Topprepet dras ner och jag bestämmer mig för att lägga upp leden i två delar. Upp och sätt säkringarna och går ner för att bli varm och känn efter om det känns rätt. Efter lite fix och trix sitter alla säkringar som de ska. Molnen sveper in och det börjar regna lite smått. Fan, jag kände att jag var på G. Fan. Nu glider chansen bort. Jag som var så nära. Det slutar regna och jag säger till Jonas "Nu kör jag". Innan Jonas hinner reagera och förbereda säkrandet så ändrar jag mig "Näe fan, det känns inge bra det här med vädret". Regnmoln kom och gick och det sista jag ville var ju att det skulle börja regna på toppsekvenserna. Det hade varit minst sagt äventyrligt.
Jag väntar lite tills tråkmolnen försvinner. "NU kör vi Jonas! Känner du dig lugn med säkrandet?", "Ja, eller, asså jag har aldrig säkrat sånt här förut och har aldrig behövt springa om nån faller…". "Ja, vi får väl försöka undvika det scenariot eller nått" klämmer jag ur mig. Jonas hörde nog att det kanske inte var den mest uppmuntrande kommentaren och säger betryggande "Du såg så stabil ut på toppen alldeles nyss så det känns lugnt". Det är exakt det man vill höra. Det där lilla som gör tröskeln till ledpresset aningen lägre.
Min kritpåse har ett sånt där klickspänne. Det har hänt att det har gått upp av när jag klättrat och jag har tappat kritpåsen. Det får ju inte hända nu. Jag gör en extra liten knut på remmen så att det omöjligt kan hända. Tanken slår mig plötsligt: På den här leden är min kritpåse en säkring. Konstig tanke.
Jag kliver upp på Gaia, gör den lätta starten och bryter mig igenom kruxet förbi säkringarna. Helvete, tänkte jag. Jag kan ju inte släppa nu. Rörelserna sker automatiskt men jag är lite kall i händerna. Har inte den där perfekta känslan i fingrarna. Försöker ta det lugnt ändå och lyckas vifta fram lite värme och känsla.
Nu står jag precis där jag stod för 5 dagar sedan på topprep och hade ont i magen. Efter första dagen sa jag till Ben att jag tycker det var lite läbbigt även på topprep och på Minaret var jag skiträdd på topprep. Helt irrationellt egentligen eftersom topprep är ofarligt, tills Ben säger: "But you ARE there for a reason, right?" Han menar att det inte är konstigt att jag var rädd på topprep. Jag toppar ju för att leda sen. Jag toppar leden med känslan av att den ska ledas och leda är ju skitläskigt på dessa leder. Det var skönt att höra.
Nu står jag där på lead och ska precis göra utsteget. Just samma utsteg som Jean Minh Trin-Thieu föll på i filmen Hard Grit. Jag säger tyst till mig själv: "Gör precis som du gjorde alldeles nyss på topprep så går allting bra". Jag gör exakt så. Allt går bra. Jag tar slutjuggen och inser att jag realiserat ytterligare en dröm. Jag kan inte göra annat än att skratta.
Här är filmen på bestigningen som Jonas Paulsson klippt ihop. Varsågoda!
onsdag 9 mars 2011
Gaia - filmen
Här kommer då det vi alla väntat på.
Följ Oscar Alexandersson när han ger sig djupt in i det mentala landskapet på den första (?) svenska bestigningen av Gaia i Black Rocks, Sheffield.
Återigen. Grattis Oscar!
Följ Oscar Alexandersson när han ger sig djupt in i det mentala landskapet på den första (?) svenska bestigningen av Gaia i Black Rocks, Sheffield.
Gaia E8 6c - Oscar Alexandersson from Robowar on Vimeo.
Återigen. Grattis Oscar!
lördag 5 mars 2011
Hälsningar från moder jord
Det är fem grader. Mulet. Kallt, rått men torrt. Vi hajkar upp för backen och ser den, i ensam majestät. Gaia. Leden som för många är en dröm och skulle kunna stå som en definition av en perfekt led. Den kräver styrka, teknik och framförallt ett huvud som kan hållas kallt när så krävs.
Det är jag, Jonas Paulsson och Oscar Alexandersson som tillsammans känner oss fram på de passagevis vidrigt känsliga moven och vid de första försöken var vi nog ganska överens om att njae, ledpresset står nog en bit bort, kanske till och med väldigt långt bort. Starten är hård och klurig och efter att ha fallit fem sex gånger på det absolut sista movet, på topprep, där man inte får falla på lead så nöjer jag mig med tanken att.. nån gång. Nån gång kanske.
Hur som helst vore det kul att göra leden på topprep för att påbörja den ibland jobbiga mentala process som det innebär att göra en svår led. Äh vafan, vi testar väl en gång till...
Efter varje försök kommer vi lite närmare en lösning som till en början känns nästintill omöjlig, och vips hänger jag där på slutslopern för att göra det snuskigaste moven av de alla, fotsving ut till höger runt kanten, lite sådär halvblint och som måste sitta direkt, och sedan stöten till slutgreppet som är BRA om man träffar det på rätt ställe och mer eller mindre katastrofalt dåligt om man träffar fel, som jag gjort fem sex gånger i rad. Men det går. Jag gör leden - PÅ TOPPREP. (Varför ledde jag inte)
Inspirerad kliver Oscar på och nöter. Till slut lyckas han få ihop kruxet i starten och ett par topprepsförsök görs i all hast och plötsligt så känns det där ledförsöket som till en början var lååångt borta kanske inte så långt borta. Den kanske bara ligger där under mossan och väntar på att bli hittad.
Plötsligt bryter solen bryter fram genom den dimmtyngda grå himlen och förhållandena blir än mer perfekta, som om jordens Gud Gaia talar till oss - du är välkommen, allt kommer att gå bra.
Oscar säger nåt i stil med "Äh vafan, jag testar iaf kruxet i starten på lead." Jag tittar på Jonas och säger utan att han hör det "Sätter han kruxet så kommer han att gå mot toppen." Jonas nickar instämmande och kameror tas fram men stämningen försöker vi ändå hålla lite sådär lagom lättsam. Inombords kände jag - jag ska precis säkra på en led som jag sett läbbiga fall på. Bottenankare riggas och jag rensar lite stenar på marken för att underlätta en sprint bakåt för att kunna ta hem i ett eventuellt fall. Något som bör göras för att undvika busksnudden (eller markfallet som det är tal om här).
Oscar såg så stabil ut på toppen på topprep att jag kände mig ganska lugn. Faller han så är det nog på kruxet och det är ju helt ok. Upp och sätt första säkringarna och sedan ner och ladda mentalt.
Väl nere på marken så råder lite lätt spänd stämning men eftersom Oscar "bara ska känna på leden" så infinner sig kanske inte den där ödesmättade stämningen som så lätt uppstår när det gäller.
Kruxet glider han igenom galant och som jag och Jonas och givetvis Oscar visste så påbörjas nu den nerviga vägen till toppen. Jag står beredd att springa bakåt genom alla moves och på movet ut till slutslopern och så är min puls HÖG. Fan, jag har aldrig gjort det här förut! Fan... Oscar gör inte som han gjorde på topprep, han sträcker sig till slopern och får hålla en liten pendel med kroppen. Jag tror för ett ögonblick att han är av, men han hänger kvar. Ut med foten runt kanten och SMACK! Slutjuggen tas perfekt och efter den sista mantlingen sitter han där. Grensle över blocken med ett leende som ser helt galet ut. Fantastiskt!
Grattis Oscar! Otroligt kul! Som tur är finns allting dokumenterat med grymma bilder av hovfotografen JP och dessutom filmat med flera kameror så snart kommer hela bestigningen på film.
Nu ska vi kolla på Crackoholic på filmfestivalen ShAFF och dricka några pints.
Det är jag, Jonas Paulsson och Oscar Alexandersson som tillsammans känner oss fram på de passagevis vidrigt känsliga moven och vid de första försöken var vi nog ganska överens om att njae, ledpresset står nog en bit bort, kanske till och med väldigt långt bort. Starten är hård och klurig och efter att ha fallit fem sex gånger på det absolut sista movet, på topprep, där man inte får falla på lead så nöjer jag mig med tanken att.. nån gång. Nån gång kanske.
Hur som helst vore det kul att göra leden på topprep för att påbörja den ibland jobbiga mentala process som det innebär att göra en svår led. Äh vafan, vi testar väl en gång till...
Efter varje försök kommer vi lite närmare en lösning som till en början känns nästintill omöjlig, och vips hänger jag där på slutslopern för att göra det snuskigaste moven av de alla, fotsving ut till höger runt kanten, lite sådär halvblint och som måste sitta direkt, och sedan stöten till slutgreppet som är BRA om man träffar det på rätt ställe och mer eller mindre katastrofalt dåligt om man träffar fel, som jag gjort fem sex gånger i rad. Men det går. Jag gör leden - PÅ TOPPREP. (Varför ledde jag inte)
Inspirerad kliver Oscar på och nöter. Till slut lyckas han få ihop kruxet i starten och ett par topprepsförsök görs i all hast och plötsligt så känns det där ledförsöket som till en början var lååångt borta kanske inte så långt borta. Den kanske bara ligger där under mossan och väntar på att bli hittad.
Plötsligt bryter solen bryter fram genom den dimmtyngda grå himlen och förhållandena blir än mer perfekta, som om jordens Gud Gaia talar till oss - du är välkommen, allt kommer att gå bra.
Oscar säger nåt i stil med "Äh vafan, jag testar iaf kruxet i starten på lead." Jag tittar på Jonas och säger utan att han hör det "Sätter han kruxet så kommer han att gå mot toppen." Jonas nickar instämmande och kameror tas fram men stämningen försöker vi ändå hålla lite sådär lagom lättsam. Inombords kände jag - jag ska precis säkra på en led som jag sett läbbiga fall på. Bottenankare riggas och jag rensar lite stenar på marken för att underlätta en sprint bakåt för att kunna ta hem i ett eventuellt fall. Något som bör göras för att undvika busksnudden (eller markfallet som det är tal om här).
Oscar såg så stabil ut på toppen på topprep att jag kände mig ganska lugn. Faller han så är det nog på kruxet och det är ju helt ok. Upp och sätt första säkringarna och sedan ner och ladda mentalt.
Väl nere på marken så råder lite lätt spänd stämning men eftersom Oscar "bara ska känna på leden" så infinner sig kanske inte den där ödesmättade stämningen som så lätt uppstår när det gäller.
Kruxet glider han igenom galant och som jag och Jonas och givetvis Oscar visste så påbörjas nu den nerviga vägen till toppen. Jag står beredd att springa bakåt genom alla moves och på movet ut till slutslopern och så är min puls HÖG. Fan, jag har aldrig gjort det här förut! Fan... Oscar gör inte som han gjorde på topprep, han sträcker sig till slopern och får hålla en liten pendel med kroppen. Jag tror för ett ögonblick att han är av, men han hänger kvar. Ut med foten runt kanten och SMACK! Slutjuggen tas perfekt och efter den sista mantlingen sitter han där. Grensle över blocken med ett leende som ser helt galet ut. Fantastiskt!
Grattis Oscar! Otroligt kul! Som tur är finns allting dokumenterat med grymma bilder av hovfotografen JP och dessutom filmat med flera kameror så snart kommer hela bestigningen på film.
Nu ska vi kolla på Crackoholic på filmfestivalen ShAFF och dricka några pints.
tisdag 1 mars 2011
Med hopp om bra väder
På torsdag åker vi till Sheffield, jag och Jonas Paulsson och som vanligt bär jag en oro i magen att vädret inte kommer att vara till vår fördel. Oftast brukar det ju bli bra och gå att klättra vart man än åker på resa men när förväntningarna är stora blir nederlaget alltid lite hårdare och som en vanlig dödlig arbetande människa så är semesterdagarna tyvärr lätträknade.
Mest sugen är jag på att besöka Black Rocks i Peak District och testa några klassiker. Helst vill jag känna på Gaia och Meshugah för att se vad dem innebär men risken finns ju alltid att man blir nedkörd i ödmjukhetskvarnen första dagen på nån desperat E1:a så att det lilla mod som finns i kroppen flyr illa kvickt. Vi får se.
Peter Wycislik på Gaia
Förutom en vecka med (förhoppningsvis) strålande sol så hoppas jag och Jonas på ett bra mottagande av Crackoholic som har brittisk premiär på Sheffield Adventure Film Festival
Just nu i skrivande stund pryder Crackoholic framsidan på UK Climbing vilket är skitkul och det går att läsa mer om Crackoholic och andra filmer på festivalen HÄR.
Mer info om festivalen och eventuell klättring kommer snart.
söndag 13 februari 2011
Bachar Yerian - one step forward and two steps back
Dave Schultz runout on Bachar Yerian, photo Greg Epperson
The notorious mental testpiece route Bachar Yerian (BY) was really pushing the envelope at its time of birth. Doing a route of that difficulty, ground up, placing the bolts on lead by hanging on skyhooks and tied off knobs was way ahead and beyond the standard of early eighties. It was a testpiece then and even today it stands tall, keeping most people off to be let alone even though it gets repeated a couple of times every year and probably still delivering a full on experience for a bold few.
BY is known for its super exposed fingery knob climbing high above gear and even Wolfgang Güllich failed on his try, ending up with a 20 meter whipper onto the belayer. In an attempt to make the style of climbing the BY even a notch better british young gun George Ullrich tries a clean ascent, skipping the lonesome 9 bolts on the total of 150 meters of climbing and four pitches.
But on second thought, is the attempt really as clean as it appears?
If George falls on the tied off knobs my guess is that he would possibly break the knobs off, as same with falling onto skyhooks. Either the rock breaks or the skyhook. I feel the later is accepted, the first is not. So what could be a better style would only be so if he succeeds with the attempt. Isn't that really a kind of inconsistent and/or utterly odd ethical approach?
Just because the gear is marginal and the attempt is serious doesn't make it right to possibly destroy the route's delicate sea of knobs. Climbing is like all sports inherently egoistic in the non philosophical sense; we do it because we just feel good, but that usually doesn't come with potential complications for other climbers. Should we accept that other peoples failure affect the very rock we all climb on and rather keep intact for others to climb? I don't think we should.
A style of climb is not better than the impact on the rock an eventual failure makes.
In this case a fall would probably lead to broken off pieces of rock due to skyhooks and tie offs. Seriousness doesn't imply a moral free-to-do-whatever card. So instead of praise we should consider an other approach where clean means Clean, in the sense that impact on the rock in a fall is taken in consideration. This makes a clean ascent even stricter, and more accurate in an environmental point of view.
This position on clean ascents means that there might be situations where bolts are the cleanest solution possible, except solo climbing. The mega classic Wheat Thin is Yosemite Valley didn't raise as much controversy when it was rap bolted. The reason was the bolts saved the thin layback flake from cams breaking it, protecting the climb for future ascents - a perfectly pragmatic and legit reason in my ears. In contrast the route could have been done "clean" with cams, but a fall would destroy the route.
This all adds up to the following conclusion: There are only two ways of doing BY in a clean style. Either use the bolts as protection or solo the route, or to be more exact don't use skyhooks and tie offs. Both these styles make little impact on the route, that hasn't been done yet (i.e. the bolts). The few originally placed bolts doesn't affect the rock when you get airborne on a massive 20+ meter screamer.
The whole bolt skipping headpointing idea gets even more arbitrary when Ullrich used the bolted belay anchors. What is his statement really when skipping most but not all bolts? George Ullrich should do Bachar Yerian either on the existing bolts or without hooks and slings, and instead of taking two steps back he could take one step forward, creating a dream for a future generation - an onsight in the cleanest of all styles.
Ullrich's attempt on BY can be seen in the movie "Call It What You Want", indeed a suitable name, however of other reasons than its ambition.
onsdag 2 februari 2011
Alltid känd – aldrig populär
En led är en led så fort den har klättrats och på något sätt äger varje led existensberättigande. Bestigningens stil kan alltid diskuteras och alltsomoftast utvecklas till en renare variant. Antingen renare för naturen/berget eller renare för samvetet och känslan.
Av en slump snubblar jag över en diskussion som nästan är uppe i 3000 kommentarer om en led i Yosemite som bultats efter relativt modern standard, och som just därför upprör en del av den konservativa grupp klättrare som vurmar för begreppet ground-up, och där bultar slås för hand på lead.
"The route (Growing Up) is not the first in Yosemite to be established top-down, but is provocative for its location: parallel to one of Yosemite's most notoriously-bold routes, Southern Belle. This 5.12 X horror went unrepeated for nineteen years, with one attempt resulting in a bad accident. Even the prodigious soloist, Dean Potter, who bagged the repeat with Leo Houlding in 2006, is reported to having been scared on it."
Fascinerat letar jag efter mer info om leden och sökandet leder mig naturligt till berättelsen om Southern Belle. En berättelse om en led jag verkligen önskar att jag vågade uppleva men aldrig kommer att våga göra. En led som det tog 18 år innan den fick sin första repetition. En led som alltid kommer att vara känd men aldrig populär.
Tidningen Climbing, #110, 1988 om förstabestigningen:
En av förstabestigarna, Scott Cosgrove, skriver på Supertopo om förstabestigningen.
"The whole climb was an idea of Walt's, (Walt Shipley) he - in a mad bender - soloed the South Face Harding route, and in the process saw the line that would become Southern Belle.(…)
Walt and Dave both thought the line would go free, but Walt felt he lacked the free climbing skills to pull off the hard sections. Dave decided to fly to Boulder, Colorado and asked me to join him the following spring to free the thing, an offer I could not even consider turning down. (…)
Dave and I loved the idea of adventure and the beauty of the South Face-alone- above our own glory was really behind the idea of free climbing it; the magic dome truly seemed to be the greatest thing we could do with all the skills we had manage to muster. (…)
The climbing to this point had been fairly safe and the quality- out of this world, we where adrift on a massive featured face. Dave manage to red point the crux slab and the 12a death-slab crack above. I lead the next pitch through some dam scary sections, (…)
It is like being in a golden desert surrounded by beautiful golden earth worms disturbing the surface in their sub-terrianing wanderings. Joining the smiling Iron Monkey at the belay, he said how hard do you think it was. "11b," I said, although I knew it was way harder. (…)
I spent the day laying on my back looking up at the summit, the birds and the blazing hot sun and thought to myself, this could be my last day on the planet. (…)
Dave assured me the following pitch, the one Hank would get off route on and break his leg was the most scary of his life. Walt had told the story of how Dave on that pitch, looking at a death fall from 12a moves, was calling out,"watch me, I could come off here." Walt said that he could only laugh, because the only thing he could do was watch him die. (…)
At first light we busted up our tattered lines, and drop them, committing to the summit. Traversing out a long dike I got to a blown out section with no bolt, f*#kers! I thought to myself as I balanced to the next section of dike. I threw in some bad gear and punch it up 40 feet of glass 5.11 to a big ledge with a bolt. The first in a 130 feet! A few easy moves, another ledge and another bolt and the wall steepen above me. Bouldering up twenty feet, now looking at a very bad fall... back down onto the serpent like dikes, mantling on a small ledge to my horror no bolt greeted me.
I was in a trance and committed to the 12a/b moves above, unsure of the next move, I felt like I was in another world, no thoughts, no fear, just pure survival, having been willing to fall and die I had no second thoughts, with a final slap I reached what I thought would be a good hold and wasn't(…)"
Läs alla detajer och den spännande avslutningen HÄR
1994 försöker Hank Caylor från Boulder repetera Southern Belle och misslyckas kapitalt.
"Alan Lester and I are in the prime of life. I've said it before and I'll say it again, Scott Cosgrove said that this was the most state of the art thing he'd ever done. If he did it, that means that if want to be "state of the art", I gotta do it. 12DX no problem(…)
We had a deal, I do all the freaky runout face pitches and Alan gets the cracks, that's his thing. Alan floats the 1st 5.9 pitch, cruises the shorty 5.12 2nd pitch and then HIKED the12C 3rd pitch with 2 #2cams. He just left one halfway up and milked the second for 60feet. I just pooed myself.
The 4th pitch is the "crux", 12DX, I work the 5 bolts and do what we considered an, A0? followed by a 100foot 12a runout. The scariest climbing moment of my life(in the 90's), almost so far. I tried to put in nests of RPs and just left them hanging cuz' they were crap! Who's foolin' who? (…)
Here's where I screwed up. The topo only sez' where the one bolt is and 1 bolt is hard to see. I missed, not hard to do on Half Dome. (…)
I just could not find the bolt. There was a garbage drawing Coz gave over but dangit. 14 bolts on the back half of Half Dome does not register in the heat of battle. So yeah I fell(you wanted to hear it and there it is). Crap I thought, where is the bolt. I already climbed 40 feet longer than Coz's(I love him) crappy topo said. And there the bolt was, 30' to the right of where I was climbing. I had already done way too many moves to downclimb.(…)
(…)this is where I thought you separate the "men from the boys". The Cali boys from the Boulder boys! If you've ever been that far off route, yet so close.What a mind f*#k. A BASE rig wouldn't help you.(…)
The 3rd worst moment of my climbing life was on the Belle. I had climbed to far to the left to ever get to the 1 bolt. 40' of 5.11 that I just could not downclimb. I yelled my ass off to Alan, get me the bolt kit!
Seriously people, I was wearing a baseball cap. I leaned in a little to far and the brim of the ballcap clicked on the rock and chucked me off. Alan needed 150' feet of rope, we didn't, have to send up a bolt kit. I started sketching as much as you can halfway up Half Dome. Mentally, I had a meltdown. Seriously, Alan was 100' below me separated by a #2 TCU and a tiny Lowe Ball Nut. If those two pieces blow, ugly factor 2 straight onto Alan. (…)"
Jag är otroligt tacksam för att denna led finns trots att den tydligt definierar vart min gräns går för vad jag vågar försöka klättra. Jag är hänförd och fascinerad av Southern Belle. Kanske inte så mycket till leden i sig utan snarare till företeelsen av att allting inte är till för oss alla. Southern Belle måste få existera, om inte för att klättras så för att skapa drömmar och mardrömmar.
torsdag 20 januari 2011
Replik på "Eufemism (Det var jag)"
Replik på Eufemism (Det var jag)
Jag kan inte riktigt koppla det eufemistiska i mitt resonemang. Vilken del är det jag förskönar? Är det inte snarare så att min ”tes” ifrågasätter den eufemistiska praxis som begreppet talang och till viss del grader står för idag? När det kommer till att göra ett seriöst försök till att fokusera på bakomliggande orsaker så är det svårt att börja diskutera detta utan att ens väcka en kritisk tanke i ämnet.
”Jag tycker däremot att begrepp som talang och grader (som mål) kan innehålla annat en negativa innebörden och kan därför användas både rätt och fel.”
Här misstar du mig och gör det dessutom lite för lätt för dig. Givetvis så är verkligheten inte svart eller vit. Grader kan stimulera, motivera, engagera likväl som den kan skapa hets och leda till det som Jens Larssen kallas för Kjesarens nya kläder – ett resonemang om självbedrägeri som är rätt intressant.
”När du skriver om både talang och grader tolkar jag dina ord (kanske felaktigt?) som en önskan att sudda ut begreppen...”
Mitt syfte är inte på något sätt att sudda ut begreppen. Jag vet mycket väl att om vi ”tar bort” begreppen så pratar vi egentligen bara semantik och kanske ändrar inte så mycket i verkligheten. Det betyder dock inte att en motkraft mot dagens gradfokusering är förgäves eller är oviktig. Vi har idag flera hemsidor som registrerar leders grader och klättrares prestationer där den främsta värdemätaren är graden. Något mer mångfacetterat torde man kunna göra Klättringen.
”Givetvis spelar naturupplevelsen och umgänget en stor roll men låt oss inte vara eufemistiska, vi klättrar för att det är kul men också för att det ger ett resultat. Vare sig vi är gradstressade eller inte vill vi ha ut mer än bara blommornas lukt när vi klättrar...”
Jag har inte på något sätt förfäktat tesen att naturupplevelsen är eller ska vara primus motor för alla klättrare. Däremot har jag sett så många gånger att stor gradfokusering leder till annat än det resultat som det dröms om. Och här trillar du i fällan när du mer eller mindre likställer resultat med progression i gradstegen. Detta är ett (1) resultat och lätt att mäta. Men det finns långt fler resultat än detta och varför måste man välja den busenkla vägen om och om igen!?
”De texterna jag har läst råder tränare och idrottare att sätta upp tydliga och kvantifierbara mål. Det behöver inte vara enbart grader...”
Korrekt. Förväntningar på sunda nivåer och kvantifierbara mål är oerhört viktigt. Det är lätt att kvantifiera grader, ja. Det ligger i saken natur men varför stanna där? Du listar flera andra mål, men det är väldigt sällan man hör om dessa, och allt mer sällan kommer det att bli ju mer fokus som läggs på graden som allena värdemätare. Valet är vårt. Makten är vår att påverka detta, men istället står obildade föräldrar, kompisar och till och med ledare brevid och det enda de kan se är graden. Jag har ingenting emot obildade människor vare sig det är föräldrar eller andra så länge okunskapen inte medför negativa konsekvenser. Jag tycker mig se dessa konsekvenser idag. Jag gillar det inte. Jag förstår att t.ex. föräldrar inte kan så mycket om klättring och det är helt ok, men det är just då de duktiga tränarna och övriga medklättrare måste kliva in och säga: 'Stopp! Klättring är mer än så'.
”Så varför inte lära oss att lära oss att hantera begreppen... Det är baksidan av eufemismen vi riskerar skapa att byta ut begrepp grad mot upplevelse.”
Det vore bedrägligt att byta ut begreppet grad mot upplevelse. Det tycker jag med. Det motsätter dock inte en mer balanserad syn på vad framsteg och utveckling är.
”När jag tränar folk utsätter jag dem för klättring som motsvarar viss intensitet och självklart står intensiteten i leden/problemet i direkt förhållande till gradskalan... Må det vara att klättergrader är ett relativt subjektiv begrepp men effektiviteten i träningssystem som använder klättergrader som referens talar sitt tydliga språk. Vi har dem som mål men vi får absolut inte göra dem till våra enda mål.”
Här använder du graden som ett verktyg för att styra intensiteten på träningen och det är ju superbra. Jag gör likadant och här tror jag att vi är överens. Huruvida grader är subjektiva eller objektiva är i min mening helt ointressant i den här diskussionen MEN både du och jag är väl medvetna om att grader styrs av en mängd parametrar och att leder kan passa olika människor olika bra. Graden på en led ska ju försöka summera alla parametrar. Graderingen blir ibland därför ganska intetsägande. I förlängningen föds kommentarer som ”Har du tips på soft 8a?” in the holy quest for övergraderade ”klassiker”.
”I mina försök att byta ut de externt betingade motiven mot en mer interna och medvetna val har jag upprepat samma mantra tusentals gånger. Att klättra grader ÄR inte en sport, att vinna tävlingar ÄR ingen sport. Klättring däremot ÄR din sport. Hur du väljer att utvecklas är ditt val och du måste stå för det.”
Fantastisk formulering. Den kommer jag att låna av dig. Här anser jag att vi som ibland är förebilder kan påverka åt vilket håll det barkar. Jag skulle dö olycklig om jag visste att jag inte gjorde allt i min makt att påverka. Andra kan säga att jag har fel i mina intentioner. Det skiter jag i.
”Kombinerar man detta med individualismen som råder i Sverige ser man lätt att svenska klättrare är “öar” som i bästa fall umgås i smågrupper och i alltför många fall är dömda att inte få del av kollektiva framgångar och själva fastna i ekorrhjulet.”
Detta är beklagligt och även här inte bara kan, utan bör vi påverka utvecklingen åt det håll som vi anser vara bäst.
"Jag ser hellre att vi byter ut myter mot information och eufemismer mot tydliga begrepp, annars kommer våra sanna drivkrafter att förbli som politisk inkorrekta, illa dolda tendenser i stället för sunda positiva krafter som leder os fram i vår jakt av heliga graalen ;-)"
Välvilliga intentioner minsann och det är väl just diskussionen kring begreppen som lämnar det ljus som gör att vi alla kan se hela bilden och ta välgrundande beslut i frågan. Avsaknad av diskussion måste ju om något vara eufemismens bästa lekkamrat likt mobbarens tysta kompis som ser på och håller mun.
Jag kan inte riktigt koppla det eufemistiska i mitt resonemang. Vilken del är det jag förskönar? Är det inte snarare så att min ”tes” ifrågasätter den eufemistiska praxis som begreppet talang och till viss del grader står för idag? När det kommer till att göra ett seriöst försök till att fokusera på bakomliggande orsaker så är det svårt att börja diskutera detta utan att ens väcka en kritisk tanke i ämnet.
”Jag tycker däremot att begrepp som talang och grader (som mål) kan innehålla annat en negativa innebörden och kan därför användas både rätt och fel.”
Här misstar du mig och gör det dessutom lite för lätt för dig. Givetvis så är verkligheten inte svart eller vit. Grader kan stimulera, motivera, engagera likväl som den kan skapa hets och leda till det som Jens Larssen kallas för Kjesarens nya kläder – ett resonemang om självbedrägeri som är rätt intressant.
”När du skriver om både talang och grader tolkar jag dina ord (kanske felaktigt?) som en önskan att sudda ut begreppen...”
Mitt syfte är inte på något sätt att sudda ut begreppen. Jag vet mycket väl att om vi ”tar bort” begreppen så pratar vi egentligen bara semantik och kanske ändrar inte så mycket i verkligheten. Det betyder dock inte att en motkraft mot dagens gradfokusering är förgäves eller är oviktig. Vi har idag flera hemsidor som registrerar leders grader och klättrares prestationer där den främsta värdemätaren är graden. Något mer mångfacetterat torde man kunna göra Klättringen.
”Givetvis spelar naturupplevelsen och umgänget en stor roll men låt oss inte vara eufemistiska, vi klättrar för att det är kul men också för att det ger ett resultat. Vare sig vi är gradstressade eller inte vill vi ha ut mer än bara blommornas lukt när vi klättrar...”
Jag har inte på något sätt förfäktat tesen att naturupplevelsen är eller ska vara primus motor för alla klättrare. Däremot har jag sett så många gånger att stor gradfokusering leder till annat än det resultat som det dröms om. Och här trillar du i fällan när du mer eller mindre likställer resultat med progression i gradstegen. Detta är ett (1) resultat och lätt att mäta. Men det finns långt fler resultat än detta och varför måste man välja den busenkla vägen om och om igen!?
”De texterna jag har läst råder tränare och idrottare att sätta upp tydliga och kvantifierbara mål. Det behöver inte vara enbart grader...”
Korrekt. Förväntningar på sunda nivåer och kvantifierbara mål är oerhört viktigt. Det är lätt att kvantifiera grader, ja. Det ligger i saken natur men varför stanna där? Du listar flera andra mål, men det är väldigt sällan man hör om dessa, och allt mer sällan kommer det att bli ju mer fokus som läggs på graden som allena värdemätare. Valet är vårt. Makten är vår att påverka detta, men istället står obildade föräldrar, kompisar och till och med ledare brevid och det enda de kan se är graden. Jag har ingenting emot obildade människor vare sig det är föräldrar eller andra så länge okunskapen inte medför negativa konsekvenser. Jag tycker mig se dessa konsekvenser idag. Jag gillar det inte. Jag förstår att t.ex. föräldrar inte kan så mycket om klättring och det är helt ok, men det är just då de duktiga tränarna och övriga medklättrare måste kliva in och säga: 'Stopp! Klättring är mer än så'.
”Så varför inte lära oss att lära oss att hantera begreppen... Det är baksidan av eufemismen vi riskerar skapa att byta ut begrepp grad mot upplevelse.”
Det vore bedrägligt att byta ut begreppet grad mot upplevelse. Det tycker jag med. Det motsätter dock inte en mer balanserad syn på vad framsteg och utveckling är.
”När jag tränar folk utsätter jag dem för klättring som motsvarar viss intensitet och självklart står intensiteten i leden/problemet i direkt förhållande till gradskalan... Må det vara att klättergrader är ett relativt subjektiv begrepp men effektiviteten i träningssystem som använder klättergrader som referens talar sitt tydliga språk. Vi har dem som mål men vi får absolut inte göra dem till våra enda mål.”
Här använder du graden som ett verktyg för att styra intensiteten på träningen och det är ju superbra. Jag gör likadant och här tror jag att vi är överens. Huruvida grader är subjektiva eller objektiva är i min mening helt ointressant i den här diskussionen MEN både du och jag är väl medvetna om att grader styrs av en mängd parametrar och att leder kan passa olika människor olika bra. Graden på en led ska ju försöka summera alla parametrar. Graderingen blir ibland därför ganska intetsägande. I förlängningen föds kommentarer som ”Har du tips på soft 8a?” in the holy quest for övergraderade ”klassiker”.
”I mina försök att byta ut de externt betingade motiven mot en mer interna och medvetna val har jag upprepat samma mantra tusentals gånger. Att klättra grader ÄR inte en sport, att vinna tävlingar ÄR ingen sport. Klättring däremot ÄR din sport. Hur du väljer att utvecklas är ditt val och du måste stå för det.”
Fantastisk formulering. Den kommer jag att låna av dig. Här anser jag att vi som ibland är förebilder kan påverka åt vilket håll det barkar. Jag skulle dö olycklig om jag visste att jag inte gjorde allt i min makt att påverka. Andra kan säga att jag har fel i mina intentioner. Det skiter jag i.
”Kombinerar man detta med individualismen som råder i Sverige ser man lätt att svenska klättrare är “öar” som i bästa fall umgås i smågrupper och i alltför många fall är dömda att inte få del av kollektiva framgångar och själva fastna i ekorrhjulet.”
Detta är beklagligt och även här inte bara kan, utan bör vi påverka utvecklingen åt det håll som vi anser vara bäst.
"Jag ser hellre att vi byter ut myter mot information och eufemismer mot tydliga begrepp, annars kommer våra sanna drivkrafter att förbli som politisk inkorrekta, illa dolda tendenser i stället för sunda positiva krafter som leder os fram i vår jakt av heliga graalen ;-)"
Välvilliga intentioner minsann och det är väl just diskussionen kring begreppen som lämnar det ljus som gör att vi alla kan se hela bilden och ta välgrundande beslut i frågan. Avsaknad av diskussion måste ju om något vara eufemismens bästa lekkamrat likt mobbarens tysta kompis som ser på och håller mun.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
