I Solvik skiner aldrig solen

Båda gångerna jag har varit där har det varit lite mulet och regnet har hängt i luften. Och bra är väl det. Man får leta länge efter en sådan kompromisslös klippkvalitet där varenda plusgrad har betydelse. När solen inte skiner är Solvik som allra bäst och faktum är till och med regn är uthärdligt på grund av att det är brant. Säsongen är kort och begränsad till svala förhållanden. Dessutom decimeras säsongen ytterligare av diverse fåglar och jägare som inte verkar ha samma intressen som klättrarna. Om jägarna sköt fåglarna skulle man kunna klättra året om men det kommer inte jag ta upp till Länsstyrelsen och Jägareförbundet.

I Stockholmsområdet får man leta efter hängivna ledklättrare, om man inte åker till avskrädeshögen Svarttjärn eller det natursköna Flaten, där vältränade boulderfenomen för en kort stund får glänsa i ledklättrandets suveräna sken.

I Solvik råder oldschoolstil, och klättrare vallfärdar. Fantastiskt!

Långa ihållande leder på svagt överhängade klippa där sann bergsteknik och fingerstyrka premieras framför bulgarisk gymnaststyrka.

Vid klippan idag var det folk (10-15 pers) från Linköping, Jönköping, Uppsala och Stockholm som kämpade sig uppför leder som Ali Baba (Sveriges bästa 6c?), Akapella (Sveriges bästa 7b+?) och ja nästan alla leder på klippan, och det är det som gör Solvik unikt. Kvalitet.

Tyvärr är flera leder chippade men faktum kvarstår ändå, lederna bjuder på bra klättring. Konstigt hade varit om man chippade en led som blev skit. Det måste vara det ultimata tecknet på en patetisk klättrare. En dåligt chippad led.

De chippade lederna lämnar dessvärre en bitter eftersmak och jag tror att några av lederna skulle kunna klättras utan de blev chippade men tyvärr är framtiden bestulen på dessa möjligheter.

Detta till trots är Solvik ett otroligt bra ställe i vacker miljö där man bjuds på varierad klättring. Leden Krigarkaninen innehar det mesta. Känslig start, heelhook, mantling, hanglande på slopers, smearing, fingrig gaston, dynamiska moves, laybacking och slutjuggar! Kan det bli bättre!?

Alldeles i närheten ligger Målstena som är ett Solvik i miniatyr, fullpepprad med inbjudande linjer. Det ser ut som om det mesta går att göra med egna säkringar så jag är lite förvånad över att det är bultat, men jag har å andra sidan inte klättrat något där än. Framtiden får utvisa om bultarna är en styggelse.

Tick tack tick tack NEJ tack...

Nuförtiden klättrar de flesta grader, inte leder. En leds popularitet och rekommendationerna som följer är en summa av ledens tillgänglighet och hur svår leden är för sin grad. Med detta följer att "Voodoo" i Skevik och "Köp och..." på Anneberg är populära leder trots att lederna kvalitativt bleknar i jämförelse med intilligande turer. Hur många bestigningar hade "Köp och..." haft om den hade varit graderad 6c+ som sig bör? Många hade kanske försökt men många hade lagt ner. För vad är en, för vissa knallhård, 6c+ att jaga? Ja, svaret är, Ingenting. Lika Ingenting som i att jaga leden om den står som 7b. Skit förblir skit.

Viktigt att tillägga: en led blir inte "fantastisk" bara för att man "tickat" den. Personbästa i grad görs oftast på leder som är lätta för sin grad och blir i och med detta gradgenombrott en upplevelse men behövs denna typ av lätta ticks som en motivator för progression. Svaret är både ja och nej. Dessa ständiga villfarelser krävs bevisligen om vi ser utveckling och framgång mätt på gradmätaren för visst är jag en bättre klättrare om jag klättrar en led med högre grad!?
Samtidigt tror jag inte att det behövs om vi faktiskt försöker se till vad leden och klättringen lär oss. Fokus bör ändras från att ticka till att lära.

Det var länge sedan jag fick frågan "var leden fin" "hur kändes det" eller "kan du rekommendera en riktigt en fin och utmanande led". Istället avhandlas dialogen genom "hörde att du gjorde en 8a...", "vet du någon lätt 7b+?", punkt. Är det här en oundviklig del av klättringens "utveckling" eller är det ett språng avsett att dö ut i framtiden? Kan vi påverka det? Jag ska i alla fall försöka.

Medan övergraderade skitleder blir populära "ticks" och utmanande lärande leder står nästintill orörda som "hidden gems" urskiljs de i mina ögon imponerande klättrarna. En av Sveriges meste klättrare Anders Granander formulerade det så bra när vi pratade om klättringen i Claret, Frankrike: "Allt är svårt. Det är totalt krig från början till slut. Det är helt fantastiskt".

Fråga dig själv om du vill klättra en svår grad eller en svår led.
Skillnaden i utmaning och inställning är enorm.

8a.nu är Skaparen

Att 8a.nu har Skapat råder det inget tvivel om men en skapelse behöver inte betyda att det är vare sig begåvat, särskilt kreativt eller av godo. Största behållningen med 8a.nu är det internationella sociala forum som gör det enkelt att debattera klättringens utveckling, avarter, prestationer, galenskaper, osv, klättersamfund ocn nationsgränser emellan. Därmed inte sagt att dessa diskussioner inte går att ha på annat forum, men 8a.nu har ändå lyckats hitta ett förenande kitt som andra forum och websidor bara vågar drömma om.

Att 8a.nu har problem att skilja på nyheter och redaktionella kommentarer är väl kanske symptomatiskt en liten redaktion med hybris och alltför ofta publiceras korkade idéer uppenbart provocerande, och lika uppenbart för att få fler besök på sidan. Men, bara för att många tittar när jag bajsar på Sergels Torg, och som sedan säger det till sina vänner, betyder det inte att jag har en bra idé och är smart.


Nu har 8a.nu publicerat en lista med "sina" uppfinningar - 8a innovations
Scorecard, airpad, årsbok och mobilfunktionen kan räknas som innovativa, resten är till största del humbug när man ser till själva innovationen. En vedertagen idé, teori eller åsikt blir inte en innovation bara för att den publiceras på nätet.

Att grader är en subjektiv bedömning och att kollektivet av dessa bedömningar ger en mer "precis" grad är inget nytt påfund. Denna publicering, som säkerligen inte heller var först är ingen innovation.

Idéerna om tävlingar är ingenting annat än uttryckta önskemål. Dessa önskemål har kommit från många håll, länge. Hur äran hamnar hos 8a.nu kan man fråga sig.

Behovspyramiden i The ABC of climbing är ett parodiskt experiment att teoretisera idéer hämtade ur en galen människas sinne.

Artikeln om dynamisk säkringsteknik är förvisso ganska bra men föga innovativ.

Hur man överhuvudtaget kan skriva "Since 8a.nu consider the GRIGRI to be the safest belaying device for sport climbing we believe these accidents to be caused by improper handling" förstår jag inte. Är inte den viktigaste parametern i en repbroms säkerhet att den är användarvänlig, alltså lätt att hantera och svår att misslyckas med? VEM SKA ANVÄNDA DEN FÖRUTOM ANVÄNDAREN!?

Som grädde på moset finns ju följande totalt schizofrena "statement":

No slash grades - Grades are not so important!
"Play" with points for motivation and ranking.

Där ranking och poängjakt kommer in kommer angelägenheten om grader in - en utveckling jag inte vill stå bakom.

Det finns inga farliga leder...

Tankar om risk

Att klättring är en potentiellt riskabel sport känner nog alla till, både klättrare som icke klättrande allmänhet. Men vad betyder det att någonting är riskabelt och vad menar vi när vi säger att den ena leden är riskablare/farligare än en annan?

Här följer mina tankar om begreppet risk.

Ofta får man höra att någonting är riskabelt/farligt och att den som utsätter sig för något farligt är galen och/eller omdömeslös. Ni har säkert hört talas om ”spindelmannen”, Alain Robert, som är en fransk klättrare som klättrar på byggnader men även är en mycket duktig klippklättrare. Allmänheten uppfattning om honom är att han är galen och att det han gör är farligt. Men är det han gör verkligen farligt? Och om vi svarar ja på denna fråga, har vi kommit någon vart då? Vad har vi svarat på? Frågan bör istället vara, är situationen farlig för HONOM? Utsätts han för hög risk, en ännu bättre fråga.

För att reda ut hur stor risken (farlighetsgraden) är måste vi sätta saker och ting i ett relevant sammanhang. Risk är en funktion av Sannolikheten att något inträffar och dess Konsekvens. För att exemplifiera: Om jag går över en gata med mycket lite trafik så är sannolikheten att jag blir påkörd mycket liten. Ju mer trafik det är, desto större sannolikhet att jag blir påkörd. Oavsett trafiken så är konsekvensen detsamma - jag slår ihjäl mig. Risken är alltså betydligt större om jag går över gatan när det är mycket trafik. Ganska logiskt, eller hur?

Men förutom denna teoretiska förenkling av en situation så måste vi sätta situationen i ett sammanhang med en utövare, en gångtrafikant i det här exemplet. Gångtrafikantens förmåga (omdöme, snabbhet, reaktionsförmåga m.m) påverkar situationen avsevärt. Inte främst sett till konsekvenserna utan till sannolikheten. Det betyder alltså att två identiska situationer, må det vara trafikerade gator, eller i våra fall klätterleder kan vara olika farliga/riskabla beroende på vem som befinner sig på dem. Utövaren är avgörande för sannolikheten. Därför är det hög risk om person A som precis har gått grundkurs i inomhusklättring ska försöka klättra uppför en hög byggnad, medan det är låg risk när Alain Robert gör det. Det vi sällan ser utifrån är huruvida personen är kompetent eller inte, och därför ser det vansinnigt ut, men ofta drar vi felaktiga slutsatser. Likaså är det svårt att se det omvända. Ser vi en klättrare på en borrbultad lätt och flack led med hyllor tänker vi spontant kanske att risken är låg men vad vet vi om det?

Inte förrän vi känner till klättrarens kapacitet kan vi yttra oss om risken. Följden av mitt resonemang och min filosofiska ansats är:

Det finns inga farliga leder, bara klättrare med bristande omdöme och kompetens.

Lilla klippan i Södertälje / Chassieporten

Kjell å jag åkte till Södertälje för att testa leden han bultade för några veckor sedan. Klippan är inte stor men har man vägarna förbi så kan det vara värt att stanna en snabbis.


Det är alltid skönt att beta av alla leder på en klippa och här är det än så länge lätt, sett till antalet. 1st 7b+ (4bb+ankare) "Bayram" är det enda som finns men linjen till höger verkar fullt görbar, dock svårare än Bayram. Linjen till höger går att göra på egna säkringar alternativt en bult på mitten. Ytterligare till höger går det att göra en 6b+ eller nåt sånt så med alla tre leder kan det vara vart en omväg (t.ex. om man har rökpaus på Scanias chassieravdelning mittemot).

För en snyggare och mer detaljerad förare, gå in HÄR

OBS! ALLA PROJEKT ÄR ÖPPNA! GO FETCH!


ps. eventuella förstabestigningar är oåterkalleliga. ds

Minaret finns kvar

För varje försök känns det som om jag mentalt kommer lite närmare.
Vad jag kommer närmare vet jag dock inte riktigt.




Juni månads alldeles för varma topprepsförsök på Minaret. Solen ligger på leden från morgon till kväll. Hoppas på en sval sensommar.

Underbara Bohuslän!

Efter en veckas klättring i Bohuslän är jag sådär underbart sliten som man omöjligt kan bli när man sportklättrar. Varken hud på fingertoppar, handleder eller knogar! Blåmärken på armar och skrapsår på knäna. Vafan har jag sysslat med undrar ni säkert. Fem dagar klättring i rad kostar. Och det är värt det, många gånger om.

Första dagen åkte jag och Stefan Lindström till Vetteberget. Efter att ha sett bilden på Oskar Råström i Bohuskalendern kunde jag inte motstå Fladdermusen, grad 8, med sin överhängande sportiga klättring. Toppade den för att lista ut de bouldriga sekvenserna och gick den sedan på första ledförsöket, men jag var rätt pumpad på toppen, trots att leden inte är längre än ca 10-12 meter. Fantastisk klättring med slopers, handjam, juggar och deadpoints. Mycket klättring!

Andra dagen åkte vi till Galgeberget där jag vill testa Dynamo, grad 8. Sena som vi var blev vi ertappade av solen och kruxet med sin kristallina crimper blev plötsligt väldigt slitande på fingertopparna. Fick i alla fall en bra bild av leden och vad den innebär. På kvällen jagade jag en C3 strl 000 vid Bohusstugan. Den passar perfekt vid toppmantligen och jag trodde aldrig att jag skulle känna sig så trygg av att placera en så liten friend. Svart Alien är liten men var på tok för stor. Som tur var fick jag låna två stycken och med dem kände jag att jag var tvungen att gå på press följande dag.
Stefan Wulf ville boosta och sa på kvällen: "Erik Massih föll på kruxcatchen, så det e lugnt, säkringen håller."
Jag och Stefan L gick upp tidigt på morgonen och var på klippan långt innan solen kom fram på väggen. Tyvärr låg fukten tung och det kändes som om kritan inte spelade någon roll. Efter att ha gjort kruxcatchen en gång bestämde jag mig att knyta in mig i den skarpa änden av repet. Med en blå alien under fötterna skickade jag catchen och jag visste då att jag skulle göra resten, bara jag tar det piano. Petar in 000:an och backar upp den med ett litet näste av tre små RP.
Voìla! Leden kändes lätt. Kanske håller den inte grad 8. Kruxsekvenserna kändes hårda tills jag hittade rätt fotsekvens och då var det lätt.

På kvällen frågar Stefan Wulf om jag satte leden, och när jag svarat jakande sa han: "Erik föll aldrig på kruxet, jag skojade bara. Jag ville liksom inte förstöra uppladdningen, du verkade så peppad! Ingen vet om säkringar håller! (SKRATT)"
Men jag vet att säkringen skulle hålla och skulle den mot all förmodan inte göra det så håller nästa säkring, men då är det risk att snuddar lerbajsträsket. Mjuk landning alltså.

Efter Dynamo börjar solen titta fram och vi går till Masken, grad 7. Stefan L som testat den förut men misslyckats glider upp utan problem. Perfekt! Då har vi tid kvar innan det blir för varmt!

Sätter upp ett topprep på Degan Runner (tror jag den heter), grad 8-. Behöver några häng för att lista ut sekvenserna som är lite känsliga i starten. Går den en gång på topprep och leder den sen. Bra säkringar i början som är lite jobbiga att lägga. Sedan klockren röd+gul alien runt taket innan man går på mot toppen. Solen värmer så sista biten, där man inte får falla, var lite svettig, men det gick vägen även det.

Fjärde dagen var halv "vilodag" på Häller. Gjorde Mallorol innan det var dags att för första gången förhandla med Torline. (Minns att jag hämtat ner nån säkring från flaket under taket men aldrig testat taket). Första ledförsöket gick åt helvete. Men Wulf och Rapp gav lite tips sen var jag igenom taket. Det var varken en graciös eller effektiv bestigning men det gick. Nu var det dags att testa igen och denna gång gick det bättre. Stefan tyckte det såg stabilare ut men skenet bedrar. Panikplacering av knä, stön och "är du med!" känns inte som ett kvitto på stabilitet men upp kom jag. Ont hade jag. Men hädanefter ska jag ge mig på Torline varje gång jag är på Häller. Torline har blivit ett fostrande obligatorium. Jag ska lära mig.

Femte dagen åkte vi till Hallindens branta vägg. Började med Afterburner, grad 6+, som är en fantastisk led med perfekta fingerlås varvat med juggar så stora att jag blev skeptiskt till om de verkligen sitter fast. Men det gör dem.
Satte upp ett topprep på Goa Brunetter, grad 8-, men det skulle jag aldrig ha gjort. Jag flashade den hyfsat enkelt och lade grejer på vägen. Jag skulle ha försökt onsighta den. Det hade varit fullt möjligt. När jag skulle leda den så kändes det löjligt enkelt ända tills toppen. Regnet började droppa och det tilltog i styrka. De sista fem metrarna gjordes i ösregn. Från sista tvärsprickan ska man upp på sluttande steg, slopiga sidogrepp, krimpa liten kristall innan man är hemma. Allt var blött. Andreas Klarström klättrade utsteget på Afterburner precis bredvid och hejade friskt. Kristallen var dyblöt och Andreas såg hur jag försökte krita och krita den torr men det blev bara gegg. Jag fick improvisera fram en ny sekvens som var avsevärt mycket mer desperat och det var knappt att jag höll balansen till gastonsprickan under slutjuggen. "Bring it on!" Skrek jag till han som styr vädret (John Pohlman, John Påhlman eller Gud) när jag fick slutjuggen. No rain ain't stoppin' me!

Branta Hallinden.... Fyfan vilken bra klättring! De resterande lederna, vilka är många, ska jag inte topprepa först. Allt ska testas onsight. Det är ett löfte till mig själv.

För mig var denna vecka i Bohuslän det min själ behövde. I bilen på väg hem till Stockholm funderade jag på när jag kunde åka tillbaka. För tillbaka dit måste jag. Snart.

Nissedal

Har spenderat en underbart fin vecka i Nissedal. Stålande väder, skydd från knotten, trevligt sällskap/elever och fina leder var en bra kombination. Syftet med resan var att guida och undervisa tre långtursnybörjare så Via Lara (4-) var ett klockrent val. I slutet av veckan kom examensprovet Mot Sola (6-) som de gjorde övertygande. Visserligen fick alla följa på topprep på kruxreporna, men ändå.

För att stilla min egna klätterhunger efter en veckas guidande så var jag tvungen att frisola Via Lara, ca 400m. Löpning till insteget, bestigning och nedstigning tog under 2 timmar. Ett bra träningspass i norska fjällen. Tänk om man kunde få göra det varje morgon.

I morgon bär det av mot Bohuslän i en vecka.

Den som klagar på vädret...

... ska vara glad att han inte befinner sig här:

Gissa stenen!

Gissa stenen!

Är det något som vet vart detta är?

Katedralen

Följande har David Fält skrivit:

"I slutet pa 80-talet så borrade Lasse Granqvist den klassiska aidleden Katedralen i Tunaberg. Lasse klarade inte att fria leden och den var ett öppet projekt i många år innan Eva Selin satte den. Leden är extremt estetiskt tilltalande och har en spektakulär avslutning. Leden går i ett dieder upp till ett tak (7a klättring) som man sedan måste traversera under ca 5 meter och detta utgör cruxet. Leden är mig veterligen bara klättrad av Eva Selin och mig sa det vore kul om någon ger sig ut och gör den nu när den fått nya fina bultar."

Det intressanta i kråksången är att Eva påstår sig ha "klättrat" leden. Hon menar med "klättra" att hon gått den utan de bultar som Lasse Granqvist satt upp, dessutom innan dessa bultar fanns. Flera saker är tvivelaktiga:

1. Enligt källor satt bultarna uppe när hon gjorde elden.

2. Att gå leden på egna säkringar (det Eva menar att "klättra") är mycket, mycket seriöst. Det finns nästan inga tillfredsställande säkringar att lägga. Helt klart seriösaste turen Selin påstår sig har klättrat, som jag känner till.

3. Leden är förutom seriositeten även mycket svår, med sekvenser i Yosemiteklass. Passagen genom taket får en att känna sig som Tommy Caldwell (minus inaveln) på El Cap. Jag har försökt göra moven men hittills inte lyckats.

Att Eva har gjort den på egna säkringar!?

I believe it when I see it.

Nu har dessutom flera grepp på väggen upp till taket fallit bort så är det någon som vill göra en nytur är det bara att ge er ut till Tunaberg och testa Katedralen. Retrobultad från botten till toppen.

Klavertrampet

Härom veckan snackade jag med Scott "hesgotmoney" Mooney. Han hade varit på västkusten och i sedvanlig ordning rivit av det mesta han testat. Av någon anledning kom diskussionen in gradering och sedan in på Flaten i Sthlm och vi sa båda att vi tyckte att Baretta inte alls är så lätt som det ibland påstås. Om någon har trovärdiga referenser när det gäller gradering på den nivån så är det vara Scott.

Att Jens Larsen har varit "ödmjuk och modig" vet nog de flesta om. Att gradera ner lederna i Flaten från marken, utan att överhuvudtaget känna på lederna är enligt mig inte det mest signifikativa för det epitetet, men det är det enligt J.L.
Utan att dra för stora filosofiska växlar på det så borde detta påstående innebära att samtliga klättrare som inte nedgraderat leden Baretta är fega... och sedan dras harangen igång om "Kejsarens nya kläder" (ytterligare en argumentation som ohotat gör att han kan säga "vad var det jag sa" när han har rätt).

Intressant i frågan är att Jens enligt sitt eget system menar att populationen bestämmer graden, vilket då borde betyda att även om tveksamhet råder från vissa klättrare så blir det nån sorts majoritet som avgör vilken poäng leden ska ha på 8a.nu....suck.

Baretta i Flaten står som 8a och har enligt 8a.nu 28 registrerade bestigningar.Tre av dessa registrerade bestigningar är nedgraderade. Tre av 28. En klar minoritet.
Av dessa tre bestigningar så är endast en klättrare trovärdig i sin nedgradering. Av de två andra så är den ena en påhittad karaktär som under en kort period gjorde svåra leder i Sthlm lite för enkelt. Den andra är Jens Larsens adept och nickedocka och vågar inte göra annat än att ge Jens vatten på sin kvarn, annars skulle prestigeförlusten bli alltför stor.

Med andra ord så är det endast en person som är trovärdig i sin nedgradering. Denna person är en urstark stockholmare som enligt mig inte hade särskilt mkt att referera till och jämföra med vid den tiden han gjorde leden medan Scott har drygt 150st 8a att jämföra med. Den enda trovärdiga nedgradering bör ses i detta ljus.

Det är svårt att inte skönja Göteborg vs. Stockholm i argumentationen. Jens är lika dålig retoriker som han är dålig argumentativt men dessa försök börjar bli pinsamma.

Till slut är det bara en sak jag undrar: Varför tvekar inte Jens över graderingen när det kommer till Barbro, Puss på morfar och Frontline?

Åsikternas slasktratt

Eftersom bultkommitténs hemsida, för att parafrasera Lundahl/Selin "är och ska vara" formell och korrekt så används Robowar som en åsikternas slasktratt.

Om det är detta tagteam, Lundahl/Selin, som har satt upp det livsfarliga ankaret i Gustavsberg vet jag inte. Men om det är det så, kanske vi ska dra till minnes följande kommentar från duon: "Klättring är och ska vara farligt".

Jo, vi märker det.

Bergspuritanen

Bergspuritanen ej i naturen går
Växter kan ju dö å det lämnar ju spår

En kil i en spricka, det känns inte bra
Tänk om jag faller
En bergsflisa slås av!

Hur ska jag möjligtvis kunna försvara det
Ett irreversibelt ingrepp
Det kan jag inte leva med

En borrbult naturetiskt är oförsvarbar
Men mobilmaster fastborrade på bergstoppar
Måste jag för all del ha kvar
Hur ska jag annars använda min telefon, som är bärbar?
Över detta behöver jag ej fundera
Godtycklighet är mitt bästa försvar

Krita på händerna, det beviljas ej
Göra det enklare än vad Naturen tillåter, är inte okej

Selar, rep och karbiner är den räddhågsnes bäste vän
En sann bergskarl använder inte ens en friend

Säkringar på en standplats är helt enkelt otänkbart
Med bergskraft å händer jag håller min kamrat
En slinga runt ett träd kan ju visserligen rädda mig
Men ack hör trädet skrika
"Hjälp! Du stryper mig!"

Mossan ymnigt på klippan frodas
Att klättra tar den bort
Stå på de ondas sida? Tror icke det
Jag står på de Godas

Bultar i berget!?
Ni må driva gäck!
Att se oss människor som en del av Naturen
Gud förbjude - det vore skräck

Mitt liv på naturen så mycket sliter
Det finns bara en väg
Så skynda innan modet tryter

Bergen står orörda i ursprungsskick
Våra liv har vi offrat
Men se, det gick!

Längtan till Promised land

Trots att min förra USA-resa präglades av skräckblandad förtjusning så kan jag inte, snart ett år senare, göra annat än att längta tillbaka. En psykolog skulle nog säga att det tar ungefär så lång tid för att romantisera ett trauma, men det spelar ingen roll. Oavsett hur rädd jag bitvis var så känner jag mig nu redo att tackla nya runouts långt över vad min självbevarelsedrift egentligen tillåter. Konstigt egentligen. Trial and error släng dig i väggen.

Efter att ha bläddrat igenom ett fantastiskt nummer av Rock and Ice från 2004, "Ethics issue", så inser jag att det är få saker som lockar så mycket som fenomenalt vackra sprickor. Needles i Kalifornien är ett ställe som har sprickor och formationer av en helt annan värld. Det är också i Needles som en av världens främsta klätterprestationer har genomförts. Förutsatt att prestationen är sann.

Dave MacLeod har ju som ni säkert vet solat Darwin Dixit, 8c i Margalef. En imponerande prestation, 8c måste vara skitjobbigt, men i jämförelse med Michael Reardons on-sight soloklättring av Romantic Warrior (5-12b) 9 replängder, är det som att göra Totalvägra i Nacka Kvarn på topprep. Läs om Romantic Warrior här. Även om Michael Reardons klättring nog tangerar gränsen för vad som kan kallas en onsight så är prestationen av en helt annan dignitet. Att klättra överhängande kalksten med sportiga fysiska moves hyfsat nära marken kan vara svårt men sällan i närheten av de svårigheter man möter på granit i tekniska hörn med smears och annan galenskap.

Peter Bosma som är något av en balanskonstnär och känd för att ha en jävligt bra teknik klättrar här en 5.11b i Yosemite, och det är nog inte ofta Peter får arbeta så mycket med att klura ut moven på en led i de graderna. När man ser det här (och vet av vilken kaliber Peter är) så inser man hur små marginalerna måste vara om man solar en led i den stilen. I Reardons fall var det en siffergrad hårdare, 7 replängder upp.

Tyvärr är filmsnutten på fel ledd...