Vad hände med onsighten?

När jag började klättra, för sisådär 250 år sedan (känns det som), så tillskrevs onsight, flash, redpoint och pinkpoint tämligen explicita betydelser. Med tiden utvecklas språk och stil och idag så känns pinkpointen som en relik jämte trilobiten (vet t.ex. du som läsare vad pinkpoint är?) Men vad är det som har hänt egentligen och varför är det ingen som onsightar boulderproblem längre? Är det en utveckling vi vill stå för och välkomna eller påverkar det sättet vi klättrar och ser på klättring? Vad är ett boulderproblem och varför kallar vi det problem?

Häng med i en snurrig tankegång om kebab och varför boulderingen borde återfå kronan av alla bestigningar - nämligen onsighten.

När jag gick i grundskolan och skulle lära mig matematik så var det till en början rena grekiskan. Visst, addition och subtraktionen var väl ganska enkelt men multiplikation och division bjöd på lite mer mentalt motstånd. När jag gick i skolan fanns facit. Det var den mest åtråvärda artefakten innanför Mariaskolans ståtliga tegelfasad. Facit bjöd, som facit gör, på alla de rätta svaren och det var således lätt att skriva rätt svar i matteboken med dess hjälp. Det fanns dock ett problem. Jag lärde mig mer om sofistikerade smuggel- och smygtaktiker än om matte.

Klättringens flash är inget annat än att titta i facit. Flashen är klättringens snabbmat. Det går snabbt, är serverat, är en genväg, presenterar lösningarna och handlar inte om problemlösning. Men vänta nu! Vad var det vi kallade det nu igen? Boulderproblem?

Jag måste erkänna. Jag älskar snabbmat och mången klätterdag har avslutats med svettig kebab eller rykande mos och två grillade med boston. Men jag vet också att den svettiga kebaben inte går att leva på och även om kebaben stillar hungern så går det inte att jämföra med Boeuf Bourguignon. Ett långkok som får utvecklas över tid. Lite salt här, lite vin där, smaka av, längta lite, tänka lite, känna efter, puttra lite osv. Något för magen och något för själen.

Nåväl. Hur fan ska han knyta ihop en trovärdig story om kebab och onsight, tänker ni säkert. Jo. Ta’t lugnt. Ty även resonemanget är ett långkok.

Skillnad mellan att veta och att inte veta

Av någon anledning så används inte begreppet onsight vid bouldering idag. Men låt mig ställa en fråga. Vad är lättast mellan att försöka ett problem med sekvenserna serverade och att inte veta något alls, mer än vad du ser med dina egna ögon? Om du, som jag tror att du gör, tycker att det förstnämnda är lättare, ge mig då ett väl underbyggt resonemang till varför onsighten (den senare) inte längre bör tillämpas. Du kanske tänker spontant: ”Men du kan ju se och känna på alla grepp på ett problem”, men så enkelt kan vi inte göra det. För det första vet vi båda att det inte är sant. Du når inte allt på alla problem. För det andra så kan du se alla grepp på vissa leder och det finns problem som du inte ser allting på. Det är ett mischmasch av olika förutsättningar och även om du generellt kan känna på fler grepp på en boulder jämfört med på en led så är det ett svagt argument för tesen att onsighten i bouldering bör försvinna.

Att lösa problem är att lära sig

Så, tillbaka till matematikboken. De gånger jag inte lyckades smuggla till mig facit och faktiskt var tvungen att räkna själv så satt jag där. I min ensamhet. Likt en förlägen liten hund och tänkte: Rackarns. Jag måste lära mig.

Jag satt i skolbänken, tittade på klockan över dörren. Tick, tick, tick, tick. Alla andra skrev så att blyertspennorna glödde. Ingemar, i bänken intill, vässade pennan och doften av cederträ spreds i klassrummet liksom paniken spreds i mitt sinne. Det fanns ingen väg ut. Jag var tvungen att lära mig. Jag öppnade matteboken och började. Känslan, när jag senare slog igen boken och insåg att jag faktiskt kunde, var oslagbar. Läraren gav mig aldrig facit. Inte heller hade jag lyckats smyga till mig det. Jag klarade talen. Jag hade löst problemen. Jag förstod. För ett ögonblick kände jag mig som en världsmästare. Magister Janne Magnusson ledde mig hemligt pedagogiskt fram och framförallt gav han mig tid att tänka själv. Janne är också den enda läraren jag minns väl. Janne lärde mig att lösa problemen. Janne banade väg för onsighten, eller åtminstone, att se utmaningen i att lära sig själv.

Skillnaden mellan att lösa och att klara ett problem

För mig handlar bouldering främst om dechiffrering. Det är inte bara grepp på en vägg. Det är ett problem. En klättringens rubiks kub och ibland känns det som om det är en nästintill intellektuell kamp mellan klippan, eller kanske ännu hellre, ledbyggaren och mig själv: Vem är smartast? Kanske tillskriver jag ett simpelt boulderproblem lite för mycket. Kanske inte. Mig skänker det i alla fall ytterligare en dimension. 

Jag kan klara ett problem utan att det ger mig något. Jag kan också lösa ett problem utan att jag klarar det och bara att hitta lösningen kan ge mig något. Den ultimata utmaningen blir därför att lösa och att klara problemet. Att lyckas med den bedriften på första försöket, att onsighta, är att bemästra sitt intellekt och sin kropp. Att ”bara” klara det kan vara härligt nog, men det ger mig inte den där känslan som jag hade i Mariaskolan, på den där mattelektionen i slutet av 80- eller om det var i början av 90-talet. Därför kan det ibland kännas lite synd när jag inte ens hinner landa på crashpaden innan betakommentarerna kommer flygande som projektiler, oftast i all välmening, mot mina trumhinnor. Håll igen! Håll mun! Jag vill inte klara problemet! Jag vill lösa det! 

Härligt och heligt

För mig är det härligare att få lösa problemet med hjälp av 40 försök, än att få lösningen serverad och klara det på första. Onsighten är för mig helig. Lösningen kommer näst. Flashen är nästintill ointressant i min värld.

Vid bouldering kan ibland de minsta detaljerna vara avgörande. Det kan röra sig om millimeter hit eller dit. Sällan upplever jag samma krav på precision på leder. Förmodligen för att svårigheter oftast är utspritt på en längre sträcka. Boulderingens sekvenser känns mer binära. Noll eller ett. Av eller på. Allt eller inget. Att hitta rätt bland alla detaljer onsight, känns, när man har arbetat på ett problem ett tag, som om det nästan är omöjligt. Men det borde ju vara ytterligare ett skäl till onsightens existens inom bouldering, inte tvärtom. Utmaningen är ju enorm! Och vad händer egentligen när ängslan slår till med sina lamslående symtom och bouldrare står och fullkomligt slukar i sig offrets sekvenser för att sedan kunna gå in med nådastöten och flasha problemet. Är det ärofullt? Är det häftigt? Visar det på kompetens?

I beg to differ.

Vem som helst kan skriva av facit.

Förvånad!?

foto: Jonas Paulsson

Jag var med i SM i helgen. Det trodde jag inte när jag vaknade upp den morgonen 05.15 och skulle leka med min lilla son. Och bra gick det. På tävlingen alltså. Jag kom på 10:e plats. Egentligen sensationellt, om någon egentligen bryr sig att titta så långt ner i resultatlistan, mer än jag själv. Nyhetsvärdet är lika med noll dock, med all rätt.

Minst sensationellt var dock att Katrin Svensson vann damklassen. Alltså, missförstå mig inte. Det är en fantastisk prestation och Katrin klättrade fenomenalt bra. Men det var inte sensationellt. Sensationellt eller förvånande. Det är helt enkelt ganska förväntat, på sätt och vis. Det är dessutom en förväntan som kommer från ren och skär empirisk bevisning. Ta en titt på Katrins resultat de senaste sex åren så har vi en (1) placering sämre än fyra, i de tävlingar hon medverkat. Just ja! Sa jag att hon hade en SM-titel så sent som 2010?

Hmmm.... å varför berättar jag det här. Jo, kära läsare. Det finns krafter där ute. Krafter som vill verka för att saker och ting ska vara annorlunda än de är. Krafter som bestämt vill att den trekantiga klossen ska in i det fyrkantiga hålet och går det inte med lätt hand så ska det bestämt hamras. Och visst. Visst kommer den trekantiga klossen nog till slut in. Men något har gått sönder på vägen. Hammaren, den är tung. Den slår med oförminskad kraft på allt som den vill ska passa in i formatet oavsett om det är unga talanger, förbund av ideellt arbetande eldsjälar, eller nu, som i det här fallet, Katrin Svensson. 

Hatten av (ja, eller i alla fall min lilla mössa), för en av Sveriges bästa kvinnliga klättrare genom tiderna. Resultaten får tala för sig själv. 

Katrin Svenssons resultat

2012

SM

1. Katrin Svensson, Uppsala KK
2. Daniela Ebler, Solna KK
3. Jenny Förander, Göteborgs KK
4. Kinna Nilsson, Visby KK
5. Lotta Jansson, Karbin KK
6. Sara Engquist, Solna KK

2010

NM

1. Anja Hodann, Sverige
2. Matilda Söderlund, Sverige (Solna KK)
3. Hannah Midtbø, Norge
4. Katrin Svensson, Sverige
5. Daniela Ebler, Sverige (Solna KK)
6. Anna Laitinen, Finland

SM

1 Katrin Svensson Uppsala KK (5) 
2 Anja Hodann Kalmar KK (1)
2 Ingela Juthberg Stockholms KK (2)
4 Jenny Förander Göteborgs KK (2)
5 Daniela Ebler Solna KK (6)
6 Mia Johansson Eskilstuna KK (7)
7 Stella Malmgren Karbin KK (8)
8 Emma Hawk Dalarnas KK (4)

Bouldercupen

1. Anja Hodann, Kalmar KK, 180
2. Jenny Förander, Göteborgs KK, 135
3. Mia Johansson, Eskilstuna KK, 127
4. Kinna Nilsson, Visby KK, 100
4. Katrin Svensson, Uppsala KK, 100
6. Ingela Juthberg, Stockholms KK, 80

2009

SM

1, Matilda Söderlund, Stockholms KK
2, Katrin Svensson, Blocstar
3, Malin Holmberg, Göteborg KK
4, Libby Illy, Blockstar
5, Jenny Förander, Göteborgs KK
6, Lotta Jansson, Blockstar

Bouldercupen Västervik

1. Katrin Svensson, Blocstar KK 
2. Mia Johansson, Blocstar
3. Agnes Aronsson-Fasth, Västerviks KK
4. Malin Hagberg, Kalmar KK
5. Nanna Söderin, Östersunds KK

2007

Bouldercupen

1. Anja Hodann, BlocStar BK
2. Jenny Förander, Göteborgs Klätterklubb
2. Therese Johansen Bratte, Rogalands Venner (Norge)
4. Malin Holmberg, Göteborgs Klätterklubb
5. Hannah Midtbö, Bergen Klatreklubb (Norge)
6. Jessica Nyberg, BlocStar BK
7. Katrin Svensson, BlocStar BK

2006

NM

1. Johanna T Stålnacke, Kiruna KK, Swe
2. Kerstin Johansson, Blocstar BK, Swe
3. Malin Perk, Norrköpings KK, Swe
4. Katrin Svensson, Blocstar BK, Swe
5. Eevi Jaakola, Fin
6. Tina Yu, Skånes KK, Swe

Ett öppet brev till Jöns Larsen

Då har du gjort det igen och kanske är det inte alla som märker det. Men de som varit med i klättersfären de senaste 10-20 åren läser din subversiva verksamhet som en öppen bok och man fullständigt häpnar över att du använder dig av 14-åriga Hannes Pumans imponerande prestationer som slagträ i din personliga vendetta mot... vadå!?

Vad är nyhetsvärdet med citatet: "...ganska soft" och varför väljer du att publicera detta endast och inte kommentaren för den andra imponerande prestationen: "...väldigt hård"? Vad hände med balanserad rapportering? Vad hände med att att låta en ung klättrares prestation stå själv i rampljuset utan mörka skuggor dansandes runt? Detta är inte första gången men förhoppningsvis den sista.

Nu är det dags herr Larsen att ta ditt ansvar, att sluta agera vedervärdigt. Det är en sak att du beter dig tvivelaktigt bland vuxna men snälla: tänk efter innan du blandar in ungdomen i debatten.

Nu kommer du ju inte vara sen att urskulda dig genom att säga att det är "fakta" och ett "citat" men såna kommentarer har inte bäring i denna (press)etiska fråga. Oetiskt är vad det är.

Varför kan du inte bara ha kurage och berätta för oss vad som är så jobbigt i ditt liv. Varför klämmer skon så mycket? Snälla Larsen, kalla din subversiva verksamhet vid dess rätta namn. Våga det.

Jag tänker kalla dig vid ditt rätta namn.

Jöns.
Jöns Larsen.
Svensk klättrings skadligaste person.

Fruberget

David Höglund, Fruberget

Höstvibb och kombinationer

Örnberget. Detta överhängande grustag som förvånande nog håller mer än det lovar. Liknelsen mellan Örnis och GG (Granitgrustaget) överlåter jag dock till andra ;)

Så vad är det med Örnis som lockar till återkommande besök egentligen? För mig, åtminstone, är gradregistret perfekt och efter varje dag på Örnis kommer jag hem sådan skönt sliten. Hade jag fått önska hade allt det branta varit flackare eftersom jag tycker det är ohyggligt tungt när det blir brant. Å andra sidan är det just det branta som jag borde köra på. Borde schmorde. Idag blev det inga borde'n utan ett återbesök till min sensommarnattsdröm, Papillon, runt 8a nånting.

Papillon är Siddhartas storebror kan man säga och ett alternativt utsteg. För de som klättrar i huvudstaden kan jag beskriva leden som 7b+ upp till ett vitt boulderproblem, ungefär. Och just alternativ, kombinationer och alternativens alternativ är väl kanske idag kännetecknande för Örnis. Säga vad man vill om det, men ibland så dyker de upp, just de där perfekta alternativen. Papillon är ett sådant, med 16 egna moves av klättring i absolut högsta klass på perfekt klippa med perfekt exponering.

Gårdagkvällen var ångestfylld efter att ha sett väderprognosen. Vafan vädret! Kom igen nu! Ah, skitsamma. Fram med pavan. Pffopp! Rödvinsglaset fylldes upp och smuttades moloket och regnet öste ner. Inte kunde jag tro att det skulle vara klätterbart dagen efter. Döm av förvåning när jag idag kom ut den kanske bästa temperaturen hittills i sommar/höst och snustorr klippa. Örnis, detta undantag till undantagen.

PANG! Papillon went down. Kul, men samtidigt lite sorgset. Jag vet ju av erfarenhet att suget att göra en led som jag redan gjort minskar radikalt och nu är det inget som motiverar mig att klättra denna makalösa led igen. Clara G fullständigt pulveriserade "Utan tvekan" och Luhren gjorde nån brant 8b-variant, så visst, idag gick tåget. Sändartåget.

Hög på glädje, kaffe och gojibär blickade jag vidare mot det brantare. Rikard Hedman hängde på handmördarleden "Dödligt möte", 8a, och jag bad om att få testa. Han hade perfekta sekvenser och jag stal dem allihopa nästan. Tack för dem Rikard. Tur att man inte kan upphovsrättsskydda beta. Fast det kommer väl snart 8a.nu försöka göra. De är ju först med allt tydligen. Rikard beskrev greppen som Yxan och diverse andra avskräckande namn och jag förstod vad han menade. Aj, leden gör minsann ont. Trots detta gav jag mig på leden och gjorde ett ordentligt försök och det gick faktiskt vägen. Två för mig nya 8a på en dag kändes som en bra dag. Än finns det hopp.

Örnberget har ju sett en del restaureringar på sistone och Bad Boys med dess varianter har sträckts om till någon sorts förstabestigaroriginalambitionssekvenser och att veta vilka leder som är vilka kan kännas lite krångligt. Inte ens med alla sammanlagda förare och FA's hjälp får jag ihop det. Dags för en komplett uppdatering kanske? Någon som sitter på all info och vill bidra? (UPPDATERING! Här är komplett(?) topo över väggen)

För att ytterligare röra ihop det en smula vill jag slå ett slag för Andreas Harnes variant av Nattskiftet och Dödligt möte, kallad Dödsskiftet som erbjuder 7b-klättraren ett av Örnis ballaste utsteg. Kanske är det dags att testa vilda kombos som Don't be Rei, Sator Boys, Smörorup, Underarmstvekan eller varför inte uthållighetsprovet Utan Girls?

Så nu med alla dessa varianter, kombinationer och varianter på kombinationer kanske Örnberget trots allt har fler leder än GG vilket då också måste betyda att Johan Larsson faktiskt hade rätt. Örnis är bättre än GG. Dessutom finns det sekvenser på Örnberget som, "om de hade varit boulders och legat i ett populärt boulderområde hade varit jättepopulära..." Detta kan vi säga med 99,99% säkerhet och det bästa av allt är att även 160 cm långa tjejer rent statistisk njuter mer av Örnberget än GG.

Bobowar

Nya tider.

Robo har blivit med Bobo. Jag har fått en son. Bobo. Mitt lilla hjärta. Min svåraste och bästa utmaning någonsin, och den varar förhoppningsvis resten av mitt liv. Saknar ord för att beskriva det.

Den här högst sporadiskt publicerande bloggen kommer fortsättningsvis även handla om klättring i alla dess olika former och aspekter men med större risk för att blogginläggen kommer att postas 19.30 istället för 23.30. Hur klättringen kommer att förändras när jag nu är förälder vet jag inte, förutom en sak.

Tid.

Som relativt ung man, bortskämd med min egen uppmärksamhet, har jag tidigare endast behövt tänka på mina egna nyck, vilket har gjort att kraften snarare än tiden varit bristvaran i mitt liv. Pratade med J.P härom månaden och han berättade att han sa till sitt ex när hon frågade hur länge han skulle klättra, att han skulle vara borta en halvdag. "Jaha, du är hemma efter lunch alltså?" fick han som svar. "Njae, snarare vid 18-tiden" följde han kommentaren med. 08-18 är en halv dag. 08-24 är en hel dag. Så tänker man nog som klättrade eftersom vi håller på med en ganska tidskrävande aktivitet. Å andra sidan består ju inte timmarna mellan 08 och 18 av intensivt fysisk arbete, utan snarare bilfärd, kaffepaus, lite hangdogging, kaffepaus, ett ordentligt försök, vila, lite spejande på projekt, kanske en firning och sedan 45 minuter till i bilen hem. Atlet? Näe, snarare ineffektiv motionär med stort ego och endast EN hobby i livet.

Nu finns det två i mitt liv. Bobo och Berget. Kanske möts de två en dag, kanske inte, men vad som är säkert är att min brist på tid väckt något inom mig.

Effektivitet.

Jag kan normalt spendera 5 timmar i klätterhallen och dubbelt upp på berget utan att tröttna. Alltså fysiskt blir jag utmattad men suget finns fortfarande där. Jag trivs i miljön. Nu springer jag till hallen, startar klockan, 1,5 timmar senare springer jag hem. Trött, nöjd och sugen på nästa klätterdag eller träningspass. Så har det inte varit hela tiden. Det har kommit mer nu än någonsin.

Exklusivitet.

Tiden har blivit en exklusiv vara i mitt liv och precis som i relationen mellan tillgång och efterfrågan är det knappa dyrbart. Jag har mindre tid än någonsin men har bestämt mig att bryta mönster, passa på och framförallt våga försöka.

Jag ska bli bättre än någonsin.

Då kör vi!

Klockan 16.00 idag öppnar vi vår nya klättersida och mötesplats!

www.stockholmsklattring.se

Kommer snart...

Underbart är kort

Efter en efterlängtad långhelg i ett solstrålande Bohuslän blev det än en gång uppenbart vad det är som gör klättring och framförallt Bohuslän så fantastiskt:


Den där perfekta kilen som blåser bort obehaget och ersätter det med ett leende

Greppet som ser ut att vara dåligt men som är jättebra

Jammet som gör lite lagom ont men som sitter som berget i berget

Det salta havsvattnet som svider i alla små sår på mina händer

Att ta av klätterskorna efter en lång dags klättring

Doften av berg å krita på mina händer när jag ska sova

The Black Slab of Death

Som liten grabb cyklade jag runt på Söder och letade klippor och eftersom Södermalm är ganska kuperat finns en hel del klippor, men tyvärr väldigt sällan av god kvalitet. Några pärlor finns idag, t.ex. den korta och hårda Tusen och en Natt på Katarinavägen och även några helt ok leder vid Münchenbryggeriet. Även Kanalklippan har några fina leder och passar den urbana klättraren som vill avsluta klättringen med en öl i solnedgången och faktum är att den östra sidan av Danvikskanalen hör till Södermalm så med Kanalklippan medräknat torde Söders höjder vara den stadsdel som bjuder på mest klättring i Stockholms innerstad. Mest betyder inte på något sätt att det är världsklass men för en söderkis som gör sina första stapplande steg ut i klättervärlden är det mer än tillräckligt. På några ställen var jag nog och min kompis Joel först, t.ex. vid den smutsiga sprängklippan på 6,5 meter bredvid elskåpet under Londonviadukten. Vad gör man inte för en förstabestigning.

Man skulle kunna tro att det hänt en del med åren, men nej. För några veckor sedan tar jag en promenad i Kristineberg på Kungsholmen och upptäcker till min förvåning en ganska hög vägg som ser oklättrad ut. Jag skickar ett mess till Jonas Paulsson som bor inte långt ifrån och han svarar "är det Black Death Slab?" som om det vore en känd vägg. Jag skickar över koordinaterna till Jonas och mycket riktigt, det är den väggen. Som jag förstår det så bodde Ludde Hagberg i området tidigare och visste om väggen och några veckor innan min promenad hade Jonas varit där och gluttat.

Jag och Jonas teamar ihop oss och möts vid väggen med lite skruttiga repstumpar och stålborste, helt ovetandes om det överhuvudtaget går att klättra upp för dödsslabben. John Påhlman dyker upp och gör oss sällskap och tillsammans borstar vi, testar, leker och tar oss sakta fram till vad som visar sig vara helt ok sekvenser. På håll ser det verkligen helt omöjligt ut och en förbipasserande liten pojke frågar till och med sin pappa "vad är det de har på händerna och fötterna som gör att de kan sitta fast?". Dödsslabben SER omöjligt ut. Dödsslabben visar dock sig vara fullt görbar.

Väggen har en hinna av smuts bestående av antistick och bitvis är greppen vassa och lite smuliga men efter ordentligt borstande och "with the make-up on" så syns linjen.

Väggen saknar dock helt och hållet säkringsmöjligheter så vi toppar den och tillslut får vi till det. Några grepp smulas sönder och försvinner och några smulas sönder och lämnar efter sig betydligt bättre lister att hålla i. Kändes ungefär som om det var 50/50. Jimmy Paladino kommer förbi och har med sig två pads. Härligt, tänker jag. Då har jag nånting jag kan sitta på när jag knyter skorna. John tänker lite annorlunda. "Äefan, jag kör asså" utbrister han, på ett sätt som bara John kan. Sekvenserna är inte helt 100% och vi har alla fallit lite här och var. Det enda stället där det alltid har gått bra är de sista 5 rörelserna till toppen, där man helst inte ska falla. Det räcker för John som paddar upp och kliver på. Halvvägs upp skiter det sig och John hasar ner för slabben på paddorna. Det gick ju rätt bra att falla. I alla fall där. På't igen. Och denna gång så går det vägen. Uttoppningen är hög och landningen... minst sagt optimal. Jag och Jimmy spottar och Jonas filmar och vi bryter alla ut i glädjeskratt när John hoppar till det sista greppet.

Tydligen fick jag inte lämna leden efter att ha klarat den på topprep. Jimmy säger "Du MÅSTE göra den Robin" och John säger "Du MÅSTE göra den Robin" och Jonas drar ner topprepet med ett leende. Vilka kompisar man har...

Well... Jag kliver på, och tassar mig upp och lyckas göra kruxsekvensen. Kvar är de 5 rörelserna till toppen där man helst inte ska falla. Allt går vägen och det känns konstigt att man kan vara så oberörd på väggen en bra bit upp. Jag toppar ur och springer ner med ett leende och möts av de tre som ler minst lika stort. Alla är glada efter att den skifferlika The Black Slab of Death har blivit klättrad.

En fantastisk söndageftermiddag i goda vänners lag, på ett lite lagom skitig bortglömd nordvänd vägg innanför tullarna.

The Black Slab of Death Fb 6c+ (E6 6b, svenne 8)







Film på förstabestigningen:

Förstabestigning av Moonwalker 8a

I söndags etablerades den hittills hårdaste leden i Södermanland när Scott Mooney lyckades göra Moonwalker 8a på Bistaberget utanför Nyköping.


Leden är ca 10 meter lång och består av 3 kruxiga passager. Starten är hård och balansig, mitten i sig är en 7b boulder och vidrigt fingrig och tung och toppen är känslig och nervig. Mao tre önskingar i en.
Sa jag förresten att hela skiten utspelar sig på ett sva? Eller sva och sva. Från vertikalt till något flackare på slutet. Hur som helst kan man i allafall säga att ledens stil står i bjärt kontrast till dagens trend, där graden av överhäng allena avgör ledens kvalitet. Är det brant så är det bra...

På det stora hela handlar det om att hålla i ingenting, stå på ännu något ännu sämre och panikartat sträcka sig efter det sämsta av allt. "Fucking bullshit!" säger vissa "Fucking brilliant!" säger andra. När man är ute med Team Tourettes så får man höra det mesta och det bästa.

2006 rensade jag projektet som skulle komma att bli Moonwalker och strax efter det utrustades leden med ett toppankare och fick egendomligt nog allmänt besöksförbud genom att det i Sörmlandsföraren stod "Stängt projekt". I min ungdoms dagar gjorde jag något liknande på Mickrumklippan på Muskö men idag vet jag bättre. Stängt schmängt! Så kan man inte hålla på.

För ca ett år sedan bultades leden men hängarna togs bort, förmodligen för att undvika att någon annan än bultaren skulle göra förstabestigningen. Om detta kan man tycka många saker. Personligen bryr jag mig inte så länge bultaren inte upprörs över att någon sätter dit hängare och klättrar.

Vi satte dit hängare. Scott klättrade och nu har Södermanland äntligen fått sin första 8a. Huruvida graden stämmer eller inte kommer tiden att utvisa men min gissning är att den kommer hamna på 8a+ så småningom. Varsågoda! Ut å kläm!

Här är en liten film från förstabestigningen:

Vårväder i Skärgården

Helgen bjöd på fantastiskt väder. Lördagen började fenomenalt med ett besök till Stockholms kanske mäktigaste klippa, Stora Skramsö. Hade Skramsö inte varit en ö som man endast kan nå vattenvägen hade det varit en av Stockholms populärare klätterdestinationer.

Här är lite bilder och en filmsnutt från Skramsö



Söndagen tillbringades på Bistaberget i Sörmland och äntligen fick Projektet ett vackert slut när Scott Mooney knöt ihop nyturspåsen på Moonwalker, 8a, långt till höger på klippan. Liten risig film om detta kommer i dagarna.

När kritpåsen blir en säkring

Dag 1
Det är lustigt egentligen hur man fungerar. En liten dröm om en led i ett annat land, en led som jag inte vet så mycket om och det lilla jag vet är att man kan slå sig om man faller på fel ställe. Det är konstiga tankar som far genom ens huvud. Bilder från när jag såg leden på film, till bilder när jag kommer fram till leden för första gången, bilder när jag först känner på leden, andra gången jag känner på den, bilderna när jag somnar på kvällen och försöker fundera ut om det är värt ett försök eller inte. Vem är jag om jag gör leden? Vem är jag om jag inte gör leden? Minnen från min Minaret-episod gör sig påmind - kan jag lämna leden utan att försöka? Vad kan hända om jag försöker?

Första dagen på Gaia känns det hårt och ledförsöket ligger långt borta. Jag har lärt känna mig själv så pass väl att jag vet att jag inte hastar såna här saker. Jag behöver tid att bearbeta leden. Mala ner den i mitt huvud och bygga upp den som om den var min egen. Tid att fundera på varför jag vill göra den, hur jag vill göra den och om jag kan göra den. Att se mig själv lyckas fler gånger än jag misslyckas. Jag ser fallet i mitt huvud om och om igen men bilden tar alltid slut innan marken tar vid. Kanske är det ett gott tecken.

Dag 2
Det är näst sista dagen i England. Vi har haft en fantastisk vecka med väder som britterna längtat efter hela vintern och vi får ta del av det varje dag, från morgon till kväll. Vilken lyx. Känns nästan bortskämt. Som om vi klampar in på någon annans mark och stjäl sommarträdgårdens första mogna jordgubbar. Samtidigt är det dumt och ganska konstigt att ha dåligt samvete över bra väder.

Idag regnar det ordentligt i Sheffield. Vattnet rinner utmed takfönstret från det vindsutrymme jag och Jonas sover i. Jag blickar ut över ett regntungt Sheffield. Det ser ut som England gör på film. Grått. Kallt. Lite sådär ogästvänligt. Skenet bedrar. England är fantastiskt gästvänligt. Vi bor hemma hos Ben Heason gratis. Dricker av hans te, lånar hans crashpads och förare, sover i hans sovsäckar och förutom det så är vädret snällt. Regn i England behöver inte betyda ingen klättring. "Oääd semm oääännd, jo'll bi araaaat", alltså med lite vind så torkar det nog upp och blir ok.

Vi sätter oss i bilen och åker mot Black Rocks och Gaia igen. Det gnager lite i mitt huvud att leden kanske är blöt och är den det, så varför gjorde jag inte ett ledpress första dagen? Jag kanske borde ha gjort det. Jag vet att jag hade kunnat klara av det såklart men det är svårt att bli konkret och rationell med saker som känslor. Det kändes inte helt hundra. Jag avstod då. Av skäl jag inte kan förklara. Jag gjorde rätt. Tror jag.

Det regnar lätt när vi närmar oss klippan och vinden är ganska kraftig. Genom träden skymtar jag Gaia och den är snustorr. Blandade känslor minsann. Dåligt väder betyder att jag inte kan göra den. Jag kan inte ens försöka. Jag behöver inte ens ta beslutet. Bra väder å andra sidan är lika med att jag kan göra den idag men jag måste också välja. Det är jobbigt att välja.

Jag väljer hur som helst att sätta upp topprepet igen och använda min för ändamålet nyinköpta borste för att borsta lite på greppen. Känner igenom rörelserna och får till det ganska bra. Alla detaljer rätt; armbågen innanför kroppen, vrid huvudet försiktigt så att du inte knockar ut dig själv från väggen, stå exakt där osv, med andra ord sånt som hör till headpointingen och som jag sällan gör på onsighter.

Topprepet dras ner och jag bestämmer mig för att lägga upp leden i två delar. Upp och sätt säkringarna och går ner för att bli varm och känn efter om det känns rätt. Efter lite fix och trix sitter alla säkringar som de ska. Molnen sveper in och det börjar regna lite smått. Fan, jag kände att jag var på G. Fan. Nu glider chansen bort. Jag som var så nära. Det slutar regna och jag säger till Jonas "Nu kör jag". Innan Jonas hinner reagera och förbereda säkrandet så ändrar jag mig "Näe fan, det känns inge bra det här med vädret". Regnmoln kom och gick och det sista jag ville var ju att det skulle börja regna på toppsekvenserna. Det hade varit minst sagt äventyrligt.

Jag väntar lite tills tråkmolnen försvinner. "NU kör vi Jonas! Känner du dig lugn med säkrandet?", "Ja, eller, asså jag har aldrig säkrat sånt här förut och har aldrig behövt springa om nån faller…". "Ja, vi får väl försöka undvika det scenariot eller nått" klämmer jag ur mig. Jonas hörde nog att det kanske inte var den mest uppmuntrande kommentaren och säger betryggande "Du såg så stabil ut på toppen alldeles nyss så det känns lugnt". Det är exakt det man vill höra. Det där lilla som gör tröskeln till ledpresset aningen lägre.

Min kritpåse har ett sånt där klickspänne. Det har hänt att det har gått upp av när jag klättrat och jag har tappat kritpåsen. Det får ju inte hända nu. Jag gör en extra liten knut på remmen så att det omöjligt kan hända. Tanken slår mig plötsligt: På den här leden är min kritpåse en säkring. Konstig tanke.

Jag kliver upp på Gaia, gör den lätta starten och bryter mig igenom kruxet förbi säkringarna. Helvete, tänkte jag. Jag kan ju inte släppa nu. Rörelserna sker automatiskt men jag är lite kall i händerna. Har inte den där perfekta känslan i fingrarna. Försöker ta det lugnt ändå och lyckas vifta fram lite värme och känsla.

Nu står jag precis där jag stod för 5 dagar sedan på topprep och hade ont i magen. Efter första dagen sa jag till Ben att jag tycker det var lite läbbigt även på topprep och på Minaret var jag skiträdd på topprep. Helt irrationellt egentligen eftersom topprep är ofarligt, tills Ben säger: "But you ARE there for a reason, right?" Han menar att det inte är konstigt att jag var rädd på topprep. Jag toppar ju för att leda sen. Jag toppar leden med känslan av att den ska ledas och leda är ju skitläskigt på dessa leder. Det var skönt att höra.

Nu står jag där på lead och ska precis göra utsteget. Just samma utsteg som Jean Minh Trin-Thieu föll på i filmen Hard Grit. Jag säger tyst till mig själv: "Gör precis som du gjorde alldeles nyss på topprep så går allting bra". Jag gör exakt så. Allt går bra. Jag tar slutjuggen och inser att jag realiserat ytterligare en dröm. Jag kan inte göra annat än att skratta.

Här är filmen på bestigningen som Jonas Paulsson klippt ihop. Varsågoda!

Gaia - filmen

Här kommer då det vi alla väntat på.

Följ Oscar Alexandersson när han ger sig djupt in i det mentala landskapet på den första (?) svenska bestigningen av Gaia i Black Rocks, Sheffield.

Gaia E8 6c - Oscar Alexandersson from Robowar on Vimeo.

Återigen. Grattis Oscar!

Hälsningar från moder jord

Det är fem grader. Mulet. Kallt, rått men torrt. Vi hajkar upp för backen och ser den, i ensam majestät. Gaia. Leden som för många är en dröm och skulle kunna stå som en definition av en perfekt led. Den kräver styrka, teknik och framförallt ett huvud som kan hållas kallt när så krävs.



Det är jag, Jonas Paulsson och Oscar Alexandersson som tillsammans känner oss fram på de passagevis vidrigt känsliga moven och vid de första försöken var vi nog ganska överens om att njae, ledpresset står nog en bit bort, kanske till och med väldigt långt bort. Starten är hård och klurig och efter att ha fallit fem sex gånger på det absolut sista movet, på topprep, där man inte får falla på lead så nöjer jag mig med tanken att.. nån gång. Nån gång kanske.

Hur som helst vore det kul att göra leden på topprep för att påbörja den ibland jobbiga mentala process som det innebär att göra en svår led. Äh vafan, vi testar väl en gång till...

Efter varje försök kommer vi lite närmare en lösning som till en början känns nästintill omöjlig, och vips hänger jag där på slutslopern för att göra det snuskigaste moven av de alla, fotsving ut till höger runt kanten, lite sådär halvblint och som måste sitta direkt, och sedan stöten till slutgreppet som är BRA om man träffar det på rätt ställe och mer eller mindre katastrofalt dåligt om man träffar fel, som jag gjort fem sex gånger i rad. Men det går. Jag gör leden - PÅ TOPPREP. (Varför ledde jag inte)

Inspirerad kliver Oscar på och nöter. Till slut lyckas han få ihop kruxet i starten och ett par topprepsförsök görs i all hast och plötsligt så känns det där ledförsöket som till en början var lååångt borta kanske inte så långt borta. Den kanske bara ligger där under mossan och väntar på att bli hittad.

Plötsligt bryter solen bryter fram genom den dimmtyngda grå himlen och förhållandena blir än mer perfekta, som om jordens Gud Gaia talar till oss - du är välkommen, allt kommer att gå bra.

Oscar säger nåt i stil med "Äh vafan, jag testar iaf kruxet i starten på lead." Jag tittar på Jonas och säger utan att han hör det "Sätter han kruxet så kommer han att gå mot toppen." Jonas nickar instämmande och kameror tas fram men stämningen försöker vi ändå hålla lite sådär lagom lättsam. Inombords kände jag - jag ska precis säkra på en led som jag sett läbbiga fall på. Bottenankare riggas och jag rensar lite stenar på marken för att underlätta en sprint bakåt för att kunna ta hem i ett eventuellt fall. Något som bör göras för att undvika busksnudden (eller markfallet som det är tal om här).

Oscar såg så stabil ut på toppen på topprep att jag kände mig ganska lugn. Faller han så är det nog på kruxet och det är ju helt ok. Upp och sätt första säkringarna och sedan ner och ladda mentalt.



Väl nere på marken så råder lite lätt spänd stämning men eftersom Oscar "bara ska känna på leden" så infinner sig kanske inte den där ödesmättade stämningen som så lätt uppstår när det gäller.



Kruxet glider han igenom galant och som jag och Jonas och givetvis Oscar visste så påbörjas nu den nerviga vägen till toppen. Jag står beredd att springa bakåt genom alla moves och på movet ut till slutslopern och så är min puls HÖG. Fan, jag har aldrig gjort det här förut! Fan... Oscar gör inte som han gjorde på topprep, han sträcker sig till slopern och får hålla en liten pendel med kroppen. Jag tror för ett ögonblick att han är av, men han hänger kvar. Ut med foten runt kanten och SMACK! Slutjuggen tas perfekt och efter den sista mantlingen sitter han där. Grensle över blocken med ett leende som ser helt galet ut. Fantastiskt!



Grattis Oscar! Otroligt kul! Som tur är finns allting dokumenterat med grymma bilder av hovfotografen JP och dessutom filmat med flera kameror så snart kommer hela bestigningen på film.

Nu ska vi kolla på Crackoholic på filmfestivalen ShAFF och dricka några pints.