ROBOWAR

Då kör vi!

2012-01-01T04:30:00.001-08:00

Klockan 16.00 idag öppnar vi vår nya klättersida och mötesplats!

www.stockholmsklattring.se

Kommer snart...

2011-12-09T02:42:00.000-08:00

Underbart är kort

2011-06-08T04:52:00.001-07:00

Efter en efterlängtad långhelg i ett solstrålande Bohuslän blev det än en gång uppenbart vad det är som gör klättring och framförallt Bohuslän så fantastiskt:

Den där perfekta kilen som blåser bort obehaget och ersätter det med ett leende

Greppet som ser ut att vara dåligt men som är jättebra

Jammet som gör lite lagom ont men som sitter som berget i berget

Det salta havsvattnet som svider i alla små sår på mina händer

Att ta av klätterskorna efter en lång dags klättring

Doften av berg å krita på mina händer när jag ska sova

The Black Slab of Death

2011-05-01T10:19:00.000-07:00

Som liten grabb cyklade jag runt på Söder och letade klippor och eftersom Södermalm är ganska kuperat finns en hel del klippor, men tyvärr väldigt sällan av god kvalitet. Några pärlor finns idag, t.ex. den korta och hårda Tusen och en Natt på Katarinavägen och även några helt ok leder vid Münchenbryggeriet. Även Kanalklippan har några fina leder och passar den urbana klättraren som vill avsluta klättringen med en öl i solnedgången och faktum är att den östra sidan av Danvikskanalen hör till Södermalm så med Kanalklippan medräknat torde Söders höjder vara den stadsdel som bjuder på mest klättring i Stockholms innerstad. Mest betyder inte på något sätt att det är världsklass men för en söderkis som gör sina första stapplande steg ut i klättervärlden är det mer än tillräckligt. På några ställen var jag nog och min kompis Joel först, t.ex. vid den smutsiga sprängklippan på 6,5 meter bredvid elskåpet under Londonviadukten. Vad gör man inte för en förstabestigning.

Man skulle kunna tro att det hänt en del med åren, men nej. För några veckor sedan tar jag en promenad i Kristineberg på Kungsholmen och upptäcker till min förvåning en ganska hög vägg som ser oklättrad ut. Jag skickar ett mess till Jonas Paulsson som bor inte långt ifrån och han svarar "är det Black Death Slab?" som om det vore en känd vägg. Jag skickar över koordinaterna till Jonas och mycket riktigt, det är den väggen. Som jag förstår det så bodde Ludde Hagberg i området tidigare och visste om väggen och några veckor innan min promenad hade Jonas varit där och gluttat.

Jag och Jonas teamar ihop oss och möts vid väggen med lite skruttiga repstumpar och stålborste, helt ovetandes om det överhuvudtaget går att klättra upp för dödsslabben. John Påhlman dyker upp och gör oss sällskap och tillsammans borstar vi, testar, leker och tar oss sakta fram till vad som visar sig vara helt ok sekvenser. På håll ser det verkligen helt omöjligt ut och en förbipasserande liten pojke frågar till och med sin pappa "vad är det de har på händerna och fötterna som gör att de kan sitta fast?". Dödsslabben SER omöjligt ut. Dödsslabben visar dock sig vara fullt görbar.

Väggen har en hinna av smuts bestående av antistick och bitvis är greppen vassa och lite smuliga men efter ordentligt borstande och "with the make-up on" så syns linjen.

Väggen saknar dock helt och hållet säkringsmöjligheter så vi toppar den och tillslut får vi till det. Några grepp smulas sönder och försvinner och några smulas sönder och lämnar efter sig betydligt bättre lister att hålla i. Kändes ungefär som om det var 50/50. Jimmy Paladino kommer förbi och har med sig två pads. Härligt, tänker jag. Då har jag nånting jag kan sitta på när jag knyter skorna. John tänker lite annorlunda. "Äefan, jag kör asså" utbrister han, på ett sätt som bara John kan. Sekvenserna är inte helt 100% och vi har alla fallit lite här och var. Det enda stället där det alltid har gått bra är de sista 5 rörelserna till toppen, där man helst inte ska falla. Det räcker för John som paddar upp och kliver på. Halvvägs upp skiter det sig och John hasar ner för slabben på paddorna. Det gick ju rätt bra att falla. I alla fall där. På't igen. Och denna gång så går det vägen. Uttoppningen är hög och landningen... minst sagt optimal. Jag och Jimmy spottar och Jonas filmar och vi bryter alla ut i glädjeskratt när John hoppar till det sista greppet.

Tydligen fick jag inte lämna leden efter att ha klarat den på topprep. Jimmy säger "Du MÅSTE göra den Robin" och John säger "Du MÅSTE göra den Robin" och Jonas drar ner topprepet med ett leende. Vilka kompisar man har...

Well... Jag kliver på, och tassar mig upp och lyckas göra kruxsekvensen. Kvar är de 5 rörelserna till toppen där man helst inte ska falla. Allt går vägen och det känns konstigt att man kan vara så oberörd på väggen en bra bit upp. Jag toppar ur och springer ner med ett leende och möts av de tre som ler minst lika stort. Alla är glada efter att den skifferlika The Black Slab of Death har blivit klättrad.

En fantastisk söndageftermiddag i goda vänners lag, på ett lite lagom skitig bortglömd nordvänd vägg innanför tullarna.

The Black Slab of Death Fb 6c+ (E6 6b, svenne 8)

Film på förstabestigningen:

Förstabestigning av Moonwalker 8a

2011-03-24T05:29:00.000-07:00

I söndags etablerades den hittills hårdaste leden i Södermanland när Scott Mooney lyckades göra Moonwalker 8a på Bistaberget utanför Nyköping.

Leden är ca 10 meter lång och består av 3 kruxiga passager. Starten är hård och balansig, mitten i sig är en 7b boulder och vidrigt fingrig och tung och toppen är känslig och nervig. Mao tre önskingar i en.
Sa jag förresten att hela skiten utspelar sig på ett sva? Eller sva och sva. Från vertikalt till något flackare på slutet. Hur som helst kan man i allafall säga att ledens stil står i bjärt kontrast till dagens trend, där graden av överhäng allena avgör ledens kvalitet. Är det brant så är det bra...

På det stora hela handlar det om att hålla i ingenting, stå på ännu något ännu sämre och panikartat sträcka sig efter det sämsta av allt. "Fucking bullshit!" säger vissa "Fucking brilliant!" säger andra. När man är ute med Team Tourettes så får man höra det mesta och det bästa.

2006 rensade jag projektet som skulle komma att bli Moonwalker och strax efter det utrustades leden med ett toppankare och fick egendomligt nog allmänt besöksförbud genom att det i Sörmlandsföraren stod "Stängt projekt". I min ungdoms dagar gjorde jag något liknande på Mickrumklippan på Muskö men idag vet jag bättre. Stängt schmängt! Så kan man inte hålla på.

För ca ett år sedan bultades leden men hängarna togs bort, förmodligen för att undvika att någon annan än bultaren skulle göra förstabestigningen. Om detta kan man tycka många saker. Personligen bryr jag mig inte så länge bultaren inte upprörs över att någon sätter dit hängare och klättrar.

Vi satte dit hängare. Scott klättrade och nu har Södermanland äntligen fått sin första 8a. Huruvida graden stämmer eller inte kommer tiden att utvisa men min gissning är att den kommer hamna på 8a+ så småningom. Varsågoda! Ut å kläm!

Här är en liten film från förstabestigningen:

Vårväder i Skärgården

2011-03-22T12:43:00.001-07:00

Helgen bjöd på fantastiskt väder. Lördagen började fenomenalt med ett besök till Stockholms kanske mäktigaste klippa, Stora Skramsö. Hade Skramsö inte varit en ö som man endast kan nå vattenvägen hade det varit en av Stockholms populärare klätterdestinationer.

Här är lite bilder och en filmsnutt från Skramsö

Söndagen tillbringades på Bistaberget i Sörmland och äntligen fick Projektet ett vackert slut när Scott Mooney knöt ihop nyturspåsen på Moonwalker, 8a, långt till höger på klippan. Liten risig film om detta kommer i dagarna.

När kritpåsen blir en säkring

2011-03-11T09:12:00.000-08:00

Dag 1
Det är lustigt egentligen hur man fungerar. En liten dröm om en led i ett annat land, en led som jag inte vet så mycket om och det lilla jag vet är att man kan slå sig om man faller på fel ställe. Det är konstiga tankar som far genom ens huvud. Bilder från när jag såg leden på film, till bilder när jag kommer fram till leden för första gången, bilder när jag först känner på leden, andra gången jag känner på den, bilderna när jag somnar på kvällen och försöker fundera ut om det är värt ett försök eller inte. Vem är jag om jag gör leden? Vem är jag om jag inte gör leden? Minnen från min Minaret-episod gör sig påmind - kan jag lämna leden utan att försöka? Vad kan hända om jag försöker?

Första dagen på Gaia känns det hårt och ledförsöket ligger långt borta. Jag har lärt känna mig själv så pass väl att jag vet att jag inte hastar såna här saker. Jag behöver tid att bearbeta leden. Mala ner den i mitt huvud och bygga upp den som om den var min egen. Tid att fundera på varför jag vill göra den, hur jag vill göra den och om jag kan göra den. Att se mig själv lyckas fler gånger än jag misslyckas. Jag ser fallet i mitt huvud om och om igen men bilden tar alltid slut innan marken tar vid. Kanske är det ett gott tecken.

Dag 2
Det är näst sista dagen i England. Vi har haft en fantastisk vecka med väder som britterna längtat efter hela vintern och vi får ta del av det varje dag, från morgon till kväll. Vilken lyx. Känns nästan bortskämt. Som om vi klampar in på någon annans mark och stjäl sommarträdgårdens första mogna jordgubbar. Samtidigt är det dumt och ganska konstigt att ha dåligt samvete över bra väder.

Idag regnar det ordentligt i Sheffield. Vattnet rinner utmed takfönstret från det vindsutrymme jag och Jonas sover i. Jag blickar ut över ett regntungt Sheffield. Det ser ut som England gör på film. Grått. Kallt. Lite sådär ogästvänligt. Skenet bedrar. England är fantastiskt gästvänligt. Vi bor hemma hos Ben Heason gratis. Dricker av hans te, lånar hans crashpads och förare, sover i hans sovsäckar och förutom det så är vädret snällt. Regn i England behöver inte betyda ingen klättring. "Oääd semm oääännd, jo'll bi araaaat", alltså med lite vind så torkar det nog upp och blir ok.

Vi sätter oss i bilen och åker mot Black Rocks och Gaia igen. Det gnager lite i mitt huvud att leden kanske är blöt och är den det, så varför gjorde jag inte ett ledpress första dagen? Jag kanske borde ha gjort det. Jag vet att jag hade kunnat klara av det såklart men det är svårt att bli konkret och rationell med saker som känslor. Det kändes inte helt hundra. Jag avstod då. Av skäl jag inte kan förklara. Jag gjorde rätt. Tror jag.

Det regnar lätt när vi närmar oss klippan och vinden är ganska kraftig. Genom träden skymtar jag Gaia och den är snustorr. Blandade känslor minsann. Dåligt väder betyder att jag inte kan göra den. Jag kan inte ens försöka. Jag behöver inte ens ta beslutet. Bra väder å andra sidan är lika med att jag kan göra den idag men jag måste också välja. Det är jobbigt att välja.

Jag väljer hur som helst att sätta upp topprepet igen och använda min för ändamålet nyinköpta borste för att borsta lite på greppen. Känner igenom rörelserna och får till det ganska bra. Alla detaljer rätt; armbågen innanför kroppen, vrid huvudet försiktigt så att du inte knockar ut dig själv från väggen, stå exakt där osv, med andra ord sånt som hör till headpointingen och som jag sällan gör på onsighter.

Topprepet dras ner och jag bestämmer mig för att lägga upp leden i två delar. Upp och sätt säkringarna och går ner för att bli varm och känn efter om det känns rätt. Efter lite fix och trix sitter alla säkringar som de ska. Molnen sveper in och det börjar regna lite smått. Fan, jag kände att jag var på G. Fan. Nu glider chansen bort. Jag som var så nära. Det slutar regna och jag säger till Jonas "Nu kör jag". Innan Jonas hinner reagera och förbereda säkrandet så ändrar jag mig "Näe fan, det känns inge bra det här med vädret". Regnmoln kom och gick och det sista jag ville var ju att det skulle börja regna på toppsekvenserna. Det hade varit minst sagt äventyrligt.

Jag väntar lite tills tråkmolnen försvinner. "NU kör vi Jonas! Känner du dig lugn med säkrandet?", "Ja, eller, asså jag har aldrig säkrat sånt här förut och har aldrig behövt springa om nån faller…". "Ja, vi får väl försöka undvika det scenariot eller nått" klämmer jag ur mig. Jonas hörde nog att det kanske inte var den mest uppmuntrande kommentaren och säger betryggande "Du såg så stabil ut på toppen alldeles nyss så det känns lugnt". Det är exakt det man vill höra. Det där lilla som gör tröskeln till ledpresset aningen lägre.

Min kritpåse har ett sånt där klickspänne. Det har hänt att det har gått upp av när jag klättrat och jag har tappat kritpåsen. Det får ju inte hända nu. Jag gör en extra liten knut på remmen så att det omöjligt kan hända. Tanken slår mig plötsligt: På den här leden är min kritpåse en säkring. Konstig tanke.

Jag kliver upp på Gaia, gör den lätta starten och bryter mig igenom kruxet förbi säkringarna. Helvete, tänkte jag. Jag kan ju inte släppa nu. Rörelserna sker automatiskt men jag är lite kall i händerna. Har inte den där perfekta känslan i fingrarna. Försöker ta det lugnt ändå och lyckas vifta fram lite värme och känsla.

Nu står jag precis där jag stod för 5 dagar sedan på topprep och hade ont i magen. Efter första dagen sa jag till Ben att jag tycker det var lite läbbigt även på topprep och på Minaret var jag skiträdd på topprep. Helt irrationellt egentligen eftersom topprep är ofarligt, tills Ben säger: "But you ARE there for a reason, right?" Han menar att det inte är konstigt att jag var rädd på topprep. Jag toppar ju för att leda sen. Jag toppar leden med känslan av att den ska ledas och leda är ju skitläskigt på dessa leder. Det var skönt att höra.

Nu står jag där på lead och ska precis göra utsteget. Just samma utsteg som Jean Minh Trin-Thieu föll på i filmen Hard Grit. Jag säger tyst till mig själv: "Gör precis som du gjorde alldeles nyss på topprep så går allting bra". Jag gör exakt så. Allt går bra. Jag tar slutjuggen och inser att jag realiserat ytterligare en dröm. Jag kan inte göra annat än att skratta.

Här är filmen på bestigningen som Jonas Paulsson klippt ihop. Varsågoda!

Gaia - filmen

2011-03-09T02:12:00.000-08:00

Här kommer då det vi alla väntat på.

Följ Oscar Alexandersson när han ger sig djupt in i det mentala landskapet på den första (?) svenska bestigningen av Gaia i Black Rocks, Sheffield.

Gaia E8 6c - Oscar Alexandersson from Robowar on Vimeo.

Återigen. Grattis Oscar!

Hälsningar från moder jord

2011-03-05T07:25:00.000-08:00

Det är fem grader. Mulet. Kallt, rått men torrt. Vi hajkar upp för backen och ser den, i ensam majestät. Gaia. Leden som för många är en dröm och skulle kunna stå som en definition av en perfekt led. Den kräver styrka, teknik och framförallt ett huvud som kan hållas kallt när så krävs.

Det är jag, Jonas Paulsson och Oscar Alexandersson som tillsammans känner oss fram på de passagevis vidrigt känsliga moven och vid de första försöken var vi nog ganska överens om att njae, ledpresset står nog en bit bort, kanske till och med väldigt långt bort. Starten är hård och klurig och efter att ha fallit fem sex gånger på det absolut sista movet, på topprep, där man inte får falla på lead så nöjer jag mig med tanken att.. nån gång. Nån gång kanske.

Hur som helst vore det kul att göra leden på topprep för att påbörja den ibland jobbiga mentala process som det innebär att göra en svår led. Äh vafan, vi testar väl en gång till...

Efter varje försök kommer vi lite närmare en lösning som till en början känns nästintill omöjlig, och vips hänger jag där på slutslopern för att göra det snuskigaste moven av de alla, fotsving ut till höger runt kanten, lite sådär halvblint och som måste sitta direkt, och sedan stöten till slutgreppet som är BRA om man träffar det på rätt ställe och mer eller mindre katastrofalt dåligt om man träffar fel, som jag gjort fem sex gånger i rad. Men det går. Jag gör leden - PÅ TOPPREP. (Varför ledde jag inte)

Inspirerad kliver Oscar på och nöter. Till slut lyckas han få ihop kruxet i starten och ett par topprepsförsök görs i all hast och plötsligt så känns det där ledförsöket som till en början var lååångt borta kanske inte så långt borta. Den kanske bara ligger där under mossan och väntar på att bli hittad.

Plötsligt bryter solen bryter fram genom den dimmtyngda grå himlen och förhållandena blir än mer perfekta, som om jordens Gud Gaia talar till oss - du är välkommen, allt kommer att gå bra.

Oscar säger nåt i stil med "Äh vafan, jag testar iaf kruxet i starten på lead." Jag tittar på Jonas och säger utan att han hör det "Sätter han kruxet så kommer han att gå mot toppen." Jonas nickar instämmande och kameror tas fram men stämningen försöker vi ändå hålla lite sådär lagom lättsam. Inombords kände jag - jag ska precis säkra på en led som jag sett läbbiga fall på. Bottenankare riggas och jag rensar lite stenar på marken för att underlätta en sprint bakåt för att kunna ta hem i ett eventuellt fall. Något som bör göras för att undvika busksnudden (eller markfallet som det är tal om här).

Oscar såg så stabil ut på toppen på topprep att jag kände mig ganska lugn. Faller han så är det nog på kruxet och det är ju helt ok. Upp och sätt första säkringarna och sedan ner och ladda mentalt.

Väl nere på marken så råder lite lätt spänd stämning men eftersom Oscar "bara ska känna på leden" så infinner sig kanske inte den där ödesmättade stämningen som så lätt uppstår när det gäller.

Kruxet glider han igenom galant och som jag och Jonas och givetvis Oscar visste så påbörjas nu den nerviga vägen till toppen. Jag står beredd att springa bakåt genom alla moves och på movet ut till slutslopern och så är min puls HÖG. Fan, jag har aldrig gjort det här förut! Fan... Oscar gör inte som han gjorde på topprep, han sträcker sig till slopern och får hålla en liten pendel med kroppen. Jag tror för ett ögonblick att han är av, men han hänger kvar. Ut med foten runt kanten och SMACK! Slutjuggen tas perfekt och efter den sista mantlingen sitter han där. Grensle över blocken med ett leende som ser helt galet ut. Fantastiskt!

Grattis Oscar! Otroligt kul! Som tur är finns allting dokumenterat med grymma bilder av hovfotografen JP och dessutom filmat med flera kameror så snart kommer hela bestigningen på film.

Nu ska vi kolla på Crackoholic på filmfestivalen ShAFF och dricka några pints.

Med hopp om bra väder

2011-03-01T07:56:00.000-08:00

På torsdag åker vi till Sheffield, jag och Jonas Paulsson och som vanligt bär jag en oro i magen att vädret inte kommer att vara till vår fördel. Oftast brukar det ju bli bra och gå att klättra vart man än åker på resa men när förväntningarna är stora blir nederlaget alltid lite hårdare och som en vanlig dödlig arbetande människa så är semesterdagarna tyvärr lätträknade.

Mest sugen är jag på att besöka Black Rocks i Peak District och testa några klassiker. Helst vill jag känna på Gaia och Meshugah för att se vad dem innebär men risken finns ju alltid att man blir nedkörd i ödmjukhetskvarnen första dagen på nån desperat E1:a så att det lilla mod som finns i kroppen flyr illa kvickt. Vi får se.

Peter Wycislik på Gaia

Ben Heason climbs Meshuga E9 6C Black Rocks, Peak District UK. from Wild Country on Vimeo.

Förutom en vecka med (förhoppningsvis) strålande sol så hoppas jag och Jonas på ett bra mottagande av Crackoholic som har brittisk premiär på Sheffield Adventure Film Festival

Just nu i skrivande stund pryder Crackoholic framsidan på UK Climbing vilket är skitkul och det går att läsa mer om Crackoholic och andra filmer på festivalen HÄR.

Mer info om festivalen och eventuell klättring kommer snart.

Bachar Yerian - one step forward and two steps back

2011-02-13T13:48:00.001-08:00

Dave Schultz runout on Bachar Yerian, photo Greg Epperson

The notorious mental testpiece route Bachar Yerian (BY) was really pushing the envelope at its time of birth. Doing a route of that difficulty, ground up, placing the bolts on lead by hanging on skyhooks and tied off knobs was way ahead and beyond the standard of early eighties. It was a testpiece then and even today it stands tall, keeping most people off to be let alone even though it gets repeated a couple of times every year and probably still delivering a full on experience for a bold few.

BY is known for its super exposed fingery knob climbing high above gear and even Wolfgang Güllich failed on his try, ending up with a 20 meter whipper onto the belayer. In an attempt to make the style of climbing the BY even a notch better british young gun George Ullrich tries a clean ascent, skipping the lonesome 9 bolts on the total of 150 meters of climbing and four pitches.

Watch a segment here

But on second thought, is the attempt really as clean as it appears?

If George falls on the tied off knobs my guess is that he would possibly break the knobs off, as same with falling onto skyhooks. Either the rock breaks or the skyhook. I feel the later is accepted, the first is not. So what could be a better style would only be so if he succeeds with the attempt. Isn't that really a kind of inconsistent and/or utterly odd ethical approach?

Just because the gear is marginal and the attempt is serious doesn't make it right to possibly destroy the route's delicate sea of knobs. Climbing is like all sports inherently egoistic in the non philosophical sense; we do it because we just feel good, but that usually doesn't come with potential complications for other climbers. Should we accept that other peoples failure affect the very rock we all climb on and rather keep intact for others to climb? I don't think we should.

A style of climb is not better than the impact on the rock an eventual failure makes.

In this case a fall would probably lead to broken off pieces of rock due to skyhooks and tie offs. Seriousness doesn't imply a moral free-to-do-whatever card. So instead of praise we should consider an other approach where clean means Clean, in the sense that impact on the rock in a fall is taken in consideration. This makes a clean ascent even stricter, and more accurate in an environmental point of view.

This position on clean ascents means that there might be situations where bolts are the cleanest solution possible, except solo climbing. The mega classic Wheat Thin is Yosemite Valley didn't raise as much controversy when it was rap bolted. The reason was the bolts saved the thin layback flake from cams breaking it, protecting the climb for future ascents - a perfectly pragmatic and legit reason in my ears. In contrast the route could have been done "clean" with cams, but a fall would destroy the route.

This all adds up to the following conclusion: There are only two ways of doing BY in a clean style. Either use the bolts as protection or solo the route, or to be more exact don't use skyhooks and tie offs. Both these styles make little impact on the route, that hasn't been done yet (i.e. the bolts). The few originally placed bolts doesn't affect the rock when you get airborne on a massive 20+ meter screamer.

The whole bolt skipping headpointing idea gets even more arbitrary when Ullrich used the bolted belay anchors. What is his statement really when skipping most but not all bolts? George Ullrich should do Bachar Yerian either on the existing bolts or without hooks and slings, and instead of taking two steps back he could take one step forward, creating a dream for a future generation - an onsight in the cleanest of all styles.

Ullrich's attempt on BY can be seen in the movie "Call It What You Want", indeed a suitable name, however of other reasons than its ambition.

Alltid känd – aldrig populär

2011-02-02T03:48:00.000-08:00

En led är en led så fort den har klättrats och på något sätt äger varje led existensberättigande. Bestigningens stil kan alltid diskuteras och alltsomoftast utvecklas till en renare variant. Antingen renare för naturen/berget eller renare för samvetet och känslan.

Av en slump snubblar jag över en diskussion som nästan är uppe i 3000 kommentarer om en led i Yosemite som bultats efter relativt modern standard, och som just därför upprör en del av den konservativa grupp klättrare som vurmar för begreppet ground-up, och där bultar slås för hand på lead.

"The route (Growing Up) is not the first in Yosemite to be established top-down, but is provocative for its location: parallel to one of Yosemite's most notoriously-bold routes, Southern Belle. This 5.12 X horror went unrepeated for nineteen years, with one attempt resulting in a bad accident. Even the prodigious soloist, Dean Potter, who bagged the repeat with Leo Houlding in 2006, is reported to having been scared on it."

Läs resten av artikeln HÄR

Topo över Growing Up

Fascinerat letar jag efter mer info om leden och sökandet leder mig naturligt till berättelsen om Southern Belle. En berättelse om en led jag verkligen önskar att jag vågade uppleva men aldrig kommer att våga göra. En led som det tog 18 år innan den fick sin första repetition. En led som alltid kommer att vara känd men aldrig populär.

Tidningen Climbing, #110, 1988 om förstabestigningen:

En av förstabestigarna, Scott Cosgrove, skriver på Supertopo om förstabestigningen.

"The whole climb was an idea of Walt's, (Walt Shipley) he - in a mad bender - soloed the South Face Harding route, and in the process saw the line that would become Southern Belle.(…)

Walt and Dave both thought the line would go free, but Walt felt he lacked the free climbing skills to pull off the hard sections. Dave decided to fly to Boulder, Colorado and asked me to join him the following spring to free the thing, an offer I could not even consider turning down. (…)

Dave and I loved the idea of adventure and the beauty of the South Face-alone- above our own glory was really behind the idea of free climbing it; the magic dome truly seemed to be the greatest thing we could do with all the skills we had manage to muster. (…)

The climbing to this point had been fairly safe and the quality- out of this world, we where adrift on a massive featured face. Dave manage to red point the crux slab and the 12a death-slab crack above. I lead the next pitch through some dam scary sections, (…)

It is like being in a golden desert surrounded by beautiful golden earth worms disturbing the surface in their sub-terrianing wanderings. Joining the smiling Iron Monkey at the belay, he said how hard do you think it was. "11b," I said, although I knew it was way harder. (…)

I spent the day laying on my back looking up at the summit, the birds and the blazing hot sun and thought to myself, this could be my last day on the planet. (…)

Dave assured me the following pitch, the one Hank would get off route on and break his leg was the most scary of his life. Walt had told the story of how Dave on that pitch, looking at a death fall from 12a moves, was calling out,"watch me, I could come off here." Walt said that he could only laugh, because the only thing he could do was watch him die. (…)

At first light we busted up our tattered lines, and drop them, committing to the summit. Traversing out a long dike I got to a blown out section with no bolt, f*#kers! I thought to myself as I balanced to the next section of dike. I threw in some bad gear and punch it up 40 feet of glass 5.11 to a big ledge with a bolt. The first in a 130 feet! A few easy moves, another ledge and another bolt and the wall steepen above me. Bouldering up twenty feet, now looking at a very bad fall... back down onto the serpent like dikes, mantling on a small ledge to my horror no bolt greeted me.

I was in a trance and committed to the 12a/b moves above, unsure of the next move, I felt like I was in another world, no thoughts, no fear, just pure survival, having been willing to fall and die I had no second thoughts, with a final slap I reached what I thought would be a good hold and wasn't(…)"

Läs alla detajer och den spännande avslutningen HÄR

Topo över Southern Belle HÄR

1994 försöker Hank Caylor från Boulder repetera Southern Belle och misslyckas kapitalt.

"Alan Lester and I are in the prime of life. I've said it before and I'll say it again, Scott Cosgrove said that this was the most state of the art thing he'd ever done. If he did it, that means that if want to be "state of the art", I gotta do it. 12DX no problem(…)

We had a deal, I do all the freaky runout face pitches and Alan gets the cracks, that's his thing. Alan floats the 1st 5.9 pitch, cruises the shorty 5.12 2nd pitch and then HIKED the12C 3rd pitch with 2 #2cams. He just left one halfway up and milked the second for 60feet. I just pooed myself.

The 4th pitch is the "crux", 12DX, I work the 5 bolts and do what we considered an, A0? followed by a 100foot 12a runout. The scariest climbing moment of my life(in the 90's), almost so far. I tried to put in nests of RPs and just left them hanging cuz' they were crap! Who's foolin' who? (…)

Here's where I screwed up. The topo only sez' where the one bolt is and 1 bolt is hard to see. I missed, not hard to do on Half Dome. (…)

I just could not find the bolt. There was a garbage drawing Coz gave over but dangit. 14 bolts on the back half of Half Dome does not register in the heat of battle. So yeah I fell(you wanted to hear it and there it is). Crap I thought, where is the bolt. I already climbed 40 feet longer than Coz's(I love him) crappy topo said. And there the bolt was, 30' to the right of where I was climbing. I had already done way too many moves to downclimb.(…)

(…)this is where I thought you separate the "men from the boys". The Cali boys from the Boulder boys! If you've ever been that far off route, yet so close.What a mind f*#k. A BASE rig wouldn't help you.(…)

The 3rd worst moment of my climbing life was on the Belle. I had climbed to far to the left to ever get to the 1 bolt. 40' of 5.11 that I just could not downclimb. I yelled my ass off to Alan, get me the bolt kit!

Seriously people, I was wearing a baseball cap. I leaned in a little to far and the brim of the ballcap clicked on the rock and chucked me off. Alan needed 150' feet of rope, we didn't, have to send up a bolt kit. I started sketching as much as you can halfway up Half Dome. Mentally, I had a meltdown. Seriously, Alan was 100' below me separated by a #2 TCU and a tiny Lowe Ball Nut. If those two pieces blow, ugly factor 2 straight onto Alan. (…)"

Läs allting HÄR!

Jag är otroligt tacksam för att denna led finns trots att den tydligt definierar vart min gräns går för vad jag vågar försöka klättra. Jag är hänförd och fascinerad av Southern Belle. Kanske inte så mycket till leden i sig utan snarare till företeelsen av att allting inte är till för oss alla. Southern Belle måste få existera, om inte för att klättras så för att skapa drömmar och mardrömmar.

Replik på "Eufemism (Det var jag)"

2011-01-20T03:23:00.000-08:00

Replik på Eufemism (Det var jag)

Jag kan inte riktigt koppla det eufemistiska i mitt resonemang. Vilken del är det jag förskönar? Är det inte snarare så att min ”tes” ifrågasätter den eufemistiska praxis som begreppet talang och till viss del grader står för idag? När det kommer till att göra ett seriöst försök till att fokusera på bakomliggande orsaker så är det svårt att börja diskutera detta utan att ens väcka en kritisk tanke i ämnet.

”Jag tycker däremot att begrepp som talang och grader (som mål) kan innehålla annat en negativa innebörden och kan därför användas både rätt och fel.”

Här misstar du mig och gör det dessutom lite för lätt för dig. Givetvis så är verkligheten inte svart eller vit. Grader kan stimulera, motivera, engagera likväl som den kan skapa hets och leda till det som Jens Larssen kallas för Kjesarens nya kläder – ett resonemang om självbedrägeri som är rätt intressant.

”När du skriver om både talang och grader tolkar jag dina ord (kanske felaktigt?) som en önskan att sudda ut begreppen...”

Mitt syfte är inte på något sätt att sudda ut begreppen. Jag vet mycket väl att om vi ”tar bort” begreppen så pratar vi egentligen bara semantik och kanske ändrar inte så mycket i verkligheten. Det betyder dock inte att en motkraft mot dagens gradfokusering är förgäves eller är oviktig. Vi har idag flera hemsidor som registrerar leders grader och klättrares prestationer där den främsta värdemätaren är graden. Något mer mångfacetterat torde man kunna göra Klättringen.

”Givetvis spelar naturupplevelsen och umgänget en stor roll men låt oss inte vara eufemistiska, vi klättrar för att det är kul men också för att det ger ett resultat. Vare sig vi är gradstressade eller inte vill vi ha ut mer än bara blommornas lukt när vi klättrar...”

Jag har inte på något sätt förfäktat tesen att naturupplevelsen är eller ska vara primus motor för alla klättrare. Däremot har jag sett så många gånger att stor gradfokusering leder till annat än det resultat som det dröms om. Och här trillar du i fällan när du mer eller mindre likställer resultat med progression i gradstegen. Detta är ett (1) resultat och lätt att mäta. Men det finns långt fler resultat än detta och varför måste man välja den busenkla vägen om och om igen!?

”De texterna jag har läst råder tränare och idrottare att sätta upp tydliga och kvantifierbara mål. Det behöver inte vara enbart grader...”

Korrekt. Förväntningar på sunda nivåer och kvantifierbara mål är oerhört viktigt. Det är lätt att kvantifiera grader, ja. Det ligger i saken natur men varför stanna där? Du listar flera andra mål, men det är väldigt sällan man hör om dessa, och allt mer sällan kommer det att bli ju mer fokus som läggs på graden som allena värdemätare. Valet är vårt. Makten är vår att påverka detta, men istället står obildade föräldrar, kompisar och till och med ledare brevid och det enda de kan se är graden. Jag har ingenting emot obildade människor vare sig det är föräldrar eller andra så länge okunskapen inte medför negativa konsekvenser. Jag tycker mig se dessa konsekvenser idag. Jag gillar det inte. Jag förstår att t.ex. föräldrar inte kan så mycket om klättring och det är helt ok, men det är just då de duktiga tränarna och övriga medklättrare måste kliva in och säga: 'Stopp! Klättring är mer än så'.

”Så varför inte lära oss att lära oss att hantera begreppen... Det är baksidan av eufemismen vi riskerar skapa att byta ut begrepp grad mot upplevelse.”

Det vore bedrägligt att byta ut begreppet grad mot upplevelse. Det tycker jag med. Det motsätter dock inte en mer balanserad syn på vad framsteg och utveckling är.

”När jag tränar folk utsätter jag dem för klättring som motsvarar viss intensitet och självklart står intensiteten i leden/problemet i direkt förhållande till gradskalan... Må det vara att klättergrader är ett relativt subjektiv begrepp men effektiviteten i träningssystem som använder klättergrader som referens talar sitt tydliga språk. Vi har dem som mål men vi får absolut inte göra dem till våra enda mål.”

Här använder du graden som ett verktyg för att styra intensiteten på träningen och det är ju superbra. Jag gör likadant och här tror jag att vi är överens. Huruvida grader är subjektiva eller objektiva är i min mening helt ointressant i den här diskussionen MEN både du och jag är väl medvetna om att grader styrs av en mängd parametrar och att leder kan passa olika människor olika bra. Graden på en led ska ju försöka summera alla parametrar. Graderingen blir ibland därför ganska intetsägande. I förlängningen föds kommentarer som ”Har du tips på soft 8a?” in the holy quest for övergraderade ”klassiker”.

”I mina försök att byta ut de externt betingade motiven mot en mer interna och medvetna val har jag upprepat samma mantra tusentals gånger. Att klättra grader ÄR inte en sport, att vinna tävlingar ÄR ingen sport. Klättring däremot ÄR din sport. Hur du väljer att utvecklas är ditt val och du måste stå för det.”

Fantastisk formulering. Den kommer jag att låna av dig. Här anser jag att vi som ibland är förebilder kan påverka åt vilket håll det barkar. Jag skulle dö olycklig om jag visste att jag inte gjorde allt i min makt att påverka. Andra kan säga att jag har fel i mina intentioner. Det skiter jag i.

”Kombinerar man detta med individualismen som råder i Sverige ser man lätt att svenska klättrare är “öar” som i bästa fall umgås i smågrupper och i alltför många fall är dömda att inte få del av kollektiva framgångar och själva fastna i ekorrhjulet.”

Detta är beklagligt och även här inte bara kan, utan bör vi påverka utvecklingen åt det håll som vi anser vara bäst.

"Jag ser hellre att vi byter ut myter mot information och eufemismer mot tydliga begrepp, annars kommer våra sanna drivkrafter att förbli som politisk inkorrekta, illa dolda tendenser i stället för sunda positiva krafter som leder os fram i vår jakt av heliga graalen ;-)"

Välvilliga intentioner minsann och det är väl just diskussionen kring begreppen som lämnar det ljus som gör att vi alla kan se hela bilden och ta välgrundande beslut i frågan. Avsaknad av diskussion måste ju om något vara eufemismens bästa lekkamrat likt mobbarens tysta kompis som ser på och håller mun.

Black or white

2011-01-10T15:05:00.000-08:00

Det är kanske inte med högsta trovärdighet Michael Jackson sjunger "it don't matter if you're black or white" i låten Black Or White med tanke på hans märkliga estetiska transformation och lika lite trovärdig måste jag påstå att Jens Larssen är när jag säger att "grader är på skoj" när hela grundbulten och värdet på 8a.nu är just grader på leder.

Det psykosociala experimentet
På en bouldertävling i Stockholm nyligen testade arrangörerna att inte gradera boulderproblemen med de i Stockholm vedertagna graderna, blå, röd, svart och vit. Skälet, som jag förstår det, var främst att få deltagarna att fokusera på problemen (vilket i klättring är en bra sak) och den gemenskap som är unik i klättring. Jag har hört mig för bland många som deltog på tävlingen för att utvärdera om det var lyckat eller inte och jag blev faktiskt överraskad över resultatet. Den positiva responsen var överlägsen. Men hur kan det komma sig att vi i dessa nästintill perverst gradfixerade dagar blir så glada över att klättra utan grader och kan det vara så att det redskap (graderingen) som är till för att hjälpa oss snarare stjälper oss när vi ser till dess negativa effekt?

Låt oss titta närmare på det hela.
Gradens uppgift är till största del att vi ska kunna mäta vår utveckling över tid. Några använder sig av graden för att mäta sig mot andra och några för att definiera sig själva. Det är inte lätt att säga att det ena skälet är bättre än det andra men efter snart 20 års erfarenhet av klättring och klättrare som kommit och gått än det inte helt klurigt att skönja vissa mönster - för mycket fokus på graden = stor risk att tröttna. Antingen för att man lätt missar andra värden i klättringen eller för att man förr eller senare får det kämpigt på en irriterande platå i utvecklingskurvan. Ofta går de hand i hand.

Inom idrottspsykologin pratar man om hur idrottarens förväntningar påverkar prestationen och många gånger har jag bytt gradlappar på inomhuslederna då jag tränat ungdomar och fått markant mycket bättre klätterresultat på lederna. Jag har helt enkelt satt upp en gradlapp med lägre grad på en led som är hårdare (ofta hårdare än vad eleven någonsin klarat). Med inställningen "jag har klarat den här graden förut", eller "jag kan klara det här" så kommer alltsomoftast bättre prestationer än med inställningen "jag har aldrig klarat den graden tidigare". Kanske borde vi ta bort graderingen på boulderproblemen helt och ta lärdom av idrottspsykologin och till och med slå två eller fler flugor i en smäll.

Här är en lista med vad jag kan se som fördelar med att inte veta graden på problemet man klättrar:

Man försöker mer.
Man läser problemet för att se om det är inom ens kapacitet. Problemläsning skulle många tjäna på.
Man vill klara problemet, inte graden.
Gnäll om grader försvinner. "Den kan inte vara svart blablablablabla…."

Det psykosociala experimentet 2
Du har två problem som är ungefär lika svåra, där du är lika nära på att klara vardera. Den ena har röd grad (lättare) och den andra har svart grad (svårare). Med handen på hjärtat, vilken vill du helst göra? Givetvis gör du som de allra flesta. Ni klättrar den svårare graden och lämnar den lättare graden. Är det dessutom så att du inte brukar ha några som helst problem med röda boulderproblem så kommer du troligtvis inte heller göra stora ansträngningar att försöka klara detta, särskilt inte om problemet visar sig vara svårt för graden.

Så ser verkligheten ut idag i klätterhallarna i Stockholm och ja, jag tror att det påverkar oss negativt. Ett av de vanligare argumenten för gradering är att det skulle vara en motivator till att klättra hårdare, och så kan det kanske vara för en del men för de allra flesta tror jag att det är en chimär. Jag tror att vi långsiktigt kommer att bli bättre klättrare om anstränger oss att INTE ha graden som motivator utan ser problemet och leden som utmaningen istället för graden. Jag tror att vi kan lära oss det och att det kommer att stimulera vår utveckling än bättre än en färgad tejpbit. Som den betydligt mer trovärdiga rapparen L.B.T säger i slutet av låten Black Or White: "I'm not going to spend my life being a color".

Vad är talang?

2011-01-07T08:18:00.000-08:00

Då och då får man höra följande kommentar om vissa klättrares färdigheter:

"Han/hon är en riktig talang!"
Såna uttryck utstrålar positivism trots att de kanske borde vara mer neutrala.

Det händer också att man får höra följande kommentar som utstrålar en obefogad negativism:
"Men att hon/han är så bra beror ju bara på att hon/han har tränat så mycket."

Det ena imponeras vi av och det andra nästintill, om inte föraktas, så "bortförklaras" och tas ner på jorden som om det vore något mindre värt vilket är mycket märkligt och dessutom kan få ganska långtgående negativa konsekvenser. Här följer mitt resonemang om vad talang egentligen är och hur vi bör ställa oss till detta sociala fenomen:

Flera definitioner av "talang" betonar att det rör sig som en fallenhet över genomsnittet för någon typ av verksamhet. Tar vi då klättringen som exempel så får nog både du och jag en egen bild av hur en klättertalang ser ut och vilka färdigheter denne besitter. För de allra flesta är nog våra bilder av talanger ganska harmlösa, så länge de rör sig om vuxna individer, som dessutom inte tävlar, vilket råkar vara en majoritet av alla klättrare. Dock är det samma vuxna individer som avgör vilka barn och ungdomar som besitter denna "aptitude extraordinaire" och genast blir något harmlöst till något laddat, politiskt och i slutänden en demokratifråga.

För när vi pratar fallenhet, vad menar vi då egentligen? Menar vi att göra rätt och att vara duktig redan från starten eller menar vi en förmåga att kämpa hårt och vilja mycket? Jag tror tyvärr att vi fokuserar alldeles för mycket på det första. Att redan kunna eller att vara motoriskt eller fysiskt naturbegåvad (läs tidigt utvecklad) anser jag spelar liten roll när det kommer till att bli en bra klättrare. Förr eller senare så kommer alla till en punkt när utvecklingen inte kommer gratis, där varje framsteg är en ren produkt av hårt arbete. När vi kommer till den punkten, vilket alltså bara är en tidsfråga så börjar det bli intressant. De som inte är vana att kämpa får det plötsligt jobbigt och de som är vana att kämpa har "another day at the office". Vem tror ni är mentalt starkast då och vilken egenskap är nu den viktigaste? Motorik eller mental styrka? Vad är nu talang?

Jag vill minnas att Thomas Wassberg hatade begreppet talang och blev arg när han blev kallad det, eftersom det påståendet urholkar och förstör det faktum att han arbetat fruktansvärt hårt för sina framgångar och det är ett ganska intressant synsätt och fullt förståeligt. Tänk därför till innan du nästa gång tar begreppet i din mun i all välmening.

Listan med framgångsrika idrottare som inte setts som "talanger" i ung ålder är lång och tung. Henke Larsson satt på bänken hela sin uppväxt och tränade, tränade, tränade och tränade när de andra spelade match. Zlatan fick inte åka med på träningsläger i Malmö FF:s ungdomslag eftersom han inte platsade och råkade på ett högst slumpartat sätt spela med Malmö FF:s A-lag eftersom han var den enda spelaren som inte var bortrest när A-laget var i desperat behov av en spelare till. Basketspelaren Michael Jordan blev petad från collagelaget för att utvecklades sent. Resten är historia och vi vet ju hur det gick. Givetvis finns det historier som visar att tidiga "talanger" också blivit bra när de blivit äldre, men det är alltså inte ett obligatoriskt kriterium för framgång.

Thomas Pettersson, professor i idrottsvetenskap vid Malmö Högskola visar i sin rapport "De avgörande åren" att 50% av "talangerna" vid 13 års ålder är födda det första kvartalet på året. Det är 80% chans att "talangen" är född under den första halvan på året och att endast 12% är födda det sista kvartalet. Med andra ord. De som fick spela och blev utvalda var födda tidigare på året. Är dessa individer mer talangfulla eller har de bara mognat tidigare? Kan vi skönja orättvisa och helt felaktiga skadliga mönster i detta? Är det inte dags att vi arbetar aktivt för att inte premiera de som är "naturbegåvningar" och börjar ta hand om de som verkligen vill?

Begreppet talang är dessutom relativ till sin omgivning, för hur talangfull är nu naturbegåvningen från Göteborg när hon kommer till Innsbruck? Begreppet talang är en social konstruktion med allt annat än goda intentioner och är likt ammunitionen i en pistol livsfarlig när vi vuxna laddar våra vapen med den.

Låt oss nu istället beundras över de viljestarka, de som kämpar, de som har allting emot sig, de som tillslut kommer att ha lärt sig mest om sig själva och de som inte låter slumpen definiera vem de är och hur bra de kan bli.

Altruismens baksida

2010-12-28T14:17:00.000-08:00

När jag pluggade ämnet djuretik på Stockholms Universitet så var det många av mina vänner som trodde jag pluggade juridik, inte djuretik. Skillnaden måste ju påstås vara enorm och djuretik är mycket intressantare på alla sätt eftersom juridiken måste vara mest komplicerade sätt att leta i facit (ingen värdering i detta alls...). Här i detta nu lanserar jag det tredje ämnet: juletik. Den har ingenting med julen att göra alls mer än att det är jul nu. Varsågoda!

Det finns en uppsjö av handlingar vi som klättrare och medmänniskor kan utföra för att bidra till en bättre klättervärld. Vilka handlingar som faktiskt är positivt bidragande är dock något som tål att diskuteras. Den senaste policydokumentet över bultning i Bohuslän väcker frågor som är långt mycket större och intressantare än sakfrågan som gäller hur bultning ska ske i Bohuslän.

Policyn deklarerar tydligt följande:
"Om klättrare idag inte har den kompetens som krävs för att säkra en linje, eller inte vill ta den risk friklättring av en naturligt säkrad linje medför, kan det komma klättrare som söker den utmaningen i morgon. Lämna hellre en linje ren för dem, än att placera bultar idag."

Resonemanget är intressant oavsett om det gäller accesskänsliga områden, sport- eller tradklättring. Frågan jag ställer mig är: Hur mycket och vad kan jag göra för andra, utan att jag stjäl från andra? Vart går egentligen altruismens gräns? När blir den kortsiktiga godheten långsiktigt skadlig för nästa generation?

Låt mig presentera följande tankeexperiment:
X har klättrat i många år och är erfaren och har mycket kompetens. X vet hur man bultar, har tillgång till verktygen som krävs och tar sig tid att iordningställa klippor med ankare och bultar. X bultar potentiella nyturer som hon medvetet inte kommer att klara av att klättra och bultar dessutom turer som är så lätta att hon egentligen inte har något intresse av klättra lederna, men hon antar att de kommer att bli populära för andra klättrare. Samtliga leder är öppna för alla att göra förstabestigningar.

Jag tror att de flesta skulle se denna handling som nobel, eftersom X inte agerar egoistisk, (vi lämnar frågan om psykologisk egoism till en annan diskussion). X agerar för andras skull, för andras bästa. Men vilka är dessa andra och vilket tidsperspektiv ska vi ha när vi gör saker för "andra"? Är de "andra" Xs närmaste vänner, eller vännernas vänner eller antar X att han gör en god gärning för alla klättrare, nu och för all framtid? Samma upptäckar- och nytursglädje som X har är det också rimligt att framtida klättrare kommer att ha och det vore kanske önskvärt att lämna något åt dem, eller ska vi inte bry oss om det? Är det ett rimligt förhållningssätt att inte bry sig?

Vad tycker du?

Epic fail

2010-08-05T05:17:00.000-07:00

Saknar ord. Det roligaste jag sett på länge...

Boogie 'til You Poop from Cedar Wright on Vimeo.

Kjugekull - tvålaxtio

2010-04-12T01:32:00.000-07:00

Kjugekull tvålaxtio from Robowar on Vimeo.

Roadtrip som fastnade i Kjuge

2010-04-05T06:56:00.000-07:00

Ambitionen var det inget fel på. Ursprungsidén var att göra ett besök per dag på klassiska områden med ännu mer klassiska (kända) leder. Pietà, 8a, på Garpedans i utanför Västervik är en mytomspunnen led eftersom den endast har en repetition, som gjordes för över 10 år sedan. Många starka har varit på den och misslyckats och såna fakta lockar. Bilen styrdes mot Västervik och Överums vandrarhem. Kvällen avslutades med den rykande färska filmen Crackoholic och vi var ruskigt tända på morgondagen. Besvikelsen var stor när vi vaknade av ett blött Överum.

Vi åkte förbi Garpedans ändå för att kika på Pietà. Tyvärr var den översta delen, som också är kruxet, blöt. Snabbt beslutade vi att åka vidare mot Kjugekull.

En nästan helt torr Pietà, 8a, Garpedans, Västervik.

På väg att toppa ur Caspersens arête, 7b.

Ghetto, 7a.

Daniel Andersson gör Kung Fu, 7b.

På väg hem i solnedgången.

Kjugekull påsk 2010 from Robowar on Vimeo.

Storm i ett vattenglas...

2010-03-27T06:42:00.000-07:00

... Ett litet korn av sanning eller Ett hår av Hin.

Två av Bohusläns mest (ö)kända klättrare grälar om vem som har gjort förstabestigningen till ett par leder. Exakt vad de bråkar om får ni läsa om själva här och här men det känns som hela debatten är ett klassiskt manligt revirkissande. Vem som har gjort vad först, tycker jag egentligen är ointressant eftersom lederna inte förändras beroende vem som gjort den, jag är bara glad att någon rensat. Trots att upphovet till diskussionen verkar vara allvarliga trovärdighetsbekymmer de två klättrarna emellan så finns det några saker som faktiskt är intressanta för oss som står utanför konflikten.

1. Hur ska en led dokumenteras?

Finns den inte noterad någonstans så kanske man inte heller i efterhand kan hävda förstabestigningen. Har man inte noterat bestigningen har man kanske heller inget intresse av att hävda förstabestigningen. En förstabestigning är förvisso oåterkallelig men har å andra sidan bara ett värde för den bryr sig.

2. På vem ligger bevisbördan?

Prestationer och bestigningar inom klättring måste få väga på samvetssidan snarare än att man måste ha bombsäkra bevis genom en "oberoende" andreman. Litar vi inte på personen som hävdar en sak så letar vi efter bevis som styrker dennes historia. Hittar vi inte bevis så upplever vi ofta att personen ljuger, men ibland finns det inte bevis. Leder soloklättras, man kan glömma bort vem som säkrade osv. När indiciekedjan blir alltför lång och regelbunden så börjar det dock lukta unket. Frågan är dock om denna unkenhet faktiskt har ett existensberättigande i klättringen. Det kanske är det som gör att klättringen är unik. Vi ska inte behöva ha domare som avgör stil och etik.

Vi måste helt enkelt lita på varandra.

Om vi inte gör det så bör istället fokus riktas inåt, mot dig själv och du måste ställa dig själv en samvetsfråga; varför klättrar jag? Är det för äran och berömmelsen av att ha mitt namn i en förare eller är det för att det helt enkelt är så förbannat jävla roligt?

Är leden egentligen annorlunda om någon annan gjort den innan mig?

Rörelserna är där oavsett.

Upplevelsen är där oavsett.

Utmaningen är där oavsett.

När diskussionen gäller skitleder så känns det som om diskussionen inte spelar någon roll men diskussionen skiljer sig inte från frågan om vem som var först på toppen Mount Everest, och genast känner du kanske att frågan är relevant. Inom alpinismen så sker trovärdighetsdiskussioner likt denna dagligen, kanske mest för att det krävs mycket ekonomiska resurser för att kunna genomföra bestigningarna, och sponsorerna faktiskt "köpt produkten" först, snabbast, farligast eller något liknande.

Vi får luta oss tillbaka och beskåda fortsättningen. Kanske kan Tool ge dem hjälp på traven.

Point the finger, blame the other, watch the temple topple over.

To bring the pieces back together, rediscover communication.

Perfekt vecka i Margalef

2010-03-08T10:05:00.000-08:00

Efter en hektisk höst och vinter med öppnandet av K2 var en vecka i Katalonien precis det jag behövde. Strålande väder och än bättre sällskap borgade för en veckas klättrande "a muerte".

Att klättra i sektorn Tenebres i Margalef är som att vara en apa i en bur. På det stora blocket brevid sitter åskådarna med fika och hejar på. Lederna är lätta att läsa eftersom man ser dem tydligt från blocket, vilket gjorde att jag lyckades göra Magic Festival och La Corva de la Felicitat onsight. Leden på bilden är Escalofrios, 7c+ och den lyckades jag göra på ett par försök.

Ingen klätterresa är fulländad utan vinprovning och är man i Priorat så måste man passa på! Här är vi i byn Cordunella de Montsant hos Baronia de Montsant, på vägen upp till Siurana. Den bästa flarran var dessertvinet Dolc D'Englora på druvan Garnatxa (Grenache) och Carignen som var björnbär och cassis i en ljuvlig kombination. Passar nog perfekt till en lagom salt mögelost med kanske just björnbärssylt eller marmelad.

Om ni har vägarna förbi så måste ni testa vinerna. De serveras alldeles för svala men man får ändå ett bra hum om hur de är. Leta efter det här huset längs vägen genom Cordunella de Montsant.

På blixtvisit i Siurana för att vila tvåfingerpocketgreppet. Jag och Johan börjar med en magnifik 7a på El Pati-sektorn som säkert är 40 meter lång med känslig toppslab, för att sedan gå till sektor L'Olla och några press på "La cara que no miente", 8a+. Det gick bra men inte tillräckligt bra tyvärr men leden finns förhoppningsvis kvar ett tag och nästa gång är jag en bättre klättrare.

Sista dagen i Margalef. Vädret är perfekt. 5 grader och moln och vi beger oss till sektor Raco de les Espadelles. Efter att ha klättrat "Viote, my friend" 7c+, på andra försöket några dagar tidigare så kunde jag inte låta bli att försöka grannleden "Telemaster" 8a. Jag föll på toppen på andra försöket och Johan Larsson var en tröstande kamrat och bra coach och övertalade mig till ytterligare ett försök, och det tackar jag Johan för. Jag gjorde leden ganska enkelt och det var en otroligt härlig känsla.

Som vanligt åker jag hemåt men den där känslan att jag skulle vilja vara borta 4 veckor till. När jag landar på Arlanda så skiner solen och vårvärmen börjar ta sitt grepp om Stockholm. I Barcelona regnar det och nu snöar det tydligen. Ännu en gång har Gud varit med oss.

Att få reda på vad någon klarade av är bara en del av det intressanta. Den andra delen är vad som inte klarades. Här kommer en sammanställning på vad jag minns att jag klättrat. ( det är lite rörigt med vad som är sektorer och vad som är leder... men ni som vet, ni vet).

De här klarade jag:

8a, Telemaster, 3e

7c+, Viote my friend, 2a

7c+, Escalofrios, 3e

7c, ? El Laboratori, 2a

7c, Magic Festival, onsight

7c, La Corva de la Felicitat, onsight

7b+, Madragora, onsight

7b, ?, Tenebres, onsight

7b, ?, Finestra, flash

7a+? El Laboratori, flash

7a, ?, El pati, flash

7a, Qué pasa neng?, flash

+ massvis lättare grejer.

De här försökte jag på:

8a+, Sargantana killer

8a+, La cara que no miente

8a, Dando Brea, Finestra

8a, Ximpleta, Espadelles

7c, ?, onsight, Finestra

7b+, ?, onsight, Finestra (grepp lossnade på toppen med det lätta kvar)

7b+, ?, onsight

Gubbarna i soffan laddar med te innan klättringen. En av resans höjdpunkter är ni vi på ena sidan dalen hör en brölande Luhr som pressar sig uppför Dando Brea 8a/a+ i bar överkropp. När han klippt ankaret vrålar han så att stenarna i konglomeraten nästan trillar ur. Imponerande Johan!

Lina Asplund imponerade med att gång på gång leda 6c och ta fall som skulle skrämma de flesta.

Den korta klättrarens storhetsvansinne

2010-03-08T09:34:00.000-08:00

Ständigt hör man kommentaren "Jag är för kort".

Att påstå det är att påstå något av enorma proportioner. Om meningen byts ut mot "Det har aldrig funnits, finns ingen, och kommer aldrig att finnas någon lika kort klättrare i hela världen som kan göra det här problemet" så kan vi fundera på om det senare påståendet verkligen är sant eller överhuvudtaget trovärdigt.

Att skylla på sin längd lämnar ingen som helst konstruktivitet utan underkastar den korta klättraren Omöjligheten. En synnerligen patetisk å miserabel utgångspunkt när man ställs inför en svårighet.

Det finns en mängd faktorer som påverkar en klättrare på klippan. Styrka, teknik, taktik och massor av mentala förmågor. Alla dessa går att förbättra men det kräver arbete å målmedvetenhet. Att skylla på det enda som inte går att påverka är ett uttryck av storhetsvansinne eftersom man i det ögonblicket implicit menar att övriga ovannämnda förmågor är fullkomliga.

Att ett enskilt move eller problem inte passar en person som är kort är en helt annan sak. Men det kommer att uppstå för samtliga klättrare men där längden kanske inte är det avgörande, eller så är det så fast åt andra hållet, att klättraren är för lång.

Innan du skyller på din längd, skyll på övervikt, slapphet, brist på styrka, torra läppar, långa naglar, dålig teknik eller något annat som faktiskt lämnar en öppning till förbättring.

Krossad fot? Ja tack!

2010-02-19T12:46:00.000-08:00

Erik Massih är ute å drytoolar, faller i marken och en debatt blossar upp. Detta måste vara ett tecken på en alldeles för lång vinter. Debatten väcker ändå några filosofiska björnar ur idet.

Jag tycker det är fantastiskt att Erik föll i marken.

Givetvis hade det varit en oerhörd tragedi om han skadade sig men händelsen är på sätt och vis ett bevis på att Erik är suverän i sina beslut. Inga regler kan hindra honom från att vara ute och göra det han gillar att göra allra bäst. Att ta ifrån mig detta suveräna beslut gör mig och kanske Erik mer illa än en krossad fot eller bruten handled.

The Bruno show menar att mitt resonemang om risk sätts i ett annat ljus "När erfarenheten själv missbedömer säkringarnas tillförlitlighet...". Jag förstår faktiskt inte vad The Bruno show menar. Erik påstår själv att han tagit en kalkylerad risk och brustit i omdöme. Resonemanget sätts inte i ett annat ljus. Ljuset är bara starkare.

8a.nu använder mitt resonemang som om det vore representativt för "de Konservativa Bohusklättrarna" vilket jag starkt betvivlar. Mitt resonemang om risk har egentligen ingenting att göra med sport vs. trad. Den har att göra med klättring. Klättring är potentiellt livsfarligt oavsett stil den bedrivs i. Knyter du in dig fel riskerar du att dö, oavsett om du har kilar eller expresser på selen.

Att Jens Larsen buntar ihop mig med begreppet "tradklätterretoriken" är nog lika fel som det är intetsägande. Inlägget han hänvisar till har han uppenbarligen inte läst alls. Du som orkar läsa kommer att förstå.

8a's journalistiska ambitionsnivå är i paritet med Kamratposten, vilket inte betyder att 8a saknar existensberättigande. Det finns ju massvis av 8-14 åringar som läser KP.

Erik säger att han inte är sportklättrare eller tradklättrare utan helt enkelt Klättrare. Jag beundrar Erik för den Klättrare han är och jag väntar med spänning på den dagen det kommer ett bra nyhetsforum för Klättrare. Jag är lika trött på "nyhetsrapportering" som handlar uteslutande om grader som jag är trött på denna vinter. Ya basta!

Hösten är här med desperation och kärlek som följd...

2009-10-04T13:07:00.000-07:00

www.yr.no måste nog klättrarens bästa vän förutom säkringsmannen, vinet och festen. I fredags sa prognosen för lördagen +1 grad och uppehåll fram till 13.00. Normalt brukar jag vakna 13.00 på lördagar men inte denna morgon. Uppstigning 05.00. Packa väskan och upp på moppen. Säga vad man vill om sovmorgon men att brumma iväg mot soluppgången en kall höstmorgon är precis lika underbart som att snooza 30 gånger.

Dagens destinationen är Kulberget i Nacka och temat är svaklättring; denna underbara typ av klättring som så många hatar och är rädda för. Jag bara älskar det. Klockan 09.00 har jag redan borstat upp, toppat och lett Gengaengare, 7c, och den där ensamma plusgraden är precis vad som behövs för att jag ska trivas på slabben.

Hoppas på fler tidiga morgnar i desperat och kärleksfull jakt efter den sista klätterdagen på året.

13.34 börjar det droppa.

Yr.no hade rätt och likt de gulnande löven på träden har ännu en svaled förgyllt min tillvaro.

Tack Shawn Boye, Tielma productions, för bilderna!

Schizade klipp från Bohuslän

2009-07-21T02:07:00.000-07:00

"2 is a team, 3 is a crowd" fick jag höra när jag var i Yosemite -99 och klättrade i ett replag om tre personer. Vi var långsammare än internet i Klubbstugan i Bohuslän och blev givetvis omklättrade till sura miner. Men talet 3 medför vissa fördelar. Man kan nämligen göra helt värdelösa filmer. Här kommer en sådan:

Klättring Bohuslän from Robowar on Vimeo.

Våt, våtare, Bohuslän

2009-07-12T13:40:00.000-07:00

Vädret här nere på Västkusten har varit särskilt värdelöst så det har inte funnits så stora möjligheter att klättra. Granitgrottan har varit ganska torr och idag var jag och Kjell där med Scott Mooney och Malin Holmberg. Vi byggde en stenhög så att man nådde upp till en perfekt start på lederna till höger i grottan och passade
samtidigt på att testa ett av tradprojekten. Leden är säkerligen 8a+.
Här är Kjell på leden.

Hagbergs höga hästar

2009-07-10T11:15:00.000-07:00

Följande inlägg är ett svar till diskussionen på Bultkommitténs blogg. Anledningen att jag inte svarar på Ludde Hagbergs inlägg som medlem i Bultkommittén utan som klättrare medelst blogg kommer ni förstå här nedan.

Jag blir glad av engagemang. Det är otroligt kul att läsa gamla Bergsport från tiden med Leje som redaktör där åsikter dryftas och meningsskiljaktigheter belyses och där en redaktör tar ställning. Det skulle Bergsport må bra av idag. Men engagemang verkar oundvikligt provocera. Först provocerar det Hagberg och nu provocerar Hagberg i sin tur Robowar.

Hagberg hetsar upp sig över att leden Snoopys Crack i Häggsta har blivit bultad. Eller rättare sagt att de rostiga pitongerna bytts ut mot borrbultar.

"det (är) enligt mig fullständigt vansinnigt. Att förse Snoopys med borrbult. Tydligen har toppankarna nyligen fräschats upp vilket skulle göra att det var fullt möjligt att avnjuta detta stycke klippa utan den mentala utmaningen det innebär att leda. Nu fråntas dock denna möjlighet från dom som önskar sig den typen av utmaning. Och ja, jag tycker att modern säkringsteknologi som tex små kamkilar är alternativet när pitongerna har ruttnat. Alternativt att man får soloklättra leden om den är svårsäkrad och egot absolut inte klara att man gör den på topprep"

Det är ingen skillnad på hur Snoopys crack har letts tidigare mot hur den kommer att ledas idag. Fast punkt som fast punkt. Vad är alternativet? Att ta bort pitongerna och strunta i att ersätta dessa? Visst, om möjligheten att lägga eget finns. Frågan är dock om den som bekänner denna ståndpunkt är beredd att stå fast när det blåser hårt eller när den etiska orimligheten i resonemanget biter en i röven.

Att det ska vara eller har varit en mental utmaning att leda Snoopys crack håller jag inte med om. Med eller utan pitonger. Att det skulle vara en mental utmaning att klättra med dålig utrustning måste ses som ett skämt. Att lägga en säkring vars hållfasthet är marginell eller rentav usel kan jag tycka är helt ok, det är en kalkylerad risktagning, men att klippa fasta säkringar som är dåliga är bara idioti.

"Som en utav dom få bultmotståndarna så är jag lite engagerad kan man säga."

Vad vill Hagberg egentligen? Tycker han att samtliga borrbultsplaceringar är förskräckliga ingrepp i naturen eller är det just i pitongfrågan han tycker som han tycker?

Som bultmotståndare kanske Hagberg ska bekänna färg och erkänna sina "misstag" på nyturerna i Ekholmsnäs. Och hur gick det till på the Prow, Iron hawk, Triple direct och The shield? Att göra The Zodiac utan att använda hammare är som att ge cred till cyklisten som legat i förstacyklistens vinddrag hela loppet för att sedan rycka ifrån den trötta cyklisten som gjort förarbetet. "Vinnaren" var helt beroende av den som gick före. Hur många fasta säkringar klippte ni på vägen? Om Zodiac gjordes helt på egna punkter är det en annan sak. Jag tror inte att det var så det gick till dock.

Övriga synpunkter:

Det finns så vitt jag vet inget nytt ankare på Snoopys crack. Däremot är andra leder på rampväggen försedda med bultankare.

Har du klättrat Snoopys? Har du provat att någon form av "ny teknologisk säkring" på leden? Vet du vad du pratar om?

Bultkommittén kallas nog Bultkommittén för att de byter ut gamla bultar. Voìla! Hur du värderar detta faktum är upp till dig.

Det är dessutom alltid lätt att ha åsikter om bultning om man inte är aktiv repklättrare. Bouldering måste ju givetvis vara naturetikens högborg eftersom man inte gör åverkan på naturen... eller?

Kliv ner från din höga häst, erkänn klättringens mångfald och var god bidra till Svensk klättring i form av bromskloss, det är verkligen det som behövs...

ReBurn 7c+

2009-06-28T15:15:00.000-07:00

Bultarna på en led kan liksom Bibeln vara vägledande i stunder av tvekan och oklarhet. Men ibland kan bultarna på en led vara vilseledande och lura dig in på fel spår.

I veckan bytte vi kruxbulten på Frisco Kid som får utstå ofantliga mängder stryk. I brist av tid var detta den enda bulten vi bytte och tur var väl det. Två dagar senare får jag ett samtal från en kompis som säger att Burn och Frisco Kid är ombultade. Jag blir förvånad när jag får höra att bultarna inte är placerade där de gamla satt utan på helt andra ställen. Strax efteråt får jag av samma person höra att det är Johan Luhr som har bultat om leden. Det är Johan Luhr som är förstabestigare på leden och borde ha koll så vad är det som har gått snett?

Jo, de gamla bultarna gjorde att man kunde klättra lite till höger och lite till vänster vilket också har skett. Det är ingenting fel i att varje klättrare hittar sina egna sekvenser men det är inte säkert att dessa sekvenser ligger i linje med vad förstabestigaren hade tänkt sig från början. Ett sätt att "styra" klättrare in i vissa linjer/sekvenser är att placera bultarna så att dessa sekvenser blir de mest naturliga. Frisco Kid och Burn har inte varit bultade särskilt vägledande, inte om man ska göra leden som de en gång gjordes.

Nu däremot, är det annat ljud i skällan. Från och med i lördags sitter bultarna såhär:

När det kommer till graden får vi se om historien kan ge oss lite vägledning:

I Stockholmsföraren från 1989 är Burn graderad 9- (motsv 8a idag).

I Stockholmsföraren från 1992 är beskrivningen på Burn "Mycket pumpande klättring som följer den starkt överhängande arêten...". Leden är graderad 8+ (motsv 7c+ idag).

I Stockholmsföraren från 1996 är Burn graderad 8+.

I Stockholmsföraren från 2008 är Burn graderad 7c (motsv 8/8+).

Troligtvis är graden i den senaste föraren baserad på hur leden vanligtvis klättras och graden stämmer i och för sig ganska väl men det som har skett är att en leden har nedgraderats successivt samtidigt som leden har klättrats mer och mer avvikande från hur förstabestigningen gjordes.

Så hur hård är nu Burn, såsom den en gång var. Ryktet säger 7c+ och att startrörelserna är riktigt hårda. Det vi har nu är ReBurn som är en re-born av sekvenser från en svunnen tid (läses 1989).

Konsekvenserna av detta betyder att berörda 8a.nu scorecard eventuellt måste revideras eller ogiltigförklaras ( om du fortfarande använder ett förstås).

Intressant är att detta kommer att kasta ljus på vilka som gillar att klättra och vilka som gillar att ha klättrat en grad. De som gillar att klättra kommer att se detta som en fantastisk möjlighet att klättra en led de aldrig klättrat. De andra kommer att hålla fast vid att de har klättrat leden Burn och att den faktiskt var 7c (för poäng är synnerligen viktigt).

Nu ska vi avslutningsvis titta på en totalt felaktig bestigning av Frisco Kid ;)

Den inkonsekventa puritanen

2009-06-22T14:36:00.000-07:00

Ibland blir jag förbryllad.

Särskilt när det kommer till inkonsekvens.

Något jag har svårt att begripa mig på är hur man som klättrare kan tycka att det är rätt i vissa situationer att riskera att förstöra klippan på ett sätt som antingen förstör klättringen och rörelserna eller dess estetik (hur klippan ser ut).

Att pitonger sliter mycket på sprickorna man slår in dem i verkar ha framgått med all önskvärd

tydlighet i den upplysta världen (förutom bland några få på Gotland), och tur är väl det.

Användandet av skyhooks är för de allra flesta inte särskilt vanligt och tur är väl det, annars hade vi haft skyhög skadestatistik och knappt några grepp kvar på våra leder.

Normalt används skyhooks när man aidklättrar och även inom aidklättring brukar skyhooks räknas som ganska risiga säkringar som enbart är tillför kroppsvikt, alltså inte som säkring vid eventuellt fall. Hooken är inte utformad för att hålla fall, även om det händer att de gör det. Och även om själva hooken håller så ska det mycket till för att den bit berg som man lägger den på gör det.

Placerandet av en skyhook som säkring vid klättring, liksom slingor runt små risiga flak är ett medgivande att det är ok att förstöra klippan eller att riskera att förstöra klippan. Det lustiga med det hela är att de få som lägger skyhooks som säkringar vid fribestigningar ofta hävdar strikt naturetiska ideal som spårlös färdsel. Jo jo, fint ska det va, bara det är farligt.

Om rättfärdigandet av att riskera att förstöra klippan ligger i att man i samma ögonblick utsätter sig för risk borde det i princip vara samma sak att klättra en sporttur med undermålig utrustning. Risken är ju där, liksom inverkan på klippan. Resonemanget blir emellertid absurt.

Att skyhooken KAN användas som säkring ifrågasätter jag inte och jag har i en svagt ögonblick lagt en själv vilket kändes skönt. Mindre skönt hade varit om jag fallit och förutom att slå mig dragit loss 2 kvadrat skiffer på klassikern Slipstream i Wales. Spårlös färdsel blir ett minne blott.

Att nästan vad som helst kan vara en säkring inser jag efter att ha sett Katy Whittaker på Braille Trail säkrad med ett dörrhandtag(!).

Frågan man får ställa sig dock är hur säkringarna påverkar klippan vid klättringen, vid ett fall, vid hundra fall. Idag, nästa vecka och om 50 år.

Svensk klättrare utnyttjad av brittiska klätterförbundet

2009-06-14T06:50:00.000-07:00

Kjell - en klättrare

2009-06-08T13:51:00.000-07:00

Kjell Stenström kom från ingenstans och har nästan blivit en institution inom klättring i Stockholm. Från att vara den där jobbiga nybörjaren som alltid ville vara med, till att vara Stockholms kanske mesta klättrare med en utvecklingskurva som många bara vågar drömma om. Men framgångarna har inte kommit helt gratis. Nästan 1000 klätterdagar, varav cirka 100 utomlands, ligger till grund för den frukt som Kjell skördar idag, vilket är en nästintill sinnessjuk mängd med tanke på att han började klättra 2006. Det är mer är vad många klättrare klättrar under en livstid.

När Kjell började klättra hamnade han snabbt i en miljö bland duktiga erfarna klättrare utan en aning om de ibland svårtolkade koder och normer som omgärdar den "fria" sporten klättring. Mer än en gång flög det ur en kommentar som inte kunde bli annat än misstolkad, men att spela safe är inte riktigt Kjells modell; en modell som verkar fungera som ett framgångsrecept om man vill bli en allsidig klättrare. Kjell har en förmåga att inte tänka i de invanda spåren utan testar hejdlöst sekvenser tills han hittat den han Tror på. Det är inte nödvändigtvis den sekvensen som är lättast men Tron kan rubba berg, som det heter. Denna tro har gjort Kjell till en heelhookekvilibrist med okonventionella lösningar.

Förutom all egen klättring bidrar Kjell otroligt mycket till andras klättring. På i stort sett två år har han blivit auktoriserad inomhusinstruktör, auktoriserad sportklätterinstruktör, accessansvarig inom Solna KK, tränare för tävlingsgruppen i Solna KK, aktiv i Bultkommittén och nu sist medlem i Säkerhetskommittén.

Vad är det här för en kille egentligen och hur orkar han?

Robowar: Hur började du klättra?

Kjell: En av mina bästa vänner hade tjatat på mig ett tag att jag borde prova på att klättra, "du är ju så liten, din kropp skulle passa bra för det". Jag hade inget att göra en dag och gled in på Klättercentret i Solna, sen dess har jag inte kunnat låta bli. Jag rökte sedan jag var 13, men första veckan med klättringen så insåg jag att jag inte ville röka utan klättra istället. Sedan dess har jag inte rökt.

R: Hur skulle du beskriva ditt framgångsrecept för att bli en bra klättrare?

K: Älska det, klättra med andra som älskar det, se motgångar som träningstillfällen.

R: Vilka är dina främsta förebilder inom klättringen och vad är det som gör att just de är förebilderna?

K: Iain Pitcairn, James Koedsawang, Chris Ellis, Simon Brismo, Robin Dahlberg, Manuel "Lito" Flo (Mallorca).

Många tror nog att det är en lista med sjukt starka klättrare, men jag tror att det är ett resultat av att dom är öppna, fina, ödmjuka människor som älskar att klättra. Jag har alltid blivit så väl bemött av alla och dom har gladeligen delat med sig av all sin kunskap, tid och energi. Dom har tagit med mig överallt och varit generösa, människor med bra karma helt enkelt.

R: Hur många klätterresor inom landet och utomlands har du varit på sedan du började klättra? Nämn vilka ställen du varit på.

K: Siurana, Mallorca tre ggr, Albarracin, Fontan 2 ggr, Ceuse, Cresciano, Arco, Kjuge några gånger, Bohus så ofta jag kan, Solvik, Örebro, Tunaberg mm.

R: Vad är det svåraste inom klättringen, det som du har störst problem med?

K: Det här dj***a vädret! Hade det varit bättre hade jag hunnit klättra mer...

Seriöst så tror jag inte jag har några problem, men det jag kan utvecklas mest på är min pinch.

R: Är du rädd när du klättrar? Isåfall, när? Hur arbetar du med den rädslan?

K: Ja. Jag är medveten om att en situation är farlig ibland, såna situationer försöker jag undvika.

Ibland är jag rädd när jag inte behöver vara rädd och då vill min resonerande sida pressa mig till att överkomma det. Fallrädsla i sig är ett jobbigt men tacksamt moment att träna bort. Det enda som funkar är att falla falla falla...

Som tur är så kommer jag in i ett mönster ibland där jag bara kan fokusera framåt och ge allt, då försvinner all rädsla och all oro.

R: Vad har du för inställning till borrbultar?

K: Dom är fantastiska, en möjlighet att klättra!

Jag ser ingen möjlighet för klättringen att existera idag utan borrbult.

R: Är det ok att bulta en gammal mixled som fallit i glömska för att göra den populär?

K: I princip nej!

Att göra en led, en sport, en livsstil populär har inget värde förutom för den som tjänar pengar på det.

Men om ett fantastiskt stycke klippa finns tillgänglig så borde den utnyttjas enligt miljöbalken Kap 3 paragraf 1

"Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning."

Det tyder jag till att om ingen annan vill ha den så vet jag en hel hög med hungriga sportklättrare som gärna tar över den.

Vi hoppas att intresset består och ser fram emot en spännande sommar och höst!

Glad efter att ha cronsightat* Megadans i Skevik

*(cruise onsight)

Gammal actionfilm funnen

2009-05-26T13:50:00.000-07:00

Kan någon gissa vart

Det goda livet i Österrike

2009-05-19T09:11:00.000-07:00

Livets allra viktigaste beståndsdelar är Berg, Kvinnor, Vin och Musik. Tre av dessa fyra bjöds det på i helgen.

Jag och Crell teamade ihop med en av Österrikes före detta bästa klättrare och fick mersmak av Wien.

Helt enkelt en bra middag.

Crell och Robin i finrummet. Wienersymfonikerna spelade Brahms.

På väg till klippan genom en sagolik skog strax söder om Wien.

Crell gör sig redo för en klassisk 7a.

En bouldrare klättrar rep.

Fantastiskt fin klippa i Breitenstein med bland annat den bästa 6b leden jag någonsin gjort. 35 meter svagt överhängade perfekt kalksten med juggar jag inte trodde fanns. Helt jävla makalöst.

På bilden gör sig Crell redo för leden Streetfighter, 7c, vilket är Österrikes motsvarighet till Bussen i nyllet på Anneberg. Försök klura ut varför!

Om man som Wienbesökare vill få full pott när det kommer till livets allra viktigaste beståndsdelar så kan man alltid besöka det inte så hemliga...

Ovisshet blir till erfarenhet

2009-05-10T14:11:00.000-07:00

Smyger ut ur hörnet, ut på arêten och sträcker mig efter det läskiga blocket som jag inte riktigt kan slappna av i. Jag lägger två friends och försöker samla mig. Jag är på väg in i det sista kruxet på Rätt lätt på Häller som består av en skaplig runout med brottningsmoves och fullt ös.

Andas upp mig så att jag kan höra mig själv andas. Det blir en sorts trigger och gör att jag lättare kliver in i ett sorts görande och lämnar tänkandet.

Nu är det dags!

Jag börjar slappa mig upp för den överhängande pelaren och tittar ner på det läskiga flaket. Repet får bara inte hamna bakom flaket om jag faller!

Ett move till... och ett till... och ett till. Jag står nu två moves ifrån kanten på den överhängande pelaren men kommer inte riktigt på hur jag gjorde förra gången.

Nu är jag en bra jävla bit över mina säkringar och kan varken stå still, gå ner, eller ge upp.

Jag satsar... och landar på kanten med handen... jag har det!

Neeeeej det har jag inte alls. Jag flyger...

Jag hinner blicka ner för att se om repet lägger sig bakom flaket men hinner inte uppfatta vad som händer. 15 meter längre ner stannar jag i en mjuk sving i höjd med en klättrare som försöker göra kruxet på Klart svår. Allt är ok.

Ovisshet blir till erfarenhet och jag har precis tagit det kanske längsta fallet någonsin på Rätt lätt. Tack Kjell för briljant säkring.

Jag kommer ner med en ond klump i bröstet men samtidigt ett leende på läpparna. Jag föll där jag absolut aldrig ville falla, och det gick bra.

Någon timmer senare är det dags igen och jag är lite skakigare denna gång och lite tröttare men väl upp på det läskiga flaket så triggas specialkrafterna igång. Upp för pelaren, plocka kanten i lugn och ro och nu återstår fyra meter ruskigt exponerad jugfest. WOW! Vilken klättring. Vilken upplevelse. Såhär efteråt är jag glad att jag föll på första presset. Upplevelsen och minnet är helt enkelt mycket större och det var just ett fall som mitt huvud och min kropp behövde.

Obligatoriskt Maxmål på väg till Bohus. White trash 4 life!

Lite lagom nervös inför ledpress.

Oskar Råström i sedvanlig pose med punkis i handen.

Kjell på väg in i slutkruxet på Rätt lätt. Nästa gång sitter den!

Malin Holmberg på väg att ge sig i kast med Rätt lätt. Hon gjorde den rätt lätt.

Malin 4 prez!

Calle Martins mentalt stark på Dynamo 7b på Galgeberget. Satte den på första ledpresset. En perfekt födelsedagspresent kanske!

Stockholm i mitt hjärta!

2009-05-06T03:21:00.000-07:00

Talludden

2009-05-06T02:40:00.000-07:00

Talludden from Pierre Ropero on Vimeo.

Nya tider

2009-05-01T09:13:00.000-07:00

De senaste dagarna har varit fantastiska med strålande sol, grillkvällar, kall öl, sena nätter och långa klätterdagar. Det har varit så härligt att jag önskar att livet bara kunde fortsätta att vara så okomplicerat och härligt.

Har börjat hitta min plats i mitt nya område på söder där jag käkar frukost med Johan Larsson på morgonkvisten på Cinnamon, för att sedan sammanstråla på kvällen för stuff i sommarnatten på Strand. Inte så sällan råkas man med Lavan som firar dagens bravader med pizza och öl och berättar om vilket projekt som klarades. Hornstull regerar.

Även om värmen kanske inte ger optimalt stick så är inställningen och flowet optimalt. I torsdags var Petter Restorp på besök och vi drog till Örnberget för ett klassiskt eftermiddagspass. Underarmsufo, Panta Rei, Orup, Utan Smör och Bad boys revs av i bra takt.

På fredagen så hade jag en bra klätterdag med FRAMTIDEN och insåg att han är lika ung som jag var när jag började klättra. Skillnaden är att jag harvade runt i Häggsta och var livrädd på 3+. Här har vi nu en ung förmåga som värmde upp på Underarmsufo för att på dagens andra försök göra Panta Rei. Det slutar inte där... Efter det så gjorde Oscar Ingen överhängande fara och Impuls. Inte så illa för att vara 13 år. Komma hem till läxböckerna med 6c+, 7a, 7a och 7a+ i bagaget.

Själv fick jag mig en bra genomkörare med Underarmsufo, Panta Rei, Utan Smör, Burn, Ingen överhängande fara, Impuls och Rakt på sak. Helt enkelt ett bra pass på Örnberget. Andra dagen i rad.

Kvällen avslutades med korvgrillning i kvällssolen och alldeles för sen hemgång från Marie Laveau där jag råkades med södergangstern Ry Morrison i den svettiga källaren.

Idag så fortsatte klätterfrenesin med ett besök på Talludden där jag och Kjell i grillande sol gjorde Tuvan.

Från början stod leden som 7b+ men nu ryktas det om att grepp lossnat vilket gör att den landar på 7c+. Leden är, längden till trots, en riktigt häftig led med otroligt fina sekvenser. Ett framtida klassiker.

Efter Tuvan hajkade vi ut på udden och firade oss ner till hyllan under Freeze, leden som pryder Stockholmsförarens framsida. För två veckor sedan föll jag på toppen och fick en elak flapper vilket givetvis hände nu igen. Tack och lov var det denna gång inte lika blodigt som förra så jag gjorde ett press till och satte den och Pierre som låg på toppen och tittade ner fick med allt på film. Kommer snart på bloggen och jag kan garantera att ni kommer skratta.

Kjell gick på högvarv och slängde sig som skjuten ur en kanon på sista movet på Freeze... Hur det gick får ni se snart när filmen e färdig.

Det går ju inte att åka in till stan från Talludden utan att stanna till vid Anneberg för att ytterligare massakrera fingarna i värmen. Bra idé. Kjells nemesis Ge kärleken en chans var som vanligt nära att ge upp inför hans enorma bergskraft. Men nej... nästa gång. Kjell is on fire.

I morgon, vila, vilket betyder att kvällen kan sluta precis hur som helst! Det finns risk för att Larsson och "den bloggande persen" Kraufvelin är inblandade, vilket verkligen är att tala om risk.

Jag skulle vilja se den riskmatrisen.

Förlåt!

2009-04-26T14:13:00.000-07:00

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt till er som läser min blogg. Att inte uppdatera och komma med nytt material på över fyra månader är skandal.

Det sista halvåret har varit en snurrig tid i mitt liv med kärlekstrubbel, flytt, lägenhetsköp och sånt som hör därtill. Kanske en dålig ursäkt men ändå en förklaring.

Nu är nästan sommaren här och hela våren har varit fylld med spännande klättring. Två Bohuslänresor, en Tunabergssväng och massvis av klättring i Stockholm har tänt en gnista som snart tar form av en majbrasa.

För två helger sedan var jag nere i Bohus och testade Crackoholic (8+/9-), som är en helt makalös led. 20 meter svagt överhängande(?) väggtur med klättring som man bara läser om i tidningarna. På topprep gick det åt skogen men när jag ledde så tog det två försök innan jag var uppe och snuddade sista greppet. Fallet blev långt och härligt och det var trots "misslyckandet" svårt att vara arg när klättringen är så fantastisk. Klockan visade för mycket för att göra ett till försök, så ytterligare ett projekt lämnades öppnat.

Helger efter blev det Tunaberg där planen var ett hattrick, Aspleden (8-/8), Aeroflot (8) och Himlastegen (8-), men tid och kraft räckte endast till Aspleden och Himlastegen varav den första gick lätt men den andra var faktiskt riktigt kämpig. Var en millimeter från att flyga på slutsekvenserna. Kjell Stenström imponerade med en solid bestigning av Aspleden vilket är hans personbästa på egna säkringar (inte länge till dock) och Simon Brismo visade mental beslutsamhet när han på andra försöket på ett instruktörsmässigt sätt stövlade iväg på Himlastegens andra hälft säkrad endast av en blå alien, inför en publik bestående av Svenska Klätterförbundets utbildningskommitté. Många höll andan när Simon frustade sig upp för de sista laybackmoven. Fallet hade blivit långt och mjukt... med potentiell stenhård landning...

I fredags teamade vi ihop igen och Kjell gasade ner till Bohus i sedvanligt tidsbesparande manér. På agendan stod Crackoholic och tillsammans med ett lägenhetsköp dagen innan kunde jag knappt somna utan låg och tänkte på bankräntor och sekvenserna som jag gjort två veckor tidigare.

Klockan 10 var vi vid en perfekt sval klippa nere vid Ulorna. Två uppvärmningsleder och sen pang på Crackoholic. Jag hade tagit en bild på säkringarna vid förra tillfället så det vara bara att racka på samma grejer och köra. No topprep, no nothing.

På första försöket föll jag återigen på sista greppet och jag började fundera på om det skulle gå vägen. Upp, rensa, ner, paus, på igen. Allt kändes skitbra och första kruxet kändes oförskämt lätt. Vid vilan på slutet kände jag mig så jävla laddad och jag pressade på utav helvete. Sista movet som stoppat mig två gånger tidigare satt sådär klockrent som det gör ibland. Fantastiskt, på ett sätt som skiljer sig från Minaret. Crackoholic kan jag tänka mig att göra om och om igen. Klättringen är helt enkelt för bra för att lämnas till historien. Minaret gör jag endast om i fantasin.

Klockan var nu 12 och det var lördag. Mina första två klättertimmar i Bohus hade börjat bra. Resten var helt enkelt bara bonus. Vi teamade ihop med Malin Holmberg och åkte till Hallinden. Jag testade Pansarkryssaren Potemkin (8-/8) och är glad att jag inte gick på den onsight, som var min ursprungliga plan. Jag tycker att den bitvis var kexig och lite blockig och sånt gör mig alltid nojig. Klättring var hur som helst jävligt bra. På slutet var det fistjamming på sant Yosemitevis. Nästa gång gör jag den... eller nåt.

Malin Holmberg gled på ett övertygande sätt uppför Pansarkryssaren. Wow! Vilken klättare!

Jag och Malin avslutade med Prismaster och efter det blev det sill, potatis och öl i Bohusstugan.

Idag, söndag, var det Häller som gällde. Riggade topprep på Rätt lätt och firade ner och preppade grejer. Första topprepsförsöket gick käpprätt åt helvete och jag kände mig som en fettsäck på rollerblades. Kruxet i starten gick bara inte men resten gick bra. Slutkruxet är en nervkittlande exponerad runout som garanterat kommer höja pulsen. Vill inte ens tänka på hur det är att vara i den skarpa änden. Väl där så tänker jag förhoppningsvis inte alls.

Malin dansade upp för Rätt lätt på topprep ett snuskigt enkelt sätt. Kjell började ropa "Ledpress! Ledpress! Ledpress!" och sen var det hans tur. Kruxet gick också åt helvete men efter ett tag satt det men han föll strax därefter. Jag blir inte förvånad, icke desto mindre imponerad, om Kjell sätter Rätt lätt innan sommaren är slut. Kjell är just nu i sitt livs form och om det fortsätter såhär så knyter han ihop åtskilliga 9- innan året är slut.

På andra försöket så gjorde jag Rätt lätt på topprep och det kändes helt ok förutom några panikmoves i hörnet efter startkruxet.

Ännu en fin Bohushelg avslutad och för varje led som knyts ihop (Crackoholic) öppnas minst två nya upp (Rätt lätt och Pansarkryssaren Potemkin).

Nästa Bohustripp blir om två helger. Då ligger antingen jag eller Rätt lätt risigt till.

På återhörande!

GOD JUL!

2008-12-20T09:04:00.000-08:00

NU DRAR VI TILL SPANIEN!

GOD JUL TILL ER ALLA FRÅN OSS TAJTA!

Filosofiska rummet

2008-12-10T02:33:00.000-08:00

Jag har den senaste tiden följt lite graddiskussioner på både utländska och svenska forum. Ursprunget till diskussionerna är egentligen detsamma - det brittiska gradsystemet, och frågorna som ställs är av slaget: Hur funkar det? Vad är det som bedöms? Gäller graden för onsight eller redpoint? m.m.

Den sista av frågorna är den intressantaste. För vilken stil ska graderingen egentligen gälla, för visst är det skillnad i svårighet mellan att onsighta och att redpointa.

I denna fråga kan man urskilja två läger. Det finns dem som vill att graden ska gälla enbart den enklaste vägen upp (redpoint) och de som vill gradera konsten att hitta den lättaste vägen upp (onsight). Onsightgraderingen har en ganska lång historia eftersom onsight var den stil man klättrade mest back in the days, medan de flesta idag verkar göra flera försök på en och samma led. Det är därför ganska förlegat att använda onsightgradering idag och visst finns det leder som är svårare att onsighta än andra men varför måste detta synas i en grad?

Nu går vi från denna praktiska fråga till en mer filosofisk.

Simon Lee som jag skrev om i förra blogginlägget menar följande:

"Whilst grading is based on average all-round ability at different levels let's not forget that the route itself has an inherent grade independent of the climber i.e. the grade of the route – the climber measures up to the route not the other way around."

Han menar alltså att en led har en inneboende grad oberoende av klättraren.
Om jag förstår honom rätt så menar han då att alla leder som ännu inte har klättrats har en grad, men den kanske inte har blivit uppmätt ännu.

Jag tycker att Simon Lee har fel. Svaret hittar vi i frågan vad en grad är för något.

En grad är en människas subjektiva bedömning av sin mentala och fysiska insats på en led. Innan du klättrar eller provar en led kan du inte uppleva leden. Eftersom en grad speglar din upplevelse så kan du inte heller gradera den. Gradering är helt och hållet en konstruktion av oss människor och har ingen människa upplevt leden kan den inte heller ha en grad. Ganska enkelt. Att en led oftast är beständig över tid är en sak, men det har ingenting med grader att göra och absolut ingenting med en leds inneboende grad ( som då inte finns).

Eller vad tycker du?

R, X, V, S eller E?

2008-12-02T02:46:00.000-08:00

Bohusläns klätterklubb hade för cirka ett år sedan en diskussion om deras nästa förare, var på graderingssystem kom på tal. Diskussionen finns att läsa här.

I diskussionen presenterade Petter Restorp den amerikanska R, X- idén där R står för runout och X för att man slår (ihjäl?) sig om man faller och så länge man tydligt definierar vad respektive bokstav betyder så tycker jag systemet är sympatiskt.

Att införa den brittiska adjektivgraden är otänkbart och igår försökte Simon Lee dräpa det brittiska graderingssystemet i en mycket läsvärd artikel på UK-climbings hemsida.

"The use of the risk multiplier as part of the E grade entangles itself with style when modifications in style can significantly affect the risk of certain routes. It also takes for granted that there is a generally accepted and acceptable way to draw meaningful equivalent comparisons between difficulty and danger. I think this is highly questionable when risk and perception of risk is so variable and personal. Again, are we comparing apples and pears or rhyme and reason?"

"As much as I would personally like to see the Adjectival/E grade consigned to the dustbin of history I anticipate we will increasingly get a second grade for a route in new guidebooks and general discussion. Probably a French sport grade for longer trad routes and boulder grades for shorter grit type routes that can be 'highballed'. These alternative grades convey information that is more meaningful for newer generations of climbers and visitors from abroad."

Ska bli spännande att se vad traditionalisterna säger om ett graderingssystem som överlevt sig själv.

Filmstjärnor utan hjärnor

2008-11-28T03:52:00.000-08:00

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i klätterfilm. Jag blir helt enkelt inte så inspirerad av att se halvnakna amerikaner slänga sig mellan juggar till körer skrikandes - "Come on dude! - Stick it!". När de öppnar munnen för att säga något blir allting så pinsamt att jag helt enkelt bläddrar vidare till nästa actionladdade scen med nästa halvnakna amerikan.

När det sedan kommer klätterfilmer med en annan utgångspunkt än "muskler på berget", där man kan skönja någon sorts genomtänkthet och djupare mening (kanske rentav ett etisk ståndpunkt) så görs såna kullerbyttor att det kan vara svårt för åskådaren att avgöra om det är på skämt eller på allvar. Tyvärr är jag rädd för att det är på fullaste allvar.

Filmen "Sharp end" och "On sight" gör ett tappert försök att visa den nya tidens klättrare som klättrar traditionellt och pressar gränser. Men det är inte bara gradgränsen de pressar utan även gränsen för vilka säkringar som ska ingå i en led som räknas som traditionell. Eller kanske har de rätt när de kallar det traditionellt när de säkrar med pitonger och annat fast skrot. Det är ju faktiskt så att traditionen inte är fullt så naturromantisk som ordet vill göra sken av. Faktum är att traditionell säkring med pitonger har förstört långt mycket mer klättring än vad borrbultar någonsin kommer att kunna göra. Pitonger har också möjliggjort en hel del "fribestigningar" eftersom pitongernas forna placeringar idag är perfekta fingerlås. Om detta är bra håller jag osagt.

Det är kanske dags att göra upp med begreppet traditionell klättring så att vi kan börja kalla saker vid dess rätta namn. Naturligt säkrad är ett begrepp som inte är lika liberalt och som betyder att man lägger sina egna säkringar, som dessutom har en ganska liten inverkan på klippan. Begrepp som naturligt säkrad och friklättring förpliktigar.

Jag har tidigare fört ett resonemang angående bestigningen av "Savage horse" på Häller i Bohuslän där jag ställer mig tvivlande till om förstabestigaren av den naturligt säkrade leden verkligen är förstabestigaren.

Mitt resonemang är ganska enkelt, men har givetvis vissa svagheter. Jag menar att klättring aldrig kommer att vara endast en serie rörelser på en klippa. Klättring är inte rörelser, klättring är rörelser och tankar. Det går inte att bortse från de mentala aspekterna när man pratar om klättring.

Om man nu köper att klättring, framförallt naturligt säkrad klättring, till stor del består av psyke och mental styrka så tycker jag att det är ett enormt mentalt hjälpmedel att ha någon på toppen redo att rädda en om/innan det skiter sig. Om man då förbereder sin klättring genom att ha en räddningskår på toppen så tycker jag att man inte har tagit sig an utmaningen på ett ärligt sätt. Bättre är då att välja en mer passande utmaning som man hanterar.

En "naturlig" del av utvecklingen av att klättra hårdare och farligare leder är att man försöker göra omständigheterna så säkra de bara går, men frågan är om man kan kalla det utveckling. När omständigheter består av 17 crashpads och ihopringlat topprep redo att firas ner är det dags att fråga sig vad man håller på med.

MINARET

2008-11-24T13:13:00.000-08:00

(Från helgens bestigning)

(Bilden är tagen i somras från ett topprepsförsök)

10 år efter att Rickard Ekehed gjorde förstabestigningen av Minaret på Häller i Bohuslän har jag nu klättrat den.

Ingen led har någonsin gett mig så mycket att fundera över och det har inte gått många dagar de senaste 2 åren utan att Minaret gjort sig påmind.

För att visa vad Minaret betytt för mig följer nu några avsnitt ur mina anteckningar jag gjort om leden under mina resor till Bohuslän:

"Första gången vågade jag knappt släppa taget på topprep. Förmodligen för att jag hela tiden burit leden med föreställningen att jag ska leda den. Den mentala spänningen finns där även på topprep. Exponeringen är påtaglig. Beslutet att börja klättra irreversibelt. Väl på leden finns inga andra alternativ än att lyckas."

"Tjusningen med en sådan här led är att jag som klättrare måste vända mig till mitt innersta. Frågorna jag ställer mig är många. -Är det värt risken? Blir jag lyckligare? Kan jag ge upp? Kommer jag någonsin kunna släppa leden ur mina tankar? När jag är gammal, kommer jag ångra att jag inte försökte?"

"När det gäller att falla på leden så vill jag inte arbeta för att göra det så säkert som möjligt med crash pads och andra grejer. Jag får inte misslyckas. Ju mer jag funderar på fallet och arbetar för att göra den aspekten säkrare desto mer är jag rädd för att jag tillåter mig själv närma mig det alternativet."

Nu såhär i efterhand börjar vissa av svaren träda fram medan några av frågorna sakteliga försvinner bort ur minnet.

Jonas Paulsson fanns på plats med kameran och kanske kommer bestigningen finnas att beskåda på Crackoholic...

Nu ska jag bara fortsätta att le.

Då bär det av mot ett förhoppningsvis torrt Bohuslän!

2008-11-20T06:34:00.001-08:00

Tidigt imorgon åks det. Prognosen säger -2 grader, 9 meter/sek nordlig vind och strålande sol. Jag tolkar det som perfekta förhållanden för Häller. Vi får väl se om det stämmer.

Jag gillar inte att jag gillar det

2008-11-08T09:20:00.000-08:00

De flesta av oss klättrar nog för vår egen skull, vilket i och för sig inte verkar så konstigt. Det vore snarare konstigt om det inte vore så, men ibland börjar jag undra vad människor har för motiv med sin klättring. En del verkar vara stora mysiga kommunistmaskiner med det gemensammas bästa som ledstjärna. Några strävar efter att skriva historia medan andra strävar efter total personlig upplevelse. De olika målen står inte i motsats till varandra men ibland känns det nästan så.

Ett (1) historiskt avtryck är att utveckla områden och publicera "skapelserna" med förstabestigarens namn. Kampen om utrymme i en förare kan som i Peak District leda till perversa utvecklingar av regelsystem allt för att ge området en längre historia.

Följande resonemang hörde jag för ett gäng år sedan på British Mountain Councils årliga möte i Norra Wales. För att kunna göra utvecklingen en längre livslängd ville några unga klättrare att nyturer endast skulle kunna göras i en strikt superpuristisk stil - onsight. Det betyder alltså att en led först är bestigen när en klättrare har onsightat leden. Inget arbete får ske på leden, inga topprepsförsök, inget hängande, ingenting.

Jag tycker att tanken på sätt och vis har några charmiga poänger och det kommer att leda till att linjer sparas för framtiden. Kul idé, men till vilket syfte och vad är värdet med att lämna saker för framtiden?

Oavsett vilken stil en led görs i idag så kan stilen alltid ändras. Om jag gör en led idag efter 200 topprepsförsök och min kompis onsightar leden så vad fan spelar det för roll? Min kompis är bevisligen starkare än jag men vad har det med historia att göra? Vem klättrar jag för? För mig eller historieböckerna? Så länge inte stilen förstör leden/berget så kan jag inte se några problem i att alla gör på sitt egna sätt. Hur mycket prestige ska man ge någon som är först? I ärlighetens namn skiter jag fullständigt i vem som var först. Det intressanta för mig är vem som gör den bäst, utifrån min egen definition.

Men likförbannat finns det något i förstabestigarkänslan som är eggande. När jag själv varit ute och borstat fram någonting som kan vara bra så blir jag ivrig och glad och ju mer arbete jag lagt ner desto mer "precious" blir leden. Vid första anblick kan jag ha förståelse för de som har stängda projekt (vilket jag själv haft) men vid närmare eftertanke inser jag att denna företeelse är ett självbedrägeri.

Ett stängt projekt är inget annat än ett framtida claim to fame som världen vore bättre utan.

När jag läser mitt namn som förstabestigare i föraren blir jag glad. På sätt och vis är jag stolt. Jag gillar det. Men jag gillar inte att jag gillar det.

------

Såhär i höstens mörker måste jag bara tipsa om världens bästa musikvideo, å några nya viner jag provat och ska prova.

It's all about style...

2008-10-04T10:14:00.000-07:00

När man gick i plugget kunde man skolka för att klättra och när läraren sa: "Du förstör bara för sig själv" så tänkte man bara "Mmm visst.. skit på dig. Jag ska klättra när jag blir stor."

Ja, den typen av långsiktighet hade man som ung och bra var väl att man inte allena tog alla viktiga beslut som rörde en själv. När man nu som "vuxen" skolkar så är det mer av det slaget att det känns i lönekuvertet, men denna veckosluts skolk kommer att kompenseras genom diverse produkter vi kommer att få som vinst i Arc'teryxbutikens quiz som presenterades på releasekvällen av nya Stockholmsföraren.

Här följer redogörelsen av Jonas Paulssons fantastiska idé som resulterade i en bokstavsjakt som ledde till desperata reverseringar på blöt klippa, off route i dåligt pannlampsljus och en trefaldig joggingtur upp över Träskbergets höjder.

På torsdagkvällen i Kiosken så fick jag och Stefan Lindström följande ledtrådar på ett papper.

Led 1. Enligt Stockholmsföraren gjordes den här leden 1983. Men stämmer det verkligen? Alice Babs slog ju igenom här redan 1940!

Led 2. En del hävdar att hjältarnas tid är över och ska man tro Stockholmsföraren så tog den slut 1982.

Led 3. Av lednamnet att döma kan man tro att det här är en nästan mytiskt svårfångad led. Använd fötterna!

Led 4. Enligt litteraturen är det här ett fiktivt paradis som ligger i en dalgång i Tibet. Det är lätt att ta sig dit från Stockholm, men man måste sträcka sig förbi ett överhäng och klara av en travers innan resan är över.

Led 5. Ett Bowie-album från 80-talet.

Tillsammans med Per Calleberg lyckades vi få till svar som vi då trodde stenhårt på. Två av dem var fel, och tur var väl det. Äventyret blev desto större!

Våra första gissningar var Swing it magistern, No more heroes, Moby Dick, Shangri La och Let's dance. Vi såg en röd tråd. Klippor i Tyresöområdet och eftersom jag känner Jonas så kände jag på mig att quizen skulle handla om klassiker i 6a-registret.

Vår plan var att få Klövberget överstökat eftersom det var det sista stället i Stockholm vi ville klättra i mörker. Vi firade oss ner och där var Shangri La och den första bokstaven "U". Kruxet var lite klurigt tills jag försökte sträcka lite på mig, och sen var det lätt travers förbi rostig pitong och sedan osäkrat avslut upp över kanten. Inte helt trivialt!

Vårt självförtroende växte och vi skyndade vidare till Träskberget för att köra Moby Dick. Den gjordes i all hast och ytterligare en bokstav, "R", rikare gasade vi vidare mot Dyviksudd för att göra No more heroes. Efter de två bokstäverna var vi övertygade om att bokstäverna skulle leda till RUNSA där man skulle lista ut att Vampyren var det självklara valet.

Stefan ledde No more heroes övertygande och vi kände att vi hade möjlighet att avsluta allt samma kväll/natt för att kunna glida in i Kiosken på lördagsmorgonen och casha in. Ytterligare en bokstav, "K" krasade Runsaidén och vi räknade ut att Urkki på Gritstoneberget var den sista och avslutande 6:e leden.

Reglerna var att göra samtliga leder och hederliga som vi är gick vi vidare i begynnande mörker mot Uddeuddberget och Swing it magistern och Let's dance. Fick verkligen tänka efter för att minnas vägen dit och i pannlampsljus kunde vi skymta den stora väggen. Har bara klättrat där en gång tidigare och det var just Swing it så jag mindes ungefär vart leden gick. Som tur var hade vi den nya Stockholmsföraren så det var inga problem att hitta rätt ;D

Stefan onsightade Swing it i totalt mörker och det dämpade skenet från Stefans lampa med fukten i luften och lukten av förmultnade löv gav en perfekt höstkänsla. Kändes som om man var mitt ute i ingenstans. Från toppen tänkte vi att vi skulle fira ner till hyllan på Let's dance för att vara effektiva och göra den snabbt. Vilken jävla skitled. Igenmossad 6-metersspricka som startar från en amazonasbeklädd hylla. Ingen bokstav där inte. Helvete! 45-minuter åt skogen. Det kunde i alla fall inte bli mörkare, men vår plan som vi trodde stenhårt på kanske var fel.

Åka bil tillbaka till Träskberget och likt "Vem vill bli miljonär" ringde vi ett samtal till Stefans bror för att få reda på Bowies samtliga album från 80-talet. Let's Dance trodde vi var det självklara och det andra Scary Monsters kändes inte rätt. Har aldrig hört talas om leden och eftersom de andra lederna är är klassiker så verkade en led med "osäkrad upp till fast bult" helt enkelt inte bra.

Vi scramblade ner i ravinen i mörkret och försökte orientera oss till rätt vägg. Efter ett tag insåg vi vårt misstag. Leden vi trodde var Moby Dick var en led bredvid Scary monsters som inte alls är med i quizen. Bokstaven vi fick hängde egentligen inte på leden vi klättrade utan någon meter till höger, men eftersom vi från början var övertygade om att vi var rätt så tänkte vi inte på det. Kanske hängdes lappen upp där för att Jonas visste att man inte skulle missa den eller för att han fick slut på småkilar att hänga den i. Så nu var klockan sent. Det var blött ute och vi hade gjort 3 leder när vi trott att vi gjort 4, på väg till den femte.

Ok. Scary monsters får vänta till nästa dag men Moby Dick kan vi hur som helst köra. Nu hittade vi rätt och jag började klättra det blöta insteget som via "en svår start på minimala grepp leder upp till en liten rundad hylla."

Glöm det! Gjorde två försök men kände att jag kunde flyga av när som helst. Att det inte går att lägga några säkringar de första 6 metrarna gör inte saken bättre. Det andra försöket höjde min puls ordentligt när jag insåg att jag varken kunde klättra upp eller ner. Att hoppa ner kändes inge bra. Fel ställe att stuka foten på med tanke på hajken över berget till bilen. Stefan övertalade mig att försöka reversera och det slutade med att jag mer eller mindre klättrade ner på Stefan.

Hemgång. För att göra Moby Dick behöver jag dagsljus och torr klippa. Denna kväll kommer inte bjuda på något av dem. Skickade ett mess till Jonas där jag uttryckte min förtvivlan.

Lördag.

Vaknade och var riktigt seg efter allt springande. Kände inte alls för att sticka ut igen. Men efter 1 cappuccino, 1 espresso och 1 espressino så kom suget. Stefan plockade upp mig och vi åkte till Träskberget. Moby Dick is going down!

Jag firade ner och kunde inte skymta bokstaven någonstans. Vadå!? Det måste ju vara Moby Dick som är mytiskt svårfångad och eftersom det är en slabb så måste ju uppmaningen "använd fötterna" stämma. Men det gjorde det inte. Vi är än en gång lurade. Jonas - Robo/Steve, 2 -0.

Fram med föraren och hjärnan. Jag tog fram föraren, Stefan hjärnan. Gammelgäddan måste det ju vara. Mytisk svårfångad, stämmer. En led på Dödskalleberget, stämmer bra eftersom det hittills varit en led per klippa. "Använd fötterna" stämmer bra eftersom ledbeskrivningen på Gammelgädden lyder: "mycket fotarbete".

Då gör vi Scary monsters först eftersom vi klättrat leden bredvid dagen innan. Fin led och någonting nytt för både Stefan och mig.

Vidare till Dödskalleberget för att hämta den femte och sista bokstaven så att vi kan åka till Gritstone och riva av Urkki. Halvvägs upp säger jag förtvivlat "jag kan inte se någon lapp!". Stefan uppmuntrar och tillslut ser jag den i sista bulten.

Mot Gritstone! Nu ska hämtas produkter! Urkki gjordes men på nedfirningen hände det som inte fick hända... jag fastnade med håret i repbromsen!

Stefan och jag hade en plan. En ambition. Gamla leder ska göras på gammalt vis. It's all about style, och stiliga var vi dagen till ära.

Utspökade som average 80-talsklättrade trodde vi att vi skulle få den där känslan, som gör att man liksom bara glider upp för bergets skrevor, motlut, utsprång och fingerfästen. Det var exakt det som hände. I ninjalik stil klättrade vi, med fotplaceringar högre än någonsin - tack tajtsen. Den blonda flumfrisyren däremot, fastnade i munnen, på berget och i mina aliens, för att inte tala om repbromsen. Detta måste vara den enda anledningen till att denna stil dog ut. Risken.

Men hur kommer det sig då att Ludde Hagberg kunde bära denna utstyrsel långt inte på 90-talet? Jo, just fan. Han blev bouldrare!

Tack Jonas för äventyret!

Tack Micke och Classe för nya Stockholmsföraren.

Tack alla ni som orkat läsa ett alldeles för långt inlägg om 6st 6a-leder.

Här följer en liten bildserie från eskapaderna.

Fega klättrare firar från dåliga ankare!

2008-09-25T02:24:00.000-07:00

Du klättrar en led, bult eller kil, skitsamma. Kommer till toppen av leden och ställs där inför ett val.

Det ena är att ta dig till toppen av leden fjällstajl för att sedan gå ner runt klippan. Det andra är att fira dig ner från toppen av leden från ett borrat ankare, newschoolstajl. Den första är en naturromantisk kvarleva från tiden då asaguden Tor var allsmäktig, än dock inte mer felaktig, sett ur ett naturetisk perspektiv, oavsett vad "puritanerna" hävdar. Det andra, borrbultat ankare, går stick i stäv med klassiska "lämna inga spår"-konventioner men är faktiskt det motsatta - det absolut bästa för naturen. Förutom detta skäl är det effektivt, bekvämt och säkert. Visserligen är begreppen effektivt, bekvämt och säkert tre ord som "puritanen" knappast vurmar om men likförbannat går de inte att bortse ifrån.

Vill jag till fjället åker jag dit. Vill jag till en mindre klippa, även om det ligger i dubbelmoralens högborg (Bohus), så bör följande regler råda:

Ett ankare som lämnas som fast installation ska vara säkert över en lång tid oavsett vad det består av. Min tes blir följande: Alla jävla fasta slingor runt träd, fasta kilar, pitonger och allt annat jävla skrot ska tas bort, eldas upp och ersättas med bultade ankare. Utan diskussion. Detta är ingen naturetisk fråga.

Den som firar ner från ett sådant provisoriskt ankare kan omöjligt invända mot ett borrbultat ankare. Och om man nu menar att man kan det så måste det bero på en totalt oigenomtänkt idé och brist på intellekt. Enbart den som konsekvent klättrat till toppen och gått ner kan invända.

För att knyta vidare till Tor.

Torline på Häller är ett lysande exempel. Fasta slingor, kilar och diverse skit har länge varit ankaret från denna led och många är väl de som undrat om och hur fan den där kilen sitter fast. Att fira av från ett sånt ankare gör dig inte djärvare. Din historia blir inte glamorösare. Du är inte en bättre människa.

Nuförtiden sitter ett borrbultat ankare precis bredvid. Ankaret är uppsatt av en av Sveriges och Bohusläns främsta klättrare, vilket i och för sig inte ger det legitimitet, men det berättar ändå något om diskrepansen mellan de som skriker högst och de som klättrar mest och det är intressant nog.

Den mest patetiska kommentaren jag hört är:

"Är du kompetent nog att ta dig dit (till standplatsen), är du också kompetent nog att ta dig därifrån (utan borrbultar)."

Kommentaren är ett retoriskt skämt och kan inte ens beaktas i ett seriöst resonemang. Därför lämnar jag det.

Glädjande nog har Svenska Klätterförbundet (i alla fall delar av det) insett vikten av att förkasta puritanernas förlegade syn på klättring. För att citera Gert Fylking: "Äntligen!"

"I ett samarbete med Länsstyrelsen pågår ett omfattande arbete inom Naturreservatet vid Simondsberget. Det omfattar bl a... iordningställande av fasta firningsankare. Flera av sakerna är redan på gång och resten sker under hösten. Det som redan gjorts är röjning av sly och firningsankare. Viktigt angående firningsankare! Eftersom flera träd skadats då rep dragits ner efter firning skall denna verksamhet upphöra snarast."

Hoppas nu att detta exempel kan bli stilbildande för hur klätterklubbar ser på populära traditionella klippor runtom i Sverige när det kommer till "spårlös färdsel" och säkerhet.

Ett exempel på absolut brist på förnuft är den underbara leden Melange i Tullboden i Bohuslän. Du toppar ut vid ett block som ligger på en hylla på toppen av leden. I ena hörnet av leden sitter ett näste av slingor trädda, menade att fira av ifrån. Det finns inga alternativ. Du kommer inte upp, du kommer inte ner utan att fira dig. Feg är den människa (förstabestigare) som inte vågat sätta en borrbult eller två som ett ankare utan istället accepterat ett ankare som ser ut som en bulgarisk halsduk trädd runt ett block. Det är inte en fråga om etik, utan snarare estetik och i detta fall vet jag inte om jag ska förakta eller förlåta och hoppas på botgöring.

Inte ens söndagsklättrare...

2008-09-16T04:29:00.000-07:00

Efter ett hektisk avslut på arbetsveckan med två långa dagar ledbygge och tävlingsdag så kom jag hem uttorkad, trött och sliten. Stekte på ett bra kött och korkade upp La Spinetta Pin, som är ett förföriskt rödvin, så förföriskt att jag dagen efter vaknade med känslan att jag låg under det gigantiska block som en gång fallit ner från Huvudleden i Skevik.

Som den söndagsklättraren jag är var det ju faktiskt min dag att bestiga, men denna friskusaktivitet fick snabbt strykas från agendan. Vad göra istället?

Kaffeprovning på Tvålpalatset vid Mariatorget såklart!

Cappuccino på kaffet San Sebastian tillsammans med dessertvinet Moscatel de Setúbal och en liten men fyllig chokladtryffel från Italien. Fantastisk smakkombination!

Söndagsklättrare...

2008-09-09T06:21:00.000-07:00

Apropå onsight...

Givetvis är det mer imponerande om en person gör en led på första försöket än på andra men om jag onsightar en led med en viss grad och redpointar en annan med en högre grad så är det plötsligt inte lika givet vilken av prestationerna som värderas högst.

Jag tycker att det är en större prestation om Göte gör Icones (grad 7-)på 72:a försöket än om Chris Sharma gör skitleden Super Mickey (grad 8-) onsight. Vem pressade sig hårdast? Vem ligger på sin gräns och kämpar? Vem presterar? Det som skiljer lederna är svårighetsnivån och i linje med mitt tidigare resonemang med att det inte finns några farliga leder finns det inte heller några svåra leder. Prestationen är inte en led. Det är inte en grad. Prestationen är personen och leden. Mötet dem emellan. Göte vinner fajten, den här gången.

Man kan bemöta jämförelsen mellan onsight och redpoint på två sätt. Antingen försöker man hitta en lösning och konstruerar ett "logiskt" system som viktar sannolikhet, tidsåtgång på leden, genomsnittsonsight och genomsnittsredpoint och Fan och hans moster, eller så skiter man fullständigt i det och nöjer sig med att konstatera att detta värdesystem bygger på ledens grad vilket säger lika lite som en mellanstadieelevs betyg säger något om dennes framtid.

Om man nu bestämmer sig för att värdera den ena stilen högre än en annan så är det rimligt att man presenterar sina bevekelsegrunder och visar hur man resonerar. Problemet är inte att ta ställning, utan hur man motiverar det.

Hur som helst.

När det kommer till jämförelser...

Det totala redpointorgie som sker i Granitgrottan just nu, signerad Strömberg är fantastisk att se. Över hundra försök. Fan, vilken hängivenhet. Vilken insats! Att prata om mental styrka när man klättrar traditionellt är helt i sin ordning men det vi ser prov på nu i GG är inget annat än ett psyke av stål. Jag är inte säker på att han blir en bättre klättrare av att försöka göra leden (men visst blir han bättre på att göra Den leden), men han måste bli härdad mentalt. Att gå på en hård onsight är på sätt och vis en lägre insats för vad gör det om det skiter sig? Ja, vafan. Det är bara att testa nästa.

Men efter hundra+ försök, kan man lägga leden åt sidan, ogjord?

5 försök på en led är i min värld mycket. 10 gör mig lite smått galen. Jag funderar om leden verkligen är möjlig för mig och jag blir otålig. Jag vet samtidigt att det tar tid att anpassa kroppen vid ledernas sekvenser och att det blir lättare och lättare för varje gång, men likförbannat bär det mig emot. Men om man inte är en fantastisk onsightare eller tålmodig redpointare på sin yttersta gräns, vad är man då? Just nu är jag jävligt nöjd.

Shit, jag är en söndagsklättrare.

I Solvik skiner aldrig solen

2008-08-31T12:49:00.000-07:00

Båda gångerna jag har varit där har det varit lite mulet och regnet har hängt i luften. Och bra är väl det. Man får leta länge efter en sådan kompromisslös klippkvalitet där varenda plusgrad har betydelse. När solen inte skiner är Solvik som allra bäst och faktum är till och med regn är uthärdligt på grund av att det är brant. Säsongen är kort och begränsad till svala förhållanden. Dessutom decimeras säsongen ytterligare av diverse fåglar och jägare som inte verkar ha samma intressen som klättrarna. Om jägarna sköt fåglarna skulle man kunna klättra året om men det kommer inte jag ta upp till Länsstyrelsen och Jägareförbundet.

I Stockholmsområdet får man leta efter hängivna ledklättrare, om man inte åker till avskrädeshögen Svarttjärn eller det natursköna Flaten, där vältränade boulderfenomen för en kort stund får glänsa i ledklättrandets suveräna sken.

I Solvik råder oldschoolstil, och klättrare vallfärdar. Fantastiskt!

Långa ihållande leder på svagt överhängade klippa där sann bergsteknik och fingerstyrka premieras framför bulgarisk gymnaststyrka.

Vid klippan idag var det folk (10-15 pers) från Linköping, Jönköping, Uppsala och Stockholm som kämpade sig uppför leder som Ali Baba (Sveriges bästa 6c?), Akapella (Sveriges bästa 7b+?) och ja nästan alla leder på klippan, och det är det som gör Solvik unikt. Kvalitet.

Tyvärr är flera leder chippade men faktum kvarstår ändå, lederna bjuder på bra klättring. Konstigt hade varit om man chippade en led som blev skit. Det måste vara det ultimata tecknet på en patetisk klättrare. En dåligt chippad led.

De chippade lederna lämnar dessvärre en bitter eftersmak och jag tror att några av lederna skulle kunna klättras utan de blev chippade men tyvärr är framtiden bestulen på dessa möjligheter.

Detta till trots är Solvik ett otroligt bra ställe i vacker miljö där man bjuds på varierad klättring. Leden Krigarkaninen innehar det mesta. Känslig start, heelhook, mantling, hanglande på slopers, smearing, fingrig gaston, dynamiska moves, laybacking och slutjuggar! Kan det bli bättre!?

Alldeles i närheten ligger Målstena som är ett Solvik i miniatyr, fullpepprad med inbjudande linjer. Det ser ut som om det mesta går att göra med egna säkringar så jag är lite förvånad över att det är bultat, men jag har å andra sidan inte klättrat något där än. Framtiden får utvisa om bultarna är en styggelse.

Tick tack tick tack NEJ tack...

2008-08-18T04:40:00.000-07:00

Nuförtiden klättrar de flesta grader, inte leder. En leds popularitet och rekommendationerna som följer är en summa av ledens tillgänglighet och hur svår leden är för sin grad. Med detta följer att "Voodoo" i Skevik och "Köp och..." på Anneberg är populära leder trots att lederna kvalitativt bleknar i jämförelse med intilligande turer. Hur många bestigningar hade "Köp och..." haft om den hade varit graderad 6c+ som sig bör? Många hade kanske försökt men många hade lagt ner. För vad är en, för vissa knallhård, 6c+ att jaga? Ja, svaret är, Ingenting. Lika Ingenting som i att jaga leden om den står som 7b. Skit förblir skit.

Viktigt att tillägga: en led blir inte "fantastisk" bara för att man "tickat" den. Personbästa i grad görs oftast på leder som är lätta för sin grad och blir i och med detta gradgenombrott en upplevelse men behövs denna typ av lätta ticks som en motivator för progression. Svaret är både ja och nej. Dessa ständiga villfarelser krävs bevisligen om vi ser utveckling och framgång mätt på gradmätaren för visst är jag en bättre klättrare om jag klättrar en led med högre grad!?
Samtidigt tror jag inte att det behövs om vi faktiskt försöker se till vad leden och klättringen lär oss. Fokus bör ändras från att ticka till att lära.

Det var länge sedan jag fick frågan "var leden fin" "hur kändes det" eller "kan du rekommendera en riktigt en fin och utmanande led". Istället avhandlas dialogen genom "hörde att du gjorde en 8a...", "vet du någon lätt 7b+?", punkt. Är det här en oundviklig del av klättringens "utveckling" eller är det ett språng avsett att dö ut i framtiden? Kan vi påverka det? Jag ska i alla fall försöka.

Medan övergraderade skitleder blir populära "ticks" och utmanande lärande leder står nästintill orörda som "hidden gems" urskiljs de i mina ögon imponerande klättrarna. En av Sveriges meste klättrare Anders Granander formulerade det så bra när vi pratade om klättringen i Claret, Frankrike: "Allt är svårt. Det är totalt krig från början till slut. Det är helt fantastiskt".

Fråga dig själv om du vill klättra en svår grad eller en svår led.
Skillnaden i utmaning och inställning är enorm.

8a.nu är Skaparen

2008-08-06T23:01:00.000-07:00

Att 8a.nu har Skapat råder det inget tvivel om men en skapelse behöver inte betyda att det är vare sig begåvat, särskilt kreativt eller av godo. Största behållningen med 8a.nu är det internationella sociala forum som gör det enkelt att debattera klättringens utveckling, avarter, prestationer, galenskaper, osv, klättersamfund ocn nationsgränser emellan. Därmed inte sagt att dessa diskussioner inte går att ha på annat forum, men 8a.nu har ändå lyckats hitta ett förenande kitt som andra forum och websidor bara vågar drömma om.

Att 8a.nu har problem att skilja på nyheter och redaktionella kommentarer är väl kanske symptomatiskt en liten redaktion med hybris och alltför ofta publiceras korkade idéer uppenbart provocerande, och lika uppenbart för att få fler besök på sidan. Men, bara för att många tittar när jag bajsar på Sergels Torg, och som sedan säger det till sina vänner, betyder det inte att jag har en bra idé och är smart.

Nu har 8a.nu publicerat en lista med "sina" uppfinningar - 8a innovations
Scorecard, airpad, årsbok och mobilfunktionen kan räknas som innovativa, resten är till största del humbug när man ser till själva innovationen. En vedertagen idé, teori eller åsikt blir inte en innovation bara för att den publiceras på nätet.

Att grader är en subjektiv bedömning och att kollektivet av dessa bedömningar ger en mer "precis" grad är inget nytt påfund. Denna publicering, som säkerligen inte heller var först är ingen innovation.

Idéerna om tävlingar är ingenting annat än uttryckta önskemål. Dessa önskemål har kommit från många håll, länge. Hur äran hamnar hos 8a.nu kan man fråga sig.

Behovspyramiden i The ABC of climbing är ett parodiskt experiment att teoretisera idéer hämtade ur en galen människas sinne.

Artikeln om dynamisk säkringsteknik är förvisso ganska bra men föga innovativ.

Hur man överhuvudtaget kan skriva "Since 8a.nu consider the GRIGRI to be the safest belaying device for sport climbing we believe these accidents to be caused by improper handling" förstår jag inte. Är inte den viktigaste parametern i en repbroms säkerhet att den är användarvänlig, alltså lätt att hantera och svår att misslyckas med? VEM SKA ANVÄNDA DEN FÖRUTOM ANVÄNDAREN!?

Som grädde på moset finns ju följande totalt schizofrena "statement":

No slash grades - Grades are not so important!
"Play" with points for motivation and ranking.

Där ranking och poängjakt kommer in kommer angelägenheten om grader in - en utveckling jag inte vill stå bakom.

Det finns inga farliga leder...

2008-07-31T01:23:00.000-07:00

Tankar om risk

Att klättring är en potentiellt riskabel sport känner nog alla till, både klättrare som icke klättrande allmänhet. Men vad betyder det att någonting är riskabelt och vad menar vi när vi säger att den ena leden är riskablare/farligare än en annan?

Här följer mina tankar om begreppet risk.

Ofta får man höra att någonting är riskabelt/farligt och att den som utsätter sig för något farligt är galen och/eller omdömeslös. Ni har säkert hört talas om ”spindelmannen”, Alain Robert, som är en fransk klättrare som klättrar på byggnader men även är en mycket duktig klippklättrare. Allmänheten uppfattning om honom är att han är galen och att det han gör är farligt. Men är det han gör verkligen farligt? Och om vi svarar ja på denna fråga, har vi kommit någon vart då? Vad har vi svarat på? Frågan bör istället vara, är situationen farlig för HONOM? Utsätts han för hög risk, en ännu bättre fråga.

För att reda ut hur stor risken (farlighetsgraden) är måste vi sätta saker och ting i ett relevant sammanhang. Risk är en funktion av Sannolikheten att något inträffar och dess Konsekvens. För att exemplifiera: Om jag går över en gata med mycket lite trafik så är sannolikheten att jag blir påkörd mycket liten. Ju mer trafik det är, desto större sannolikhet att jag blir påkörd. Oavsett trafiken så är konsekvensen detsamma - jag slår ihjäl mig. Risken är alltså betydligt större om jag går över gatan när det är mycket trafik. Ganska logiskt, eller hur?

Men förutom denna teoretiska förenkling av en situation så måste vi sätta situationen i ett sammanhang med en utövare, en gångtrafikant i det här exemplet. Gångtrafikantens förmåga (omdöme, snabbhet, reaktionsförmåga m.m) påverkar situationen avsevärt. Inte främst sett till konsekvenserna utan till sannolikheten. Det betyder alltså att två identiska situationer, må det vara trafikerade gator, eller i våra fall klätterleder kan vara olika farliga/riskabla beroende på vem som befinner sig på dem. Utövaren är avgörande för sannolikheten. Därför är det hög risk om person A som precis har gått grundkurs i inomhusklättring ska försöka klättra uppför en hög byggnad, medan det är låg risk när Alain Robert gör det. Det vi sällan ser utifrån är huruvida personen är kompetent eller inte, och därför ser det vansinnigt ut, men ofta drar vi felaktiga slutsatser. Likaså är det svårt att se det omvända. Ser vi en klättrare på en borrbultad lätt och flack led med hyllor tänker vi spontant kanske att risken är låg men vad vet vi om det?

Inte förrän vi känner till klättrarens kapacitet kan vi yttra oss om risken. Följden av mitt resonemang och min filosofiska ansats är:

Det finns inga farliga leder, bara klättrare med bristande omdöme och kompetens.

Lilla klippan i Södertälje / Chassieporten

2008-07-24T09:06:00.001-07:00

Kjell å jag åkte till Södertälje för att testa leden han bultade för några veckor sedan. Klippan är inte stor men har man vägarna förbi så kan det vara värt att stanna en snabbis.

Det är alltid skönt att beta av alla leder på en klippa och här är det än så länge lätt, sett till antalet. 1st 7b+ (4bb+ankare) "Bayram" är det enda som finns men linjen till höger verkar fullt görbar, dock svårare än Bayram. Linjen till höger går att göra på egna säkringar alternativt en bult på mitten. Ytterligare till höger går det att göra en 6b+ eller nåt sånt så med alla tre leder kan det vara vart en omväg (t.ex. om man har rökpaus på Scanias chassieravdelning mittemot).

För en snyggare och mer detaljerad förare, gå in HÄR

OBS! ALLA PROJEKT ÄR ÖPPNA! GO FETCH!

ps. eventuella förstabestigningar är oåterkalleliga. ds

Minaret finns kvar

2008-07-15T04:14:00.001-07:00

För varje försök känns det som om jag mentalt kommer lite närmare.
Vad jag kommer närmare vet jag dock inte riktigt.

Juni månads alldeles för varma topprepsförsök på Minaret. Solen ligger på leden från morgon till kväll. Hoppas på en sval sensommar.

Underbara Bohuslän!

2008-07-15T02:46:00.001-07:00

Efter en veckas klättring i Bohuslän är jag sådär underbart sliten som man omöjligt kan bli när man sportklättrar. Varken hud på fingertoppar, handleder eller knogar! Blåmärken på armar och skrapsår på knäna. Vafan har jag sysslat med undrar ni säkert. Fem dagar klättring i rad kostar. Och det är värt det, många gånger om.

Första dagen åkte jag och Stefan Lindström till Vetteberget. Efter att ha sett bilden på Oskar Råström i Bohuskalendern kunde jag inte motstå Fladdermusen, grad 8, med sin överhängande sportiga klättring. Toppade den för att lista ut de bouldriga sekvenserna och gick den sedan på första ledförsöket, men jag var rätt pumpad på toppen, trots att leden inte är längre än ca 10-12 meter. Fantastisk klättring med slopers, handjam, juggar och deadpoints. Mycket klättring!

Andra dagen åkte vi till Galgeberget där jag vill testa Dynamo, grad 8. Sena som vi var blev vi ertappade av solen och kruxet med sin kristallina crimper blev plötsligt väldigt slitande på fingertopparna. Fick i alla fall en bra bild av leden och vad den innebär. På kvällen jagade jag en C3 strl 000 vid Bohusstugan. Den passar perfekt vid toppmantligen och jag trodde aldrig att jag skulle känna sig så trygg av att placera en så liten friend. Svart Alien är liten men var på tok för stor. Som tur var fick jag låna två stycken och med dem kände jag att jag var tvungen att gå på press följande dag.
Stefan Wulf ville boosta och sa på kvällen: "Erik Massih föll på kruxcatchen, så det e lugnt, säkringen håller."
Jag och Stefan L gick upp tidigt på morgonen och var på klippan långt innan solen kom fram på väggen. Tyvärr låg fukten tung och det kändes som om kritan inte spelade någon roll. Efter att ha gjort kruxcatchen en gång bestämde jag mig att knyta in mig i den skarpa änden av repet. Med en blå alien under fötterna skickade jag catchen och jag visste då att jag skulle göra resten, bara jag tar det piano. Petar in 000:an och backar upp den med ett litet näste av tre små RP.
Voìla! Leden kändes lätt. Kanske håller den inte grad 8. Kruxsekvenserna kändes hårda tills jag hittade rätt fotsekvens och då var det lätt.

På kvällen frågar Stefan Wulf om jag satte leden, och när jag svarat jakande sa han: "Erik föll aldrig på kruxet, jag skojade bara. Jag ville liksom inte förstöra uppladdningen, du verkade så peppad! Ingen vet om säkringar håller! (SKRATT)"
Men jag vet att säkringen skulle hålla och skulle den mot all förmodan inte göra det så håller nästa säkring, men då är det risk att snuddar lerbajsträsket. Mjuk landning alltså.

Efter Dynamo börjar solen titta fram och vi går till Masken, grad 7. Stefan L som testat den förut men misslyckats glider upp utan problem. Perfekt! Då har vi tid kvar innan det blir för varmt!

Sätter upp ett topprep på Degan Runner (tror jag den heter), grad 8-. Behöver några häng för att lista ut sekvenserna som är lite känsliga i starten. Går den en gång på topprep och leder den sen. Bra säkringar i början som är lite jobbiga att lägga. Sedan klockren röd+gul alien runt taket innan man går på mot toppen. Solen värmer så sista biten, där man inte får falla, var lite svettig, men det gick vägen även det.

Fjärde dagen var halv "vilodag" på Häller. Gjorde Mallorol innan det var dags att för första gången förhandla med Torline. (Minns att jag hämtat ner nån säkring från flaket under taket men aldrig testat taket). Första ledförsöket gick åt helvete. Men Wulf och Rapp gav lite tips sen var jag igenom taket. Det var varken en graciös eller effektiv bestigning men det gick. Nu var det dags att testa igen och denna gång gick det bättre. Stefan tyckte det såg stabilare ut men skenet bedrar. Panikplacering av knä, stön och "är du med!" känns inte som ett kvitto på stabilitet men upp kom jag. Ont hade jag. Men hädanefter ska jag ge mig på Torline varje gång jag är på Häller. Torline har blivit ett fostrande obligatorium. Jag ska lära mig.

Femte dagen åkte vi till Hallindens branta vägg. Började med Afterburner, grad 6+, som är en fantastisk led med perfekta fingerlås varvat med juggar så stora att jag blev skeptiskt till om de verkligen sitter fast. Men det gör dem.
Satte upp ett topprep på Goa Brunetter, grad 8-, men det skulle jag aldrig ha gjort. Jag flashade den hyfsat enkelt och lade grejer på vägen. Jag skulle ha försökt onsighta den. Det hade varit fullt möjligt. När jag skulle leda den så kändes det löjligt enkelt ända tills toppen. Regnet började droppa och det tilltog i styrka. De sista fem metrarna gjordes i ösregn. Från sista tvärsprickan ska man upp på sluttande steg, slopiga sidogrepp, krimpa liten kristall innan man är hemma. Allt var blött. Andreas Klarström klättrade utsteget på Afterburner precis bredvid och hejade friskt. Kristallen var dyblöt och Andreas såg hur jag försökte krita och krita den torr men det blev bara gegg. Jag fick improvisera fram en ny sekvens som var avsevärt mycket mer desperat och det var knappt att jag höll balansen till gastonsprickan under slutjuggen. "Bring it on!" Skrek jag till han som styr vädret (John Pohlman, John Påhlman eller Gud) när jag fick slutjuggen. No rain ain't stoppin' me!

Branta Hallinden.... Fyfan vilken bra klättring! De resterande lederna, vilka är många, ska jag inte topprepa först. Allt ska testas onsight. Det är ett löfte till mig själv.

För mig var denna vecka i Bohuslän det min själ behövde. I bilen på väg hem till Stockholm funderade jag på när jag kunde åka tillbaka. För tillbaka dit måste jag. Snart.

Nissedal

2008-07-06T03:44:00.000-07:00

Har spenderat en underbart fin vecka i Nissedal. Stålande väder, skydd från knotten, trevligt sällskap/elever och fina leder var en bra kombination. Syftet med resan var att guida och undervisa tre långtursnybörjare så Via Lara (4-) var ett klockrent val. I slutet av veckan kom examensprovet Mot Sola (6-) som de gjorde övertygande. Visserligen fick alla följa på topprep på kruxreporna, men ändå.

För att stilla min egna klätterhunger efter en veckas guidande så var jag tvungen att frisola Via Lara, ca 400m. Löpning till insteget, bestigning och nedstigning tog under 2 timmar. Ett bra träningspass i norska fjällen. Tänk om man kunde få göra det varje morgon.

I morgon bär det av mot Bohuslän i en vecka.

Den som klagar på vädret...

2008-05-26T03:40:00.001-07:00

... ska vara glad att han inte befinner sig här:

Gissa stenen!

2008-05-18T13:28:00.000-07:00

Gissa stenen!

Är det något som vet vart detta är?

Katedralen

2008-05-15T04:01:00.000-07:00

Följande har David Fält skrivit:

"I slutet pa 80-talet så borrade Lasse Granqvist den klassiska aidleden Katedralen i Tunaberg. Lasse klarade inte att fria leden och den var ett öppet projekt i många år innan Eva Selin satte den. Leden är extremt estetiskt tilltalande och har en spektakulär avslutning. Leden går i ett dieder upp till ett tak (7a klättring) som man sedan måste traversera under ca 5 meter och detta utgör cruxet. Leden är mig veterligen bara klättrad av Eva Selin och mig sa det vore kul om någon ger sig ut och gör den nu när den fått nya fina bultar."

Det intressanta i kråksången är att Eva påstår sig ha "klättrat" leden. Hon menar med "klättra" att hon gått den utan de bultar som Lasse Granqvist satt upp, dessutom innan dessa bultar fanns. Flera saker är tvivelaktiga:

1. Enligt källor satt bultarna uppe när hon gjorde elden.

2. Att gå leden på egna säkringar (det Eva menar att "klättra") är mycket, mycket seriöst. Det finns nästan inga tillfredsställande säkringar att lägga. Helt klart seriösaste turen Selin påstår sig har klättrat, som jag känner till.

3. Leden är förutom seriositeten även mycket svår, med sekvenser i Yosemiteklass. Passagen genom taket får en att känna sig som Tommy Caldwell (minus inaveln) på El Cap. Jag har försökt göra moven men hittills inte lyckats.

Att Eva har gjort den på egna säkringar!?

I believe it when I see it.

Nu har dessutom flera grepp på väggen upp till taket fallit bort så är det någon som vill göra en nytur är det bara att ge er ut till Tunaberg och testa Katedralen. Retrobultad från botten till toppen.

Klavertrampet

2008-05-15T01:23:00.000-07:00

Härom veckan snackade jag med Scott "hesgotmoney" Mooney. Han hade varit på västkusten och i sedvanlig ordning rivit av det mesta han testat. Av någon anledning kom diskussionen in gradering och sedan in på Flaten i Sthlm och vi sa båda att vi tyckte att Baretta inte alls är så lätt som det ibland påstås. Om någon har trovärdiga referenser när det gäller gradering på den nivån så är det vara Scott.

Att Jens Larsen har varit "ödmjuk och modig" vet nog de flesta om. Att gradera ner lederna i Flaten från marken, utan att överhuvudtaget känna på lederna är enligt mig inte det mest signifikativa för det epitetet, men det är det enligt J.L.
Utan att dra för stora filosofiska växlar på det så borde detta påstående innebära att samtliga klättrare som inte nedgraderat leden Baretta är fega... och sedan dras harangen igång om "Kejsarens nya kläder" (ytterligare en argumentation som ohotat gör att han kan säga "vad var det jag sa" när han har rätt).

Intressant i frågan är att Jens enligt sitt eget system menar att populationen bestämmer graden, vilket då borde betyda att även om tveksamhet råder från vissa klättrare så blir det nån sorts majoritet som avgör vilken poäng leden ska ha på 8a.nu....suck.

Baretta i Flaten står som 8a och har enligt 8a.nu 28 registrerade bestigningar.Tre av dessa registrerade bestigningar är nedgraderade. Tre av 28. En klar minoritet.
Av dessa tre bestigningar så är endast en klättrare trovärdig i sin nedgradering. Av de två andra så är den ena en påhittad karaktär som under en kort period gjorde svåra leder i Sthlm lite för enkelt. Den andra är Jens Larsens adept och nickedocka och vågar inte göra annat än att ge Jens vatten på sin kvarn, annars skulle prestigeförlusten bli alltför stor.

Med andra ord så är det endast en person som är trovärdig i sin nedgradering. Denna person är en urstark stockholmare som enligt mig inte hade särskilt mkt att referera till och jämföra med vid den tiden han gjorde leden medan Scott har drygt 150st 8a att jämföra med. Den enda trovärdiga nedgradering bör ses i detta ljus.

Det är svårt att inte skönja Göteborg vs. Stockholm i argumentationen. Jens är lika dålig retoriker som han är dålig argumentativt men dessa försök börjar bli pinsamma.

Till slut är det bara en sak jag undrar: Varför tvekar inte Jens över graderingen när det kommer till Barbro, Puss på morfar och Frontline?

Åsikternas slasktratt

2008-04-05T01:02:00.000-07:00

Eftersom bultkommitténs hemsida, för att parafrasera Lundahl/Selin "är och ska vara" formell och korrekt så används Robowar som en åsikternas slasktratt.

Om det är detta tagteam, Lundahl/Selin, som har satt upp det livsfarliga ankaret i Gustavsberg vet jag inte. Men om det är det så, kanske vi ska dra till minnes följande kommentar från duon: "Klättring är och ska vara farligt".

Jo, vi märker det.

Bergspuritanen

2008-03-31T12:15:00.000-07:00

Bergspuritanen ej i naturen går
Växter kan ju dö å det lämnar ju spår

En kil i en spricka, det känns inte bra
Tänk om jag faller
En bergsflisa slås av!

Hur ska jag möjligtvis kunna försvara det
Ett irreversibelt ingrepp
Det kan jag inte leva med

En borrbult naturetiskt är oförsvarbar
Men mobilmaster fastborrade på bergstoppar
Måste jag för all del ha kvar
Hur ska jag annars använda min telefon, som är bärbar?
Över detta behöver jag ej fundera
Godtycklighet är mitt bästa försvar

Krita på händerna, det beviljas ej
Göra det enklare än vad Naturen tillåter, är inte okej

Selar, rep och karbiner är den räddhågsnes bäste vän
En sann bergskarl använder inte ens en friend

Säkringar på en standplats är helt enkelt otänkbart
Med bergskraft å händer jag håller min kamrat
En slinga runt ett träd kan ju visserligen rädda mig
Men ack hör trädet skrika
"Hjälp! Du stryper mig!"

Mossan ymnigt på klippan frodas
Att klättra tar den bort
Stå på de ondas sida? Tror icke det
Jag står på de Godas

Bultar i berget!?
Ni må driva gäck!
Att se oss människor som en del av Naturen
Gud förbjude - det vore skräck

Mitt liv på naturen så mycket sliter
Det finns bara en väg
Så skynda innan modet tryter

Bergen står orörda i ursprungsskick
Våra liv har vi offrat
Men se, det gick!

Längtan till Promised land

2008-03-25T14:32:00.000-07:00

Trots att min förra USA-resa präglades av skräckblandad förtjusning så kan jag inte, snart ett år senare, göra annat än att längta tillbaka. En psykolog skulle nog säga att det tar ungefär så lång tid för att romantisera ett trauma, men det spelar ingen roll. Oavsett hur rädd jag bitvis var så känner jag mig nu redo att tackla nya runouts långt över vad min självbevarelsedrift egentligen tillåter. Konstigt egentligen. Trial and error släng dig i väggen.

Efter att ha bläddrat igenom ett fantastiskt nummer av Rock and Ice från 2004, "Ethics issue", så inser jag att det är få saker som lockar så mycket som fenomenalt vackra sprickor. Needles i Kalifornien är ett ställe som har sprickor och formationer av en helt annan värld. Det är också i Needles som en av världens främsta klätterprestationer har genomförts. Förutsatt att prestationen är sann.

Dave MacLeod har ju som ni säkert vet solat Darwin Dixit, 8c i Margalef. En imponerande prestation, 8c måste vara skitjobbigt, men i jämförelse med Michael Reardons on-sight soloklättring av Romantic Warrior (5-12b) 9 replängder, är det som att göra Totalvägra i Nacka Kvarn på topprep. Läs om Romantic Warrior här. Även om Michael Reardons klättring nog tangerar gränsen för vad som kan kallas en onsight så är prestationen av en helt annan dignitet. Att klättra överhängande kalksten med sportiga fysiska moves hyfsat nära marken kan vara svårt men sällan i närheten av de svårigheter man möter på granit i tekniska hörn med smears och annan galenskap.

Peter Bosma som är något av en balanskonstnär och känd för att ha en jävligt bra teknik klättrar här en 5.11b i Yosemite, och det är nog inte ofta Peter får arbeta så mycket med att klura ut moven på en led i de graderna. När man ser det här (och vet av vilken kaliber Peter är) så inser man hur små marginalerna måste vara om man solar en led i den stilen. I Reardons fall var det en siffergrad hårdare, 7 replängder upp.

Tyvärr är filmsnutten på fel ledd...

K-märkning, pitonger och rätt och fel...

2008-03-14T02:25:00.000-07:00

Saxat från Bruno:

"Bultkommittén har fått nytt liv och verkar vara aktivare än någonsin. Kul! Vi överaskas dock lite av några av de nya namnen och funderar på om det inte handlar om en subversiv verksamhet som i slutändan ska leda till ett fullständigt övertagande. Bli inte förvånade om namn som Houlding, Macleod och Ekehed inom kort kommer att figurera i bultkommittén."

Fullt medveten om att det är skrivet med glimten i ögat men det berör ändå några viktiga frågor. Hur ska en sån här grupp i en förenings namn sammansättas? Kan/bör vem som helst ha tillträde?

Till skillnad från författarna till SKF's bultpolicy känns sammansättningen faktiskt nästan lite för välbalanserad, på gränsen till PK. Det enda som saknas är en principfast bultmotståndare men varför en sådan skulle göra sig besväret att vara med i BK, och överhuvudtaget klättra i Stockholm kan man fråga sig. Istället för denna bultmotståndare har dialog inletts med flera förstabestigare för att på så vis inte köra över någon. Dialogen med Lundahl/Selin är enligt Robowar är den intressantaste och håller på att gå från ytliga kommentarer till grundläggande principfrågor med ordentligt intentionsdjup. Förhoppningsvis kommer denna dialog publiceras. Det återstår att se.

Med förstabestigarnas godkännande blir BK's arbete mycket lättare. Jag är personligen dock inte övertygad om förstabestigarprincipens helighet eftersom den i princip accepterar vilken godtycklighet som helst. Rent praktiska problem har redan uppstått. Ska vi byta ut pitong mot pitong eller ska en pitong ersättas med en borrbult?

Ska vi i en sådan här fråga överhuvudtaget bry oss om vad förstabestigaren tycker om konsekvenserna blir att leden blir ett rostigt monument över en svunnen tid som dessutom kommer att glömmas bort!? Som Kjell sa... "bara för att alla hade utsvängda jeans på 70-talet måste vi ju inte spara alla jeans idag". Vi kan ju utan problem se tillbaka och konstatera att leder gjordes på ett sätt för 20 år sedan utan att vi måste göra likadant idag.

Jag har faktiskt riktigt svårt för att förstabestigare ser sina leder som konstverk. Egentligen är det ganska skruvat. Vad gör det rätt att en bit berg präglas för alltid av en förstabestigning? Bara för att man är först betyder det ju inte nödvändigtvis att man gör "rätt". Och även om "rätt och fel" inte är helt oprovocerande begrepp att använda i klättring så måste det finns något som är bättre än någon annat och eftersom detta "bättre" är ett relativt begrepp så måste det finnas ett bra/dåligt/rätt/fel att förhålla sig till.

Det finns massor av leder som jag anser är präglade av förstabestigare på ett dåligt sätt och om dessa förstabestigare inte är vid liv eller ens är aktiva i området ser jag inte det nödvändiga i att göra leden på samma sätt som de gjorde. Negerbollar av stål gjordes första gången i en stil som inte görs idag. Förstabestigaren var själv den som retrobultade turen men det verkar allmänt känt att han gjorde den första gången med bitvis usla säkringar å all heder till honom. Det måste ha varit en djärv bestigning. Jag tycker inte att han var mindre djärv för att den idag är bultad, som sig bör. Visserligen säger lednamnet kanske en del som ledens karaktär men jag ser verkligen inte poängen med en djärv tur på borrbult. Markfallspotential från fjärde bulten har ingenting med djärvhet att göra, utan ogenomtänkt dumsnålhet.

Idén om en K-märkning av leder kanske inte är dum. Att vissa leder av särskild kvalitet och karaktär är värda att bevara i ursprungsskick. Tillbaka till jeasen... vissa utsvängda kanske hör hemma på ett museum, men inte mer än så.

Hur en myt blir till "sanning"

2008-03-11T15:09:00.000-07:00

Efter att följt debatten på 8a angående motioner från Tunabergs Högfjälls och Klätterklubb, har en hel del förvirring uppstått angående klättring, dess form och delaktighet i Riksidrottsförbundet.

Debatten innehåller många olika ämnen, men detta inlägg kommer främst att handla om Svenska Klätterförbundets del i Riksidrottsförbundet.
Underlaget till den debatt som uppstår gång på gång, är pengar och hur dessa skall fördelas.
Ofta hävdar tränare, föräldrar, tävlingsaktiva och tävlingskommittéledamöter:

”Anledningen att vi får statliga bidrag är att vi har ungdomsverksamhet och tävlingsklättring (www.8a.nu citat Björn Strömberg)”.

Liknande kommentarer angående Klätterförbundets bidrag från RF har under lång tid sagts i olika diskussioner av en mängd människor.

Låt oss se vilka krav som vi har på oss från RF för att få vara ett specialidrottsförbund.
Svenska Klätterförbundet är en av 68 olika specialförbund. Detta innebär att vi är en del av Sveriges största folkrörelse, med ca 3 200 000 enskilda medlemskap i klubbar anslutna till RF i åldern 7-70 år (Källa SCB 2006).

För att antas som idrottsförbund i RF krävs:
RF-stämman säger ja till idrotten i fråga.

Invalet grundas på vissa formella kriterier:
Vid prövning av förbunds medlemskap gäller följande:
1. Förbundet skall bedriva/administrera idrott.
2. Förbundet skall vara en ideell förening.
3. Förbundets verksamhet skall stå i samklang med den av RF-stämman beslutade verksamhetsidén.
4. Förbundet får inte bedriva/administrera idrottslig verksamhet som är nära besläktad med
verksamhet inom till RF redan anslutet SF.
5. Förbundet bör ha minst 50 medlemsföreningar med minst 3 000 medlemmar och finnas
representerat inom minst 10 DF.
(Källa RF:s Stadgar I lydelse efter RF-stämman 2007)

När vi läser igenom stadgarna från RF-stämman 2007 finner vi att det inte någonstans står att bidraget som RF ger oss årligen ställer krav på att vi skall bedriva tävlingsverksamhet. Det närmaste åliggande vi kommer är att ”Specialförbund skall bedriva sin idrottsliga verksamhet i enlighet med den av RF-stämman beslutade verksamhetsidén”.

Varken här i RFs stadgar eller i RFs idéprogram ”Idrotten vill” finns krav på hur vårt bidrag fördelas inom vårt förbund. Det finns däremot tydliga riktlinjer på hur vi skall bedriva vår verksamhet som direkt baserar sig på FNs barnkonvention samt FNs deklaration om mänskliga rättigheter.

RF säger med andra ord att vart enskilt förbund är myndigt att själva fatta sina beslut angående budget, mål samt specifika riktlinjer, då vart förbunds styrelse är framröstat av dess medlemmar genom ombud på årsmötet.

Med ovannämnda i minnet förstår vi också att det vore, ur bidragssynpunkt, helt verkningslöst för tävlingskommittén att bryta sig ur klätterförbundet för att på så sätt skapa ett tävlingsförbund, och därmed få bidraget från RF. Ett tävlingsförbund skulle inte bli medlem i RF enligt punkt 4, RF:s stadgar, då klätterförbundet redan är medlem RF

Klippan som Gud uppenbarligen glömde

2008-03-04T11:51:00.000-08:00

När ändå estetiken är på tapeten så kan jag inte låta bli att presentera den kanske fulaste klippan i Sverige. På samma sätt som betong kan vara vackert för en innerstadsunge kan denna klippa säkert tilltala någon. Jag är själv uppvuxen i husen mittemot klippan och har för övrigt ramlat ner för klippan och brutit handen.

---

Nostalgin lyser med sin frånvaro.

Graffitti, klotter, konst eller något som inte borde lämnat inomhusgymmet.

2008-02-29T02:45:00.000-08:00

Bruno och jag måste tänka samma sak, samtidigt. Påbörjade ett inlägg i morse som inte hann avslutas förrän nu. Ämnet gäller just företeelsen tickmarks. Bild efter bild på hårda sends publiceras och många med denna sorgliga gemensamma nämnare.

Det måhända att många klättrare/klottarare inte bryr sig, eller rättare sagt ser ett estetiskt värde i att hitta ett block med vita ticks. Jag vet flera av mina vänner som tycker så, men till en viss gräns. En del välkritade problem kan (för vissa) liksom utstråla "klättra mig" just tack vare kritan. Likt klottrandet på stadens gator och torg finns det personer som gillar det, anser att det är konst eller menar att det har just ett estetiskt värde. Jag tycker inte ge mig in i diskussionen vad som är konst eller inte, utan här handlar det om hur klättrare beter sig i naturen för att göra miljön mer tillrättalagd - för att kunna klättra svårare.

Måste du göra en halvmeter lång markering för att veta vart greppet du ska till är så:

1. Skaffa glasögon

2. Bli starkare så att du kan göra movet med marginal.

3. Borsta bort ert jävla skit efter er.

4. Stanna inne och tejpa å ticka, måla och gör vad fan du vill.

Är dessa tickmarks en förutsättning för dessa hårda sends så efterlyser jag en ny etik, eller kanske bara lite naturmedvetenhet och hänsyn till andra klättrare och andra som vistas ute i naturen. Ser hellre att det klättras lägre grader utan tickmarks än att man kletar på blocken för att sedan kunna göra patetiska fladderbestigningar.

Over and out!

Suicid da capo

2008-02-25T09:22:00.000-08:00

Fortsättning av Suicid stil.

Jag måste ha missförstått min gode vän. Han förstod, eller hörde åtminstone vad jag sa men kom tydligen till en helt annan slutsats. Frågan kom igen för någon dag sen, denna gång lite annorlunda formulerad. Nästan lite lirkande. Jag fick helt och hållet ändra inställning från avrådande till rådgivande. Jag rekommenderade honom att först läsa 'HTCHT' för lite handfasta onsighttips och sen gav jag några "confidence boosters", givetvis inom ramen för vad som är etiskt.
Utan att sätta någon press på honom så vore det intressant att se om det blir av. Jag har full förståelse om det inte blir så och jag ser helst att onsightförsöket uteblir. Jag minns när Figge (Fredrik Jakobsson) orerade om att han skulle onsighta Lord Hård. Något jag både ville och inte ville se. Givetvis blev det inte av. Jag vet ju tyvärr att min gode vän är av ett helt annat virke och om beslutet nu blir att göra ett försök så säger jag:
Godspeed

Stålborstens dag

2008-02-23T08:05:00.000-08:00

Idag firade jag ner igen på projektet med stålborsten i hand. Ofta när man borstar nya leder uppenbaras små grepp som man inte alls såg vid första anblicken. Ibland är dessa nya fynd välkomna, ibland inte och denna gång så önskade jag verkligen att dolda små lister och placeringar skulle få se dagsljus, men nej nej. Leden är mycket hårdare och seriösare än vad jag trodde från början och det känns nästan löjligt att den är så hård eftersom den varken är ihållande eller jättebrant.

Efter borstandet gick jag till Kosmos Kid och gjorde den hur enkelt som helst och det kändes så bra att jag bara inte kunde låta bli Zorro som är ett hårdare alternativinsteg till Kosmos Kid. Jag gled igenom moven som vid tidigare försök har varit otroligt tunga och föll först efter att ha halkat av ett steg mitt på Kosmos. Gjorde ett nytt press och det kändes hur bra som helst. Första gången jag känt mig som en maskin.

Så lätt som de lederna kändes och så hårt som projektet kändes så började jag oundvikligt fundera på hur hårt projektet egentligen är, sett till graden. Antingen är rörelserna bara jävligt tekniska, balansiga och känsliga, (vilket kan vara svårt att gradera) eller så är det bara skithårt och kräver sann bergskraft. Kruxet är som ett hårt boulderproblem, hårdare än jag bouldrat hittills. Har i och för sig inte bouldrat hårdare är 7b+, knappt heller testat hårdare.

Med Zorro och Kosmos Kid i bagaget gick jag, Kjell å Maja förbi Dödskalleberget där det pågick full rekreation. Hela åtta(!) personer, exklusive oss tre, utspridda på de klassiska lederna som Mio, Diana och Holidays in Eden.

Nästan som förr i tiden.

Majoritetens makt och förstabestigarens veto

2008-02-21T14:12:00.000-08:00

Crackoholic tar upp en intressant frågeställning rörande bultning i allmänhet och retrobultning i synnerhet. Frågeställningen har sin grund i vem som avgör retrobultningens omfattning och på vilket sätt beslut ska tas. Frågan har aldrig känts mer aktuell än nu. Det var cirka 20 år sedan som det stora flertalet av Stockholms borrbultar sattes och många av dem är i dag i mycket dåligt skick och många är dåligt placerade. Att byta ut gamla mot nya är inga problem (förutom i de fall där accesskonflikter finns), utan frågan rör snarare om vi ska sätta fler bultar idag än det var när leden först gjordes.

För mig är denna fråga ganska enkel och jag vilar min uppfattning på följande princip. Vi måste skilja på ledernas karaktärer. Det finns sportturer som ursprungligen bultades som sportturer för att minimera risken för farliga fall samt kanske även för att minska den mentala påfrestning, genom att sätta den fysiska dito i fokus. Om en leds karaktär är "sport" så kan jag inte se några som helst problem med att vi idag, 20 år efter förstabestigningen, sätter fler bultar. En sak att reda ut blir snarare vilka är "vi" som ska bestämma ledernas karaktärer? Här kan vi ta förstabestigaren till hjälp, om denne fortfarande lever, annars får vi göra ett välgrundat antagande.

Det finns flera rimliga anledningar till att man tidigare inte satte fullt så många bultar:

Man hade inte alltid tillgång till borrmaskin (och vi som vet hur jävla jobbigt det är att handknacka förstår att man drar ner på antalet borrade hål).

Sportklättringen var inte fullt ut accepterad av klättersamfundet och att borra i klippan sågs av många som otänkbart.

Sportklättringen bar fortfarande till viss del den traditionella klättringen äventyrliga prägel.

Jag ser ingen som helst poäng med att man av princip byter ut en idiotiskt placerad borrbult mot en ny lika idiotiskt placerad, enbart för att följa förstabestigarens fotspår. Är det en sportklätterled, bulta leden som om den var en nytur efter dagens standard (vad det nu än är). Jag skulle tro att det är väldigt få förstabestigare som skulle misstycka om detta. Om de nu gör det så låt det vara deras ansvar att kontakta klubben för att uttrycka detta. Om en klubb har beslutat att man ska ha en bultkommitté som behandlar dessa frågor så bör man lita på deras omdöme, och om man inte gör det så finns det möjlighet att i sann demokratisk ordning att påverka detta inom klubben.

När det kommer till exemplet "Icones" i Skevik så ser jag inga problem med att två bultar har satts på "den lätta delen". Det som är lätt för någon är svårt för någon annan. Varför ska man soloklättra 10 meter upp till en i övrigt välbultad sportled? Bulta en led som om du gjorde det för en person som har ledens grad som sin gräns. De nästföljande två bultarnas existens tycker jag kan rättfärdigas av att ledens övergripande karaktär är sportklättring.

Det som kan diskuteras i exemplet "Icones" är varför JAG egenmäktigt har gjort denna retrobultning. Jag har kritiserats liksom applåderats för detta och jag välkomnar fortfarande diskussion.

Suicid stil

2008-02-21T02:22:00.000-08:00

En god vän ringde till mig härom dagen efter att han hört om Jonas nya led i Dyvik.

"Ehh, jag funderar på om jag ska gå på leden onsight. Vad tror'u om det?"

Jag förklarade för honom att jag gärna skulle vilja umgås med honom åtminstone några år till. Han förstod vad jag menade.

Orup

2008-02-20T10:54:00.000-08:00

"Å, till Magaluf styrde vi vår sista resa.
Och jag kunde inte hindra dig.
Jag vet inte vad det var.
Men du ville stanna kvar."

Robowar förstår henne. I Magaluf finns något av det galnaste jag har sett. Som första utlänningar blir jag å Kjell guidade av Manuel "Lito" Flo till det som kallas "Museum". Efter en halvtimmes promenad upp i bergen skymtar toppen på arken av en grotta. Dold bakom träd och stenblock uppenbarar sig den största grotta jag sett i hela mitt liv. Med ca 45 meter klättring fullpepprad av tufor och stalaktiter måste detta vara en grotta av världsklass.

Trots åtskilliga besök på ön har grottan fortfarande inte besökts av mr Sharma, som förmodligen skulle ha fantastiskt kul med projekt runt 9a i en miljö hämtad som om den var från en annan värld. Inga av de bilder vi tog kan på ett rättvist sätt visa Museum - atmosfären och omgivningen fastnar inte på bild och trots enormt vidvinkelobjektiv rymdes inte hela arken.

Vi dödliga får, förutom en magisk 30 meters 7b mitt i grottan, hålla oss till kanterna där klättringen inte är lika brant. Kjell blir bortjagad från toppen av en 7b av 100 vilda bin och kommer efter mycket om och men (läses reptrassel) ner med röda bistick strategiskt utplacerade på HELA överkroppen. Jag testar en otroligt läcker 7c+/8a, och blir också bortjagad på toppen. Nån gång i mitt liv ska jag återvända till Museum, i bra form, för att ge mig i kast med vuxenlederna.

fler bilder finns här

1000 punx

2008-02-11T03:25:00.000-08:00

Leden jag inspekterade i helgen var Daniel Bidners '1000 punx'. Jag firade ner för leden för att se om den skulle vara möjlig att fria men det ser inte särskilt lovande ut. Det satt cirka ett tiotal fasta aluheads på leden, av vilka fyra gick att rycka ut med handkraft. Andra säkringsmöjligheter finns inte och de återståeende headsen sitter i bitvis ganska smulig klippa. Sounds great huh!?

Fick lite dåligt samvete efter att jag ryckt ut dem. Om det nu är headsen från förstabestigningen så är det nästan som om ett historiskt minne blivit förstört. Snabbt trängde jag dock undan blödigheten med ett stort knippe rationalitet och konstaterade för mig själv att allt löst skit som lämnas på klipporna är av ondo och ska bort.

Har istället för denna hittat ett annat projekt i närheten som kan bli intressant. 10-15 meter varierande klättring med överhängande krux på fin vattenslipad klippa. Säkringarna ser ut att bli dåliga till godkända och dubbelrep kommer nog att behövas. Om jag kan göra leden återstår att se. Jag ska i alla fall ge den ett ordentligt försök.

Anglofil stil

2008-02-11T00:49:00.000-08:00

Igår gjorde Jonas Paulsson sitt nytursprojekt på lilla Dyviksväggen kallad 'Little Britain'. Efter fem topprepsomgångar lyckades han samla mod nog att gå de 12 metrarna på en läckert skuren överhängande arête helt solo, säkrad med crashpads och spotters. Svårighetsgraden ligger runt 6c+. Förstabestigningen fångades på film men det mesta försvann p.g.a. ett tekniskt missöde. Det lilla som finns kvar kan du se här. Hela första repetitionen kan du se här. Mer om leden finns att läsa på Jonas blogg.

OLD NEWS

2008-02-08T06:13:00.000-08:00

Det måhända att det är "old news" men för mig är det relativt nytt. Gamla Stockholmsföraren av Svadängs/Björnerstedt är ju våldsamt gammal men är ändå den senaste tryckta föraren vi har här i Stockholm. Sedan många år har den varit slutsåld och jag antar att S/B inte gjort någon nyupplaga p.g.a. snacket om den "nya föraren" samt kanske osäkerhet i om en ny upplaga når break even och att den nytryckta gamla föraren skulle kännas inaktuell. Detta är rena spekulationer men fullt rimliga. Personligen tror jag att den gamla Stockholmsföraren skulle ha sålt ett par tusen exemplar till utan problem.

Plonks nätförare har varit ett bra komplement både för ledskisser, beskrivningar och access och jag gick länge och väntade på att Plonks tryckta bok skulle komma. Nya releasedatum presenterades, nya releasedatum passerades, men ingen bok kom. Som jag förstår det så fanns det en tidsfrist för Plonk att publicera föraren innan Svadängs och Björnerstedt ville släppa det gamla materialet på annat håll. På Sverigeföraren finns allt det gamla materialet nu publicerat vilket gör att en del klippor som nästan fallit i glömska nu helt plötsligt återuppstått, i cyberrymden. Det är med nöje jag bläddrar mig fram över Dyviksudd, Stockholms Stanage, med scrollen, för att bestämma helgens äventyr.

Mina planer är att inspektera ett eventuellt friprojekt. En gammal aidlinje med sämst säkringar. Leden är gjord av Daniel Bidner och dess namn är med all säkerhet hämtat från titeln till en låt med följande text:
Då USA stod med flaggan i topp
Då det inte längre fanns något hopp
Då pressen bara ljög
Då travolta och skateboards bara dög

Mycket väsen för ingenting

2008-02-05T00:22:00.000-08:00

Det räcker med så otroligt lite. En liten vårvind som träffar näsan men likt en maffig Brunello lovar fantastiska upplevelser. Klockan är 19.00, det är mörkt, lite ruggigt och bitvis ganska blött ute, men våren finns där. Stockholms, för tillfället, kanske meste klättrare dundrar in på KC. Han har hämtat ett 40 kilos aggregat i Knivsta som ska ge oss ljus när vi ska klättra. Packar in 4 paddor och bränner iväg. Backar upp mot Houdini på Långholmen, öppnar bagageluckan och drar igång ett väsnandes åbäke, plockar fram en halogenlampa, dukar fram paddorna och börjar torka greppen med brännare. En halv timme senare står vi där, redo att börja klättra. Kjell äter upp Houdini på kvällens första försök, med samma övertygelse som han själv blivit uppäten under tidigare försök. Jag kritar på och gör den också på första presset. Vi undrar om kvällens klättring är över, efter allt förarbete känns det nästan löjligt. Vi som hade sett fram emot att kämpa lite.

Antiklimax, på ett bra sätt.

2008-02-03T03:28:00.000-08:00

Att Stockholmsområdet inte är särskilt bortskämt med bra klippor är nog för de flesta ingen hemlighet och jakten på dolda juveler bör ha haft sin kulmen i mitten av 90-talet, då klippjägare likt amerikanska bounty hunters frenetisk sökte efter äventyr, ära och berömmelse.

Att få signera en nytur är få förunnat. Att få signera en nytur med dignitet är för många en dröm. Frågan är om denna dröm kan bli verklighet. Har klippjägarna verkligen studerat sina topografiska kartor omsorgsfullt nog? Har de verkligen hållt sig ajour med den samhälleliga utvecklingen eller kan det vara så att en av Stockholms kanske största klippor ligger orörd inte alltför långt ifrån stan?

Jag har skickat ut mina warriors för att ta reda på saken.

Forearm power

2008-01-25T10:00:00.000-08:00

Efter en halv minut i den här maskinen smög sig surpumpen fram och byggde bosättningar à la västbanken i mina underarmar. Huruvida detta är bra eller ej tvistar de lärda.

Onsightens etiska gränsland

2008-01-23T03:16:00.000-08:00

I Dave McLeod's e-bok How to climb hard trad, står följande:

"Although there is not a great deal of information that is not allowed within the onsight rules, general confidence boosters are extremely useful and often used among top end trad onsighters. If a friend who has done or been on the route can tell you:

'It's really obvious what to do at the crux'

'It's short lived and the gear is fine'

'You don't need any big gear, but take plenty of small cams'

...these things will significantly affect your strategy on the onsight attempt. Often your climbing partners can estimate your ability quite well and a recommendation by a trusted friend can afford you a much more determined approach on a bold route than you could otherwise have justified."

Med andra ord...

-Den här leden är kort och har bra säkringar. Det är uppenbart vad du ska göra på kruxet och du behöver inga stora säkringar, men ta med gott om små friends. Jag gjorde den igår så den är krita på alla grepp. Testa att onsighta den! Jag vet att du kan göra den, du har gjort mycket hårdare leder förr.

Kan en bestigning som föregås av denna kunskap kvala in som en onsight? Det tål fan att diskuteras.

Till inomhusklättrarens försvar

2008-01-17T06:23:00.000-08:00

Dagens unga talangfulla klättrare är renodlade inomhusprodukter. Detta är i mångas öron något negativt och man får titt som tätt höra "visst e hon/han bra, men hur bra är hon/han ute?" eller "de måste ju komma ut å klättra, det är ju det som är grejen..." osv.
Kvädena kommer inte sällan från den något äldre generationen och ger sannerligen uttryck för att de känner sig hotade. Är man inte längre bäst måste man ju hitta något annat värde som man kan hävda mot nykomlingarna.
Fenomenet är på intet sätt nytt, men inte mindre patetiskt för det.

Den traditionella klättringens renässans

2008-01-17T04:19:00.000-08:00

Alltsedan Richard Ekehed öppnade upp den fantastiska leden Minaret i Bohuslän har "seriös" tradklättring och headpointing blivit ett vedertaget begrepp inom den svenska klättringen och faktum är att de senaste 3 årens prestationer signerat Wulf håller mycket hög internationell standard. Den traditionella klättringen har tagits till nya nivåer - nivåer som kommer att stå sig en bra bit in de kommande decennierna.

Med denna utveckling föds kritik.

Kritiken heter "risk" och access, varav det senare är det enda som är relevant att diskutera. Riskdiskussionen som äger rum runtom på diverse forum är löjligt pinsamma och saknar stringens och relevans. Citatet nedan är hämtat från en go gubbe:

”Ang hur farligt klättring är. Jag vet mycket väl att olyckor sker men i regel sker dessa på grund av den mänskliga faktorn. Inte för att utrustningen falerar. Sportklättring i sig är därmed tämligen ofarlig att vi sen gör personliga misstag är en helt annan sak.”

När man pratar om risk i sammanhanget sport contra trad så måste ju den mänskliga faktorn räknas med. Vi kan ju inte gå runt och hävda att sportklättringens utrustning är säkrast och därför är sportklättring säkrast. Om ”sportklättring i sig” betyder sportklättring minus människa så ger du dig ut på djupa semantiska vatten. Ett sådant resonemang vore befängt och påminner om 8a.nu’s Grigri lobbyism.

Det här med fara och risk i klättersammanhang är en intressant fråga. Med risk för att uppfattas provokativ så tror jag att de som sysslar med seriösa leder generellt har ett betydligt mer genomtänkt riskbegrepp än allmänheten. Å vad menar jag med det? Jo, att man har funderat mycket på sin klättring i form av vad det kan få för konsekvenser för sig själv och anhöriga och i form av vad man VET att man klarar av, alltså en självkännedom som är nyttig.

Visst är det så att leder som t.ex. Minaret, taget ur sammanhang, är en potentiellt livsfarlig led. Men taget ur ett sammanhang så betyder detta påstående inte någonting. Mallorol (som är en välsäkrad 6:a) är också potentiellt livsfarlig. Då kanske ni tänker ”men Minaret är ju betydligt farligare”. Där håller jag inte med. En led måste sättas i ett sammanhang tillsammans med en klättrare. Först då kan vi avgöra ledens farlighetsgrad – alltså RISKEN.
Sätter vi en nybörjare på att leda Minaret så kommer det troligtvis gå väldigt illa. Risken att personen faller och slår sig är mycket stor, medan risken för t.ex. Neil Gresham är mycket liten. Han föll visserligen på sitt första ledförsök, men just på det ställe där fallet inte innebör döden. Var detta en slump eller in i minsta detalj planerat? I detta exempel är jag övertygad om att han hade goda marginaler och var fullt medveten om konsekvenserna. Risken för Neil är mindre än för
Risken är alltså en funktion av Sannolikheten gånger Konsekvensen.

Samma goa gubbe fortsätter:

”Därför förespråkar jag bultklättring som direkt minskar skaderisken avsevärt.”

Jag är faktiskt inte helt säker på att detta påstående är korrekt. Först måste vi definiera vilka risker som är acceptabla, sedan kan vi se vilken typ av klättring som oftast hamnar utanför denna zon av acceptabla risker.
Dessutom har det visat sig att de situationer som människan känner sig säkra i ofta är farligare än de situationer där tryggheten inte infinner sig. T.ex. har det visat sig att bilförare med försäkring oftare hamnar i olyckor än de som är oförsäkrade. Detta menar då forskare beror på att de försäkrade bilförarna är mer vårdslösa eftersom de känner sig tryggare i situationen och tillåter sig själva att slarva i högre utsträckning. Denna situation tror jag går att överföra till t.ex. sport- och inomhusklättring. ”Åh, ett topprep nu känns det tryggt… Åh en bult, nu känns det tryggt… Min säkringsman har grigri, nu känns det tryggt”.

Då drar vi igång...

2008-01-07T06:57:00.000-08:00

Startskottet har briserat. Härmed förklaras krig mot allt jag ogillar eller bara är allmänt skeptisk till.